Svenskt näringsliv vill sänka bidragen för humaniorastudenter

Svenskt Näringsliv föreslår att studiestödet ska sänkas för humanioraämnen, skriver bland andra Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Man vill att utbildningarna skall "löna sig" — ur ett ekonomiskt och yrkesmässigt perspektiv. Dessutom föreslår man att högskolor som inte erbjuder utbildningar med tillräckligt stor möjlighet till jobbutsikter, skall få sänkta anslag.

Jag kan förstå, att det är ett samhällsekonomiskt problem, att vi humanister inte i tillräcklig grad får jobb som konstnärer, författare, litteraturrecensenter eller lärare, så att det motiverar kostnaderna. Om man, som sagt, uteslutande anlägger ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Det kan man naturligtvis inte göra.

En kulturs storhet kan inte mätas endast i mynt och sedlar. Få bildade människor, få intellektuella människor, skulle vilja leva i ett sammanhang, där inte frågor om litteratur, konst, historia, religion, filosofi, dessa så ultimat grundläggande ämnesområden, får ta plats. Lever man endast för att tjäna pengar, omsätta dem i kommers, och så göra sin vandring mot pensionen: ja, då står man kanske ut. Men Gud! vilken fattig tillvaro man då hasar sig fram igenom...

Jag vill se blomstrande humaniorautbildningar! Jag vill se mer litteratur och filosofi i skolorna, på alla nivåer! Jag vill ha dessa sammanhangsskänkande, introspektiva bildningssfärer genomsyrandes hela tillvaron! — Själv har jag en tvärvetenskaplig, humanistisk utbildning, och jag arbetar inte i en bransch som med nödvändighet förutsätter mina kunskaper i historia, litteratur, filosofi, och så vidare. Men jag vet att jag, åtminstone för min del, fungerar bättre som människa, tack vare att jag har de referenserna, de medlen till fördjupning, den förankringen i det humanistiska kulturarvet. Och jag bidrar gärna med mina skattepengar, för att hålla igång humaniorautbildningarna i landet.

Svenskt näringsliv kommer knappast att få gehör för sina idéer. Men att de ens kunnat uppkomma är skrämmande nog.

Citat: Heinrich Mann om böcker

"Ein Haus ohne Bücher ist wie ein Zimmer ohne Fenster."

— Heinrich Mann (1871-1950)

Bokrecension: Maximer | François de La Rochefoucauld

Maximer är skriven av François de La Rochefoucauld (1613—1680).

Volymen jag har, innehåller ett biografiskt förord, en självbiografisk skildring, själva maximerna, av de La Rochefoucauld själv utrensade maximer, samt några kortare essäer.

de La Rochefoucauld konstruerade sina berömda maximer i sin litterära salong, där man tillsammans slipade på formuleringarna, tills man tyckte att de nått pregnans och träffsäkerhet. Som läsare år 2011 tycker jag nog att de flesta maximerna doftar av snusförnuft och blaséartad bitterhet.
Maximerna är definitivt orden av en perukförsedd aristokrat, som gärna talar om sedernas fördärv och slänger sig med ord som dygd och last...

Det vill nog till ett ganska upphöjt perspektiv, för att kunna formulera något som:

"Hur olika ödets lotter än tycks falla, finns det likväl en viss utjämning av gott och ont, som uppväger dem inbördes."

(Maxim 52)

* * *

Men visst kan man hitta en del guldkorn... Några exempel:

"Vi har alla styrka nog att med jämnmod bära andras olyckor."

(Maxim 19)

"Varken solen eller döden kan man betrakta med stadig blick."

(Maxim 26)

"Alla talar väl om sitt hjärta, men ingen vågar tala väl om sin begåvning."

(Maxim 98)

"Det är lättare att förefalla värdig de sysslor man inte har än dem man sköter."

(Maxim 164)

"Små själar blir över måttan kränkta i småsaker; en stor ande lägger märke till dessa men tar ingalunda anstöt."

(Maxim 357)

"När man inte kan finna ro hos sig själv, är det lönlöst att söka den annorstädes."

(Utmönstrad maxim 9)

* * *

Några teman:

Nån sorts grundtes hos de La Rochefoucauld är, att människan till sitt väsen är egenkär (sant nog), och att denna egenkärhet hela tiden yttrar sig på olika sätt. Inte sällan på sätt som undgår upptäckt till och med hos bäraren själv. Egennyttan är själva drivkraften hos människan. Och altruism finns inte hos de La Rochefoucauld. Vänskap är vänskap blott i den mån man kan vinna på den genom någon form av byteshandel. Kärlek är kärlek i den mån man vinner något på den.

Människan styrs av sina lidelser, och förefaller det som att man inte styrs av sina lidelser, så beror det inte på karaktärstyrka, utan på att lidelserna helt enkelt inte är starka nog. För tillfället. Människan är följaktligen utlämnad åt sina lidelser. Fastän dygden kan synas styra oss, är det i själva verket endast lättja eller feghet som håller oss till dygdens väg. Människan som sådan förblir i mycket ett mysterium för människan själv.

Stordåd uträttas av människan kanske inte främst på grund av hennes begåvning, utan mer på grund av att en slump låtit begåvningarna komma till sin rätt.

