Birgitta Kurtén-Lindberg har berättartalang. Onekligen blir en del skildringar av historiska skeenden torra. Men inte hos Kurtén-Lindberg. Språket är mustigt, naturligt, flytande, lätt, levande. Och är en glädje att ta del av.
Boken som hon här har skrivit, behandlar ett antal olika gestalter och teman främst från den senantika tiden, och mest ur västromerskt perspektiv. Till sin hjälp tar hon den romerska konsten, och samtida författare. Det är ett spännande detektivarbete, vars resultat vi får ta del av som läsare.
Ett särskilt fokus lägger Kurtén-Lindberg på frågan om hedendomen och den framryckande kristendomen. Men för en gångs skull är det inte segrarnas historia som skrivs. Tvärtom anstränger sig författaren för att även belysa den kulturrikedom som fanns i den förkristna religiositeten och den därmed oupplösligt förbundna kulturen och litteraturen.
* * *
Som förklaring till det allt överskuggande faktum i tiden, att västrom går under, presenterar författaren visserligen de för tiden populära teserna — hedningarna menade att de gamla gudarna var vreda för de kristnas framgångar, och de kristna menade att den kristne guden var vred för att de inte for tillräckligt hårt fram mot polyteisterna.
Verkligheten har snarare med ekonomi att göra, menar Kurtén-Lindberg. Det ofantligt stora riket fick helt enkelt slut på pengar för att hålla barbarerna på avstånd och försvara sina gränser. Erövringskrigens tid och — de därmed förenade stora inkomsterna — var över. Staden Rom själv blev med tiden mer eller mindre obeboelig, och miljonstaden blev hem endast för några tusentalet människor, som framlevde sin tid i de då av vattensjuka drabbade trakterna så gott det gick.
* * *
Den kristna historieskrivningen, menar Kurtén-Lindberg, har inte givit tidsperioden rättvisa. Hon skriver:
"Å andra sidan kan man fråga sig hur många som känner till de gräsligheter den kristna regimen i Konstantinopel gjorde sig skyldig till. Ondgör man sig över sovjetsystemets begångna synder kan det vara tankeväckande att känna till dess pendang i ett för oss ideologiskt mer närstående förflutet. Den kristna historieskrivningen har varit segrarens historieskrivning. Den har därför ofta helt diskret blundat inför fakta som för de kristna varit missklädsamma."(sid. 12)
Man kan till exempel notera, som författaren skriver om, att samtidens präster alls inte var några tillbakadragna högeligen andliga figurer. Tvärtom kunde de vara djupt engagerade i det politiska livet och från sina predikstolar uttala sig även i sådana ärenden. Och på gatorna kunde gäng av munkar dra fram och fara ut mot den hedendom som fortfarande fanns kvar. Kristna utförde hatattacker mot den "hedniska aristokratin, mot tempelegendomar och hednapräster. Vissa kristna biskopar, präster och munkar omgav sig med en regelrätt folkmilis och gjorde både en och annan gång gatorna osäkra för sina motståndare." (sid. 61) Kristna munkar utförde regelrätta pöbelanlopp. (sid. 83)
* * *
Ett ljus i den annars allt mer av kristendomen förmörkade antiken, är den korta tid då Julianus satt som kejsare på tronen. Denne uppfostrades som kristen, men fann att hedendomen, med sin litteratur och religiositet gjorde bättre intryck på honom, och därför motarbetade han med tiden starkt det kristna inflytandet.
Själv hade han sett hur den kristna regimen i form av hans kusin, kejsar Constantius, mördat sex gemensamma kusiner till dem båda, en farbror, en broder till Julianus och även hans far. För Julianus var kristendomen inte tolerans. Den var blodtörst. Han hade varit med om att den kristna regimen vid hot om dödsstraff förbjudit offer till de gamla gudarna.
"De kristna var oförsonliga i sin torftiga och intoleranta religion, de bekämpade inte bara andra gudars anhängare utan också varandra och deras tro på människan som skapelsens mål var absurd."(sid. 69)
Så beskriver författaren Julianus och hans meningsfränders syn på de kristna.
Själv var Julianus första åtgärd som kejsare, efter att kusin Constantius hastigt avlidit, att proklamera allmän religionsfrihet. De kristna som varit ansvariga för att förstöra hednatempel, fick nu betala för att få dem återuppförda. Julianus satt på tronen, och vägrade låta folk knäfalla inför honom. Han tog den asketiske filosofkejsaren Marcus Aurelius till föredöme. Och sitt främsta vapen mot de kristna, kom att bli den polemik han författade.
Han är öppen med att en nyckel till kristendomens framgång, är dess fattigvård, som appellerar till det enkla folket, som ju var de som först antog den nya religionen, och deras präster — tydligen emellanåt — höga moral. I detta hade de gamla prästerna misslyckats.
Emellertid, Julianus föll i strid efter bara ett och ett halvt år som kejsare. Han hade många planer på hur han ville återföra den antika kulturen till en civilisation som alltmer fjärmade sig från den. Hur han hade lyckats med det, om han fått leva, får vi nu aldrig veta.
* * *
Detta var en del av vad vi får lära oss om Julianus, som av de kristna fick tillnamnet Avfällingen. Men fler personer presenteras. Vi träffar på en sexuellt frustrerad Augustinus, sedermera kyrkofader, och en sträng Hieronymus och en klosterbildande Benedikt. Vi får dessutom en inblick i hunnerhövdingen Attilas hov, vi får veta hur en kejserlig begravning kan gå till — och mycket mer.
Bakom monumenten är en pärla att ta till sig för oss som fascineras av antiken. Boken är välskriven och väldisponerad och ger mig nya platser som jag gärna vill besöka, för att än mer påtagligt komma i kontakt med antikens Rom. — Och, genom Birgitta Kurtén-Lindbergs bok känns det som jag redan i tanken lärt känna några av dess förgrundsgestalter lite bättre.
— — —
Bakom monumenten: Gestalter ur Europas gryning, Birgitta Kurtén-Lindberg, Historiska Media 1996. ISBN: 91-971992-5-7. 175 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar