Om vikten av ord och deras historia: I stillhet

Så länge jag varit begravningsentreprenör, har jag hos kollegor märkt ett motstånd mot att längst ner i dödsannonser formulera sig: »Begravningen äger rum i stillhet.« Jag har fått för mig, att det förr signalerade, att den bortgångne dött för egen hand.

I dag fick jag emellertid två volymer på posten: Sällskapslivets lexikon i två band, Världsböckernas förlag A/B, 1942. Under posten »Dödsfall« kan man där läsa:

»Det finns enligt ovannämnda lag tre olika slags jordfästningar, nämligen den vanliga högtidliga jordfästningen, en mindre högtidlig form för dödfödda barn och så slutligen den tredje formen 'i stillhet', som stadgas för den, som ljutit döden under förövande av grovt brott. Den sistnämnda paragrafen har ibland misstolkats, vilket gett anledning till diverse störande intermezzon. 1926 kom en ny lag, enligt vilken begreppet borgerlig begravning infördes.« (vol. I, sid. 114. Min kursivering)

I stillhet-begravning var, historiskt, alltså inte en begravning som blott och bart avsågs firas endast med särskilt inbjudna, utan den signalerade, att det var något grovt brott inblandat i dödsfallet: således torde även självmordet ha räknats dit, emedan det, vad jag förstår, var just illegalt även att begå suicid.

För egen del föreslår jag i princip alltid: »Begravningen äger rum i kretsen av de närmaste« när en begravning skall hållas där de anhöriga av olika anledningar önskar begränsa antalet gäster. Men från och med nu skall jag bli än mer tydlig, vad uttrycket »i stillhet« en gång betydde. Därmed förstår jag också på nytt motståndet mot formuleringen inom begravningsbranschen.

* * *

Det kan vara värt att nämna, att ett annat uttryck numera dröjer sig kvar som en förhållandevis tydlig markör om att det är fråga om självmord, nämligen att i dödsannonsen skriva »Varför?«. Uttrycket betyder inte alltid detta, men det är mycket vanligt i sammanhanget.

* * *

Tillägg:

PetterG berikar detta inlägg, med kommentaren, att vid begravning i stillhet ägde ingen klockringning rum. Det får jag bekräftat, när jag bläddrar i en åldrad lagbok. Den har det följande att säga om begravning i stillhet:

»5 §. I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden under föröfvande af groft brott. [...] Ej må vid jordfästning hvarom i 5 § sägs, klockringning äga rum.

Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga för den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.«

— »Lag ang. jordfästning; gifven Stockholms slott d. 25 maj 1894.«,
Sveriges rikes lag, P. A. Nordstedt & Söners förlag 1909, B536-B537.