onsdag 30 mars 2011

Citat: Lichtenberg om boken och dess läsare

Köpte en liten bok med aforismer av Georg Christoph Lichtenberg. Surfade omkring lite för att få smak för hans texter, och följande är kanske rätt träffande...
»Ein Buch ist ein Spiegel, aus dem kein Apostel herausgucken kann, wenn ein Affe hineinguckt.«
Det vill säga –
»En bok är en spegel, varur ingen apostel kan titta ut, när en apa tittar in.«
Följaktligen: en bok är inte nödvändigtvis dålig för att någon sagt att den är dålig. Man bör också ta i akt vem som kallat den dålig – och tvärtom...

tisdag 29 mars 2011

Bokrecension: Närmare | Dennis Cooper

Närmare är en roman skriven av Dennis Cooper. I Sverige gavs boken ut av Vertigo förlag.

Vertigo valde att ge ut Närmare under vinjetten »Överträdelsens klassiker«. Där kan den möjligtvis höra hemma. Närmare är en nattsvart bok, uppdelade i åtta kapitel, som var och en handlar om en homosexuell man, förutom unge George, som fått två av kapitlen. Alla av personerna är unga, i de sena tonåren, förutom Philippe, en man i fyrtioårsåldern.

* * *

George är något av en röd tråd i de någorlunda fristående avdelningarna: de flesta andra gestalterna vill inget heller än att ligga med honom. George själv är dunkel, ofta neddrogad – som de andra – och rör sig – som de andra – i en drömartad värld, bestående av sex, droger, död och verklighetsflykt. Och George har inget emot att bli objekt för de andras fantasier, som när han agerar livlös när nämnde man i fyrtioårsålderns lever ut sina koprofila idéer. George hamnar dessutom i ett sammanhang, där en äldre man blandar sex, misshandel och död, och sånär har ihjäl honom, innan han lyckas protestera och till den äldre mannens förvåning och ilska inte alls visar sig vilja bli avlivad.

Men Närmare är också en bok om kärlek. Mitt i all hänsynslös sex och åtrå går en underström av kärlekslängtan hos flera av de unga männen. Ibland uttrycks den genom ett huvud lutat mot en axel, ibland genom en blick. Även i nattsvart mörker, finns det således utrymme för ömhet.

* * *

När jag läser Närmare tänker jag närmast på Markis de Sade. Där de Sade driver sina sexuella excesser längre än vad Cooper gör, är Cooper istället desto mer poetisk, verklig, mörk, allvarlig... Men de Sades De 120 dagarna i Sodom och möjligtvis en nedtonad version av Samuel R. Delanys Hogg gör sig ändå påminda som tänkbara nära släktingar till Närmare, även om jag tycker mig se en större realistisk genomslagskraft i detta verk: jag känner – så här skulle det kunna vara.

Särskilt befriande, är det att Cooper inte känner medlidande med sina gestalter: de får vara som de är, utan etiska omdömen, vare sig explicit eller implicit. De får leva sina liv på sina egna villkor. George får vara den passiva, åtrådda unge mannen. Och så var det bra med det. Gestalten David får leva i sin drömvärld, där han är centrum för en dyrkan som rockstjärna, fastän det inte har någon motsvarighet i verkligheten utanför hans eget huvud. Och så var det bra med det.

* * *

Språket är fräscht, tätt och lätt suggestivt, stilen är avskalad och orden i dialogerna känns genuina. Trots att så mycket av innehållet är av sexuell natur, blir boken aldrig pornografisk. Gestalterna är alldeles för blasé för något sådant. De mångtaliga samlagen och sexuella aktiviteterna skildras aldrig på ett sådant sätt, att det vore möjligt att anlägga en pornografisk erotisk på dem.

Den homosexuella promiskuösitet och obekväma sexualitet som skildras i boken torde vara en mardröm för politisk korrekthet inom området (tänk RFSL). Men, här har vi den ändå. Och det är sunt, att inte få sexualitetsskildringen serverad i gladpack, utan ibland rå, mycket rå, och mörk, mycket mörk. — I litteraturen finns inga gränser. Och må litteraturen tamejfan aldrig be om ursäkt för det.

Närmare är del ett i en kvintett. Jag vill absolut läsa de senare delarna. — Ett särskilt tack, naturligtvis, till Vertigo för att man hade stake att publicera ett nattsvart alster som detta i svensk språkdräkt.
– – –
Närmare, Dennis Cooper, Vertigo förlag 2004. ISBN: 91-85000-09-4. 142 sidor.

måndag 28 mars 2011

Fragment: Konstruktion I

Sitter på en bänk vid torget. — En svartklädd man drar långsamt förbi. Håret långt och blått. På kavajärmen en fastsydd regnbågsflagga. — Mannen pratar i telefon. — »Kafka sa det!«, säger han. Rösten är gäll. Men han måste gått igenom målbrottet för längesen. — Jag drar i mig mer nikotin och ser att himlen är blå, och känner att vinden är kall. — Snö ligger utmed den torrlagda fontänens sarg. — »Jo, det var visst Kafka!«, fortsätter han och sen är han så långt bort att jag inte hör något mer. — Jag stoppar anteckningsboken i innerfickan och reser mig. — Stora torget, en eftermiddag.

söndag 27 mars 2011

Bokrecension: Humpty-Dumptys fall | P. C. Jersild

Humpty-Dumptys fall: Livsåskådningsbok är skriven av P. C. Jersild.

Den något märkliga titeln har sin förklaring. Den syftar på ett engelskt barnkammarrim, där Humpty-Dumpty är ett ägg som faller till marken, och ingen i hela världen kan sätta ihop Humpty-Dumpty igen. – Detta får i boken fall bli en metafor för det tidigare religiöst färgade paradigmet, där människan var centrum i världen och kunskapen begränsad. – Ägget är nu krossat, och vi har att förhålla oss till en fragmenterad värld, där kunskaperna accelererar iväg, en holistisk teori om allting inte längre är möjlig, och människan detroniseras allt mer: inte längre centrum i universum, inte längre skapelsens krona, inte längre något mer än ett djur...

Jersild går omkring i gränstrakterna mellan humaniora och naturvetenskap, ofta med en litet polemisk grimas mot humanioran, medicinare som han är. Och så går han då igenom ett antal olika ämnen i förhållandevis inbördes oberoende essäer.

* * *

En huvudpunkt i argumentationen, är att människan sprungit ifrån evolutionen. Till sin fysiska person är hon fortfarande anpassad till nomadlivet, men människans kultur har blivit så oerhört mycket mer komplex än vad den en gång var på savannen. Detta leder till en form av dissonans, som i sin tur kan tänkas ligga bakom modern ohälsa, som depression och svåra ångesttillstånd. Människan är helt enkelt inte anpassad rent biologiskt – ännu – för ett högteknologiskt, mångfacetterat liv. (jmf. sid. 60)

* * *

Jersild argumenterar också kraftigt för positivismen som en bärande filosofi bakom allt fruktbart forskningsarbete, och avfärdar postmodernistiska invändningar mot densamma, såsom att språket är så långt avlägsnat från sinnevärlden, att det egentligen inte är meningsfullt att ens tala med varandra... Jersild ser väl detta snarast som mysticism, och påpekar de enorma framgångar som vi kommit att vinna genom positivistisk forskning, det vill säga, forskning som är baserad på att vi faktiskt kan pröva kunskaper, bygga upp teorier utifrån vad vi observerat, och förkasta det som inte fungerar. Att observera och dra slutsatser blir det viktiga, inte någon a priori-föreställning, varunder observationen skall underordnas, som under den tid då kyrkan hade sitt stora inflytande.

* * *

Mest intressant för mig är Jersilds tankar kring livets början och livets slut. Tvärtemot vad många önskar, är inte livets början, ej heller livets slut, någon fast punkt. Man kan inte peka på livets slut och säga: där dog människan. Inte heller kan man peka på livets början, och säga: där började människan.

