Den litterära skolan: En förhoppning

Malin Siwe skriver i Expressen en text — Trivselterrorn — som får det att vända sig i magen på mig. Den handlar nämligen om skolans brist på boklighet. — Siwe berättar om hur Amanda Fondell, Idol-vinnare och gymnasieelev, på en fråga från DN om vilken bok hon senast läst, helt enkelt svarar att hon inte läser böcker. Siwe skriver också att Eric Saade sagt att han tänkt köpa och läsa Zlatans självbiografi — vilket då skulle bli den första bok han köpt och läst i sitt liv. Vidare skall en viss Måns Zelmerlöf aldrig ha läst en dikt, hur nu det är möjligt.

Fyfan.

* * *

Detta vittnar om två ting.

För det första om några personliga misslyckanden, i det att tre personer, någorlunda kända i musikvärlden åtminstone för tillfället, genom egen förskyllan gått miste om den litterära världen, med dess referenser och berättelser, gestalter och stilar. Men även litteraturens förmåga att forma och utveckla det egna språket.

Hur en musiker med någon vilja att skriva egna texter med genuin livskraft, dynamik och djup helt enkelt kan prioritera bort den litterära erfarenheten övergår mitt förstånd. Jämför ett sådant förhållningssätt med en musikens poetiska gudfader, Morrissey, vars extremt litterära texter skapar ett band mellan honom och hans hängivna lyssnare, som torde vara starkare än de flesta band mellan utövare och publik... —

Men främst vittnar det, som Siwe är inne på, om den svenska skolans misslyckande.

Kan det verkligen vara så, som Siwe antyder, att den svenska skolan slängt litteraturen överbord, för att istället skapa en så trivsam skola som möjligt, en skola med låga trösklar? En skola där man skyggar för att sätta god litteratur i händerna på eleverna, månne med hänsyn till dem som av olika skäl inte kan tillgodogöra sig den?

Själv är jag av den uppfattningen, att skolan behöver mycket mer litteratur, och att en av skolans främsta uppgifter, måste vara att lära och stimulera eleverna till att handskas mer med texter: både att tillgodogöra sig dem, och att utforma dem. Och vad bättre sätt kan finnas att nå detta, än att försänka eleverna i vår mest slitstarka litteratur, att diskutera litteratur, och förhoppningsvis hos eleverna skapa incitament att även ägna fritid åt läsning.

* * *

Jag minns min mellanstadietid. Då läste jag mycket Olov Svedelid, nämligen hans historiska ungdomsromaner. Kanske lades där grunden till mitt idag monumentala intresse för det skrivna ordet. På en vägg långt bak i klassrummet, hade vår lärare satt upp ett stort ark med ett diagram, där man fortlöpande fick skriva in hur många sidor man läst: målet var ettusen lästa sidor. Vid sidan av litteraturens egen förmåga att skapa intresse, gav det diagrammet givetvis ytterligare incitament för läsande: det blev en lek, en tävling.

Genom litteraturen har jag funnit ett medel för själen att uttrycka sig: en dikt av Ekelöf kan sätta medvetandet i darrning, och betyda mycket som en textlig medvandrare, som en tolkning av en känsla, som en illustration av vem jag verkligen är. Under min gymnasietid hade vi en gång att ägna oss åt dikttolkning. Läraren utsåg särskilt åt mig att ta mig an just Ekelöfs "Jag tror på den ensamma människan", som då slog an ett helt ackord i mig. Dels kände jag mig sedd, dels fick jaget i djupet genom dikten ord på sig.

Så skulle jag vilja att skolan fungerade: sätt dikter i händerna på eleverna; inte nödvändigtvis trehundra år gamla kylslagna och gammaldags dito, utan lyrik som kan fungera här och nu, som säger nåt till dem om deras liv, för att travestera Morrissey. Använd litteraturen som utgångspunkt för diskussioner i olika ämnen: filosofi, svenska, historia, språk, religion... Bered mark i elevernas medvetanden, så att de blir mottagliga för litteraturen: sky den icke, vänj dem vid den.

Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha läst en mängd böcker som faktiskt säger något till dem om deras liv. Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha fått alla förutsättningar för att bli litterärt intresserade individer.