Den något märkliga titeln har sin förklaring. Den syftar på ett engelskt barnkammarrim, där Humpty-Dumpty är ett ägg som faller till marken, och ingen i hela världen kan sätta ihop Humpty-Dumpty igen. – Detta får i boken fall bli en metafor för det tidigare religiöst färgade paradigmet, där människan var centrum i världen och kunskapen begränsad. – Ägget är nu krossat, och vi har att förhålla oss till en fragmenterad värld, där kunskaperna accelererar iväg, en holistisk teori om allting inte längre är möjlig, och människan detroniseras allt mer: inte längre centrum i universum, inte längre skapelsens krona, inte längre något mer än ett djur...
Jersild går omkring i gränstrakterna mellan humaniora och naturvetenskap, ofta med en litet polemisk grimas mot humanioran, medicinare som han är. Och så går han då igenom ett antal olika ämnen i förhållandevis inbördes oberoende essäer.
* * *
En huvudpunkt i argumentationen, är att människan sprungit ifrån evolutionen. Till sin fysiska person är hon fortfarande anpassad till nomadlivet, men människans kultur har blivit så oerhört mycket mer komplex än vad den en gång var på savannen. Detta leder till en form av dissonans, som i sin tur kan tänkas ligga bakom modern ohälsa, som depression och svåra ångesttillstånd. Människan är helt enkelt inte anpassad rent biologiskt – ännu – för ett högteknologiskt, mångfacetterat liv. (jmf. sid. 60)
* * *
Jersild argumenterar också kraftigt för positivismen som en bärande filosofi bakom allt fruktbart forskningsarbete, och avfärdar postmodernistiska invändningar mot densamma, såsom att språket är så långt avlägsnat från sinnevärlden, att det egentligen inte är meningsfullt att ens tala med varandra... Jersild ser väl detta snarast som mysticism, och påpekar de enorma framgångar som vi kommit att vinna genom positivistisk forskning, det vill säga, forskning som är baserad på att vi faktiskt kan pröva kunskaper, bygga upp teorier utifrån vad vi observerat, och förkasta det som inte fungerar. Att observera och dra slutsatser blir det viktiga, inte någon a priori-föreställning, varunder observationen skall underordnas, som under den tid då kyrkan hade sitt stora inflytande.
* * *
Mest intressant för mig är Jersilds tankar kring livets början och livets slut. Tvärtemot vad många önskar, är inte livets början, ej heller livets slut, någon fast punkt. Man kan inte peka på livets slut och säga: där dog människan. Inte heller kan man peka på livets början, och säga: där började människan.
Livets början är istället för bortåt tre miljarder år sedan. Allt har därefter varit en fråga om att celler delar sig och förökar sig. Naturen erbjuder inte ett glasklart svar på, när en människa blir en ny människa. Spermien är i sig ett levande ting, och ägget likaså. Men man kan inte gärna anse dem vara stående under någon sorts mänskliga rättigheter, och för att de två mötts: blir det då automatiskt fråga om en människa? Eller sker det senare? När? Runt femtio procent av de befruktade äggen stöts ut: skall då dessa, om de vore att anse som människor, räddas och jordfästas? (sid. 40 f.)
— Frågan har inget svar. Och Jersild vill alltså ha oss till att lyfta blicken och titta så långt bort vi bara kan, bortåt livets begynnelse: där började, i förlängd mening, människan. Och det livet som började en gång, bär vi fortfarande på: det livet är vårt liv. Och när det gäller applicerande av ett människovärde på individen föreslår Jersild, att det rimligen borde ske när fostret utvecklat någon form av hjärna och därmed kan anses fått begynnelsen till ett medvetande: alltså omkring två månader in i graviditeten. (sid. 41)
Och så gällde det döden. Den tid då en död människa var en människa vars hjärta inte längre slog, är förbi. Organ hankar sig fram efter att hjärtat slutat slå i varierande grad. Hjärnan är ohjälpligt förlorad efter fem till tio minuter utan syresättning. Då dör medvetandet, och då är det rimligt att anse att människan är borta. Men hjärtat kan fortsätta slå, fastän hjärnan är död – ibland i åtskilla timmar. Är den människan död? Och även om hjärna och hjärta har dött, kan njurarna fortsätta föra ett tynande liv ytterligare en tid. — Döden är alltså, menar Jersild, inget entydigt tillfälle. Han skriver:
»Så sipprar livet inte sällan iväg pö-om-pö och med det människovärdet, som ebbar ut gradvis, så som det en gång började, hackigt och trevande.« (sid. 46)
* * *
Jersilds många uppfattningar om många ting går inte att redovisa i en recension som inte blir alltför lång, och övergår till att bli ett referat. — Jag håller inte alltid med honom. I frågor som rör etik är jag mer nihilistisk än vad han är, även om jag håller med om att etik i första hand är en social överenskommelse. Likaledes håller jag inte med hans något luddiga filosoferande kring determinismen. Om jag inte misstolkar honom, så verkar han mena att determinismen inte är riktig, eftersom konstanterna inte går att förutsäga, emedan de är så ofantligt många och oförutsägbara. Jag å min sida är övertygad om att intet finns utanför kausaliteten, alldeles oavsett om vi kan förutsäga vad som skall hända eller inte. Kausalitet kan vara kausalitet, även om vi inte kan ställa upp en prognos för vad som skall hända. (jmf. sid. 85)
Och de många gliringarna gentemot verklighetsfrämmande humanister är också beklämmande att läsa, åtminstone för en något vetenskapligt skolad humanist som jag själv. Naturvetenskapen har vi att tacka för stora ting. Men att av den anledningen ta heder och ära av humanisterna känns inte rätt och riktigt.
* * *
Men Humpty-Dumptys fall är en inspirerande och tankefödande bok att läsa, trots att den nu har tjugoen år på nacken, och en del av de naturvetenskapliga rönen säkerligen nått längre, än när boken skrevs. Prosan är tydlig och avslappnad, och tanken är klar. — Stöter du på Humpty-Dumptys fall, så tveka inte att skaffa den, om du intresseras av ämnen som de jag beskrivit.
– – –
Humpty-Dumptys fall: Livsåskådningsbok, P. C. Jersild, Bonniers 1990. ISBN: 91-0-047856-3. 183 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar