Bokrecension: Också ett liv | Sven Aurén

Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942 är skriven av Sven Aurén (1906–1985). Boken utkom 1973.

* * *

Aftonbladets yngste reporter Sven Aurén satt sommaren 1933 i gamla rikskansliet i Berlin. Han satt utanför en stor mahognydörr. Bredvid honom sitter hans ciceron, riksrådet Boggs, och äter en medhavd smörgås. Plötsligt står den unge Aurén framför Tysklands nye rikskansler Adolf Hitler, en man i blå kavajkostym, avspänd och lugn. 

Det var med honom den svenske journalisten hade beviljats en intervju. Aurén ansåg Hitler annorlunda än karikatyrerna.

"Han föreföll mig som en ganska typisk tysk av den effektiva, säkra och hårda sorten."

Hitler gestikulerade och pratade om den tyska socialdemokratins korruption och undergång och nationalsocialismens uppgång. Avslutningsvis hälsade Hitler med nazisthälsning och det hela var över.

Att Aurén den dagen träffat en notorisk man stod nog klart för honom, men ingen kunde rimligen ana omfattningen av den notorietet som skulle komma att vidhäfta den tyske ledaren allteftersom tiden gick och allteftersom den tyska nazismens blodtörstighet blev känd.

Detta blev Auréns enda intervju med Adolf Hitler. Han skulle se honom vid fler tillfällen. Bland annat på ett riksdagssammanträde.

"... i talarstolen en helt annan man än den, som tagit emot mig på rikskansliet: likblek, uppjagad, med stel blick." 

Om Hitlers tal i allmänhet skriver Aurén också:

"Ordvalet och tonfallen, hånen och hatet, kloakdoften – anrättningen kunde inte varit mera vulgär. Inga medel var för grova."

Han frågar sig hur alltsammans kunde accepteras i så breda lager, och konstaterar: "De motstridiga förklaringarna och analyserna kan fylla ett bibliotek."

* * *

Sven Aurén fokuserar i denna volym på hågkomster från tidsperioden 1932–1942. Han besparar oss i stort minnen av mer privat slag, och följer istället två andra linjer: dels får vi en allmän redogörelse för världshistorien under den aktuella perioden och dels får vi specifika minnesbilder från hans många möten med både människor och platser. 

Intressantast är givetvis de specifika minnesbilderna, som utgör unika vittnesbörd, även om de nedtecknats långt i efterhand. Till dem hör det första mötet med Hitler som refererats ovan. Det kan synas vara av kuriosaslag, men påminner om att Hitler långt ifrån alltid uppfattades som en skrikande teaterfigur, vars svarta ögon hypnotiserade var och en som han råkade se på.

Ett annat möte med en högt uppsatt nazist hade Aurén 1940. 

En av Tyskland arrangerad resa från Berlin till Paris och åter igen för arton svenska journalister avslutades med att det utvalda sällskapet fick träffa Joseph Goebbels. Han tog emot i sitt arbetsrum och han gjorde vad det verkar ett avgjort obehagligt intryck på Aurén: 

".. de stickande ögonen förde tankarna mot en ödla". 

Goebbels pratar om de tyska framgångarna och frågar en av de närvarande svenskarna vad han tror om utgången av kriget. När denne svarar "Ungefär fifty–fifty" utlåter propagandaministern sitt omdöme om mannen, som visst gick ut på att den svarande var en idiot som svenska journalistkåren gott kunde vara utan. 

Det möjliga syftet med resan, att visa den tyska överlägsenheten, hade möjligen inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.

* * *

Många fler berättelser ryms i Också ett liv. Aurén är närvarande i norska Nybergsund, när norske kungen och kronprinsen får fly för tyska jaktplan. Han är också med på en konvoj med brittiska fartyg som far från London till Skottland. Och till Skottland far han flera gånger per mörklagda flygplan från Bromma. 

Alla dessa häpnadsväckande och nervpåfrestande händelser verkar emellertid Sven Aurén, åtminstone så här i efterhand, ta med gott mod. Det ligger föga av svårmod över hans berättelser, snarare en vilja att dela med sig av vad han varit med om. 

Han inser helt och fullt att han som journalist haft en ofta privilegierad ställning: när till exempel svenska myndigheter inte lät kung Haakon VII övernatta på den svenska sidan av gränsen under sin flykt från tyskarna utan att löpa risk att bli internerad, kunde Aurén korsa gränsen och sova gott.

Också ett liv är mycket givande läsning. Jag har en känsla av att boken skulle ha kunnat bli dubbelt så omfattande, och jag hade gärna läst den i långt utvidgat skick, om bara det som tillkommit varit mer av det unika slag som Aurén presenterar när han berättar om sina intryck av dignitärer likväl som av städer satta under hot eller ockupation. 

Auréns upplevelser levandegör på ett konkret vis den tid som han behandlar: 1932–1942, tiden fram till och början av andra världskriget, allt sett med en försigkommen och begåvad journalists ögon.
– – –
Sven Aurén, Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 210 sidor.