Bokrecension: Spionen som kom in från kylan

Spionen som kom in från kylan är skriven av John le Carré, pseudonym för David John Moore Cornwell (f. 1931), tidigare brittisk diplomat. Boken gavs ut första gången 1963.

Alec Leamas arbetar som brittisk spion med verksamhetsbas i Berlin, där han samordnar sitt nät av ytterligare spioner bakom järnridån i DDR. Efter att ha förlorat en mängd av sina underordnade flyttar han tillbaka till England. Där går han ner sig, får byta jobb efter oegentligheter, super och börjar jobba på ett bibliotek. — Men en dag tar några mystiska män kontakt med honom, och tar honom med sig tillbaka till Tyskland, förbi muren.

Det är utgångsläget. Men redan från bokens början och sedan igenom hela berättelsen känner sig läsaren som om han vandrade omkring i en labyrint. Med några få ord vänds hela spelbrädet och allting ses ur nya perspektiv. Vilka de egentliga förhållandena är, svävar man i okunskap om ända till de sista kapitlen. Spionage, kontraspionage, budbärare med fragmentariska kunskaper om den information de bär med sig, människoliv som värderas blott och bart till den nytta de kan ha i statsperspektivet – mitt i ett kallt krig.

För det är uppenbart att det är en krigssituation som skildras. Kanoner och jaktplan är utbytta mot information. Soldaterna mot spioner. Och varken Leamas pragmatiska värld, eller kommunisternas idealistiska framstår som särskilt lockande. — Huvudpersonerna är långt ifrån några övermänniskor, som den ungefär samtida James Bond. Det är antihjältar. Därmed blir igenkänningsfaktorn, ja, känslan av autenticitet desto högre.

* * *

Genom sina ideliga perspektivskiften fastnar jag i berättelsen på ett mycket effektivt sätt. Jag vill hela tiden veta mer, försöka förstå hur sammanhangen hänger ihop.

Stilen är lakonisk och rakt på sak. Språket är träffsäkert och i stort utan onödiga dekorationer. Världen vi träder in i förefaller grå och låg. Och visst fan regnar det nästan hela tiden? Författarrösten är närvarande, men inte störande: vi får hela historien berättad för oss direkt av le Carré.

* * *

Spionen som kom in från kylan känns alltså realistisk. Jag kan inte ett jota om underrättelsevärlden, men bara i det att berättelsen känns autentisk, så har den nått sitt mål. Det känns som om, ja, så här kan det mycket väl ha gått till... Att boken dessutom har ett så självklart inslag av socialrealism i sina porträtt av de olika karaktärerna, gör bara att läsaren ännu mer upplever sig stå med huvudpersonen inför östtyska agenter.
– – –
Spionen som kom in från kylan, John le Carré, Albert Bonniers förlag 1966. 231 sidor.