How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living är skriven av Massimo Pigliucci (f. 1964), professor i filosofi vid City College of New York.
* * *
Har du någon gång haft förmånen att sitta på ett seminarium, där samtalet leds av en lärare som verkligen brinner för sitt ämne på ett personligt sätt, och där han eller hon efter en stund glömmer av klassrumssituationen och bara börjar berätta om sitt ämnesfält, engagerat och med passion?
— Nå, lite så är upplevelsen att läsa Massimo Pigliuccis How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living.
Det är uppenbart att stoicismen är en livsfilosofi som betyder mycket för honom, att hans varelse kommit att sluta sig till den, och att han är en utövare av dess metoder. Inte minst eftersom han gärna använder situationer ur sitt vardagsliv för att illustrera poänger boken igenom, och det på ett så naturligt sätt, att det sömlöst förs samman med rön från naturvetenskapen eller filologin eller vad det nu kan vara.
Massimo Pigliucci är en vetenskapsman, väl så mycket vetenskapsman som man kan vara.
Han har doktorsexamina både i evolutionsbiologi och filosofi. För tillfället är han professor vid City College of New York. Därför förvånar det föga, att hans version av stoicismen följer vetenskapliga rön, och där äldre stoiska uppfattningar kommer i konflikt med vad vetenskapen senare kommit fram till, där är det stoicismen som får anpassa sig – och det gör den, åtminstone såvitt jag förstår Pigliucci, utan några större problem: den elasticiteten har den över tvåtusen år gamla tankeströmningen. Stoicismen är helt enkelt uppdateringsbar utan att därmed riskera att förlora sin identitet.
"In a world of fundamentalism and hardheaded doctrines, it is refreshing to embrace a wordview that is inherently open to revision."
Hela boken blir till en bildad betraktelse kring hur stoicismen fungerar – fungerar än i dag. Pigliucci fokuserar då inte minst på dess pragmatiska inställning till målet – att nå ett gott, lyckligt liv (eudaimonia), utan att för den sakens skull låta stoicismen plockas isär i sina beståndsdelar, så att bara en verktygslåda med psykologiska knep återstår. Helheten behålls.
Pigliucci skriver:
"Although other components of the Stoic system are important, by far the distinguishing feature of Stoicism is its practicality: it began in the guise of, and has always been understood as, a quest for a happy and meaningful life."
* * *
Författaren påpekar hur nutida stoiker ofta graviterar mot någon av de tre stora antika stoiker, vars skrifter i betydande utsträckning finns kvar: Seneca, Epiktetos, Marcus Aurelius.
För hans egen del är det Epiktetos som intar den ledande positionen, och en stor del av boken fungerar som ett slags diskussioner med honom, där filosofens svar kommer ur hans skrifter, medan frågorna och invändningarna kommer från Pigliucci.
Ur boken destillerar jag några stoiska hållningar, som också fungerar i nutiden.
- Dygden är det enda goda. Allt annat är föredragna eller icke föredragna externaliteter.
- Skilj mellan det vi kan kontrollera och det vi inte kan kontrollera.
- Se rationellt på vad som händer.
- Lev efter naturen.
- Människor gör onda saker av okunskap.
Några förklaringar kan vara på sin plats.
Ordet "dygd" är ju svårt belastat numera, och man tänker sig något torrt och tråkigt. Pigliucci vill återföra det till sin antika betydelse, som något som har inte direkt med moralism att göra, men mer med ”utmärkthet”, en strävan efter att i sitt handlande vara utmärkt, särskilt kanske utifrån de dygder stoikerna erkände: vishet, självbehärskning, mod, rättvisa.
Endast detta strävande, efter dygden, är obetingat gott, allting annat är antingen ovidkommande eller gott och ont i relativ betydelse, eller något man kan föredra eller inte föredra, men i grunden av långt mindre värde än dygden.
I en konflikt mellan att riskera din dygd, själva dina önskade och inom stoicismen eftersträvade karaktärsdrag, och att agera mot bättre vetande, så bör du alltid välja dygdens sida och inte så att säga sälja din själ.
När det gäller den epiktetiska dikotomin rörande kontroll handlar det om att inse vad som ligger i vår makt att påverka (till exempel våra reaktioner) och vad som inte ligger i vår makt att påverka (till exempel att vi drabbas av vissa sjukdomar). Den vise fokuserar sin energi på det vi faktiskt kan göra något åt, och vill låta det som ligger utom vår kontroll lämna oss oberörda, eller åtminstone inte förstörda. Stoikern försöker undvika att oroa sig över det man ändå inte kan göra något åt, till exempel det förflutna, eller att andra människor beter sig illa mot en.
