Bokrecension: Dr Jekyll och Mr Hyde; Markheim | Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevenson

1850–1894

Dr Jekyll och Mr Hyde samt novellen Markheim är skrivna av Robert Louis Stevenson (1850–1894).

Dr Jekyll och Mr Hyde utgavs första gången 1886, och är en fantastisk och koncis berättelse om läkaren Henry Jekyll, sedd främst genom vännen Mr Uttersons ögon. Dr Jekyll fascineras av att det i individen verkar finnas åtskilliga personer; Jekyll lyckas framställa ett medel, som när det intages förvandlar honom till en personifikation av sitt driftliv; det vill säga — ur viktorianskt perspektiv — sin ondska. När Jekyll, som ser sig själv som en blandning av ont och gott, förvandlas till denna senare person, både till psyke och rent fysiskt, kallar han sig Mr Edward Hyde.

Som Mr Hyde smyger han omkring i London, och låter sina drifter få fritt lopp. Exakt vad detta innebär är relativt dolt i texten, även om den antyder något sexuellt:

"De nöjen som jag skyndade mig att söka i min förklädnad var, som jag sagt, av skamligt slag; jag kan inte använda något annat ord. Men i Edward Hydes händer förvandlades de snart till något monstruöst. När jag återkom från dessa utflykter, förundrades jag ofta över min glupande aptit på det perversa."

Dr Jekyll blir alltså inte besatt; han förvandlas inte till ett från sig själv väsensskilt monster: han blir sig själv, ohämmad av något överjag. Men dualismen accentueras, genom att Jekyll till och med ger denna del av sig själv ett eget namn: Mr Hyde, och i boken får denne senare dessutom en helt egen gestalt, som icke är igenkännbar som den milde Dr Jekyll.

Det kan ligga nära till hands att associera till den samtide Nietzsches tal om att människan i själva verket består av flera jag: att det jag som för tillfället fungerar som ett jag, bara är en del av alla de drifter som finns inom oss. Nietzsches begreppspar dionysiskt och apolloniskt ligger kan ju också — i någon mån — komma till användning i sammanhanget, där Mr Hyde står för det dionysiska i människan, och Dr Jekyll för det apolloniska.

* * *

Efter Dr Jekyll och Mr Hyde finns i min volym även novellen Markheim. Den berättelsen handlar om just Markheim, som sticker ihjäl en antikhandlare, och sedan står i begrepp att råna honom, när ett övernaturligt väsende av osäkert ursprung (Djävulen? Gud?) får honom att överväga hur han bör fortfara: att traska vidare på en invanda vägen av brott och omvända sig på dödsbädden, eller att göra helt om redan nu. Man kan alltså läsa den som en symbolisk skildring av en samvetskris.

* * *

Texten i Dr. Jekyll och Mr Hyde är ren, om än något pratig — i synnerhet mot slutet.

Den oerhörda motvilja som gestalten Hyde väcker hos sina betraktare synes ock något spelad och överdriven; alltså icke helt övertygande. Visst problematiserar Jekyll själv kring sin egen dualism, men det kraftfulla allmänna fördömandet av djuriskheten och driftlivet i människan hade nog lättare att vinna anklang i en tid med viktorianska seder, snarare än i en tid som vår.

Visst är berättelsen en produkt av 1800-talet. Hade den kommit ut i dag har jag svårt att tänka mig att man till exempel hade förtigit vad skamligheter Hyde månne tar sig för: är det prostituerade han kopulerar med? Rent boys? Eller är han ute på helt andra, i dag föga uppseendeväckande, äventyr? — Hydes bana närmar sig sitt slut genom att Hyde begår ett dråp; i dag hade väl banan fått börja ungefär där; annars kan den inte — om ens då — ses som upprörande av andra än de mest konservativa moralisterna.

Dr Jekyll och Mr Hyde är ingen lång berättelse; vi kan kalla den kortroman eller långnovell. Desto rikare är den på innehåll; och om någon månne söker en text att diskutera på en bokcirkel har jag svårt att tänka mig många bättre böcker att använda sig av.
— — —
Dr Jekyll och Mr Hyde; Markheim, Robert Louis Stevenson, övers. Sam J. Lundwall, Bra Böcker 1979. 116 sidor.