* * *

Maximerna erbjuder följaktligen en ganska torr läsning, en läsning med viss patina. Därmed inte sagt att det är en läsning som ingenting ger. Förtrogenhet med maximerna är säkerligen nyttig, och ett och annat motto kan man nog hitta däri.
— — —
Maximer, François de La Rochefoucauld, Forum 1995. ISBN: 91-37-10790-9. 122 sidor.

Citat: Plikten att ha böcker

"A little library, growing larger every year, is an honourable part of a man's history. It is a man's duty to have books. A library is not a luxury, but one of the necessaries of life."

– Henry Ward Beecher (1813-1887)

Dikt: "Hemmet" | Verner von Heidenstam

Det är midsommarhelg.

Det är kanske fel på mig, men midsommarfirandet innehåller för mig ett mått av dovhet, av en knappt anad melankoli. Det är kedjan bakåt i tiden som gör sig påmind: av de som gått före, levt och dött.

Här är en dikt av Verner von Heidenstam som berör detta på ett fint sätt:

* * *

Hemmet

Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset.
Där står ett hus på näset.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger,
var vaggar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?

Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var lever jag i njugga
och långa år, som väva
av gråa garn mitt öde?
Jag lever som en skugga
där mina minnen leva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
av alla sammanblåsta
och torra löv en matta.
Låt andra röster skratta,
låt nya flöden skumma
i brons förvuxna dike
och bär mig till de stumma.
Jag sitter dock därinne
vid fönstret, själv ett minne.
Där är mitt kungarike.

Säg aldrig att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de, vi övergiva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen,
att vi ur hjärtat riva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blankar.
De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De överskygga jorden
och alla dina tankar,
som hur din lott är vorden,
var natt till hemmet vända
likt svalorna till nästet.
Ett hem! Det är det fästet,
vi rest med murar trygga
– vår egen värld – den enda
vi mitt i världen bygga.

— Verner von Heidenstam

Citat: Caesar om att undvika sällsynta ord

"Undvik som ett klipprev i havet de ovanliga och sällsynta orden."

— Gaius Julius Caesar*

Rådet ges en gång av Caesar till Cicero, och avser hur man bör uttrycka sig i tal. Retoriken var ju som bekant något oerhört viktigt för de ledande klasserna i romerska riket. Kanhända vågar vi låta rådet gälla även text i skriftlig form.

* * *

* Citerad i Adrian Goldsworthy: Caesar: En biografi (2009), sid. 214.

Fragment: I dag gick jag på några gravar

i dag gick jag på några gravar
(det är ju inget ovanligt)
— de gamla kyrkogårdarnas
inälvor är fulla av de dödas
ben och allt vad de tagit med
sig dit ned av minnen och
memorerade psalmverser
och valkiga händer.

men om någon skulle sätta
spaden i marken (det är ju
inget ovanligt) så skulle inte
mycket av de dödas minnen
och memorerade psalmverser
och valkiga händer
komma i dagen, bara kalk
och trä och skruvar
som någon som jag skruvade i
för längesen.

det kan skapa en grå känsla,
att veta att av de där minnena
och memorerade psalmverserna
och valkiga händerna,
finns inte längre någonting
kvar.

Det är en känsla man lär
sig att leva med.
(inte heller det är ju
något ovanligt)

Fragment: Var och en till sitt

"religion", säger den troende
och faller ned på knä, "litteratur",
säger poeten och faller ner på knä,
"teknik", säger teknikern och
faller ner på knä.

Var och en till sitt,
var och en till sitt,
var och en till sitt.

Credo in unum Deum, sade han,
Jag tror på den ensamma människan,
sade den andre, Summan av kvadraterna på
kateterna är lika med kvadraten på
hypotenusan, sa den tredje.

Var och en till sitt.

Bokrecension: Barabbas | Pär Lagerkvist

Barabbas är skriven av Pär Lagerkvist. Min upplaga ingår i Albert Bonniers Förlags Svenska klassiker, och i samma band ingår även Dvärgen, som jag recenserade häromdagen.

Barabbas och Dvärgen kan kanhända sägas höra ihop, trots deras inbördes olikheter. Dvärgen är en elak djävel som inte tror på någonting alls, förutom råhet, styrka och manlig dådkraft. Barabbas är en man som söker tro, men inte finner den. Också han är utan tro.

* * *

Många har beskrivit Pär Lagerkvist som en religiös människa utan tro, och man har påpekat det psalmliknande draget i hans dikter. Hos honom finns en djup andlighet, som aldrig slår över till tro. Vet man detta, är det omöjligt att läsa Barabbas utan att likställa romanens huvudperson med författaren själv.

Barabbas är mannen som dömts för röveri och skall korsfästas, men som friges — varvid Jesus från Nasaret korsfästs i hans ställe. Att Jesus dog för att frälsa mänskligheten blir alltså en mycket personlig erfarenhet för rövaren Barabbas.

Händelsen ger honom emellertid ingen ro. Trots att han blev åsyna vittne till Jesu död på Golgata, och trots att han såg mörkret falla över människorna som stod där, så kan han inte tro. Han söker sig till de tidiga kristna gemenskaperna, men som mannen som frigavs i mästarens ställe, blir han inte accepterad. Han förhör sig om Jesu lära, men det han får veta är torftigt: Älsken varandra, är till sist, tillsammans med föreställningen att Jesus är Guds Son som ska komma åter med sitt rike, det som han vet om kristen tro.

De kristna själva framstår som ytterst enkla människor. De verkar inte själva begripa varför deras mästare tvunget skulle dö. Deras samlingar skildrar Lagerkvist som halvt extatiska bönemöten, deras uppfattningar som dimmiga och — oåtkomliga.

Några under — förutom detta med mörkret på Golgata — får inte Barabbas uppleva. Men processen som skapar legender märker vi av i ett sammanhang där Barabbas utfrågas av en kristen om Jesu liv, och denne andre vill att Barabbas bekräftar, att de döda reste sig när Jesus dog. Barabbas svarar avmätt, att det väl kunde hända, fastän han själv inte sett något av det. —

Barabbas är en enstöring. En grubblare. En ensam människa. En religiös utan tro.

* * *

Barabbas är skriven med ett snävt och lakoniskt språkbruk, liksom Dvärgen. Somliga stycken är dialektala, för att förstärka närheten till de talande, och för att stryka under de talandes enkelhet. Ingenting är uppstyltat. Lagerkvist berättar som det är, och smyckar inte ut sina meningar mer än nödvändigt.

Trots sin korthet, är Barabbas ett verk som vackert och med melankoli skildrar en människa sökande efter tillhörighet och tro. Diktverket kan nog vinna anklang hos oss med intresse existentiella spörsmål, och i synnerhet hos oss med erfarenhet av kristen tro som inte bar.
– – –
Barabbas, ingår i Dvärgen • Barabbas, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers Förlag 1995. ISBN: 91-0-055955-5. 235 sidor (Dvärgen) + 161 sidor (Barabbas).

Citat: Kort är gott

"Liksom det är utmärkande för en klok man att säga mycket i få ord, har en dumbom tvärtom gåvan att tala mycket utan att säga något."

— François de La Rochefoucauld
Maxim 142

Vi kan nog erkänna de orden som visa, även när det gäller skrivna ord.

Fragment: De som fick fel

jag befaller min ande att lyssna på
endast de fallna profeterna, de som
fick fel, de som inte såg himlen
öppna sig, de som dog i vanära. dessa
lyssnar du till, dessa säger någonting
annat än blank självklarhet, som inte
vet av annat än det uppenbara.

dem du lyssnar till vet inte av
blankt stål, men rost och övervuxna
stigar och rum som ingen vistats i
på länge, länge, länge. hos dem som
världsvant ser sig omkring är allt
bekant och ingenting är särskilt. jag
befaller min förfrämligade ande att
lyssna på endast de fallna profeterna,
för det är alltid mer ljuvt att slå
utifrån, än att vara inifrån,
inhängnad, inlåst.

jag ger mig av nu, och lyssnar till min
fallna profet, som aldrig såg himlen
öppna sig, som aldrig var
dresserad.

Bokrecension: Dvärgen | Pär Lagerkvist

Dvärgen är skriven av Pär Lagerkvist (1891–1974). Min upplaga ingår i Albert Bonniers Förlags Svenska klassiker, och i samma band ingår även Barabbas, som jag ska be att få återkomma till.

Det är svårt att recensera ett mästerverk. Dvärgen gavs ut 1944. Sju år senare belönades Lagerkvist med nobelpriset för sin författargärning, varav detta verk är en del. Men jag ska ändå skriva något om mina intryck av boken.

* * *

Pär Lagerkvist har en alldeles särskild stil. Någonstans jämfördes hans sätt att skriva med med språket i Gamla testamentet: korthugget, och inga onödiga beskrivningar. Och jag gillar minimalistisk språkbehandling, utan prunkande grannlåt. Men Lagerkvist drar det till extremen. Hans text är inte bara ren, den är rentav karg. Bara det skapar en effektiv obehagskänsla. En känsla av att man tillsammans med berättelsen är utlämnad. Ensam.

Samma känsla finns ju ofta även i Lagerkvists dikter, som jag annars är mer bekant med än hans prosa.

* * *

Dvärgen handlar om en allvarlig och fantastiskt bitter hovdvärg vid ett italienskt furstehov, rimligen någon gång under renässansen. Dvärgen berättar i dagboksform om sin tillvaro. Dvärgen upplever sig som fullkomligt alienerad från människosläktet, och ser sig som en alldeles egen ras. Människorna hatar han, och mest av allt hatar han veklighet, svaghet, fred. Mest av allt uppskattar han det rådbråkade, grova, krigiska, våldsamma.

Dvärgen är en person utan mycket medlidande med människorna. Sitt öde ser han som att tjäna fursten, som han högaktar, men inte förstår sig på. Mest tillgiven känner han sig Boccarossa, en grovhuggen legosoldat som lever bara för att kriga och plundra. Vid ett tillfälle snuddar dvärgen vid temat, att han bara älskar män, och kanske då bara en man som Boccarossa.

Det fördolda är den utrymmessfär som dvärgen verkar i. Genom hans små aktioner bringar han högt uppsatta personer i hovet i djupaste olycka. Och inte känner han något medlidande med dem för det. Han är helt enkelt känslodepraverad. Han har inga egentliga värderingar, förutom att värderingar är meningslösa. Gud och religion bryr han sig inte om, annat som medel att utnyttja för att styra den en gång vänsterprasslande furstinnan, som hamnar i en religiöst färgad depression efter en älskares död.

* * *

Jag förstår att man försökt tolka Dvärgen. På grund av tiden den skrevs i, så har Hitler ställts fram som modell. Det förefaller vara nonsens. — När jag läser Dvärgen ser jag istället något mycket djupt mänskligt i honom. Dvärgen är en ensam, utstött särling, som mist all tro på världen och mänskligheten. Han är den sanne nihilisten. Han har inga behov av köttsliga njutningar; det enda som finns kvar för honom är kampen och den starkes överlägsenhet över allt svagt.

Det är inte synd om dvärgen. Han trivs nog rätt bra i sin bitterhet. Och som läsare känner man ingen egentlig sympati för honom, även om man dock kan förstå honom och hans känslor.

* * *

Det är ett utmattande landskap att vandra igenom, det som Lagerkvist skänker oss i Dvärgen. Och det är det väl mycket medvetet. Lagerkvist är en stilist av Guds nåde, och med Dvärgen gav han även oss, en sentida publik, ett verk av bestående värde, helt oanfrätt av timlig förruttnelse.
— — —
Dvärgen, ingår i Dvärgen • Barabbas, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers Förlag 1995. ISBN: 91-0-055955-5. 235 sidor (Dvärgen) + 161 sidor (Barabbas).

De dödsdömdas ord

Via Aftonbladet får jag veta, att Texas Department of Criminal Justice katalogiserat de sista orden från fångar som de avrättat under de senaste 29 åren. 376 texter finns därför att ta del av hos Texasmyndigheten. Själva uttalandena verkar i skrivande stund inte vara nåbara, men en del av dem finns också hos The Guardian.

Jag har några böcker som radar upp kända och mindre kända personers sista ord (eller åtminstone ord som de påstås ha yttrat). De är i regel banala. Att människan av någon märklig och mystisk anledning skulle besitta någon särskild vishet inför sin sista stund är knappast rimligt. Men vad de dock är vittnesbörd om, är snarare hur en person ställd inför sitt yttersta, kanske med dödsångest, väljer att lägga sina ord.

* * *

Några ord från en i Texas avrättad:

"I nästan nio år har jag funderat på dödsstraffet, om det är rätt eller fel, och jag har inga svar. Men jag tror inte att världen blir bättre eller säkrare utan mig. Om ni ville straffa mig, så skulle ni har dödat mig dagen efter, istället för att döda mig nu. Ni gör mig inte illa nu. Jag har haft tid att förbereda mig, för att säga farväl till min familj, för att ställa mitt liv i ordning."

— Jeffery Doughtie, avrättad augusti 2001

Bokrecension: Bakom monumenten | Birgitta Kurtén-Lindberg

Bakom Monumenten: Gestalter ur Europas gryning är skriven av Birgitta Kurtén-Lindberg.

Birgitta Kurtén-Lindberg har berättartalang. Onekligen blir en del skildringar av historiska skeenden torra. Men inte hos Kurtén-Lindberg. Språket är mustigt, naturligt, flytande, lätt, levande. Och är en glädje att ta del av.

Boken som hon här har skrivit, behandlar ett antal olika gestalter och teman främst från den senantika tiden, och mest ur västromerskt perspektiv. Till sin hjälp tar hon den romerska konsten, och samtida författare. Det är ett spännande detektivarbete, vars resultat vi får ta del av som läsare.

Ett särskilt fokus lägger Kurtén-Lindberg på frågan om hedendomen och den framryckande kristendomen. Men för en gångs skull är det inte segrarnas historia som skrivs. Tvärtom anstränger sig författaren för att även belysa den kulturrikedom som fanns i den förkristna religiositeten och den därmed oupplösligt förbundna kulturen och litteraturen.

* * *

Som förklaring till det allt överskuggande faktum i tiden, att västrom går under, presenterar författaren visserligen de för tiden populära teserna — hedningarna menade att de gamla gudarna var vreda för de kristnas framgångar, och de kristna menade att den kristne guden var vred för att de inte for tillräckligt hårt fram mot polyteisterna.

Verkligheten har snarare med ekonomi att göra, menar Kurtén-Lindberg. Det ofantligt stora riket fick helt enkelt slut på pengar för att hålla barbarerna på avstånd och försvara sina gränser. Erövringskrigens tid och — de därmed förenade stora inkomsterna — var över. Staden Rom själv blev med tiden mer eller mindre obeboelig, och miljonstaden blev hem endast för några tusentalet människor, som framlevde sin tid i de då av vattensjuka drabbade trakterna så gott det gick.

* * *

Den kristna historieskrivningen, menar Kurtén-Lindberg, har inte givit tidsperioden rättvisa. Hon skriver:

"Å andra sidan kan man fråga sig hur många som känner till de gräsligheter den kristna regimen i Konstantinopel gjorde sig skyldig till. Ondgör man sig över sovjetsystemets begångna synder kan det vara tankeväckande att känna till dess pendang i ett för oss ideologiskt mer närstående förflutet. Den kristna historieskrivningen har varit segrarens historieskrivning. Den har därför ofta helt diskret blundat inför fakta som för de kristna varit missklädsamma."