Livets början är istället för bortåt tre miljarder år sedan. Allt har därefter varit en fråga om att celler delar sig och förökar sig. Naturen erbjuder inte ett glasklart svar på, när en människa blir en ny människa. Spermien är i sig ett levande ting, och ägget likaså. Men man kan inte gärna anse dem vara stående under någon sorts mänskliga rättigheter, och för att de två mötts: blir det då automatiskt fråga om en människa? Eller sker det senare? När? Runt femtio procent av de befruktade äggen stöts ut: skall då dessa, om de vore att anse som människor, räddas och jordfästas? (sid. 40 f.)

— Frågan har inget svar. Och Jersild vill alltså ha oss till att lyfta blicken och titta så långt bort vi bara kan, bortåt livets begynnelse: där började, i förlängd mening, människan. Och det livet som började en gång, bär vi fortfarande på: det livet är vårt liv. Och när det gäller applicerande av ett människovärde på individen föreslår Jersild, att det rimligen borde ske när fostret utvecklat någon form av hjärna och därmed kan anses fått begynnelsen till ett medvetande: alltså omkring två månader in i graviditeten. (sid. 41)

Och så gällde det döden. Den tid då en död människa var en människa vars hjärta inte längre slog, är förbi. Organ hankar sig fram efter att hjärtat slutat slå i varierande grad. Hjärnan är ohjälpligt förlorad efter fem till tio minuter utan syresättning. Då dör medvetandet, och då är det rimligt att anse att människan är borta. Men hjärtat kan fortsätta slå, fastän hjärnan är död – ibland i åtskilla timmar. Är den människan död? Och även om hjärna och hjärta har dött, kan njurarna fortsätta föra ett tynande liv ytterligare en tid. — Döden är alltså, menar Jersild, inget entydigt tillfälle. Han skriver:

»Så sipprar livet inte sällan iväg pö-om-pö och med det människovärdet, som ebbar ut gradvis, så som det en gång började, hackigt och trevande.« (sid. 46)

* * *

Jersilds många uppfattningar om många ting går inte att redovisa i en recension som inte blir alltför lång, och övergår till att bli ett referat. — Jag håller inte alltid med honom. I frågor som rör etik är jag mer nihilistisk än vad han är, även om jag håller med om att etik i första hand är en social överenskommelse. Likaledes håller jag inte med hans något luddiga filosoferande kring determinismen. Om jag inte misstolkar honom, så verkar han mena att determinismen inte är riktig, eftersom konstanterna inte går att förutsäga, emedan de är så ofantligt många och oförutsägbara. Jag å min sida är övertygad om att intet finns utanför kausaliteten, alldeles oavsett om vi kan förutsäga vad som skall hända eller inte. Kausalitet kan vara kausalitet, även om vi inte kan ställa upp en prognos för vad som skall hända. (jmf. sid. 85)

Och de många gliringarna gentemot verklighetsfrämmande humanister är också beklämmande att läsa, åtminstone för en något vetenskapligt skolad humanist som jag själv. Naturvetenskapen har vi att tacka för stora ting. Men att av den anledningen ta heder och ära av humanisterna känns inte rätt och riktigt.

* * *

Men Humpty-Dumptys fall är en inspirerande och tankefödande bok att läsa, trots att den nu har tjugoen år på nacken, och en del av de naturvetenskapliga rönen säkerligen nått längre, än när boken skrevs. Prosan är tydlig och avslappnad, och tanken är klar. — Stöter du på Humpty-Dumptys fall, så tveka inte att skaffa den, om du intresseras av ämnen som de jag beskrivit.
– – –
Humpty-Dumptys fall: Livsåskådningsbok, P. C. Jersild, Bonniers 1990. ISBN: 91-0-047856-3. 183 sidor.

lördag 26 mars 2011

På Textival

Duvan på bilden har inget samband med texten nedan.
Den var emellertid på Järntorget vid samma tidpunkt som jag.



Jag tog mig till Textival i Göteborg – en bokmässa för »texterna utan mataffärsdistribution«, som det träffande står på en tygkasse jag köpte. Det var intressant. Inte för att jag gick på något av seminarierna eller någon happening: jag gjorde en blixtvisit. Men det var roligt att se alla förlag, som inte nödvändigtvis syns lika stort och brett och massmarknadsmässigt som Bon****s.

* * *

Redan utanför ingången till Lagerhuset, där Textivalen i synnerhet hålls, träffade jag på den högst sympatiske fabucjonas från Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier. Kul att träffa en fellow bokbloggare i verkligheten.

* * *

Och inne i Lagerhuset stod en massa bord, och på borden låg en massa böcker och tidningar och häften och informationsfoldrar. Det slutade med att jag kom hem med sju böcker:

Fredrika Spindler: Nietzsche: kropp, konst kunskap, från Glänta produktion.
Frank Heller: Den tusen och andra natten: En arabesk, från Alhambra.
Amin Maalouf: Korstågen enligt araberna, också den från Alhambra.
Friedrich Schlegel, m.fl.: Romantiska fragment från Vertigo.
Dennis Cooper: Närmare, också från Vertigo.
Arne Nilsson: "Såna" på amerikabåtarna från numera nedlagda Normal förlag, men jag köpte den från 'vul.go: bokkafé.
Dessutom fick jag en blank bok av B4 Press och ett ex av Göteborgs Fria Tidning.

Och så köpte jag alltså en tygpåse.

* * *

Vid en upprepning av Textival 2012, hoppas jag på en än större uppslutning av förlag, som står utanför giganternas upptagningsområde.

* * *

Och så var det hemskt fint väder. Sittandes där utanför ingången på en soffa i sten, cigarett mellan fingrarna och nyköpta, nischade böcker vid sin sida – så mår man rätt bra.

onsdag 23 mars 2011

Citat: Tänk på papper

»Don't think and then write it down. Think on paper.«

– Harry Kemelman (d. 1996)

Jag tänker bäst med ett papper framför mig och en penna i handen. Därmed inte sagt, att en text blir färdig, för att ett utdrag kommit på plats. Jag tror inte, att omedelbarhet med nödvändighet ger en levande text. Möjligen en ogenomtänkt och hafsig text. Jag tror, att en text blir bättre, ju mer man bearbetar den. Men för att ha något att bearbeta, måste man ha något att bearbeta. Jag tror på att skriva sig fram till en text.

Almanacka 1908: Folkmängdsförändringar

— Jag bläddrar i en almanacka för året 1908. I den kan man hitta en förteckning över folkmängdens förändringar 1904. Så här står det:

»Vigda par 30,683; däraf inför borgerlig myndighet 829. Upplösta äktenskap 25,618; däraf genom döden 25,176 och skiljobref 442.

Lefvande födda barn 134,952; däraf oäkta 16,227. Dödfödda barn 3,532; däraf oäkta 567.

Döda personer (dödfödda ej inräknade) 80,152; däraf döda genom farsoter 4,870; drunkning 962; andra olyckshändelser 1,109; själfmord 738.

Emigranter (utflyttade) 22,384; däraf till N. Amerika 18,533. Immigranter (inflyttade) 9,262; däraf från N. Amerika 4,505.

Förändringar (i runda tal) år 1905: vigda par 30,800; lefvande födda 135,400; döda 82,400; emigranter 24,000; immigranter 8,600; år 1906: vigda par 32,400; lefvande födda 136,700; döda 76,400; emigranter 24,700; immigranter 9,600.«

Almanack 1908

— Noggrannheten är ändå berömvärd: särskiljandet mellan barn som fötts inom det äktenskapliga ståndet och utom detsamma känns något unket i dag. Anmärkningsvärt är också det höga talet för drunkningar: 962 personer. Enligt Svenska livräddarsällskapet dog i genomsnitt 118 personer årligen mellan åren 2000 och 2009 ofrivillig drunkningsdöd. Trots att statistiken inte är förd på ett konsekvent sätt under några av de tio åren, så är siffran i almanackan häpnadsväckande. Inte minst med tanke på att folkmängden 1906 var drygt 5,3 miljoner enligt samma almanacka, och i dag närmar sig 10 miljoner. — Flytvästar var väl knappast vanliga, många fler livnärde sig säkert genom fiske, sjukvården var inte lika utvecklad; kanske kan det vara några delförklaringar. —

Nåväl; lite siffror, lite historia. — »Der Wechsel allein ist das Beständige«, skrev Schopenhauer, och hade en poäng med det.

måndag 21 mars 2011

Fragment: Ekelöfstjänst

— Kära bröder och systrar, vi hava i dag kommit samman, för att fira Ekelöfstjänst.

Dagens läsning hämta vi ur Färjesång, den fiärde texten. Sålunda lyder Ekelöfs ord: »Du säger 'jag' och 'det gäller mig' / men det gäller ett vad... etc.«

Vad kan vi då dra för lärdom av denna Ekelöfska text?

— Jag tror, att vi kunna säga, att Ekelöfen vill, att vi skola vara medvetna, om att människan icke är unik, utan ett ting bland andra.

Ingenting särskiljer oss från rådjuret eller från gråstenen: »I verklighet är du ingen«, skaldar poeten. — Och så riktigt säger han det. Du är ingen, i den meningen, att din person endast är sammansatt av de ting du i din natur är: dina drifter, dina drag, din vilja: allt partikulariteter som tillsammans utgöra ditt jag.

Därmed fallera också de gamla föreställningarna om Rätt och Orätt: vi måste, med Ekelöfen, inse, att vi icke må känna skräck för att vidgå, att det finns något »bortom rätt och orätt«, och istället för dikterade läror, se oss själva som valplatsen för gott och ont: i oss - »vilddjurets kamp mot det undre« - vad det nu vara må i ditt enskilda lif. För detta må vi icke blunda. Det vi ana avgrundslikt vid sidan av vår väg, skola vi modigt se hän mot: våga veta, och vilja veta, och icke »hisna för minsta grop«.

Således subjektifierade och utlämnade till vår persona, själfva tagandes vårt öde i vår hand, kunna vi äfven lämna frälsningen: »det finns ingen frälsning«, frälsningen är blott och bart en dröm. Vad vi hava och vad vi äro står fast: kunna vi dock inse detta, våga vi dock inse detta?

Så står du ensam, endast fästad med ett namn, det som föräldrarna gåvo dig, för att särskilja just dig, från de miljoner andra, som också vandra omkring; lika mycket som de är du ingen. Lika mycket som de, är din person endast konglomeratet av de partikulariteter som tillsammans utgör ditt jag. Bortom ditt namn, är du dock »i botten så namnlös som natten och mörkret«.

Med denna uppbyggande meditation öfver veckans Ekelöfska ord, må vi så möta en ny veckas utmaningar med friskt mod, på banéret inskrifvet: »I verklighet är du ingen«.

Amen.

Fragment: Rökpaus

Röker på balkongen. Jag har fäst en liten lampa på anteckningsboken, så att jag ser att skriva. — Det lyser i många fönster i höghusklossarna på andra sidan kullen, varpå träden växer. — En bil mullrar förbi nere på vägen. Vår bil står grå och stilla på parkeringen — just där den står: för sig själv. — Någon med en liten väska går på trottoaren. — Jag ser ingen måne, men anar molnen, upplysta underifrån av Borås. Och i munnen den pappersartade smaken av cigaretten. — Balkongdörren gnisslar när den rör sig med vinden. Det är lite varmare ute än vad det varit, men filten är mjuk och varm omkring mig. — Femton tändare ligger inom räckhåll. Två lyktor står på bordet, men ingen av dem brinner. — En bil far förbi, och ytterligare en. — Jag fimpar i uppochnedvänd kruka, och lägger locket över hålet. —

Bokrecension: Mordets praktik

Mordets praktik är skriven av Kerstin Ekman.

Mordets praktik är en bok som inte hade kunnat bli till utan en annan bok — Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Den förra når inte upp till den senares nivå (hur skulle väl någon efterföljare kunna överflygla originalet?), men är intressant läsning. Men den förutsätter nog att man läst Doktor Glas för att komma till sin rätt.

Huvudperson i Ekmans bok är Pontus Revinge. Vi befinner oss huvudsakligen i förra seklets första två decennier. Strax före och en tid efter publiceringen av Söderbergs bok. Revinge, läkare, tar djupa intryck av Söderbergs bok. Eftersom han vid några tillfällen träffat Söderberg, och dessutom gett honom råd kring hur gift fungerar, övertygar han sig själv, om att han i själva verket är förebilden till doktor Glas. Ja, på något vis, finner Revinge att Söderberg skrivit snarast profetiskt om hans egen person.

Revinge är ingen frisk person. Drag av paranoia skymtar förbi. Hans misantropi är väl knappast sjuklig, men dock depressiv. (Om sin hustru i konvenansäktenskapet skriver han: »En matsmältningsmaskin med en blodomloppsmekanism och ett grunt medvetande reflekterar inte«. Sid. 123) — Och liksom hos Söderberg, sker i Mordets praktik även där mord, med föreställande av goda motiv.

* * *

Texten är utformad som dagboksliknande anteckningar av berättarjaget: doktor Revinge själv. Han skriver oregelbundet utan att datera sina texter, men av sammanhang och ledtrådar i texterna, vet man ungefär var vi befinner oss i tiden. Skildringarna av Stockholm är intressanta, liksom av klädedräkter och känslan i staden, men den är här en efterkonstruktion: Söderberg beskrev vad han såg omkring sig. Ekman måste rekonstruera.

Den stringens som finns hos Hjalmar Söderbergs citatvänliga text, finner jag inte i Kerstin Ekmans pendyltext. Den är intressant som ett experiment: att ta en fiktiv person från ett verk, addera med en fiktiv person från sitt eget verk, och dessutom för in författaren till den första fiktiva personer, som en bifigur i den egna texten... Det blir metatext...

* * *

Mordets praktik är sannolikt mest, om inte endast, intressant för de som fascinerats av Söderbergs Doktor Glas. Men som etisk problemformulerare fungerar Söderbergs mustiga men ändå knappa original bäst. Gestalten doktor Glas framstår som en betydligt mer övervägande gestalt än den obalanserade och sjuklige doktor Revinge. Och därmed som, trots sin mordiskhet, betydligt mer sympatisk.
– – –
Mordets praktik, Kerstin Ekman, Albert Bonniers förlag 2009. ISBN: 978-91-0-012386-4. 207 sidor.

söndag 20 mars 2011

Meta: Index


Indexerade de böcker jag recenserat på literature connoisseur. Indexet kommer man åt genom att klicka i menyn till höger, eller genom att följa denna länken. — Förhoppningsvis kan indexet skapa någon form av överblick över vilka böcker som jag läst och skrivit om.

lördag 19 mars 2011

Bokrecension: Berättelser ur min levnad

Berättelser ur min levnad är en samling mestadels självbiografiska texter skrivna av Vilhem Moberg.

Det första jag slås av vid läsandet av Berättelser ur min levnad är vilket genuint författarliv Moberg levde. Hans kärlek till orden spårar han ända till sin fattiga barndom, då böcker var hans eftersökta och ovanliga skatter i den småländska by där han växte upp. Han berättar om hur man tapetserade väggarna i det soldattorpet med tidningar, och där stod han och läste följetongerna på en stol... Han började omsider med sina egna skönlitterära texter, och fick senare en del bygdeberättelser publicerade i landsortstidningar. Och Moberg blev journalist, innan han senare kunde börja leva på sina böcker.

* * *

Och Moberg finner sin egen röst. Han vill att hans meningar ska vara omedelbart förståeliga: han vill skriva en rak prosa, där man aldrig ska behöva läsa om en radda ord, för att nå betydelsen: rakt, pang på, och verklighetstroget.

Hos redaktör Kron på »Västra Östergötland« finner han en mentor, som formar hans språk såsom vi senare kommer att känna igen det. Moberg skriver:

»Mitt skriftspråk förbättrades under min tid hos Kron. Fortfarande skrev jag mycket okoncentrerat och omständligt och nyttjade en mängd onödiga ord, framförallt adjektiv. Ännu led jag svårt av den adjektivsjuka, för vilken många skrivande människor aldrig får bot. [...] [Kron] hade lärt sig begränsningens konst. Han gick direkt på sak och skrev klart, kort och enkelt. Han brukade säga: Jag har alltid arbetat i stenstil, jag började ju som stenhuggare. [---]

Bara det väsentliga! Berättaren håller sig strängt till saken; varje mening ska vara laddad av innehåll. Den stora enkelheten är målet. [...] Men först ska man ha något att säga, det är främsta villkoret för en god stil, med det kommer man långt, säger Schopenhauer.« (sid. 214f.)

Och så följer vi Moberg genom hans skrivande liv. Från hans skrivande på en mängd smärre tidningar, till det skönlitterära genombrottet, ända fram till den längre redogörelsen i slutet av boken, när han ger oss en titt bakom kulisserna, hur det gick till när Utvandrarserien kom till, detta hans mest kända opus.

Moberg ville beskriva folk som de var. För en författare kan det inte »existera några fula eller förbjudna ord«. (sid, 249) Detta kommer sedan att leda till, att en hemlig kampanj, stödd av politiker i hans hemtrakt och präster, dras igång, där man förfasar sig över språket i den första boken i serien om utvandrarna. Och det leder i sin tur, till att Moberg, på plats i Amerika, får det svårt att hålla de efterforskande intervjuer med svenskättlingar som han utför där. — De protesterandes motstånd är bland det mest upprörande i hela Mobergs bok: så inskränkt, så blint...

* * *

Moberg var ateist. Mötet med Schopenhauers Världen som vilja och föreställning förändrar honom. I Schopenhauers bottenlösa pessimism finner han anledning att kämpa för en mening med sitt liv. Han vill så skapa en mening med sitt liv, i en meningslös värld.

»Genom sin övertygande framställning av tillvarons sorg, elände och smärta framkallade pessimismens lärofader en så stark reaktion hos mig, att jag till varje pris, av ren självbevarelsedrift, måste söka mig fram till tillvarons glädje.« (sid. 253)

Den analytiska filosofin attraherades Moberg inte av: ekvationer och formler är inte hans grej. Däremot gillar han Descartes och Nietzsche. Och senare i livet den utsökte Bertrand Russell. Och på svensk mark: den utsökte Ingemar Hedenius, den store kyrkostormaren som tvingade teologerna att faktiskt förklara konkret vad de menade med sitt orddravel.

* * *

Men störst avdelning i boken, får alltså redogörelsen om Utvandrarhistoriens bakgrund. Det är mycket intressant läsning. Jag beundrar den episka serien. Moberg berättar, att ingen enskild person i berättelsen har verkliga förebilder. Motsatsen är en myt som man annars ofta möter. Däremot har Moberg på ett effektivt sätt inarbetat berättelser och händelser som han läser om i sina romaners text. Ett exempel, är en liten tidningsnotis i en gammal tidning som Moberg läser i USA. En man försöker rädda sina två söners liv i en snöstorm, genom att slakta de två oxar som han har med sig, och stoppa in barnen i oxarnas hudar. Barnen dog ändå. Men i Mobergs roman, räddar just detta förfarande Karl Oskars äldste son.

Men så var det då fejden. Organisationen »Ljusets fria kämpaskara« går till hemlig attack mot Mobergs utvandrarserie. Bland annat statsrådet Axel Rubbestad, som kräver att Moberg ska åtalas för brott mot tryckfrihetslagen, på grund av de fula ord han tillåter i sin roman. Själv säger sig Rubbestad inte läsa böcker, för det har han inte intresse av. Men Mobergs böcker irriterar han sig tydligen på... Det värsta förefaller vara, att den prostituerade kvinnan som söker sig ett nytt liv i USA, innan avfärden, när hon anklagas av kyrkliga potentater vid ett konventikelmöte, skäller ut en av kyrkvärdarna, för att han dock kommer till henne med riksdaler i ena handen och kuken i den andra. Hu! – Moberg skriver som folk talar!

Pastor Lewi Pethrus, svenska pingströrelsens grundare, gick också med i aktionen, och skrev i tidningen »Dagen«, att det här var fråga om »en väldig närkamp emellan Gud och Djävulen«... (sid. 320).

Nåväl, 1951 kom en ny aktion, igångsatt av präster och politiker. De ville förhindra att romanen gavs ut i amerikansk skepnad. De verkar reagera på att Moberg skildrat sina utvandrare som verkliga människor, snarare än några slags nordiska heroer... Bland underskrifterna hittar man sju bondeförbundare, som senare ingen av dem visar sig ha faktiskt läst boken... En folkpartist säger sig nån gång ha bläddrat i den. Men effektfullast hanteras boken av Axel Mannerskantz från Högern. Han och hans hustru läser boken, går sedan ner till sin värmepanna, där de bränner boken, samtidigt som de sjunger Du gamla, du fria... Moberg konstaterar, att detta var enda gången som hans böcker blivit brända, förutom av nazisterna... —

Fyratusen underskrifter samlades ihop. Men boken gavs ut. Åtta år senare, 1959, restes ett utvandrarmonument i Karlshamn. Det hela firades med en evangelisk-luthersk gudstjänst...

* * *

Moberg skriver mustigt och utan krusiduller, precis som jag önskar läsa god prosa. Han är en sann berättare. Och hans skildringar av sitt liv, kanske sitt läsande och skrivande liv är både upplysande och inspirerande. Hans berättelser om barndomen visar på en tid som inte längre finns, och hur en intellektuell ung man fann näring även där knappt några böcker fanns. Han vänskapsporträtt av Nils Ferlin för oss nära också den andre diktaren. Hans möda med att få publikframgång – han brukade uppmuntra författaraspiranter med att säga att de inte månde misströsta redan efter bara tio romaner... — inspirerar, och gör den delade glädjen så mycket större, även så här i tillbakablick, när han slår igenom. Och det med besked.

Moberg får avsluta recensionen själv:

»En tillvaro utan böcker att läsa skulle ha varit oändligt tom, torftig och fattig. Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat uthärda den.« (sid. 261)

och längre fram:

»De fragment ur min levnad som meddelats mellan dessa pärmar [...] har fört mig fram till en slutsats, där jag är helt och fast trosviss: Att skriva är ett sätt att leva.« (sid. 336)

– – –
Berättelser ur min levnad, Vilhelm Moberg, Albert Bonniers förlag 1968. 336 sidor.

torsdag 17 mars 2011

Citat: Nilsson Piraten om den goda berättaren

»En god berättares första egenskaper: förakt för sanningen och en djup respekt för det sannolika.«

– Fritiof Nilsson Piraten
Att ge sig lov att fabulera i allt, är en värdefull frihet att ge sig själv som berättare... Men att låta det berättade röra sig inom kretsar där det som händer ändå förefaller sannolikt, ger upplevelse av sanning, ett »som om«... en inbjudan att komma in i ett alternativt ordnat universum. — Goda råd från Piraten, till alla som skriver fiktion, vare sig det är för sin försörjning, eller för sig själv, på baksidan av gårdagens Ica-kvitto. —

onsdag 16 mars 2011

Om vikten av ord och deras historia: I stillhet

Så länge jag varit begravningsentreprenör, har jag hos kollegor märkt ett motstånd mot att längst ner i dödsannonser formulera sig: »Begravningen äger rum i stillhet.« Jag har fått för mig, att det förr signalerade, att den bortgångne dött för egen hand.

I dag fick jag emellertid två volymer på posten: Sällskapslivets lexikon i två band, Världsböckernas förlag A/B, 1942. Under posten »Dödsfall« kan man där läsa:

»Det finns enligt ovannämnda lag tre olika slags jordfästningar, nämligen den vanliga högtidliga jordfästningen, en mindre högtidlig form för dödfödda barn och så slutligen den tredje formen 'i stillhet', som stadgas för den, som ljutit döden under förövande av grovt brott. Den sistnämnda paragrafen har ibland misstolkats, vilket gett anledning till diverse störande intermezzon. 1926 kom en ny lag, enligt vilken begreppet borgerlig begravning infördes.« (vol. I, sid. 114. Min kursivering)

I stillhet-begravning var, historiskt, alltså inte en begravning som blott och bart avsågs firas endast med särskilt inbjudna, utan den signalerade, att det var något grovt brott inblandat i dödsfallet: således torde även självmordet ha räknats dit, emedan det, vad jag förstår, var just illegalt även att begå suicid.

För egen del föreslår jag i princip alltid: »Begravningen äger rum i kretsen av de närmaste« när en begravning skall hållas där de anhöriga av olika anledningar önskar begränsa antalet gäster. Men från och med nu skall jag bli än mer tydlig, vad uttrycket »i stillhet« en gång betydde. Därmed förstår jag också på nytt motståndet mot formuleringen inom begravningsbranschen.

* * *

Det kan vara värt att nämna, att ett annat uttryck numera dröjer sig kvar som en förhållandevis tydlig markör om att det är fråga om självmord, nämligen att i dödsannonsen skriva »Varför?«. Uttrycket betyder inte alltid detta, men det är mycket vanligt i sammanhanget.

* * *

Tillägg:

PetterG berikar detta inlägg, med kommentaren, att vid begravning i stillhet ägde ingen klockringning rum. Det får jag bekräftat, när jag bläddrar i en åldrad lagbok. Den har det följande att säga om begravning i stillhet:

»5 §. I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden under föröfvande af groft brott. [...] Ej må vid jordfästning hvarom i 5 § sägs, klockringning äga rum.

Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga för den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.«
— »Lag ang. jordfästning; gifven Stockholms slott d. 25 maj 1894.«,
Sveriges rikes lag, P. A. Nordstedt & Söners förlag 1909, B536-B537.

Johannes Bexell och begravningskultur i Tranemo

I en bokhylla står en bok som jag ärvt av mina morföräldrar. Den heter Tranemo: Gammalt och nytt, författades av salig Johannes Bexell, och gavs ut av Tranemo hembygdsförning (1959). — Tranemo ligger, för den som är oviss om detta, omkring fyra mil sydöst om Borås, tio mil öster om Göteborg, och vilar tryggt som en kil gentemot gränsen till Småland. Jag kommer från Tranemo. En stor del av min släkt kommer från trakten däromkring.

Folkskolläraren Johannes Bexell föddes 1882, och avled 14 juli 1963. En månad och fyra dagar senare gravsattes hans stoft på Tranemo kyrkogård. Han vilar på det som numera kallas »Gamla kyrkogården«, området närmast omkring den sexkantiga, märkliga kyrkan. Området som är allra svårast att klippa gräset på – jag vet av egen erfarenhet. — Och jag har gått förbi Bexells grav många, många gånger.

Tranemo: Gammalt och nytt är inte något hafsverk. Tvärtom är det ett mycket gediget arbete som den gamle läraren ägnat sig åt och låtit publicera. En dag borde jag läsa igenom det i sin helhet. Varför försumma den egna bygdens historia, och blott och bart ägna sig åt nationell och internationell historia? Varför så gärna försvinna till antiken (som jag så gärna gör), men inte fördjupa sig i myllan där åtminstone hundratals av mina släktingar trampat omkring i hundratals år? — Åh, förlåt om jag blir pekoral...

Nåväl, Bexell har också ett kortare kapitel om begravningskultur i Tranemotrakten förr och nu (det vill säga: hans nu – förordet är skrivet 1956). Det kapitlet lyder:

»I forna tider fanns det avsides liggande gårdar, som saknade vägar. När det endast fanns gångstig till en gård måste likkistan bäras av flera lag bärare, som skiftade med varandra. Detta har ej förekommit under de sista 60 åren. Likföljet bestod under en följd av år av ett större eller mindre antal hästskjutsar. Liket forslades senare till kyrkan med en särskild likvagn. Numera är både hästskjutsarna och likvagnen borta och likföljet utgöres nu av likbilen och ett antal bilar. [/]

Även gästabuden vid begravningar omnämnes i gamla protokoll. Enligt ett föregående citat skulle likölet ej få räcka mer än två dagar. För värden var det ofta mycket svårt att få gästerna fram till borden. Det ansågs höra till god ton att vara riktigt anspråkslös. Det skulle krusas i all oändlighet, varför värden fick en massa extra besvär. [/]

Jordfästningen förrättades nästan alltid strax före gudstjänstens början. Begravningsgästerna samlades därför tidigt på morgonen i sorgehuset. På den tiden var den vanligt att gästerna bjöds på frukost före färden till kyrkan. Numera bjuder man på kaffe och ett glas vin. Är en präst närvarande blir det en andaktsstund, som avslutas med en psalmvers före avfärden till kyrkan. Detta sker antingen inne i våningen eller också utanför, där kistan blivit placerad, innan färden till kyrkan tar sin början. Blommor och kransar lades på likvagnen, men ofta var kransarnas antal så stort att dessa måste placeras på en särskild vagn. [/]

Låg den dödes hem nära kyrkan, gick man till fots efter likvagnen. Före likvagnen gick två personer 'prestaverade'. Likvagnen eller likbilen stannar mitt för stora ingången till kyrkan, varefter kistan bäres in i kyrkan eller till graven på kyrkogården. Under förra hälften av min tjänstetid som organist här i Tranemo var det vanligast att jordfästningen skedde ute på kyrkogården. Den tjänstgörande prästen höll i regel efter begravningsritualen ett tal, varefter kransnedläggningen försiggick med korta anföranden. Det hela avslutade med en psalmvers. Numera förekommer ofta musik och sång, varför jordfästningen sker i kyrkan. Här sker också kransnedläggningen. [/]

Ute vid graven brukar en av den dödes närmaste anförvanter frambära ett tack till de närvarande för den hedersbevisning som visats den bortgångne, varefter det sjöngs en psalmvers. Begravningarna förekommer nu i stor utsträckning på vardagarna. Förr var det vanligt att begravningskalaset fortsatte efter gudstjänsten, men numera upplöses processionen oftast vid graven.« (sid. 231f.)

* * *

Det har skett en del förändringar i begravningskulturen, som synes. Vad jag förstår av detta och andra källor (exempelvis den tidigare nämnda historieskrivningen om Svenska kyrkan i Borås, som också den talar en del om begravningar), ägde begravningar rum i samband med söndagsgudstjänsten och utgjorde alltså inte en gudstjänst i sig själv, såsom nu så gott som alltid är fallet. En liknande tendens kan kanske urskiljas vad gäller dopet – där man historiskt sett alltid inkorporerat dopet i söndagsgudstjänsten, ser man nu alltmer ofta att dopet ses som en rit, särskild från söndagsgudstjänsten.

Textliga vittnesbörd av Bexells slag är oändligt viktiga för lokalhistoriska studier, naturligtvis. Att något gått till på ett visst sätt i, säg, Borås, borgar inte med självklarhet för att det gått till på samma sätt i Tranemo vid samma tid. Men, av beskrivningen får nu i vilket fall en uppfattning om hur begravningskulturen yttrade sig i just Tranemo, omkring senare delen av 1800-talet, framemot slutet av 1950-talet.

Så ser vi då också behovet av att faktiskt skriva ner sederna. Till exempel genom att prata med de äldre, som varit med om något annorlunda gentemot vad vi har, som är yngre. Ett utmärkt exempel på det, är studiecirkeln (anordnad av Tranemo bibliotek) som fångat in och kodifierat en del äldre tranemobors erfarenheter.

tisdag 15 mars 2011

Kyrkstötshistoria i Borås

Bläddrar i Borås, Torpa och Brämhults församlingars historia av Bengt Hallekant, utgiven av Borås och Brämhults församlingar 1953.

Där kan man bland annat läsa:
"Lämna källorna understundom knapphändiga uppgifter angående kyrkväktarna i Borås-Torpa, gällder detta i än högre grad om motsvarande befattningshavare i Brämhult. Någon sammanhängande förteckning över dem är icke möjlig att göra. Blott några sporadiska namn framträda. År 1732 ger ett sockenstämmoprotokoll den upplysningen, att Sven Andersson i Önne förordnades att 'gå med stöten och väcka upp dem', som sovo. För sitt besvär fick han ett öre silvermynt av varje matlag i socknen, 'därjämte en kaka eller något annat gott', när han kom på besök." (sid. 97)

Ja, det är ju ett sätt att hålla folk vakna under gudstjänsterna. Ett annat sätt som slår mig, kunde ju vara att pastorn månde anstränga sig att hålla predikningarna tillräckligt intressanta för att menigheten inte månde somna... Men, inte ens tältmakaren från Tarsos lyckades ju med det, som bekant...

* * *

För övrigt, hur i all världen såg en sådan stöt ut, som man skulle putta till dem med, som till äventyrs slumrat till? En sån hade jag gärna haft hängandes på kontoret som utställningsföremål...!

Citat: Doktor Glas och misantropin

»Aktningen för människolif – hvad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och hvad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju af människolif. Och vid främmande, okända, osedda människolif har aldrig någon på allvar fäst det ringaste afseende, kanske med undantag af några alltför påtagligt narraktiga filantroper. Man visar det i handling. Alla regeringar och parlament i världen visa det.«
– Doktor Glas, i romanen med samma namn, av Hjalmar Söderberg

måndag 14 mars 2011

Fragment: Den ljusnande framtid

Stäng de religiösa friskolorna. Varenda en. Starta nya friskolor i de ekande domkyrkorna: där skall eleverna indoktrineras med världslitteraturen, och tvingas läsa stor litteratur dagarna i ända. Såsom fordom BIBLIA förkunnats där från predikstolen, så skall diktarnas döda röster åter få liv från samma plats. – Voltaire, Delblanc, Hemingway, Martialis, Comte de Lautréamont, de Sade, Vidal, Strindberg, Söderberg, Ginsberg, Lagerkvist, Catullus, Ekelöf, Nietzsche, Whitman, Remarque, Atwood, Camus, Cioran, Kafka (naturligtvis Kafka!), Boye, Sartre, Kerouac, Moberg, Saramago, Dickens, Fröding, Teratologen, Gogol... Låt oss finna sextiosex böcker som är obligatorisk kurslitteratur! [...] Och Fear the Man of One Book!

Och på studenten, härliga dag! — då släpper vi ut en generation poeter, litteratörer, författare, språkliga esteter, vidsynta filosofer, som genast må uppfylla jorden med sina outtömliga perspektiv! — Samtidigt ska jag sitta på min sten i skogen högt uppe på berget, jag ska äta en grillad korv och jag ska vara idel leende... — Den ljusnande framtid är vår! Ja, tamejfan, den ljusnande framtid är vår...

Fragment: En berättelse om ett hotell

Klockan måste ha närmat sig åtta när jag kom fram. Och jag var jävligt skitnödig. Så ärendena i disken fixade jag snabbt: nämnde mitt namn, firmanamnet och fick en nyckel.

Rummet låg en trappa upp, längst bort i en korridor. Korridoren var upplyst med gulaktiga glödlampor utan skärmar. På golvet en mörk heltäckningsmatta. Tapeter i gulbruna toner – åldrade och slitna. Nyckeln passade i låset, och när jag kommit in, fumlade jag en stund innan jag hittade en knapp som tände lampan i taket. Ett rum. Toalett direkt till vänster innanför dörren. Säng lite längre fram till vänster i en alkov. Skrivbord med stol. En tjockteve med minimal skärm. En radio på skrivbordet. Ett fönster med tjocka, grå gardiner fördragna.

Jag slängde väskan på sängen, och behöll skorna på när jag gick in på toaletten och drog ner byxorna. Det är fanimej skönt att skita när man verkligen behöver det.

* * *

Jag tittade mig i spegeln och tvättade av händerna. Jag kommer ihåg att jag såg gammal ut. Stripigt hår som hänger ner i pannan, antydningar till rynkor vid ögonen, skäggstubb sen i morse, halvstängda ögonlock. Byxorna fortfarande vid anklarna och skjortan uppknäppt. – Jag orkade inte göra mycket åt det då. När byxorna åter satt på plats gick jag ut i rummet igen.

Det första jag märke, var att ljuset var släckt. Jag tänkte nåt om att det nog fanns nån rörelsedetektor. Jag tände igen, och såg att väskan på sängen var öppnad. Mina kläder låg spridda på överkastet. Jag kände på dörren ut i korridoren, men den var låst. Jag öppnade den och tittade ut, men utanför var det stilla.

En stund stod jag och kollade på röran och funderade på om jag kunde vara så trött, att jag plockat ur kläderna själv, innan jag gick på toaletten, och sen glömt av det. Naturligtvis hade jag inte det, men det fick räcka som förklaring. Jag var trött, jag behövde sova, och om några timmar behövde jag fortsätta. Det var fortfarande många mil kvar att lägga bakom sig.

Så jag rensade upp i röran och hävde väskan och allt på skrivbordet. Så av med kläderna. Ur sängen steg en unken doft, men det kunde kvitta lika. En dov huvudvärk efter alla timmarna på vägen fick mig nog att vara mer likgiltig än vad jag annars hade varit. Jag tror att jag måste somnat nästan direkt.

* * *

Nästa sak jag minns, är att jag känner smärtor i nacken. Jag vaknar och bländas av ljus. Huvudet vilar mot dörren in till rummet. Jag ligger ute i korridoren. Snabbt som tusan reser jag mig och ser säkert oerhört förvirrad ut. Och så känner jag på dörren. Den är inte låst. Så jag går in.

Sängen står lyft på högkant mot den bortre väggen. Kläderna ligger över hela rummet. Jag ser min mobil på golvet och plockar upp den. – Jag minns allt det här så tydligt, även om det då kändes som om jag drömde. Men jag måste bort från det där rummet. Så jag fick på mig kläder och stoppade ner grejerna i väskan, och när jag dragit ner sängen på golvet, gick jag helt enkelt därifrån. Senare skulle jag märka att jag glömt necessären med tandborste, tvål, rakhyvel, aftershave och schampo i badrummet.

Receptionen var obemannad, så jag la nyckeln på disken. Efter att ha kört några kilometer, ser jag en stormarknad. I utkanten av parkeringen, under nån lyktstolpe, parkerar jag och lyckas sova nån timme. När alarmet ringer, känner jag mig lite utvilad och jag kör utan problem den återstående sträckan.

* * *

De ringde aldrig från hotellet. Jag ringde aldrig dem. Jag har ingen aning om vad det egentligen var som hände den där natten, och jag pratar sällan om det före ett par glas vin med nära vänner. Antagligen spelade någon mig ett spratt. – Men ibland undrar jag...

söndag 13 mars 2011

Vilhelm Moberg tog sitt liv

Läser Berättelser ur min levnad, ett antal självbiografiska texter Vilhelm Moberg skrev om sitt eget liv. – Av någon anledning kom jag att fundera på Mobergs självmord. Sökte runt efter lite information, men hittar på rak arm inte särskilt mycket.

Det ska ha hänt på söndagskvällen den 8 augusti 1973. Moberg gick ut i vattnet i en sjö utanför sitt hus i Grisslehamn vid kusten i Roslagen. Han var sjuttiofyra år gammal.

I köket hade han lämnat ett brev som avslutades:
»Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.«
Författaren är begravd med sin maka på Norra begravningsplatsen i Stockholm, där han vilar under en grovhuggen, hög sten, som bär hans och hustruns namnteckning i guld.

* * *

Fascinerad av saker som dessa – bör jag nog söka mer djuplodande fakta i biografisk litteratur, och inte på Internätet... Till och med texten i avskedsbrevet är utformad något olika i olika e-källor... – Det säger något om vådan med källkritik på Internet.

– – –
Referenser:
Wikipedia
Aftonbladet
vilhelmmoberg.com
Find A Grave

Bokrecension: Doktor Glas

Doktor Glas är skriven av Hjalmar Söderberg, och gavs första gången ut år 1905.

— Jag kan lika gärna skriva redan inledningsvis, att Doktor Glas förhäxade mig. Språket är stringent och kraftfullt, och nästan på varje sida finns något man kunde anteckna och använda som citat i allehanda sammanhang. Temat är djupt fascinerande, och leder omedelbart vidare till etiska reflexioner. Stämningen är mörk och melankolisk, trots att en stor del av boken utspelar sig sommartid. – Så, det är ingången.

Doktor Glas utgörs av titelpersonens dagboksanteckningar. Eller möjligtvis dagblad, för att vara mer korrekt – den fiktive författaren antyder att han skriver på sådana. Doktor Glas är en läkare i Stockholm, ensamstående och med ett komplicerat förhållande till kvinnor, inte minst genom att han snarast föraktar eller är bitter inför sexualakten. Den gode doktorn är en tämligen dyster person. Doktor Glas föraktar djupt kyrkoherde Gregorius, och finner hans bara utseende direkt motbjudande, än mer hans sätt. Kyrkoherden är gift med en yngre kvinna, med namnet Helga.

Helga kommer till doktor Glas och bekänner att hon äcklas av att ha sex med sin make, men att han likväl tilltvingar sig det. Dessutom har hon en affär med en annan man. Doktorn arbetar på att ge kyrkoherden falska diagnoser för att förhindra hans kristliga plikts och köttsliga lustas begär. Men när Glas begriper hur illa Helga far i den motbjudande prästens närhet, börjar han fundera på att ta livet av prästen.

* * *

Och så har vi ett etiskt dilemma. Samma som i Brott och straff, bara så mycket mer koncist och stilrent uttryckt hos Söderberg än hos Dostojevskij. – Är det möjligen försvarbart, rentav rätt, att ta livet av en annan människa, om denna ändå bara är en plåga för sin omvärld? Och till yttermera visso: om man dessutom vet sig ha stora möjligheter att komma undan med dådet?

Doktor Glas börjar sina funderingar på att prästen borde dö redan innan han träffat Helga, hans hustru. Men med Helga börjar också ytterligare ett motiv till att ta död på prästen blanda sig i hans tänkande: månne är han själv intresserad av Helga?

* * *

Så Doktor Glas resonerar i sina dagboksanteckningar. Han går tungsint bland sina vänner. Han går tungsint omkring i ett Stockholm, som säkert hade känts mer bekant för mig om jag varit mer i huvudstaden; platser och byggnader nämns frekvent. Och så återvänder han till sin bostad. Men han fattar sitt beslut, tar död på prästen när ett tillfälle visar sig, och — sedan ingenting. Prästen begravs. Doktorn får inte Helga. Och han har inga större samvetsbetänkligheter. Kvar bara samma svårmod...

* * *

Doktor Glas är inget annat än ett stilistiskt mästerverk. Det är inte ofta jag omedelbart efter att ha läst, ja, innan jag har läst ut, en roman, känner att jag vill läsa om den. Och nu med penna i hand, för att fånga upp så många särskilt slående formuleringar som möjligt... För att minnas dem, för att kultivera mina egna skriftliga och muntliga konversationer med dem...

Boken känns mycket fräsch, trots sin ålder på över hundra år. Frispråkigheten ligger säkert bakom det, som torde gett Söderberg en del kritik i sin samtid: frispråkigheten om sexualitet, om misantropi, om en man av det aktade prästyrket och en man av det aktade doktorsyrket...

Och de frågor som temat åstadkommer är naturligtvis alltid lika aktuella... Vad är människovärde? Är människans rätt till liv okränkbart? Bör man döda en obehaglig människa, om man har möjlighet och kan komma undan med det? Varför? – Varför inte? Boken ger inga svar. Men den ställer frågorna på ett utsökt sätt – i skönlitterär form.
– – –
Doktor Glas, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1905. 253 sidor.

lördag 12 mars 2011

Text: Uppslagsord »Begravning«, 1925


Bland de första artiklarna jag letar reda på i uppslagsverk jag samlar på mig, brukar vara »begravning«, »döden« och sådant. Vilket ju inte är särskilt märkligt, med tanke på mitt yrke.

I Åhlén & Åkerlund:s Konversationslexikon från 1925 står det i band II, under uppslagsordet »Begravning« sålunda:

»Begravning, eg. jordsättn. av döda, bet. också andra slag av likbegängelse; und. växl. former, m. o. utan relig. o. profana ceremonier, ha folken i regel lämnat sina döda åt jordens förvar vanl. på därför särsk. avsedd plats; endast få, vanl. lågt stående, lämna dem att förtäras av djur l. förmultna; andra ha bränt dem o. jordsatt askan (se Likbränning o. Eldbegängelse). B.-ens samband m. tron på själens (stund. även kroppens) oförstörbarhet föranl. tidigare byggandet av särsk. förvaringsrum, använd. av kistor, balsamering m.m. (se Grav) hos egypt., ej blott för människor utan även för heliga djur. B. åtföljdes av bränn- o. andra offer (äv. av människor), som ofta förenades m. högtidligh., gästabud o. d., nedlägg. av vägkost, amuletter o. vapen f. det forts. liv man tänkte sig i 'underjorden', varigm vikt, kulturupplysn. bevarats åt eftervärlden v. unders. av fornt. gravfält, -kullar o. stengravar. De kristna b.-ssederna ha i stort sett hållit sig lika: 'jordfästning' m. sång, böner, gravsättn. på invigd begravningsplats l. kyrkogård, liket lagt i kista m. ansikt. vänt åt ö., kors l. monum. på gravkullen. I rom. kat. kyrkan uppk. en inveckl. b.-sritual, sedan förenkl. inom prot. kyrkor; relig. B. åtföljdes av ringn. i k.-klockorna o. får end. förrättas av präst samt på invigd plats (se jordfästn.) 'kristlig B,' medgavs förr ej åt självmörd. o. vissa brottsl.«

* * *

– Vackra, ehuru här strängt förkortade, språk... Intressanta, intressanta ämne...

torsdag 10 mars 2011

On a personal note...(Eller: Känningar av läskramp)

Har hoppat mellan böckerna de senaste dagarna. Flytet har jag inte sett av. Det mest intensiva intresset ägnade jag åt Oliver Twist, tills jag märkte, att jag läste en förkortad version. Det satte stopp för den läsglädjen. Ska jag ta mig igenom en tjock bok från 1800-talet, kan jag lika gärna ta mig igenom en fullständig tjock bok från 1800-talet.

* * *

Och så är det ju hälsan, som varit sviktande. Bland det mest sorgesamma med att gå omkring och vara lite sådär småsjuk, är att lusten och orken och koncentrationen vid boken minskar, och hoppandet ökar än mer... två sidor Nozick, fem sidor Dickens, en sida moralfilosofi, någon sida ur en annan klassiker, och så vidare... Som den perioden när jag inte kunde bestämma mig för vilka anteckningsböcker jag skulle använda, med resultatet att skrivandet gick ner betänkligt i intensitet...

* * *

Jag behöver nog nåt lättsmält nu. Nåt att bara kasta sig igenom för själva läsglädjens skull. Och lägga alla de andra böckerna åt sidan tills vidare.

måndag 7 mars 2011

Bokrecension: Fjodor Dostojevskij

Fjodor Dostojevskij är en biografi skriven av Hans Levander, tryckt i en andra upplaga 1963.

Min förtäring av Dostojevskij är begränsad. Jag läste för många år sen Brott och straff. Den uppskattade jag. Jag försökte mig på Ynglingen, och gav upp. Jag har två gånger gett mig på Bröderna Karamazov, men också gett upp den. – Jag tycker helt enkelt inte om karlns böcker rent generellt: de är för pladdriga, för omotiverat utförliga, för kompakta, för vindlande, för att falla mig i smaken.

