Bokrecension: Michael Kohlhaas | Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist

Michael Kohlhaas är en kortroman av Heinrich von Kleist (1777–1811). Boken utkom på tyska första gången i samlingen Erzählungen år 1810. 

Jag har läst en upplaga från 1950, i svensk översättning av Alf Ahlberg (1892–1979).

* * *

Michael Kohlhaas är inspirerad av snarare än baserad på verkliga händelser. I den kortroman som Heinrich von Kleist skrev i början av 1800-talet är titelpersonen en tysk hästhandlare under 1500-talet. Kohlhaas får genom ett påhitt av Junker Wenzel von Tronka och hans underhuggare två sina unghästar beslagtagna när han passerar över dennes gräns.

Så borde junkern aldrig ha gjort.

När Kohlhaas inte lyckas få rätt genom det rättssystemet i den det tysk-romerska riket, till stor del på grund av junkerns i staten väl placerade släktingar, samlar han anhängare och ger sig ut för att bestraffa. 

Han förstör junkerns borg, men junkern själv lyckas komma undan. Kolhass jagar honom och bränner sig fram genom riket. Han vinner visst stöd; folk är trötta på översitteri från överheten, men även delar av överheten står på hans sida: man ogillar junkerns maktmissbruk.

Så börjar en synnerligen tillkrånglad historia om olika instanser, olika kurfurstendömen och domsagor. Jag ger snart upp i att försöka hålla reda på jurister, furstar och prinsar samt vem som har rätt att agera på vilket sätt. Mitt i alltsammans träffar Kohlhaas dessutom Martin Luther, som på sitt sätt försöker utverka rätt för hästhandlaren. Till sist blir själva kejserliga hovet inblandat.

Det som börjat med två kvarhållna unghästar och egendomar samt en misshandlad dräng utvecklas till något som tangerar uppror och inbördeskrig.

* * *

Språket i Michael Kohlhaas är något för sig. Jag tror aldrig jag läst en mer labyrintartad text: bisats följer på bisats som följer på bisats, innan tråden tas upp igen. Ibland känns läsningen nästan som att lösa långa rebusar eller att löpa ett terränglopp. Här ett exempel på en mening, tagen på måfå:

"I enlighet med ett förslag, som Kohlhaas gjorde och som prinsen antog, satte han sig ned och uppsatte ett sändebrev till Nagelschmidt vari han förklarade dennes påstående att han för att tillse att den amnesti, som beviljats honom och hans band, iakttoges hade gripit till vapen, var och en gemen och skamlös lögn, sade honom, att han (Kohlhaas) vid sin ankomst till Dresden varken satts i fängelse eller överlämnats åt stadsvakten, att hans process fortskred på det sätt han själv önskade, och till varning för allt det pack, som samlats kring honom till följd av de mordbränder han gjort sig skyldig till efter offentliggörandet av amnestin i Erzgebirge prisgåve honom åt lagens hela stränghet."

Att skriva på detta kamerala sätt har dock sina poänger. Det ger en arkaisk känsla åt berättelsen, och skänker den därigenom realism. Stilen är vidare i sin krånglighet likväl glasklar, även om det inte alltid är lätt att hänga med och man därför får läsa om både en och två gånger för att sy ihop det hela. Och utan att egentligen veta det – nog vilar det något av tysk stil över sådant uttryckssätt?

* * *

Michael Kohlhaas är en berättelse om en undersåte som får nog av förtryck och kräver sin rätt med våldets makt: det våld han utövar kommer dock att bli långt mycket grövre än den orätt han själv och hans dräng fått lida. 

Det skall också sägas att berättelsen ger balanserade personporträtt: här finns få, om ens några, genuint onda eller goda människor. Istället kämpar människor var och en utifrån sina motiv, vare sig detta nu är förtryck, självbevarelse, vrede, försvar av rätten eller mildhet. Kohlhaas själv får väl ses som något av en tragisk hjälte: det som begynner som en kamp för sin egen rätt slutar med grav destruktivitet och till slut hans egen död.

Läsvärd förblir Heinrich von Kleists kortroman Michael Kohlhaas under alla omständigheter – också mer än tvåhundra år efter att den först publicerats i sin helhet.
– – –
Heinrich von Kleist, Michael Kohlhaas. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Tidens förlag, 1950. 147 sidor.