(sid. 12)

Man kan till exempel notera, som författaren skriver om, att samtidens präster alls inte var några tillbakadragna högeligen andliga figurer. Tvärtom kunde de vara djupt engagerade i det politiska livet och från sina predikstolar uttala sig även i sådana ärenden. Och på gatorna kunde gäng av munkar dra fram och fara ut mot den hedendom som fortfarande fanns kvar. Kristna utförde hatattacker mot den "hedniska aristokratin, mot tempelegendomar och hednapräster. Vissa kristna biskopar, präster och munkar omgav sig med en regelrätt folkmilis och gjorde både en och annan gång gatorna osäkra för sina motståndare." (sid. 61) Kristna munkar utförde regelrätta pöbelanlopp. (sid. 83)

* * *

Ett ljus i den annars allt mer av kristendomen förmörkade antiken, är den korta tid då Julianus satt som kejsare på tronen. Denne uppfostrades som kristen, men fann att hedendomen, med sin litteratur och religiositet gjorde bättre intryck på honom, och därför motarbetade han med tiden starkt det kristna inflytandet.

Själv hade han sett hur den kristna regimen i form av hans kusin, kejsar Constantius, mördat sex gemensamma kusiner till dem båda, en farbror, en broder till Julianus och även hans far. För Julianus var kristendomen inte tolerans. Den var blodtörst. Han hade varit med om att den kristna regimen vid hot om dödsstraff förbjudit offer till de gamla gudarna.

"De kristna var oförsonliga i sin torftiga och intoleranta religion, de bekämpade inte bara andra gudars anhängare utan också varandra och deras tro på människan som skapelsens mål var absurd."

(sid. 69)

Så beskriver författaren Julianus och hans meningsfränders syn på de kristna.

Själv var Julianus första åtgärd som kejsare, efter att kusin Constantius hastigt avlidit, att proklamera allmän religionsfrihet. De kristna som varit ansvariga för att förstöra hednatempel, fick nu betala för att få dem återuppförda. Julianus satt på tronen, och vägrade låta folk knäfalla inför honom. Han tog den asketiske filosofkejsaren Marcus Aurelius till föredöme. Och sitt främsta vapen mot de kristna, kom att bli den polemik han författade.

Han är öppen med att en nyckel till kristendomens framgång, är dess fattigvård, som appellerar till det enkla folket, som ju var de som först antog den nya religionen, och deras präster — tydligen emellanåt — höga moral. I detta hade de gamla prästerna misslyckats.

Emellertid, Julianus föll i strid efter bara ett och ett halvt år som kejsare. Han hade många planer på hur han ville återföra den antika kulturen till en civilisation som alltmer fjärmade sig från den. Hur han hade lyckats med det, om han fått leva, får vi nu aldrig veta.

* * *

Detta var en del av vad vi får lära oss om Julianus, som av de kristna fick tillnamnet Avfällingen. Men fler personer presenteras. Vi träffar på en sexuellt frustrerad Augustinus, sedermera kyrkofader, och en sträng Hieronymus och en klosterbildande Benedikt. Vi får dessutom en inblick i hunnerhövdingen Attilas hov, vi får veta hur en kejserlig begravning kan gå till — och mycket mer.

Bakom monumenten är en pärla att ta till sig för oss som fascineras av antiken. Boken är välskriven och väldisponerad och ger mig nya platser som jag gärna vill besöka, för att än mer påtagligt komma i kontakt med antikens Rom. — Och, genom Birgitta Kurtén-Lindbergs bok känns det som jag redan i tanken lärt känna några av dess förgrundsgestalter lite bättre.
— — —
Bakom monumenten: Gestalter ur Europas gryning, Birgitta Kurtén-Lindberg, Historiska Media 1996. ISBN: 91-971992-5-7. 175 sidor.

Tips: Swedish Zombie

En läsvärd blogg för oss som gillar zombielitteratur: Swedish Zombie. Titta gärna förbi!

Text: Världshistoria av anno 1799 — och Ovidius

Fick en underbar liten bok på posten i dag. Nämligen Lärobok: Allmänna Werlds-Historien, Till unga Studerandes tjenst, av Johan Mathias Schröckh, Cederholm 1799.

Synnerligen intressant, men utgångsläget den presenterar i sin historieskrivning påminner oss återigen om religionens inflytande över kunskapsinhämtandet...

"Ifrån Adam till Noach; eller ifrån Skapelsen till Syndafloden. I detta tidehwarfwet, som innefattar ungefär sexton och et halft århundrade, blef wår jord aldraförst tildanad. Menniskorna förlorade snart efter skapelsen sina fullkomligheter: de fingo en anwisning, huru de borde känna och dyrka Gud: de utbredde sig inom Asien i många familie-samfund eller hushåll, upfunno några konster, och blefwo ändteligen nästan allesamman af Gud utdödde, för sina högst förderfwade seders skull."

Jag känner mig mer lockad av Ovidius beskrivning av den första tiden...

"Guldåldern rådde först. Då övade människorna dygden
självmant, fria från tvång av lag eller myndighets tuktan.
Fruktan och straff man kände ej då; ej hotande lagbud
lästes i tavlornas brons, ej såg man en bävande skara
vakta på domarens min; trygg levde man honom förutan."

Så skriver romaren i Metamorfoser, här i översättning av Erik Bökman.

— Emellertid lär väl Lärobok bjuda på en intressant inblick i vad man 1799 ansåg vara viktigt att anföra ur världshistorien, samt hur man värderar det man berättar om.

Text: Nihilism i Lagerkvists "Dvärgen"

"Hur skulle livet se ut om det inte vore meningslöst. Meningslösheten är ju själva grundvalen som det vilar på. Vilken annan grund skulle det kunna lagts på, som skulle hållit, som aldrig skulle sviktat. En stor idé kan undermineras av en annan stor idé, och efterhand sprängas, raseras av den. Men meningslösheten är oåtkomlig, oförstörbar, orubblig. Det är en verklig grundval, och därför är det den som valts. Att det ska behövas så mycket grubbel för att begripa det."

— Dvärgen, ur Pär Lagerkvists roman med samma namn

Bokrecension: Vad hände på vägen till Damaskus? | Lena Einhorn

Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret är skriven av Lena Einhorn.

Måhända kan man dela upp boken i två partier, där den större delen utgör en textkritisk kommentar till berättelsen om Jesu liv och död, och där den mindre delen saluför en högst kontroversiell tanke, om vart Jesus blev av efter sin förmodade död och uppståndelse.

Den första delen är i stora stycken mycket god läsning, med åtskilliga intressanta poänger. Einhorn slår i och för sig fast, att vi aldrig kan få visshet om vem den historiske Jesus från Nasaret var, men att vi ändå kan teoretisera kring detta. Och det gör hon, med stöd av en uppsjö bibelforskare.

* * *

Till att börja med menar Einhorn att den historiske Jesus nog funnits. Det är en uppfattning jag delar. Hon slår också fast, att huvudkällan till kunskap om denna person, är de nytestamentliga skrifterna, och då i synnerhet evangelierna.

Dessa texter är problematiska att hantera. De innehåller orimligheter, såsom att Jesus skulle ha fötts när 1) Herodes var kung, och 2) Quirinius var romersk ståthållare. Problemet är bara, att Herodes dog år 4 f.Kr. och Quirinius tillträdde först år 6 e.Kr. — Exempel som dessa påvisar, att evangelierna inte kan tas som absoluta fakta. Något som inte är särskilt konstigt, med tanke på att inget av dem rimligen skrevs förrän omkring trettio år förflutit efter Jesu korsfästelse.

Einhorn ger oss en smidig tabell, över när evangelierna, enligt många bibelforskare, anses ha kommit till:

"Markus ca 68–73 vt
Matteus ca 70–90 vt
Lukas ca 80–100 vt
Johannes ca 90–110 vt"

(sid. 19)

* * *

Einhorn försöker finna spår av den historiske Jesus i skrifter utanför Nya testamentet. Men där är inte mycket att finna. De berömda, fromma orden hos Flavius Josefus — där Josefus väl i praktiken erkänner Jesus som Messias — är med största sannolikhet interpolerade, det vill säga, insatta i efterhand. Och i övriga texter av Josefus kräves minst sagt frimodiga böjningar till ens egna syften, för att tillåta jämförelse med en person som skulle kunna vara Jesus från Nasaret.

* * *

Stor kraft lägger Einhorn på frågan om Jesu korsfästelse och påstådda uppståndelse. Einhorn är ödmjuk i sina slutsatser, men förefaller landa i teorin att Jesus inte dog vid korsfästelsen. Det passar in med uppgiften om den onormalt korta tid (omkring sex timmar) som Jesus hängde på korset innan han dör, samt med ett antal anomalier i texten som inte stämmer överens med hur det brukade gå till när fångar avrättades med korsfästelse, samt med det faktum, att man till graven skall ha tagit med sig trettio kilo kryddor — kryddor som i antiken var välkända som infektionshämmande.

Därefter skall Jesus ha kurerats, spenderat en viss tid hos lärjungarna och sedan försvunnit ur landet. Därefter kommer Einhorns enastående udda teori. Men innan den presenteras, skall det också nämnas, att lärjungarna då rimligen kan ha varit helt underförstådda med att Jesus skulle ha överlevt uppståndelsen. Det torde inte ha varit så dramatiskt märkligt som det kan tyckas, eftersom Einhorn gör gällande, att det är möjligt att Jesu mission i stor utsträckning var politisk, snarare än religiös, nära förbunden med zeloterna, de judiska nationalisterna som kämpade mot Rom.

* * *

Så, vad hände med Jesus, efter att han inte dött på korset och piggnat till? Jo, han blir – Paulus.

Till stöd för detta anför Einhorn en del indicier i de nytestamentliga texterna, som med milt våld kan fås att i vilket fall inte motarbeta en sådan lösning. Exempelvis den uppfattningen, att ytterst litet (om alls icke intet) berättas om Paulus liv fram till han kommit i trettioårsåldern. Än mindre sägs om Jesu liv fram till sitt publika framträdande. Och exempelvis den uppfattningen, att Paulus och Jesus emellanåt uttryckte sig med liknande terminologi.

Emellertid. Själv kan jag inte dela dessa slutsatser ens på teoretiskt plan. Själv kan jag inte se det på annat sätt, än att en sådan teori är en markant fördunkling av texterna, en mystifikation som alls inte är nödvändig att ta till för att förklara någonting alls.

