Bland de första artiklarna jag letar reda på i uppslagsverk jag samlar på mig, brukar vara »begravning«, »döden« och sådant. Vilket ju inte är särskilt märkligt, med tanke på mitt yrke.
I Åhlén & Åkerlund:s Konversationslexikon från 1925 står det i band II, under uppslagsordet »Begravning« sålunda:
»Begravning, eg. jordsättn. av döda, bet. också andra slag av likbegängelse; und. växl. former, m. o. utan relig. o. profana ceremonier, ha folken i regel lämnat sina döda åt jordens förvar vanl. på därför särsk. avsedd plats; endast få, vanl. lågt stående, lämna dem att förtäras av djur l. förmultna; andra ha bränt dem o. jordsatt askan (se Likbränning o. Eldbegängelse). B.-ens samband m. tron på själens (stund. även kroppens) oförstörbarhet föranl. tidigare byggandet av särsk. förvaringsrum, använd. av kistor, balsamering m.m. (se Grav) hos egypt., ej blott för människor utan även för heliga djur. B. åtföljdes av bränn- o. andra offer (äv. av människor), som ofta förenades m. högtidligh., gästabud o. d., nedlägg. av vägkost, amuletter o. vapen f. det forts. liv man tänkte sig i 'underjorden', varigm vikt, kulturupplysn. bevarats åt eftervärlden v. unders. av fornt. gravfält, -kullar o. stengravar. De kristna b.-ssederna ha i stort sett hållit sig lika: 'jordfästning' m. sång, böner, gravsättn. på invigd begravningsplats l. kyrkogård, liket lagt i kista m. ansikt. vänt åt ö., kors l. monum. på gravkullen. I rom. kat. kyrkan uppk. en inveckl. b.-sritual, sedan förenkl. inom prot. kyrkor; relig. B. åtföljdes av ringn. i k.-klockorna o. får end. förrättas av präst samt på invigd plats (se jordfästn.) 'kristlig B,' medgavs förr ej åt självmörd. o. vissa brottsl.«
* * *
– Vackra, ehuru här strängt förkortade, språk... Intressanta, intressanta ämne...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar