Bokrecension: Skogen och sjön | Gustaf af Geijerstam

Gustaf af Geijerstam

Skogen och sjön. Berättelser är en novellsamling av Gustaf af Geijerstam (1858–1909). Samlingen utkom första gången 1903. Jag har läst andra upplagan, från 1911.

* * *

Kanske kan begreppet allmogeskildringar passa in som beskrivning av de sju berättelser som ryms i Skogen och sjön. De utspelar sig nämligen samtliga till största delen på landsbygden bland allmogefolk, bland torpare och bönder. 

Genomgående och återkommande motiv är utanförskap, ensamhet, särskildhet: att vara något utanför samhället och människors gemenskap. Och nog finns där dessutom ofta något av tragik i vad af Geijerstam skriver.

I den första berättelsen, "Kärleken" är det huvudpersonens kärlek som ställer honom vid sidan av: hans kärlek är inte besvarad, fastän han till sist får ja till giftermål från henne som han älskar. 

I "Skogens hemlighet" är det det gamla paret som bor långt, långt ute i skogen som står vid sidan av: sällan får de besök, och så långt det går klarar de sig själva, intill dess att mannen insjuknar och till sist bestämmer sig för att det får vara nog. Och det löser de gamla lika naturligt som vintern följer på hösten.

I "Kristins myrten" är det pigan på herrgården, som inte är riktigt som alla andra: arbetsam och pålitlig går kärleken dock förbi henne, förutom drängen som lämnade henne för längesen. Men så visar det sig en dag att en änkling uppe i skogen behöver en hjälp därhemma, ja, kanske en hustru. Kunde detta vara vägen bort från en ålderdom på fattighuset eller som sockenhjon? 

Och så vidare.

* * * 

Gustaf af Geijerstam skildrar ömt men jordnära udda existenser över många år. Han fäller inga domar över någon av dem, följer dem bara på deras egna vindlande vägar. Så med Sammel, sjömannen som efter många år återkommer till byn där han var sockenbarn, men trots gifte, stuga och bra jobb inte kan rota sig, utan kräver sin frihet och prövar människornas tålamod genom sin envisa sturighet.

Så också med prästen som i alla sina dagar inte förmår leva upp till sin föregångare, utan alltjämt lever i distans till sina församlingsbor, omgärdad av sin moralism, där föregångaren kunde vara kärleksfull.

Språket är vårdad tidig 1900-talsprosa, som kryddas av ett och annat ord som numera fallit ur bruk och en och annan språklig vändning som vi sällan ser i dag. Det ger en effekt av autenticitet, när människorna som skildras lever under 1800-talet och fram till författarens samtid i början på 1900-talet. De skänks därigenom något av förgångenhet redan i hur det berättas om dem. Det är mycket vackert.

Novellerna utspelar sig som sagt ofta under flera år, och skiftar mellan att gå in och handla om enskilda händelser på enskilda dagar och att göra flera års överblickar på några rader. Det senare särskilt mot sluten, som möjligen ibland förefaller en aning abrupta. De korta sammanfattningarna av huvudpersonernas öden utöver huvudberättelserna eller efter huvudberättelsens slut får väl där de förekommer uppfattas som en form av epiloger, som ger historierna en avrundning.

* * *

Skogen och sjön är en samling melankoliska berättelser där en doft av skog och mark dröjer sig kvar, och där någon gång rentav naturmystiken väcks till liv. Det är sällan halsbrytande äventyr som läsaren möter, men intensiva mänskliga känslor och öden som går ditt ödet vill om och om igen.
– – –
Gustaf af Geijerstam, Skogen och sjön. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1911. 217 sidor.