Ockhams rakkniv — att minimera antalet antaganden och göra teorin så enkel som möjligt – funkar utmärkt på exemplet den historiske Jesus. För egen del menar jag, att det är rimligt att anta, att:

- Den historiske Jesus var en faktisk person.
- Den historiske Jesus dömdes till döden och avrättades av romarna.
- Den historiske Jesus dog verkligen på korset och begravdes.

Vad som sedan hände, är ett område för sig, men här slutar antagandena om Jesu historiska person. Olika förklaringsmodeller kan användas för att förklara varför inte Jesus efter sin död övergavs av lärjungarna såsom messiasgestalt; såsom besvikelse, religiös fanatism och andra psykologiska skäl.

— Klart är väl emellertid, att kyrkan sannolikt aldrig skulle kommit ut ur Israel på något effektivt sätt, om inte Paulus från Tarsos, som själv aldrig träffade Jesus som historisk person, oss veterligen, hade satt igång att missionera för kristendomen bland hedningarna med en häpnadsväckande intensiv religiös fanatism. Således skapar i egentlig mening Paulus kristendomen, utifrån myterna som bildats kring den historiske Jesus från Nasaret. — Svårare än så behöver det inte vara.

* * *

Vad hände på vägen till Damaskus? ger en hel del intressant exegetisk information att ta vara på, för den som intresserar sig för bibelvetenskap och den historiske Jesus. Språket flyter bra och dessutom är boken försedd med en omfattande notapparat, som ger fina möjligheter för läsaren att gå direkt till källorna och fördjupa sig i de ämnen som diskuteras.

Emellertid är en del antaganden väl häftigt uppslagna, och särskilt då uppfattningen, att Jesus en tid efter sin korsfästelse skulle ha antagit en falsk identitet, såsom tältmakaren Paulus från Tarsos. Det välbalanserade teoretiserandet står därför sida vid sida med det populärvetenskapligt sensationalistiska.
– – –
Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret, Lena Einhorn, Norstedts pocket 2007. ISBN: 978-91-7263-836-5. 247 sidor.

Bokrecension: Ett år på sextiotalet | Olof Lagercrantz

Ett år på sextiotalet är en självbiografisk bok, skriven av Olof Lagercrantz (d. 2002).

Lagercrantz har valt ett intressant sätt att skriva sin bok. Författaren själv befinner sig i tiden mot slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Från den utkikspunkten skriver han om sitt liv under ett drygt år mellan 1967 och 1968. Och genom sina iakttagelser av sin tid då, gör han ytterligare utblickar mot andra saker och andra människor i hans liv: det är en text som i mycket bygger på associationer, med det där året på sextiotalet som röd tråd.

Och det är en personlig bok. Mängder av mer eller mindre kända kulturpersonligheter svävar förbi, och Lagercrantz drar sig inte för att berätta om deras psykologiska åkommor eller egenheter. Mest ömhet röner hans vän och vår främste lyriker Gunnar Ekelöf. När Lagercrantz sista gången besöker honom på radiumhemmet, där Ekelöf behandlas för sin cancer, yttrar han till och med ett: "Jag älskar dig", till den svårt sjuke diktaren.

* * *

Lagercrantz var som bekant chefsredaktör på Dagens Nyheter, tillsammans med Sven-Erik Larsson. Konflikterna med denne avhandlas, men det verkar som om de drog förhållandevis jämnt, trots att Larsson företrädde en mer traditionell samhällsbevarande idétradition, i ägarnas — Bonniersfamiljens — linje, medan Lagercrantz inte drog sig för att kritisera USA, Vietnamkriget och så vidare. Mest verkar Lagercrantz ha ägnat sig åt sin kultursida, medan Larsson fick friare händer vad gäller politiken.

Lagercrantz får i Ett år på sextiotalet också möjlighet att lyfta upp diverse konflikter till allmän beskådan, såsom hans konflikt med Vilhelm Moberg, som efter en dispyt vände ryggen åt Lagercrantz vid en offentlig tillställning, och denne kände det som tusen år av svensk allmoge vände sig ifrån honom... Lagercrantz kritiserar hyckleriet, som gjorde att vi innan och under andra världskriget kunde vara så restriktiva med att släppa in flyende vänsterfolk och judar från Tyskland till Sverige, medan det blev ramaskri när baltutlämningen till Sovjet skulle äga rum efter kriget.

* * *

Lagercrantz beskriver också hur det gick till, när han genom en mellanhand i hemlighet anförtroddes Solzjenitsyns brev med ett uppror om konstnärlig frihet för författare inne i Sovjet, och hur han såg till att det blev publicerat i utlandet, och först därefter själv kunde publicera det i Dagens Nyheter, för att inte röja sin källa.

* * *

Så avlöser de mer eller mindre personliga anekdoterna eller omdömena om Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Dag Hammarskjöld, Tor och Albert Bonnier, Erik Lindegren med många flera. Respektive Lagercrantz många större eller smärre konflikter med sådana namnkunniga gestalter.

