Bokrecension: Stormaktstid | Magnus Bergsten (red.)

Gustav II Adolf

Målning av Jacob Heinrich Elbfas, ca. 1630. Detalj.

Stormaktstid: En antologi om svenskt 1600-tal är en samling artiklar — eller essäer, om man så önskar — som tidigare publicerats i tidskriften Populär Historia. Redaktör var Magnus Bergsten, nuvarande chefredaktör för tidskriften, men vid bokens utgivning andreredaktör.

Jag gillar skarpt de möjligheter essän — eller artikeln — ger åt att belysa partikulariteter. Dels ges utrymme åt sådant som väl sällan får sig en hel bok tilldelat, dels kan stora sammanhang sammanfattas. — Så får man i en av Stormaktstids mer udda artiklar stifta viss bekantskap med 1600-talets modemöbel: praktsängen, och vad som var bakgrunden till denna möbels centrala roll vid formella besök, stormän emellan. Om detta skriver Ulf Zander.

Likaledes får man i en annan artikel, av Börje Magnusson, en fördjupning i Erik Dahlbergs arbetssätt, när han skapade bilderna till Suecia Antiqua & Hodierna, och en bakgrund till hur man rimligen tänkte när bilderna komponerades på inte alltid med verkligheten helt överensstämmande sätt. Poängen kunde vara, får vi lära oss, bland annat att i bilden få med så mycket information som möjligt, även om det innebar att man emellanåt fick göra avkall på en sån sak som perspektiv.

Inte heller tänker man alltid på att Gustav II Adolfs plats på tronen var långt ifrån säker; trots att han var Gustav Vasas barnbarn, fanns det ju andra pretendenter, med väl så goda släktförbindelser med den gamle koleriske landsfadern. Katarina Schoerner utreder detta förhållande elegant.

* * *

Sverker Oredsson skriver om Gustav II Adolf-receptionen genom tiderna. Eva Strömberg Krantz skriver om vad man månne kan utläsa om Wallenstein utifrån dennes palats i Prag. Ulla Britta Ramklint skriver om den onekligen märkliga gestalten — och barnbarnsbarnet till Gustav Vasa, den sista regenten i rakt nedstigande led från honom — drottning Kristina.

Lars Ericson har två bidrag tryckta i Stormaktstid: en om nydaningen av Stockholm stad under 1600-talet, och en mycket intressant beskrivning av hur utskrivningen av knektar gick till under en stor del av stormaktstiden. Hans Norman skriver om de två svenska kolonierna Nya Sverige och Cabo Corso. Och John Chrispinson avslutar samlingen genom att skildra hur det gick till när slottet Tre Kronor brann ner 1697, när Karl XI fortfarande var lik i huset.

* * *

1600-talet är en spännande period. Historieskrivningen har sedan länge skakat av sig 1800-talets nationalromantik och vi kan njuta av en nykter syn på en tid som innebar enorma uppoffringar för det svenska folket, inte minst vad gäller den manspillan som allmogen drabbades av i de många krigen.

Och genom att sätta oss in i hur de personer som verkade då tedde sig, kan vi, utan att deklarera dem vara hjältar, söka insikt i hur de tänkte, och hur de tider såg ut vari de levde. Vi behöver inte se dem genom ett hagiografiskt skimmer, men vi behöver inte heller rita djävulshorn i deras pannor. Låt oss bara försöka att förstå dem, och därmed vår egen historia.

* * *

Det är alltså en vacker liten buffé läsaren serveras i Stormaktstid. Artiklarnas språk är överlag mycket gott, och det enda jag egentligen saknar — och som genren utesluter — är källförteckningar. Möjligen hade också några rader med förslag till fördjupningsläsning varit ett värdefullt tillägg.

Bokens format är för övrigt utmärkt: hela volymen passar fint i innerfickan och kan med fördel tas fram på små lediga stunder. Jag vet inte i vilken utsträckning som Populär Historia och dess förlag Historiska Media valt att göra fler antologier som denna. Ett ytterligare exempel är Harrisons historia av Dick Harrison. Men jag hoppas att det finns ännu fler; jag tänker hålla ögonen öppna på antikvariaten.
— — —
Stormaktstid: En antologi om svenskt 1600-tal, Magnus Bergsten (red.), Historiska Media 1998. ISBN: 91-88930-18-1. 142 sidor.