Pigliucci betonar också mycket starkt vikten av att se på vad som händer oss rationellt, och därmed inte låta våra intryck eller reaktioner löpa iväg med oss. Det kan vara värt att ta ett steg tillbaka, försöka att analysera det som hänt rent faktamässigt, och undvika att lägga in en bedömning.
Så: Din bil startade inte i morse: ta ett steg tillbaka, minns att bilar krånglar, och att därmed också din bil kan krångla. Det beror inte på att bilen är dum. Rationellt sett kan du antingen försöka laga bilen, ta den till en verkstad eller kanske bara låta den stå till du har mer tid att engagera dig i den. Att du blir förkrossad över att du riskerar att komma försent till arbetet eller att dina planer blev störda hjälper dig inte. Ja, kanske kan den rationella synen på saker och ting ur ett stoiskt perspektiv applicerat på en vardagshändelse förstås så.
Att leva efter naturen är ett begrepp som jag anser Pigliucci har lite svårare att koncist hålla ihop. Men i hans förståelse av den klassiska stoiska formuleringen handlar det om att hysa en förståelse för naturen som rationellt system och människan som till sin natur ett rationellt djur, och att alltså vara öppen för vetenskaplighet och ett rationellt förhållningssätt till omvärlden, till skillnad från att låta ett djurlikt instinktsstyrt reaktionsmönster styra dig.
Vad gäller att människor gör onda saker av okunskap kan det nog vara en särdeles kontroversiell hållning. Men också detta bör förstås på rätt sätt, nämligen att alla människor strävar efter att göra vad som är gott utifrån deras föreställningar. Detta är inte nödvändigtvis vad som är gott för andra eller gott utifrån ett samhälleligt perspektiv eller ens för en själv.
Också här är det således av vikt, kunde en stoiker säga, att ta ett steg tillbaka och utvärdera om det man gör är gott enbart för att vi intalar oss det, eller för att det faktiskt är gott på ett mer generellt plan.
Tjuven stjäl för att det för honom är gott att få den egendom han tillskansar sig. Men om tjuven förmås ändra sina föreställningar om vad som är gott, kanske stölden inte längre framstår som en lämplig handling. Kanske kan man uttolka det så. Som Pigliucci är inne på: det kan vara vettigt att se på den som gör onda saker som att han har fel, snarare än som att han är ond.
Naturligtvis kan en sådan här fråga kompliceras oerhört, men grundtanken, som jag förstår den av boken, är ändå att människor handlar utifrån vad de uppfattar är gott, men den uppfattningen är inte nödvändigtvis rimlig eller rationell ur ett större perspektiv.
* * *
Jag tror att Pigliucci ringar in något viktigt, när han skriver:
"If there is anything that Stoicism trains people to do it is to monitor their own reactions and reflect critically on how they percieve and interpret the world."
Gott så, vill jag säga, gott så.
How to be a Stoic är inte en handbok med definitioner över vad stoicismen är, inte heller en vägkarta till målet stoicism. Istället är boken ett samtal kring vad stoicismen innebär och kan innebära för en människa under 2000-talet. Den är praktiskt inriktad, och har därtill försetts med tolv stoiska övningar.
För mig, som just nu utforskar stoicismen, blir det djupt fascinerande hur en mycket gammal livsfilosofi faktiskt visar sig kunna bära människor än i dag, och det oavsett deras förutsättningar. Pigliucci skriver intagande:
"The Stoics made a eudamonic life a reachable goal for everyone, regardless of social status, financial resources, physical health, or degree of attractivness."
Jag uppfattar stoicismen i denna tappning inte som någonting att i första hand nå fram till, utan som en väg att vandra, för att under vandringen ha en tillvaro präglad av lycka och sinnesro, där du är beredd på att vägen inte alltid kommer att vara lätt, men där du också får veta var du kan få kraft att orka också de besvärliga sträckorna.
Pigliucci är noga med att påpeka att stoicismen inte är en ”silver bullet”, inte en ”magic wand”, det är inte en universalmedicin som läker alla sår och fixar alla problem. Men det är en funktionell hållning, som i bästa fall nog kan ge dig mer av ett liv präglat av – sinnesro.
– – –
Massimo Pigliucci, How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living. London: Rider, 2017. 277 sidor.
