måndag 21 mars 2011

Bokrecension: Mordets praktik

Mordets praktik är skriven av Kerstin Ekman.

Mordets praktik är en bok som inte hade kunnat bli till utan en annan bok — Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Den förra når inte upp till den senares nivå (hur skulle väl någon efterföljare kunna överflygla originalet?), men är intressant läsning. Men den förutsätter nog att man läst Doktor Glas för att komma till sin rätt.

Huvudperson i Ekmans bok är Pontus Revinge. Vi befinner oss huvudsakligen i förra seklets första två decennier. Strax före och en tid efter publiceringen av Söderbergs bok. Revinge, läkare, tar djupa intryck av Söderbergs bok. Eftersom han vid några tillfällen träffat Söderberg, och dessutom gett honom råd kring hur gift fungerar, övertygar han sig själv, om att han i själva verket är förebilden till doktor Glas. Ja, på något vis, finner Revinge att Söderberg skrivit snarast profetiskt om hans egen person.

Revinge är ingen frisk person. Drag av paranoia skymtar förbi. Hans misantropi är väl knappast sjuklig, men dock depressiv. (Om sin hustru i konvenansäktenskapet skriver han: »En matsmältningsmaskin med en blodomloppsmekanism och ett grunt medvetande reflekterar inte«. Sid. 123) — Och liksom hos Söderberg, sker i Mordets praktik även där mord, med föreställande av goda motiv.

* * *

Texten är utformad som dagboksliknande anteckningar av berättarjaget: doktor Revinge själv. Han skriver oregelbundet utan att datera sina texter, men av sammanhang och ledtrådar i texterna, vet man ungefär var vi befinner oss i tiden. Skildringarna av Stockholm är intressanta, liksom av klädedräkter och känslan i staden, men den är här en efterkonstruktion: Söderberg beskrev vad han såg omkring sig. Ekman måste rekonstruera.

Den stringens som finns hos Hjalmar Söderbergs citatvänliga text, finner jag inte i Kerstin Ekmans pendyltext. Den är intressant som ett experiment: att ta en fiktiv person från ett verk, addera med en fiktiv person från sitt eget verk, och dessutom för in författaren till den första fiktiva personer, som en bifigur i den egna texten... Det blir metatext...

* * *

Mordets praktik är sannolikt mest, om inte endast, intressant för de som fascinerats av Söderbergs Doktor Glas. Men som etisk problemformulerare fungerar Söderbergs mustiga men ändå knappa original bäst. Gestalten doktor Glas framstår som en betydligt mer övervägande gestalt än den obalanserade och sjuklige doktor Revinge. Och därmed som, trots sin mordiskhet, betydligt mer sympatisk.
– – –
Mordets praktik, Kerstin Ekman, Albert Bonniers förlag 2009. ISBN: 978-91-0-012386-4. 207 sidor.

3 kommentarer:

  1. Ah!! Nu har jag ett riktigt stort läsprojekt framför mig. Har länge tänkt att jag ska läsa Doktor Glas och sen Bengt Ohlssons "Gregorius" och nu addade du just Mordets Praktik. Kul med ett sammanhängande läsprojekt. Tack för bra tips!!

    SvaraRadera
  2. Intressant! Köpte "Gregorius" i går; fem kronor på Röda korset! Bästa boklådan i Borås...!

    SvaraRadera
  3. Oj, det var ju verkligen en bargain!!

    SvaraRadera