Hans Levanders biografi, som i mycket består av analyser av Dostojevskijs texter och låter dessa belysa hans liv, får mig inte att tycka bättre om den ryske skriftställaren. Gubben förefaller mig helt enkelt träaktig. Och han begår ärkesynden: han går från progressiv idealist (eller i vilket fall influerad av progressiv idealism) till konservatism och kristendom. Konservatismen är slavofil, och kristendomen är mystisk-ortodox, där tvivlet och viljan till tro verkar vara huvudsaken, snarare än tron i sig själv. Och där den kristna etiken är viktigare än den kristna metafysiken.

Dostojevskijs kristendom förefaller sammansmält med hans slavofili. En egentlig omvändelse har det kanske aldrig varit frågan om, även om Levander synes mena att en omvändelseupplevelse var något som Dostojevskij själv önskade.

För sin idealism fick han fängelsestraff och skenavrättning. Men från straffånge går han med tiden till nationalförfattare. Inte för att han verkar fått ro i sin själ av det.

Levander uppehåller sig av någon anledning en hel del vid Dostojevskijs sexualitet och även vid hans, möjligen med detta sammanhängande, böjelse för samvetsfrågor och skuldkänslor. Och om något, anar jag att frågan om skuld och samvete är frekventa teman i hans verk.

Dostojevskij själv verkar inte varit någon ytterligt gladlynt eller i egentlig mening sympatisk person. I Levanders teckning av författarens liv, framstår han snarare som tyngd, självcentrerad, men samtidigt med förmåga att visa medlidande... Återigen så kristet...

Nå, Fjodor Dostojevskij av Hans Levander får mig inte att bli mer nyfiken på Dostojevskij. Jag förmodar att jag helt enkelt får lyfta på hatten och gå förbi, för att låna Luthers uttryck. Dostojevskij är icke för mig.
– – –
Fjodor Dostojevskij, Hans Levander, Natur och Kultur 1963. 102 sidor.

söndag 6 mars 2011

Bokrecension: Spionen som kom in från kylan

Spionen som kom in från kylan är skriven av John le Carré, pseudonym för David John Moore Cornwell (f. 1931), tidigare brittisk diplomat. Boken gavs ut första gången 1963.

Alec Leamas arbetar som brittisk spion med verksamhetsbas i Berlin, där han samordnar sitt nät av ytterligare spioner bakom järnridån i DDR. Efter att ha förlorat en mängd av sina underordnade flyttar han tillbaka till England. Där går han ner sig, får byta jobb efter oegentligheter, super och börjar jobba på ett bibliotek. — Men en dag tar några mystiska män kontakt med honom, och tar honom med sig tillbaka till Tyskland, förbi muren.

Det är utgångsläget. Men redan från bokens början och sedan igenom hela berättelsen känner sig läsaren som om han vandrade omkring i en labyrint. Med några få ord vänds hela spelbrädet och allting ses ur nya perspektiv. Vilka de egentliga förhållandena är, svävar man i okunskap om ända till de sista kapitlen. Spionage, kontraspionage, budbärare med fragmentariska kunskaper om den information de bär med sig, människoliv som värderas blott och bart till den nytta de kan ha i statsperspektivet – mitt i ett kallt krig.

För det är uppenbart att det är en krigssituation som skildras. Kanoner och jaktplan är utbytta mot information. Soldaterna mot spioner. Och varken Leamas pragmatiska värld, eller kommunisternas idealistiska framstår som särskilt lockande. — Huvudpersonerna är långt ifrån några övermänniskor, som den ungefär samtida James Bond. Det är antihjältar. Därmed blir igenkänningsfaktorn, ja, känslan av autenticitet desto högre.

* * *

Genom sina ideliga perspektivskiften fastnar jag i berättelsen på ett mycket effektivt sätt. Jag vill hela tiden veta mer, försöka förstå hur sammanhangen hänger ihop.

Stilen är lakonisk och rakt på sak. Språket är träffsäkert och i stort utan onödiga dekorationer. Världen vi träder in i förefaller grå och låg. Och visst fan regnar det nästan hela tiden? Författarrösten är närvarande, men inte störande: vi får hela historien berättad för oss direkt av le Carré.

* * *

Spionen som kom in från kylan känns alltså realistisk. Jag kan inte ett jota om underrättelsevärlden, men bara i det att berättelsen känns autentisk, så har den nått sitt mål. Det känns som om, ja, så här kan det mycket väl ha gått till... Att boken dessutom har ett så självklart inslag av socialrealism i sina porträtt av de olika karaktärerna, gör bara att läsaren ännu mer upplever sig stå med huvudpersonen inför östtyska agenter.
– – –
Spionen som kom in från kylan, John le Carré, Albert Bonniers förlag 1966. 231 sidor.

lördag 5 mars 2011

Fragment: På motorvägen

På en tvåvåningsbuss mellan Borås och Göteborg. En medelålders man läser en bok bredvid mig. Tonårstjejer tjattrar bakom mig och skrattar. Antagligen en kille också. »Jag vill höra på musik«, säger nån av dem. Afrikaner snett framför mig. De skrattar. »Nej, nej, nej. Jag vågar inte«, fortsätter en tjej bakom mig. — Det börjar bli skymning utanför, men än är det nog ett tag kvar tills det blir mörkt. Ölen jag tog i garaget för en stund sen vill redan ut ur kroppen. — »Jävlar... my god... hjärtattack«, utbrister en av tjejerna. — På teven lite framför mig står det: »100 Göteborg / Nästa: Delsjömotet / Därefter: Korsvägen / 16:28« — En seneftermiddag på motorvägen.

tisdag 1 mars 2011

Bokrecension: Syskonkärlek

Syskonkärlek är skriven av Katarina von Bredow.

År 2021 går Amanda Bergström igenom sina dagböcker från början av åttiotalet, då hon var i de sena tonåren. Dagbokstexterna utgör stommen i berättelsen hon sedan skriver. Och berättelsen berättar om Amandas kärlek till Ludvig – hennes bror. Det är en kärlek som går utöver vanlig syskonkärlek. De två utvecklar en kärlek som är både romantisk och könslig: de förälskar sig i varandra, har sex med varandra och lider svåra kval över tabuet de trotsar: incest.

* * *

Man måste hysa en viss beundran för von Bredow, som i vad som är en ungdomsbok, vågar ta upp ett så känsligt ämne. Hon beskriver Amandas och Ludvigs kärlek på ett stilfullt och värdigt sätt, som bara sällan tenderar att dippa över i sentimentalitet och melodrama... Berättelsen känns i stort realistisk. Och absolut inte moraliserande. Huvudpersonerna kämpar med sina skuldkänslor och med den situation som uppstår, när de till sist bli påkomna.

Boken är skriven med ett rappt och medryckande språk, som är mycket tillgängligt. Kapitlen är ofta korta, och när de är längre känns de dock inte utdragna. Ämnet i sig och språket därtill gör att Syskonkärlek borde kunna fungera som ett utmärkt diskussionsunderlag i exempelvis gymnasieskolor med ämnen som »Livskunskap« på schemat, eller kanske inom psykologi eller möjligtvis vid etikdiskussioner inom filosofi.

Lagen må fördöma fenomenet, men för egen del ser jag naturligtvis inget att fördöma i en systers frivilliga kärleksrelation med sin broder. Dilemmat uppstår främst när det är fråga om att skaffa barn: skall samhället ens där gå in i individernas sfär och bestämma du får och du får inte? — Ja, frågeställningar som dessa kunde säkert luftas i såna skolforum, där det ges utrymme för värdefrågor av detta slag.

Sammanfattningsvis: Syskonkärlek är en välskriven ungdomsroman om tabubelagd kärlek, väl värd att sticka i händerna på personer i målgruppen, men även äldre.
– – –
Syskonkärlek, Helena von Bredow, Rabén & Sjögren 2010. ISBN: 978-91-29-66690-8. 296 sidor.