Bokrecension: Barabbas | Pär Lagerkvist

Barabbas är skriven av Pär Lagerkvist. Min upplaga ingår i Albert Bonniers Förlags Svenska klassiker, och i samma band ingår även Dvärgen, som jag recenserade häromdagen.

Barabbas och Dvärgen kan kanhända sägas höra ihop, trots deras inbördes olikheter. Dvärgen är en elak djävel som inte tror på någonting alls, förutom råhet, styrka och manlig dådkraft. Barabbas är en man som söker tro, men inte finner den. Också han är utan tro.

* * *

Många har beskrivit Pär Lagerkvist som en religiös människa utan tro, och man har påpekat det psalmliknande draget i hans dikter. Hos honom finns en djup andlighet, som aldrig slår över till tro. Vet man detta, är det omöjligt att läsa Barabbas utan att likställa romanens huvudperson med författaren själv.

Barabbas är mannen som dömts för röveri och skall korsfästas, men som friges — varvid Jesus från Nasaret korsfästs i hans ställe. Att Jesus dog för att frälsa mänskligheten blir alltså en mycket personlig erfarenhet för rövaren Barabbas.

Händelsen ger honom emellertid ingen ro. Trots att han blev åsyna vittne till Jesu död på Golgata, och trots att han såg mörkret falla över människorna som stod där, så kan han inte tro. Han söker sig till de tidiga kristna gemenskaperna, men som mannen som frigavs i mästarens ställe, blir han inte accepterad. Han förhör sig om Jesu lära, men det han får veta är torftigt: Älsken varandra, är till sist, tillsammans med föreställningen att Jesus är Guds Son som ska komma åter med sitt rike, det som han vet om kristen tro.

De kristna själva framstår som ytterst enkla människor. De verkar inte själva begripa varför deras mästare tvunget skulle dö. Deras samlingar skildrar Lagerkvist som halvt extatiska bönemöten, deras uppfattningar som dimmiga och — oåtkomliga.

Några under — förutom detta med mörkret på Golgata — får inte Barabbas uppleva. Men processen som skapar legender märker vi av i ett sammanhang där Barabbas utfrågas av en kristen om Jesu liv, och denne andre vill att Barabbas bekräftar, att de döda reste sig när Jesus dog. Barabbas svarar avmätt, att det väl kunde hända, fastän han själv inte sett något av det. —

Barabbas är en enstöring. En grubblare. En ensam människa. En religiös utan tro.

* * *

Barabbas är skriven med ett snävt och lakoniskt språkbruk, liksom Dvärgen. Somliga stycken är dialektala, för att förstärka närheten till de talande, och för att stryka under de talandes enkelhet. Ingenting är uppstyltat. Lagerkvist berättar som det är, och smyckar inte ut sina meningar mer än nödvändigt.

Trots sin korthet, är Barabbas ett verk som vackert och med melankoli skildrar en människa sökande efter tillhörighet och tro. Diktverket kan nog vinna anklang hos oss med intresse existentiella spörsmål, och i synnerhet hos oss med erfarenhet av kristen tro som inte bar.
– – –
Barabbas, ingår i Dvärgen • Barabbas, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers Förlag 1995. ISBN: 91-0-055955-5. 235 sidor (Dvärgen) + 161 sidor (Barabbas).