Bokrecension: Fjodor Dostojevskij

Fjodor Dostojevskij är en biografi skriven av Hans Levander, tryckt i en andra upplaga 1963.

Min förtäring av Dostojevskij är begränsad. Jag läste för många år sen Brott och straff. Den uppskattade jag. Jag försökte mig på Ynglingen, och gav upp. Jag har två gånger gett mig på Bröderna Karamazov, men också gett upp den. – Jag tycker helt enkelt inte om karlns böcker rent generellt: de är för pladdriga, för omotiverat utförliga, för kompakta, för vindlande, för att falla mig i smaken.

Hans Levanders biografi, som i mycket består av analyser av Dostojevskijs texter och låter dessa belysa hans liv, får mig inte att tycka bättre om den ryske skriftställaren. Gubben förefaller mig helt enkelt träaktig. Och han begår ärkesynden: han går från progressiv idealist (eller i vilket fall influerad av progressiv idealism) till konservatism och kristendom. Konservatismen är slavofil, och kristendomen är mystisk-ortodox, där tvivlet och viljan till tro verkar vara huvudsaken, snarare än tron i sig själv. Och där den kristna etiken är viktigare än den kristna metafysiken.

Dostojevskijs kristendom förefaller sammansmält med hans slavofili. En egentlig omvändelse har det kanske aldrig varit frågan om, även om Levander synes mena att en omvändelseupplevelse var något som Dostojevskij själv önskade.

För sin idealism fick han fängelsestraff och skenavrättning. Men från straffånge går han med tiden till nationalförfattare. Inte för att han verkar fått ro i sin själ av det.

Levander uppehåller sig av någon anledning en hel del vid Dostojevskijs sexualitet och även vid hans, möjligen med detta sammanhängande, böjelse för samvetsfrågor och skuldkänslor. Och om något, anar jag att frågan om skuld och samvete är frekventa teman i hans verk.

Dostojevskij själv verkar inte varit någon ytterligt gladlynt eller i egentlig mening sympatisk person. I Levanders teckning av författarens liv, framstår han snarare som tyngd, självcentrerad, men samtidigt med förmåga att visa medlidande... Återigen så kristet...

Nå, Fjodor Dostojevskij av Hans Levander får mig inte att bli mer nyfiken på Dostojevskij. Jag förmodar att jag helt enkelt får lyfta på hatten och gå förbi, för att låna Luthers uttryck. Dostojevskij är icke för mig.
– – –
Fjodor Dostojevskij, Hans Levander, Natur och Kultur 1963. 102 sidor.