— Klarast lyser, alltså, Gunnar Ekelöfs stjärna. Lagercrantz blundar inte för dennes alkoholism, och säger att det var Ekelöf som vande dem att vara i berusade människors närvaro, men målar honom ändå hela tiden i klaraste ljus. Om en episod när han besökte Gunnar Ekelöf, skriver Lagercrantz:

"Jag såg Gunnar i hans säng som mycket riktigt stod i det förnämsta rummet i hans hem i Sigtuna och jag tyckte nästan att jag kunde höra de döda som fanns kring honom och hjälpte honom att finna vägen till underjorden. 'Det är hela tiden på livet jag tänker då jag tänker på och skriver om döden och de döda' sa han en gång."

(sid. 205)

* * *

Den äldre Olof Lagercrantz, som alltså blickar tillbaka på sitt sextiotal, framstår som en man lutad åt döden, trots att han alltså skulle komma att leva in på 2000-talet. Han skriver om hur människor omkring honom försvinner, hur hus rivs ner. Han skriver om alla dessa människor från hans aktiva tid, som många av dem nu gått bort. Det vilar en melankoli över Lagercrantz text, då han skriver om den innevarande tiden. Och det är gripande och tungt att läsa.

Ett år på sextiotalet äger sin särskilda relevans som en personlig skildring av åtskilliga av Sveriges kulturelits medlemmar. Dessutom ger den fina inblickar i hur livet på en stor tidning tedde sig, för en redaktör, med alla dess krav från ägare, krav från medarbetare och krav från läsare.
— — —
Ett år på sextiotalet, Olof Lagercrantz, Wahlström & Widstrand 1991. ISBN: 91-46-16095-7. 250 sidor.

Bokrecension: Antikens historier | Alf Henrikson

"Mort de César", Vincenzo Camuccini, 1798. Detalj.

Antikens historier är ett praktverk av den outsinligt produktive Alf Henrikson, salig i åminnelse.

Det är värt att lägga märke till, att boken heter Antikens historier och inte Antikens historia. Det är nämligen inte fråga om en bok som utröner historiska processer och förlopp, utan en bok som samlar berättelser. Vägledande torde inte ha varit vad som verkligen hänt, utan det är de goda anekdoterna, historierna, som berättats och återberättats ända sedan de en gång kom till, som här har getts utrymme för. Det som finns i Antikens historier är vad som en gång färgade den bildade människans världsbild och uppfattning av antiken.

Antikens historier består egentligen av två volymer: En som rör antikens Grekland, och en som rör det romerska riket. I första hand. För de två kultursfärerna går ju som bekant in i varandra. — I pocketversionen, som jag har, ryms de båda volymerna inom samma pärmar.

* * *

Alf Henrikson var en man med rent ut sagt extrem bildning. Han skriver själv, att boken är resultatet av »trettiofem års intresse för de klassiska språken«, och att själva texten skrevs på tre år. Till yttermera visso var han en extremt skicklig stilistiker. Berättelserna om gudar, kejsare och filosofer är verkligen berättelser, och förfaller aldrig till torra uppräkningar. Inget damm hinner lägga sig på Henriksons historier, och fastän boken nu har över femtio år på nacken sedan den första gången gavs ut, är den alltjämt i stort dammfri, även om det även förekommer passager dock vittnar om dess egen tid. I synnerhet gäller detta hur Henrikson i mycket förbigår den utbredda homoeroticismen i den antika kulturen och mytologin, något som han knappast själv var omedveten om.

* * *

Nå, Henrikson är, trots sitt populärvetenskapliga återberättande, helt klart medveten om källkritiska problem. Han väger ofta källor mot varandra, och med stillsam humor kan han behandla utsagor som näppeligen kan vara sanna. Men för den sakens skull låter han inte bli att låta oss ta del av den legendariska och halvlegendariska historieskrivning som romare och greker emellanåt ägnade sig åt.

* * *

Med nödvändighet förekommer en mängd namn och platser i boken. I synnerhet mot slutet av det västliga Roms existens. Men tidigare än så bestämde jag mig för att låta bli att hänga upp mig på när jag inte hängde med. För en gångs skull lät jag överstrykningspennan vila, för att bara njuta av Henriksons berättande. Det känns rätt och riktigt, även om det också medför, att jag inte tillgodogör mig det rika materialet på samma sätt som jag kanske gjort annars. —

Själv är jag mest intresserad av romerska rikets glansperiod, från Caesar och kanske hundra år framåt, eller på sin höjd fram till den siste hedniske kejsarens, Julianus, tid på trehundratalet.

Mytologin tar jag till mig, för att det ger så många nycklar till förståelsen av såväl den antika kulturen som i någon mån även vår nutida kultur. (Det kan till exempel vara mycket intressant att jämföra antika myter med kristna myter, och se alla beröringspunkter!)

— Men det är det pulserande livet i Rom, med legionärer, centurioner, kejsare, praetorianer, liktorer, intriger, busar och hjältar som fångar mig särskilt. Antiken, under sin glansperiod, är som ett enda pojkboksäventyr. Rått och ädelt om vartannat.

Denna period — likväl som de andra, näraliggande — illustrerar Alf Henriksons bok väl. Läs för din bildning, och läs för berättelsernas egen skull. Och läs för det vackra språkets skull!
– – –
Antikens historier, Alf Henrikson, Albert Bonniers förlag 2000. ISBN: 91-0-057394-9. 319 + 430 sidor, inklusive ett vidlyftigt register som också innehåller uppslagsord med förklaringar.