Måhända kan man dela upp boken i två partier, där den större delen utgör en textkritisk kommentar till berättelsen om Jesu liv och död, och där den mindre delen saluför en högst kontroversiell tanke, om vart Jesus blev av efter sin förmodade död och uppståndelse.
Den första delen är i stora stycken mycket god läsning, med åtskilliga intressanta poänger. Einhorn slår i och för sig fast, att vi aldrig kan få visshet om vem den historiske Jesus från Nasaret var, men att vi ändå kan teoretisera kring detta. Och det gör hon, med stöd av en uppsjö bibelforskare.
* * *
Till att börja med menar Einhorn att den historiske Jesus nog funnits. Det är en uppfattning jag delar. Hon slår också fast, att huvudkällan till kunskap om denna person, är de nytestamentliga skrifterna, och då i synnerhet evangelierna.
Dessa texter är problematiska att hantera. De innehåller orimligheter, såsom att Jesus skulle ha fötts när 1) Herodes var kung, och 2) Quirinius var romersk ståthållare. Problemet är bara, att Herodes dog år 4 f.Kr. och Quirinius tillträdde först år 6 e.Kr. — Exempel som dessa påvisar, att evangelierna inte kan tas som absoluta fakta. Något som inte är särskilt konstigt, med tanke på att inget av dem rimligen skrevs förrän omkring trettio år förflutit efter Jesu korsfästelse.
Einhorn ger oss en smidig tabell, över när evangelierna, enligt många bibelforskare, anses ha kommit till:
"Markus ca 68–73 vt
Matteus ca 70–90 vt
Lukas ca 80–100 vt
Johannes ca 90–110 vt"
(sid. 19)
* * *
Einhorn försöker finna spår av den historiske Jesus i skrifter utanför Nya testamentet. Men där är inte mycket att finna. De berömda, fromma orden hos Flavius Josefus — där Josefus väl i praktiken erkänner Jesus som Messias — är med största sannolikhet interpolerade, det vill säga, insatta i efterhand. Och i övriga texter av Josefus kräves minst sagt frimodiga böjningar till ens egna syften, för att tillåta jämförelse med en person som skulle kunna vara Jesus från Nasaret.
* * *
Stor kraft lägger Einhorn på frågan om Jesu korsfästelse och påstådda uppståndelse. Einhorn är ödmjuk i sina slutsatser, men förefaller landa i teorin att Jesus inte dog vid korsfästelsen. Det passar in med uppgiften om den onormalt korta tid (omkring sex timmar) som Jesus hängde på korset innan han dör, samt med ett antal anomalier i texten som inte stämmer överens med hur det brukade gå till när fångar avrättades med korsfästelse, samt med det faktum, att man till graven skall ha tagit med sig trettio kilo kryddor — kryddor som i antiken var välkända som infektionshämmande.
Därefter skall Jesus ha kurerats, spenderat en viss tid hos lärjungarna och sedan försvunnit ur landet. Därefter kommer Einhorns enastående udda teori. Men innan den presenteras, skall det också nämnas, att lärjungarna då rimligen kan ha varit helt underförstådda med att Jesus skulle ha överlevt uppståndelsen. Det torde inte ha varit så dramatiskt märkligt som det kan tyckas, eftersom Einhorn gör gällande, att det är möjligt att Jesu mission i stor utsträckning var politisk, snarare än religiös, nära förbunden med zeloterna, de judiska nationalisterna som kämpade mot Rom.
* * *
Så, vad hände med Jesus, efter att han inte dött på korset och piggnat till? Jo, han blir – Paulus.
Till stöd för detta anför Einhorn en del indicier i de nytestamentliga texterna, som med milt våld kan fås att i vilket fall inte motarbeta en sådan lösning. Exempelvis den uppfattningen, att ytterst litet (om alls icke intet) berättas om Paulus liv fram till han kommit i trettioårsåldern. Än mindre sägs om Jesu liv fram till sitt publika framträdande. Och exempelvis den uppfattningen, att Paulus och Jesus emellanåt uttryckte sig med liknande terminologi.
Emellertid. Själv kan jag inte dela dessa slutsatser ens på teoretiskt plan. Själv kan jag inte se det på annat sätt, än att en sådan teori är en markant fördunkling av texterna, en mystifikation som alls inte är nödvändig att ta till för att förklara någonting alls.
Ockhams rakkniv — att minimera antalet antaganden och göra teorin så enkel som möjligt – funkar utmärkt på exemplet den historiske Jesus. För egen del menar jag, att det är rimligt att anta, att:
- Den historiske Jesus var en faktisk person.Vad som sedan hände, är ett område för sig, men här slutar antagandena om Jesu historiska person. Olika förklaringsmodeller kan användas för att förklara varför inte Jesus efter sin död övergavs av lärjungarna såsom messiasgestalt; såsom besvikelse, religiös fanatism och andra psykologiska skäl.
- Den historiske Jesus dömdes till döden och avrättades av romarna.
- Den historiske Jesus dog verkligen på korset och begravdes.
— Klart är väl emellertid, att kyrkan sannolikt aldrig skulle kommit ut ur Israel på något effektivt sätt, om inte Paulus från Tarsos, som själv aldrig träffade Jesus som historisk person, oss veterligen, hade satt igång att missionera för kristendomen bland hedningarna med en häpnadsväckande intensiv religiös fanatism. Således skapar i egentlig mening Paulus kristendomen, utifrån myterna som bildats kring den historiske Jesus från Nasaret. — Svårare än så behöver det inte vara.
* * *
Vad hände på vägen till Damaskus? ger en hel del intressant exegetisk information att ta vara på, för den som intresserar sig för bibelvetenskap och den historiske Jesus. Språket flyter bra och dessutom är boken försedd med en omfattande notapparat, som ger fina möjligheter för läsaren att gå direkt till källorna och fördjupa sig i de ämnen som diskuteras.
Emellertid är en del antaganden väl häftigt uppslagna, och särskilt då uppfattningen, att Jesus en tid efter sin korsfästelse skulle ha antagit en falsk identitet, såsom tältmakaren Paulus från Tarsos. Det välbalanserade teoretiserandet står därför sida vid sida med det populärvetenskapligt sensationalistiska.
– – –
Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret, Lena Einhorn, Norstedts pocket 2007. ISBN: 978-91-7263-836-5. 247 sidor.
Vad roligt att du skriver om den här boken, det är väldigt få i min närhet som har läst den.
SvaraRaderaJag tyckte mycket om den, som du konstaterar så är den välskriven. Ämnet kan verka rätt torrt, åtminstone för många av mina med-ateister, men jag älskar analyserna, tankarna. Jag vet inte hur jag kom att bli så bibelsprängd, men trots att jag inte tror så tycker jag mycket om exegetiska diskussioner.
Jag gillar förslaget att Jeses blev Paulus. Det kittlar min fantasi!
Mm, det är kul att det finns populärvetenskapliga böcker i ämnet, som inte nödvändigtvis försöker bevisa Jesu uppståndelse eller nåt annat i den vägen.
SvaraRaderaOch samma här: jag är ateist med stort intresse för exegetiken!