Bokrecension: I Bernadottes land | August Strindberg

August Strindberg

I Bernadottes land rymmer två texter skrivna av August Strindberg (1849–1912) på franska, i denna bok översatta av Sven Stolpe (1905–1996) och försedda med förord och kommentarer av Germund Michanek (1926–2015).

* * *

August Strindberg var på många sätt en provokatör, men det är nog ingen vild gissning att han 1884 var förbannad, om än inte helt överraskad, över att hans novellsamling Giftas hade åtalats för "hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten".

Boken frikändes emellertid, och tiden var kommen för den då i Schweiz bosatte Strindberg att – åter – ge sin syn på det svenska samhället och då i synnerhet det politiska och kulturella etablissemanget.

I en artikel publicerad i Frankrike beskriver han sitt fäderneslands aktörer: kungligheter, författare, dramatiker, skådespelare, konstnärer, publicister – och ger läsaren sitt omdöme om var och en av dem.

Strindberg hade först skrivit artikeln "La société de Stockholm" (Societeten i Stockholm). Den kom aldrig i tryck, men omarbetades till "Lettres de Stockholm" (Brev från Stockholm) vilken tredelad publicerades 1886 i La Revue.

I Sven Stolpes översättning kan vi läsa båda varianterna i boken I Bernadottes land, vari Germund Michanek dessutom sätter oss in i de närmare omständigheterna genom sitt förord och sina förklarande kommentarer. Boktiteln kommer från en tidigare titel på den första artikeln, "Au pays de Bernadotte".

* * *

Strindberg själv anade kungliga intriger bakom åtalet mot Giftas. Hur det ligger till med det får vi kanske aldrig veta med säkerhet, men det är knappast omöjligt att kung Oscar II var inblandad i det hela, även om Michanek påpekar att drottningen knappast agerade i saken.

Det är hursomhelst ingen tillfällighet att vare sig Oscar II eller drottning Sophia kommer särskilt nådigt undan för Strindbergs penna, särskilt inte i textens första version. Strindberg nyper åt höger och vänster och tar föga hänsyn. Men icke bara de! — Många får sina sting, och en och annan får erkännsamma nickningar i denna presentation av Sverige för den franska tidningsläsande publiken.

* * *

Jag är ingen Strindbergfanatiker, men ser honom likväl som en av det svenska språkets genom tiderna främsta författare. Jag är emellertid svårt förhäxad av det slutande 1800-talet och begynnelsen av 1900-talet. Det är en epok när det gamla samhället på ett fascinerande sätt möter det nya samhället, såsom vi känner igen det i dag. 

I Bernadottes land skänker ett mycket detaljskarpt, om än lätt karikatyriskt, tvärsnitt genom Sverige och den svenska kulturen såsom den såg ut från Strindbergs horisont mitt under denna epok. Glömda giganter passerar förbi, likväl som personer som vi fortfarande pratar om: Carl Larsson, Anders Zorn, Carl Snoilsky, und so weiter.

Strindberg målar upp ett samhälle där man markerat skillnaden mellan könen mycket tydligt: åtminstone i den kulturella miljön. I sällskapslivet umgås damer för sig, herrar för sig. Samtidigt hyllas Kvinnan som ideal över all måtta, utan att man för den sakens skull som man i sällskapslivet förväntas umgås med kvinnan.

Ordenslivet blomstrar. Strindberg nämner Par Bricole, Frimurarna och Idun, där särskilt den sistnämnda får en rejäl genomgång som framställer gruppen snarast som tillkommen för att ge tillfälle att dricka duktigt. Och på tal om Par Bricole, där Bellman hålls högt, så må det noteras att denne nationalskald behandlas synnerligen onådigt av Strindberg.

Sverige, lär vi oss, är för övrigt fullt av avundsjuka. Så snart någon blivit någorlunda framgångsrik flyr han landet. För att stå ut med att stanna kvar måste man "helt avstå från personlig egenart."

* * *

Ur persongalleriet kan några exempel plockas fram. 

Bland dem icke minst C. O. Berg, predikant och affärsman, gift med psalmförfattarinnan Lina Sandell. Berg var personlig fiende till Strindberg. Berg "älskar arbetaren men avskyr arbetet", Lina Sandell är "en ärelysten liten hustru". Affärsmannen Berg har för övrigt "förstått att försona Gud och Mammon i en mycket praktisk kompromiss." 

Hjalmar Branting förutsägs bli den förste socialistiske riksdagsmannen, vilket ju kom att besannas.

Predikanten Emmanuel Beskow, som stod kungahuset nära, hade enligt Strindberg "fritagits från ordinarie prästexamen", detta "på grund av sin höga kallelse och sin okunnighet". Och Beskow

"kan [...] ständigt framlocka medlidande i känsliga själar genom exakt den lätta lungsjukdom som krävs för att man skall vara en intressant ung man."

Nationalskalden Esaias Tegnér, redan då sedan länge saligen avsomnad, får sin Frithiofs saga nagelfaren. Om huvudpersonerna däri skriver Strindberg: 

"Denne unge ointresserade yngling och denna sluga blondin, som göra sina kalkyler som en specerihandlare, äro otroligt naiva. [...] Något löjligare än denne skandinaviske Werther kan man inte gärna tänka sig."

Kulten av Tegnér vidmakthålls av Svenska Akademien, som Strindberg naturligtvis inte låter gå fri från tadel. Den "är en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen."

Vad gäller kung Oscar II hade ju också denne för vana att stundom dikta. Men Strindberg vill "meddela den kunglige diktaren att hans poesi inte har det minsta värde."

Viktor Rydberg, giganten, skriver också dikt, och Rydbergs "dikter äro tunga, tyskt oviga och allt annat än poetiska", skriver Strindberg. Emilie Flygare-Carlén får ett erkännande, men Anne-Charlotte Edgren-Leffler anser han ha "en torr, medelmåttig talang [som] representerar den maskulinistiska, androfoba genren."

Journalistkåren avfärdas som rakt inkompetent att behandla de ämnen som den skriver om. Pressen ljuger, och det enda man kan göra är att skratta åt den.

* * *

Åter till kungahuset. 

Denna vederfars skarpast behandling i den senare omarbetade artikeln Societeten i Stockholm. Där presenteras Oscar II som vacklande mellan olika opinioner. Strindberg verkar anse konungen smaklös. Konungen orerar oavbrutet när tillfälle ges. I ett stycke som Strindberg strukit över i sitt manus skriver han också om hur konungens "hemliga förbindelser" är kända för folket, även om inte kungen själv tror det.

Kort sagt: Strindberg framställer kung Oscar II som en påtaglig medelmåtta.

Drottning Sophia karaktäriseras som "[h]ögdragen och from", hon "roar sig med att uppträda som missionär". Kronprinsen, den blivande Gustaf V, äger varken "förtjänster eller laster".

* * *

Det framgår av Michaneks värdefulla kommentarer att Strindberg inte alltid är så noga med att detaljerna stämmer i sina skildringar: han slår med hela näven; att han träffar precist verkar mindre viktigt, huvudsaken är nog att det bränner till.

Vi kan dock notera, som ovan antytts, att i den publicerade artikelserien har angreppen mot konungens person mildrats betydligt i jämförelse med vad Strindberg skrev i den första, helt annorlunda, versionen.

Det är vidare besynnerligt hur väl Strindbergs formuleringskonst överlever en översättning från franska! Strindberg översatt till svenska låter onekligen fortfarande väldigt mycket som Strindberg. Samma schvung i ordvändningarna, samma rapphet, samma utomordentliga språkets mästerskap som kommer till uttryck.

De texter som utgör I Bernadottes land verkar av Michaneks förord att döma ha gått spårlöst förbi i Sverige när det begav sig. Förutom ett avsnitt hade de inte översatts innan Sven Stolpe gjorde det för denna upplaga, som publicerades 1981. Vi må vara tacksamma att de kommit oss till del: de ger oss en livfull bild både av Strindberg själv och av Sverige såsom han uppfattade landet.
– – –
August Strindberg, I Bernadottes land. Förord, kommentarer Germund Michanek. Översättning Sven Stolpe. Uppsala: Brombergs bokförlag, 1981. 151 sidor.