Ladugårdsarrendet är en novell av Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866). Dess första upplaga utkom 1840. Jag har läst en upplaga från 1966, illustrerad av Björn Hinders och med efterskrift av Thure Nyman.
C. J. L. Almqvist
* * *
Det finns vägar ut ur fattigdom även för en piga och dräng, blott man är flitig, modig och sparsam. –Kanske är det sensmoralen i Almqvists Ladugårdsarrendet. Berättelsen handlar om Greta och Anders, som flyttar till Stockholm och tar var sin tjänst, men som genom klyftiga val lyckas arbeta sig upp i samhället genom att ägna sig åt att arrendera mjölkkor och sälja mjölken.
Det är värt att lägga märka till, att Ladugårdsarrendet hänger samman med en annan av Almqvists folklivsskildringar, nämligen "Grimstahamns nybygge" (1839), som jag berör i en recension av antologin Folkliv och fantasi. Katrina, hustrun i det unga par man där följer, är syster till Greta i Ladugårdsarrendet.
Almqvists kvinnoemancipatoriska tendens, så tydlig i Det går an, kommer till uttryck också i denna folklivsskildring: det är Greta som är den centrala och drivande, den planerande, personen; Anders, som omsider blir hennes make, följer sin hustru. Tillsammans sparar de och är trogna i sina tjänster, och kan så lägga grunden för ekonomisk blomstring i 1840-talets Sverige.
Därmed blir Ladugårdsarrendet en i någon mån moralisk historia: en sedeskildring, inte enbart en folklivsskildring. Det saknas skuggor i historien, förträffligheten i de båda parternas livsföring är exemplarisk. Likväl stör inte detta förhållande läsningen; berättelsen är en trovärdig framställning av att nyktert slit kan löna sig.
* * *
Texten i denna upplaga av Ladugårdsarrendet går huvudsakligen tillbaka på texten i Bööks edition av Almqvists Samlade skrifter, band XII (1920). Och nu upprepar jag vad jag skrev när jag läst antologin Folkliv och fantasi: dessvärre har gammalstavningen från Almqvists egen penna rensats bort – vad jag förstår – redan i Samlade skrifter, och man tappar därigenom tidskolorit.
Min käpphäst i sammanhanget är ju att text skriven på svenska åtminstone efter år 1700 i allmänhet inte bör moderniseras: då fördärvas författarens språk i någon mån, fastän man strävar efter att göra prosan mer lättläst. Men nog tål vi väl ett ”der” i stället för ett ”där”?
Vi kan ta den första meningen. 1840 skrevs den så här:
"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, der oxar fordom gingo till afsalu, och som derföre än i dag kallas Oxtorget, utan att der likwäl nu synas andre än menniskor, och hundar någongång."
I upplagan jag läst har den slipats om till följande:
"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, där oxar fordom gingo till avsalu, och som därföre än i dag kallas Oxtorget, utan att där likväl nu synas andre än människor, och hundar någon gång."
Skillnaderna är små och få, kan tyckas, men bär sina språkhistoriska betydelser.
* * *
Ladugårdsarrendet är en uppfostrande historia, med en något präktig huvudperson, men inte uppfostrande medelst pekpinnar utan genom exempel. Kanske man hellre borde kalla den uppmuntrande? —
Berättelsen ger också en fin och inkännande bild av folkliv vid tiden för författandet: något av smak av dåtidens Stockholm med dess mer lantliga omgivningar. Och språket är, givetvis, utmärkt, och formuleringskonsten känns, sin historiska förankring till trots, förvånansvärt modern.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Ladugårdsarrendet. Illustrationer Björn Hinders. Efterskrift Thure Nyman. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1966. 93 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar