Något ur "Svenske ordseder eller ordsagor" (1604)

I Svenska folkböcker (red. Jöran Sahlgren, A.-B. Bokverk, Stockholm 1956) har ett antal äldre svenska texter bevarats. I volym VIII av denna serie finner vi bland annat Svenske ordseder eller ordsagor (Tryckt i Stockholm av Anund Olufsson Anno 1604).

I volymens förord, får vi veta att detta är Sveriges äldsta samling ordspråk, och bygger på de samlingar med latinska ordspråk som fanns under medeltiden. Emellertid vilar den svenska utgåvan tydligen på ett danskt original. I samlingen har också införlivats samtliga av Olaus Petri domareregler.

I förordet får vi även veta, att det nog kan vara en Johannes Bureus (1568–1652) som är samlingens upphovsman. (Mer om honom på Wikipedia.)

Några av dessa ordspråk gives så här nedan; några är bekanta, andra icke. Rimligen har man i Svenska folkböcker något moderniserat stavningen.

* * *

Av det stora nötet lärer ungnöt draga.

Aftonsång med dryck, morgonsång med hosto.

Allestädes framme, sällan välkommin.

Alle vilja väl hugga till, men ingen vill hålla i skafte.

Ära är att lära.

Allting skall man hoppas till det bästa.

Alle vilje gamble vara, men ingen vill gammal heta.

Alltid är frusin jord för lat svin.

Avundsman bör icke vittna.

Barnet gör i byn som det är hemme vant.

Bättre är två resor mätit än en gång förgätit.

Bättre är något än intet.

Bättre är en ko med ro än två med oro.

Dagarne blidke sorgen.

Döden är viss, men stunden är oviss.

Ett trull kysser icke gärna det andra.

Efter mans tal bör ingen dömas.

Få hava lyckan, men alle have döden.

Gamble vägar och gamble vänner de svika icke.

Han skall icke gå till skogs, som alle buskar rädes.

Varest aset är, där är kroppen.

Late herrer haver tröge dränger.

Man skall ej hava två tungor i en mun.

Ofta är stor ord små i gärning.

Präst vare präst, häst vare häst.

Kvinnotal liknas vid kråkegal.

Ris gör barnen vis.

Verket prisar mästaren.

* * *

Nu gäller det bara att memorera ordspråken, och svänga sig med dem, viss om att de varit i bruk i hundratals år...!

Citat: År av upplevelser för några tior

Angående att god poesiböcker går att hitta i pocketform till ett överkomligt pris:

"När jag tittar upp på bokhyllan ser jag Gullberg, Edfelt, Ekelöf, Martinson, Lagerkvist, Dan Andersson, Stagnelius, Heidenstam, Karlfeldt, Fröding, Lindegren, Aspenström, Björling, Boye, Ferlin, Diktonius – ja, nästan alla finns där. Veckors, månaders, ja års intensiva upplevelser för några tior. . . En sådan bok tar aldrig slut – man kan ständigt återvända till den. Hela lyrikbiblioteket, fyllt med läsäventyr som räcker i mansåldrar, har kostat vad ett par romaner betingar. Så håll ögonen öppna i bokhandeln!"

— Göran Hassler

Bokrecension: Ringaren i Notre Dame | Victor Hugo

Illustration av Alfred Barbou i originalupplagan
av Ringaren i Notre Dame. Detalj.

Ringaren i Notre Dame är skriven av Victor Hugo (1802–1885).

Innan Victor Hugo fyllt trettio år, hade han skrivit och gett ut det klassiska mästerverket Ringaren i Notre Dame, och därmed skapat de odödliga gestalterna Quasimodo och Esmeralda.

I boken spanar berättaren bakåt till 1400-talet, där den tragiska och mörka berättelsen utspelar sig. För att skapa den betryckta känsla som går genom boken, blandar Hugo romantiska och gotiska drag med en påfallande realism i miljöbeskrivningarna. Det finns inga hjältar i Ringaren i Notre Dame; det finns nästan bara tragiska livsöden.

Vi har Quasimodo, den missbildade och döve hittegossen som uppfostras av den bittre och spränglärde ärkediakonen Claude Frollo till ringare i den mäktiga katedralen i romantiteln; Quasimodo när ett förakt mot alla människor, ett förakt som är besvarat. Den ende han har att ty sig till är ärkediakonen. Och så Esmeralda, flickan som uppfostrats av zigenare, som utövar en så stark lockelse på många av de män som förekommer i berättelsen.

Hugo skriver om Quasimodo:

"Man måste göra honom den rättvisan att hans elakhet måhända inte var medfödd. Redan från sin tidigaste barndom hade han känt och sett sig vara föraktad av människorna. Människorösten var för honom ett uttryck för hån eller förbannelser. När han växte upp till man kände han endast hat omkring sig. Han hade lärt sig att hata själv. Han hade tagit upp det vapen med vilket man sårat honom."

Esmeralda lär vara mycket vacker, och fördriver sina dagar med danser och med sin tämjda get. Alla åtrår henne, men själv åtrår hon blott den ytlige kaptenen Phoebus de Châteaupers, vilken i sin tur vill ha Esmeralda blott för en natt.

Emellertid önskar ärkediakon Claude Frollo inget hellre än att själv sluta Esmeralda i sin famn, och han ser med avund hur folk omkring honom trånar efter den han själv ock åtrår.

För att ytterligare komplicera upplägget, förekommer också en viss mäster Gringore, filosof och poet, som genom märkliga omständigheter blir gift med Esmeralda, även om äktenskapet inte fullbordas.

* * *

Och i de parisiska nätterna konspirerar människa mot människa. Galgen skymtar ständigt i bakgrunden, och ett orättvist rättssystem ställer orimliga krav. Utan att avslöja för mycket av vad som händer, kan jag nog ändå hävda, att det mesta går åt helvete. Tragedin är ett faktum under bokens sista kapitel. Och även om jag aldrig sett Disneyversionen av Ringaren i Notre Dame, så vågar jag nog påstå, att den inte kommer i närheten av det mörker som sluter sig allt tätare kring flera av huvudpersonerna — och därmed läsaren.

* * *

Trots det myller av personer som förekommer i framställningen, är det svårt att känna en särskild bindning till någon av dem. Ärkediakonens inre strider är påfrestande att känna av, han förtrycker sina känslor så långt, att han nästan upphör att vara levande. Quasimodo är det visserligen svårt att inte tycka synd om, men i all sin deformation framstår han nästan inte som mänsklig. Esmeralda är alltför naivt änglalik, för att knyta några band med läsaren. Mest känner jag med den stackars poeten Gringore, som liksom bara råkar hamna i olycka efter olycka, egentligen utan egen förskyllan. Han vill nog helst bara få skriva sina teaterstycken i lugn och ro.

* * *

Ringaren i Notre Dame är ingen utdragen historia. Det är ett väldigt driv i den, över alla de drygt tvåhundra sidorna. Visst blir den aningens teatral emellanåt. Men jag förväntar mig det av alster från romantiken. Katedralerna ska vara väldiga och ha gömda rum. Prästerna skall vara svartklädda med kapuschonger. Och dialogen skall vara aningens spänd.

Genom att inte skapa andra hjältar än antihjältar, blir Ringaren i Notre Dame realistisk i mer än sina miljöbeskrivningar, och säger något om vad det innebär att vara människa med hela känsloregistret representerat: avund, hat, ilska, småsinthet, hämndgirighet, kärlek... Och genom att inte låta allt sluta väl för alla, undviker Hugo effektivt en patetisk, idylliserande upplösning. En bild som Hugo återkommer till i berättelsen, är den av flugan som fastnar i nätet, och blir rov för spindeln. På samma sätt låter han romanfigurerna bli offer för sina egna öden.
— — —
Ringaren i Notre Dame, Victor Hugo, Lindqvists 1970. 224 sidor.

Textkritisk analys: "Vem bestämmer om dopet?"

Textkritisk analys av biskop Antje Jackeléns debattartikel ”Vem bestämmer om dopet?" (Skånskan, 24 oktober 2011).

* * *

Barndopet är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Inte på så vis att jag tycker om barndopet, utan på grund av att jag bekämpar det. Som jag ser det, är barndopet ett sätt för föräldrar att påtvinga sitt barn ett religiöst system, som det inte bett om och inte kan ta ställning till förrän långt senare. Jag förordar därför, att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning av spädbarn inte bör ske, utan att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning först bör ske, sedan personen själv har möjlighet att avgöra, om den kristna tron är något som man vill anamma.

Biskop Antje Jackelén förfasas över ett sådant synsätt, och jämför att låta bli att döpa sitt barn förrän dess att det själv kan avgöra om det vill ha dopet, med att avstå från att krama det. Jämförelsen mellan en kram – som ju kan ges åt spädbarnet utan att det gett sitt samtycke – och dopet är synnerligen haltande, ja, inte ens relevant. En kram är ett uttryck för ett biologiskt behov. Undersökningar har visat, att djurungar som inte får fysisk närhet dör. En kram, liksom att förse barnet med näring, är således nödvändigt för att hålla barnet vid liv och sund hälsa.

Det går inte att vänta med att ge barnet den ömhet det behöver som spädbarn. Jackelén menar dock, att även dopet hör till dessa basala behov. Jag håller inte med. Dopet utgör inte en fysisk nödvändighet för barnet: det är uteslutande en religiös rit, som på ett tydligt sätt markerar övergången från ett icke-kristet liv till ett kristet liv. Genom att förmena barnen möjligheten att själv ta ställning till ett sådant steg, berövar man det dess framtida myndighet som självbestämmande individ och fattar ett djupgående beslut åt det, som det lika gärna kunde tagit själv, dock inte som spädbarn.

Jackelén menar att man genom dopet ger barnet ”det allra bästa förutsättningarna för dess fortsatta liv”. Man frågar sig då, på vad sätt barnets förutsättningar förändras, av att det fått vatten på huvudet (ett iskallt hån mot den första tidens dop – av vuxna – i levande vatten) och fått böner lästa över sig. Man frågar sig vidare, hur det döpta spädbarnets förutsättningar förändras i relation till det odöpta spädbarnets förutsättningar. Ser Gud hellre till det döpta barnet och välsignar det, än till det barn vilket man givit friheten att själv avgöra om det vill bli religiöst, och genomgå övergångsriten? Det är väl tvärtom att visa den kristna religionen, som skall vara kärlekens religion, den allra största respekt, om man tillåter dess medlemmars barn att själva avgöra om de vill vara med i samfundet: att inte påtvinga dem sitt eget val?

Jackelén påpekar dessutom, att dopet äger aktualitet, och hänvisar till att antalet vuxendop har ökat. Man kan ju tycka, att detta borde gå emot hennes syfte: att antalet vuxendop ökar, tyder rimligen på att de vuxendöpta icke blivit döpta som barn. Dessutom tiger hon lämpligt nog, om att barndopsfrekvensen befinner sig i fritt fall: 2010 döptes 53,7 % av antalet födda barn. År 2000 var siffran 72,8 procent, enligt Svenska kyrkans egen statistik.

* * *

Jackelén hävdar, att dopet är grunden för livet som kristen. Man kan då tycka, att man tillmäter dopet en position i religionen, som tränger ut den gemensamma tron, som väl också borde nämnas i sammanhanget. Men med tanke på att personlig tro rimligen förutsätter en någorlunda utvecklad förmåga att överväga och reflektera, kanske Jackeléns uppfattning inte gynnas av detta: man kan knappast avkräva ett barn, ännu inte präglat av vuxnas åsikter, en reflekterad uppfattning om existensens grundvillkor, till exempel att Gud kom till jorden som Jesus från Nasaret, dog för våra synder, uppstod igen och från himmelen igenkommande till att döma levande och döda.

När Jackelén vidare hävdar, att dopet ger mening och relation, får vi lägga märke till att det inte är vilken mening som helst och inte vilken relation som helst som avses. Det är uteslutande kyrkans antaganden om vad som är meningsfullt och en relation med kyrkan som åsyftas. Man sätter därmed spädbarnet på ett spår, pekar ut en riktning, och berättar vid dopet om hur det nu är föräldrars och faddrars uppgift att leda barnet på trons väg.

Jackelén menar också, att dopet skapar en beröring mellan Gud och barnet. Meningar av det slaget gör mig konfunderad: vad menas rent konkret med det? För rent fysiskt lär inte barnet känna något annat än vattnet på huvudet och möjligen prästens hand. Var kommer den gudomliga beröringen in? Jackelén fortsätter, genom att hävda, att dopet ger ett nytt liv; min fråga är då hur man kan få ett nytt liv, när man inte ens påbörjat det första. Givetvis ligger här tankar om arvsynd i bakgrunden: att man – tydligen redan som spädbarn – behöver renas från något som inte är rent, vare sig man nu själv gjort något orent eller inte.

Vidare hävdar biskopen, att dopet ger ett uppdrag i livet. Vad det uppdraget går ut på, kan vi nog höra i Missionsbefallningen, som läses vid dopet: detta att Jesus befaller sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Uppdraget är således att sprida religionen än vidare. Inget dåligt uppdrag för ett spädbarn.

I sitt sista stycke berättar Jackelén, att barn – spädbarn, får vi förmoda – ”kan tillgodogöra sig religion”, och att detta inte ”står i strid med kristen tradition och erfarenhet”. Nå, traditionen kan det vara hur det vill med. Men hur den kristna erfarenheten kan berätta om att spädbarnet kan tillgodogöra sig kristendomen, är jag nyfiken på. Har man intervjuat de små, månne? Försöker man utröna genom okulärbesiktning huruvida de efter dopet börjat helgas och få ett kristet sinnelag? När Jackelén därefter hävdar, att ”barn är mottagliga för Guds rike på ett sätt som vuxna behöver lära sig” har hon rätt. Om mottaglighet för Guds rike innebär att villigt låta sig döpas som spädbarn (ehuru, enligt min erfarenhet, en del låter sig döpas under gallskrik), så är det säkert så, att spädbarn är mer mottagliga. Få vuxna skulle väl utan sitt eget uttryckliga medgivande gå med på att genomgå en religiös rit och bli medlemmar i ett religiöst samfund. Spädbarnet har ingen möjlighet att låta bli.

* * *

Således är Antje Jackeléns debattartikel full av antaganden om dopets välgörande effekter, som inte kan styrkas utanför kyrkans egen meningsbyggande begreppsvärld, och – menar jag – inte ens inom den. Jag hävdar att inget spädbarn borde få registreras som medlem i ett religiöst samfund, om det är möjligt att avvakta tills barnet vuxit upp och själv fått möjlighet att ta ställning och väga argument för och emot.

Vad gäller dopet som religiös rit är det svårare att angripa, utan att först ha en ordentlig diskussion om föräldrarnas frihet att uppfostra sina barn såsom de önskar. Själv menar jag att det ingenting båtar för barnet att få sin religiösa identitet fastslagen redan som spädbarn, å andra sidan är det problematiskt att låta överheten gå in och fatta beslut åt föräldrarna. Därför önskar jag bara vädja, om att föräldrar bör låta sina barn själva avgöra om de skall döpas eller inte.

Men kanske kan dop rimligen ske vid konfirmationen, så att konfirmationsgudstjänsten förlorar sin etymologiska och teologiska betydelse som bekräftelse – och helt enkelt blir en dopgudstjänst.

Bokrecension: Tankar om historia | Dick Harrison

Tankar om historia är en samling essäer av Dick Harrison.

Det är ingen hemlighet, att jag är förtjust i Dick Harrisons alster. Hans fantastiska beläsenhet kombinerat med vurmen för källkritik är mycket imponerande och inbjudande. I Tankar om historia är tjugoåtta av hans texter samlade. Ämnesmässigt spänner de över vida områden. Man har tydligen försökt skapa någon sorts samband, genom att ordna upp texterna enligt alfabetet: således finns det en artikel för A och en för B och så vidare. Det upplever jag som ett konstlat grepp som samlingen klarat sig utan. Men det är av mindre vikt.

Många av essäerna tar avstamp i diverse olika historievetenskapliga böcker i olika ämnen. Harrison referar innehållet, lämnar sina synpunkter och jämför med andra böcker. Det är en metod att skriva texter som jag själv försöker tillämpa på mitt eget sätt här på bloggen, och följaktligen uppskattar.

* * *

Läsaren får lära sig mycket i Harrisons bok. Vi får följa med, när han berättar om adelns uppgång och nedgång, om bildernas betydelse för historievetenskapen, om hur man under medeltiden uppfattade Den Andre — i form av österns folk, om döden som antropomorf person — och Harrison resonerar kring huruvida döden som person rimligen är en man och kvinna, vilket verkar bero på var i världen man befinner sig.

Vi får också följa med ner i vardagens historia, och upplyses om sådana ting som man kanske sällan reflekterar kring: som att det före gatubelysningens tid knappast var aktuellt med promenader utomhus efter mörkrets inbrott: man höll sig inomhus.

Tårarnas historia utreds, liksom frågan om genus — manligt och kvinnligt — under medeltiden. Humorns historia resonerar Harrison kring: vad man sett som roligt och hur man skulle yttra sig för att verka humoristisk i olika tider. Vi får också en del till livs om familjens historia och om biografins roll som historisk genre.

I essän "Krönikören från Forum Julii" berättar Harrison om Paulus Diaconus och hans Langobardernas historia, skriven under 700-talet. Och Harrison skriver så väl om honom, att jag ser till att beställa Diaconus verk från ett antikvariat.

Kontrafaktisk historieskrivning har sin egen essä, liksom medicinhistoria och frågan om vad nationalism och etnicitet egentligen är för något. I essän "Ofred" slår Harrison, med stöd i Anders Franksons och Niklas Zetterlings bok Slaget om Kursk: Historiens största pansarslag, ett slag för att vändpunkten för nazisternas krigsföretag i öst inte var Stalingrad, utan just Kursk.

Propagandans historia berörs, liksom slumpens betydelse för olika historiska skeenden: som hur den skotske fursten Macbeths namn och minne bevarades för en stor eftervärld genom Shakespears initiativ att inkludera dennes person i sin pjäs.

Vi får lära oss att katten introducerades i Norden under medeltiden, men att hunden funnits här sedan urminnes tider. Hunden var så viktig, att man tidigt lagstadgade om att åtskilliga typer av människans bästa vän var straffbar att ta av daga. Först på 1200-talet utvecklades "hund" som skällsord, berättar Harrison, kanske inte minst på grund av bibliska negativa hundreferenser, förmedlade av prästerskapet.

Och så vidare, och så vidare.

* * *

Harrison skriver personligt. Han drar sig inte för att dela ut ett tjuvnyp åt en skånsk skoaffär — som namnges — från vilken han förväntar sig en ursäkt för dålig service. Han drar sig inte heller för att såga verk av andra historiker, som den utställningsbok som presenterade idén att folkgruppen vandalerna i själva verket drog sig tillbaka till Sverige efter att ha blivit utkastade från Nordafrika.

Harrison har ett berömvärt patos för att ådagalägga vad vi faktiskt har skäl att anta, utifrån vad källorna säger. Och vad vi inte har skäl att anta. Och han lyckas skriva sina texter både på ett populärt och vederhäftigt sätt: han tvingar sig inte att kompromissa med sin vetenskapliga tyngd för att vara mer tillgänglig, men är ändå förhållandevis lättläst, och absolut inte torr.

Tankar om historia rekommenderas varmt till var och en som vill öka på sin historiska allmänbildning, men också till var och en som vill komma i kontakt med goda exempel på essäistik.
— — —
Tankar om historia, Dick Harrison, Prisma 2003. ISBN: 91-518-4055-3. 318 sidor.

Bokrecension: Vårt behov av tröst | Stig Dagerman

Vårt behov av tröst är en samling texter skrivna av Stig Dagerman (1923 – 1954). De sammanställdes postumt av Olof Lagercrantz.

Samlingens texter är uppdelade i fyra avdelningar: Självbiografiskt, Noveller, Dikter och Artiklar. Och det är i novellerna som Dagerman briljerar. Många av de berättelserna vibrerar av ett dovt mörker, som inte kommer Franz Kafka efter. Novellen "Att döda ett barn" hör väl hemma bland det allra bästa som i Sverige utgetts, vad gäller kortnoveller.

Åtskilliga av dikterna äger också relevans. Själv fastnar jag särskilt för dikten "Råttan i gropen. Ett minne", som verkar berätta om en självupplevd händelse, då en råtta under ett arbete med uppsättning av telegrafledningar, fick sätta livet till. En till synes liten händelse för en okänslig själ, blir här en lyriskt finstämd memento mori-dikt i händerna på Dagerman.

De självbiografiska texterna vittnar om Dagermans personliga bakgrund, och om livet i ett Stockholm som tjöd av revolutionär aktivitet. Dagerman själv blev ju syndikalist, och kan genom sitt avstånd från de renodlade kommunisterna kritisera dem likväl som bourgeoisien. Så spar han i sina artiklar — den sista avdelningen i boken — inte på bläcksvärta, när han beskriver den totalitära Sovjetunionens sätt att bedriva förföljelse mot enskilda dissidenter.

Artiklarna känns dock i mycket hämtade ur sin tid: de blir ofta vittnesmål om en intellektuell vänstermans uppfattningar från tiden då andra världskrigets kanoner slutade mullra, till dess att Dagerman tog sitt liv. Mer allmängiltig är samlingens sista text, varifrån bokens titel hämtats: "Vårt behov av tröst är omättligt".

Här resonerar Dagerman, drygt två år före att han tog sitt liv, om sin ångest och depressiva sida. Han berättar om hur han inte har någon tro, men känner sig alltför osäker, för att söka tröst i rationalism och ateism. Men han jagar tröst i något, och landar väl i ett enkelt konstaterande: att livet skall levas, inte för att nå ett mål, utan för att livet i sig är målet, ett liv levt i frihet. Livet skall inte mätas, man skall vila i det.

I texten berättar Dagerman också om sin svåra skrivkramp, om hur han är så rädd om sin talang, att han inte vågar använda den, för att inte upptäcka att den i själva verket är borta.

* * *

Dagermans noveller tillhör den stora behållningen i Vårt behov av tröst. Det är en typ av berättelser som tål att läsas om, med sina skuggor, och sina ibland lätt skeva verkligheter... Som i "Lorden som jag rodde", där vi får oss berättat om en brittisk aristokrat som tillbringar en sommar med att bli omkringrodd på havet, på jakt efter grönaste gröna vatten...
— — —
Vårt behov av tröst, Stig Dagerman, Vingförlaget 1963. 291 sidor.

Text: ur Epistel X | Horatius

Quintus Horatius Flaccus (65 f.Kr. – 8 f.Kr.) inleder sin tionde epistel, med att försäkra sin vän Fuscus — som älskar staden — att de är som tvillingar i allt, utom i det som Horatius sedan beskriver:

"Du håller hårt likväl på ditt bo. Jag prisar naturen,
bäckarna, klippans häll med sitt mossiga kläde, och lunden.
Ja, absolut! Här lever jag, här regerar jag furstligt,
sedan jag utspytt allt som stans mobb höjer till himlen. [...]
Ty är naturenlighet icke grunden för människornas levnad?
Är icke plats för ett hus och en gård det första behovet,
och var fylls det så väl som just på lyckliga landet?"

(övers. Ebbe Linde)

Nog är detta ett fint exempel på hur text och däri beskrivna uppfattningar emellanåt kan trotsa seklernas gång, och vara lika giltiga i ett nu, som i ett avlägset då. Åtminstone för oss, som känner oss mer hemma i skog och mark, än på asfalt och gatsten.

Fragment: Äckel

På bussen såg jag en flicka, hon var blek och ful
och ännu långt från kvinna; och hon talade med
sina vänner om de ointressanta intressen en flicka
som hon intresserar sig för. Det äcklade mig.

På bussen såg jag en vitskjortad man, trettio-något,
rakad och ren. Slipsen var blank och slipsnålen
blank, och han sa till kollegan, att nålen var köpt i Paris.
Jag kände igen den från Dressman. Det äcklade mig.

På bussen såg jag en man i skägg; han köpte nog sin rock
från en överskottsbutik: grön i färgen och smutsig och
trasig. Hans ögon plirade genom tjocka glas ner
i en bok som var sliten och tummad. Det äcklade mig icke.

Diktfragment: ur "I denna hamn" | Stig Dagerman

Om en skeppskyrkogård. Eller handlar dikten om hela tillvaron?

"en millimeter om dagen
kryper det röda skaldjuret rosten
tungt över relingen hänger
de döda matroserna
och över allt annat
fruktar tystnaden steg."

— Stig Dagerman
ur dikten "I denna hamn"

Stig Dagermans självmord

Sent på kvällen, torsdagen den 4 november 1954, gick Stig Dagerman ut till garaget på Fenixvägen 2 i Enebyberg, där han bodde. Han stängde dörrarna och ventilerna. Och så startade han bilen.

Så tog den författartalangen Stig Dagerman sitt liv, efter fyra års skrivkramp.

Några timmar senare ska styvsonen Jonas och grannpojken Staffan ställa in sina cyklar. De finner den döde Dagerman, koloxidförgiftad. Antagligen var det inte författarens avsikt att verkligen dö. Man kan konstatera, att gasreglaget var avslaget, bildörren öppen och Dagerman själv såg ut att vara på väg ut ur bilen.

Dagerman ligger begravd på Älvkarleby kyrkogård, utanför Gävle. Från Älvkarleby kom han, och där växte han upp hos sin farmor och farfar.

På gravstenen står två strofer från hans dikt "Höst":

"Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken."

Stig Dagerman blev 31 år gammal.

* * *

Det är svårt att hitta uppgifter om de exakta omständigheterna kring Dagermans död på nätet. Jag har läst en obekräftad uppgift, om att han ska ha begravts två gånger: först i Danderyd, och sedan återigen i Älvkarleby. Dessa uppgifter har icke gått att bekräfta.

Bara för att få ihop den korta beskrivningen ovan, har en mängd källor — av olika tillförlitlighet — behövt tillfrågas. Några av dem är:

Wikipedia: Stig Dagerman
Landstinget i Uppsala län: Om Stig Dagerman
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek: Stig Dagerman
Läkartidningen: "I livet sover döden och i döden livet"
Sveriges Radio: Idag 50 år sedan Stig Dagerman dog
Tidningen Kulturen: Död mans hand
Dagens Nyheter: I skuggan av en far
4 november
Stig Dagermansällskapet
Flashback: Stig Dagermans begravningsplats?
Magasin Täby/Magasin Danderyd: Människosmugglare och vapengömmor

Fragment: Söndagshandla — Konstruktion VI

Vi åkte och söndagshandlade. Det är bland det värsta jag vet; det är likväl nödvändigt. Så medan jag lät min sambo sköta allt det praktiska, strosade jag omkring: först bland pappersvarorna (samma pennor, block och kalendrar som vanligt), sen bland cd-skivorna (samma samlingsalbum av Leonard Cohen, Elvis Presley och Ramones som vanligt), och sist dvd-filmerna (samma... som vanligt).

Men bland alla gula, taggiga lappar med skrikande text (rea! begränsat antal! ta 3 betala för 2!) och arméer av gummistövlar, konserverade svampar och annat umbärligt, stannade jag till och tittade på golvet.

Det hade jag inte gjort förut.

Golvet består av gråvita plattor, kanske två handsbredder i kvadrat. Däremellan svartgrå cement. Det är smutsigt överallt, smutsigt och slitet och plattorna skulle antagligen se precis lika smutsiga ut, efter att ha blivit sköljda med vad man nu sköljer hårda, gråvita golv med. Så lade jag märke till, att med jämna mellanrum, var cementen i det smala utrymmet mellan plattorna något bredare än annars.

Hade jag gjort vad jag borde gjort, så skulle jag satt mig just där, så att mammor med stripigt hår och mjukisbyxor fått vika undan med sina överlastade kundvagnar, och helgjobbande grovarbetare med självscanningapparater hade väckts ur dagdrömmar om sommarstugor, för att titta på mannen med basker på huvudet som satt och tittade på golvet.

Men det gjorde jag naturligtvis inte. Jag gick vidare och snart tänkte jag inte mer på golvet, gråvitt, smutsigt, och emellanåt förstärkt med extra cement. Det kändes plötsligt viktigare att få med sig lite choklad till bilen.

Bokrecension: Tjänarinnans berättelse | Margaret Atwood

Tjänarinnans berättelse är en dystopisk roman författad av kanadensiska författaren Margaret Atwood (f. 1939).

I Tjänarinnans berättelse har USA genomgått en revolution. Efter ett antal sabotage mot kärnkraftsanläggningar och ett attentat mot kongressen, som leder till att författningen upphävs, har kristna fascister tagit makten.

Något år efter revolutionen utspelar sig huvuddelen av Tjänarinnans berättelse. Vi befinner oss då, eventuellt, nånstans i slutet av 1990-talet. Barnbristen är skriande, och i gudsstaten Gilead — som USA numera heter — kan kvinnor arresteras om de genomgått skilsmässa eller haft utomäktenskapliga relationer. Straffet: att bli tjänarinna, det vill säga, att existera som vandrande livmoder åt en så kallad Anförare i den nya staten, då Anföraren inte kan skaffa barn genom sin hustru. Tjänarinnan får då, i en märklig ritual, ha sex med Anföraren. Förhoppningen är att ett nytt barn skall avlas.

Så avförmänskligade är dessa kvinnor, att deras gamla namn inte används. Istället får de namn efter Anföraren de tjänar hos: Offred, i vår berätterskas fall. Det vill säga: "Of Fred", och anförarens namn är då Frederick.

* * *

Inte många år har gått sedan revolutionen. Ändå har Offred på något sätt lyckats att acklimatisera sig i den nya tillvaron; inte utan missmod, och inte utan hopp att återigen få träffa pojkvän och dotter, men ändå med resignation. Hon tar på sig sin röda i övrigt nunneliknande klädsel varje dag, gör sina ärenden, och avvaktar nästa befruktningsritual. I stan hänger regimens avrättade fiender upphängda på en mur; de hänger där, som konkreta hot mot dem som funderar på att inte underordna sig.

Men det finns underjordiska motståndsrörelser. Offred får kontakt med dem, antydningsvis, och som av en händelse. Men samtidigt kämpar hon med riskbedömning: har hon det inte bättre där hon är, än död på muren?

* * *

Berättelsen som Atwood skrivit är medvetet fragmentarisk. Dess ständiga, dagboksliknande introspektioner skänker en — förvisso tröttsam — autenticitet åt skildringen. Allt vi vet om Gilead vet vi genom Offreds upplevelser. Författarjaget är Offred själv. Genom ett oväntat tilläggskapitel — som dock ingår på ett fullt naturligt sätt i romantexten — får vi veta, att texten till Tjänarinnans berättelse ursprungligen ska ha talats in på band, av Offred själv eller av en annan kvinna, varvid man fått försöka pussla ihop de olika delarna till en så enhetlig text som möjligt.

Tjänarinnans berättelse är en osedvanligt trögläst historia. Men berättelsen känns genom sin långsamhet helt naturlig och realistisk. Och den upplevs ge en plausibel inblick i den människas tankevärld, som lever i en allomfattande diktatur. Det torde krävas en genuin författartalang, för att inte falla ur sin förklädnad: att förbli Offred, och att tala utifrån hennes horisont, inte sin egen. Och Atwood blir Offred på ett utmärkt sätt.
— — —
Tjänarinnnans berättelse, Margaret Atwood, Prisma Pocket 1987. ISBN: 91-518-2155-9. 349 sidor.

Grattis Tomas Tranströmer!

"Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-
gård ensam. Överallt lyser ljung
så lång ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför
kommer han inte? Han är redan här."

—Tomas Tranströmer,
ur "Kort paus i orgelkonserten"

Bokrecension: Den okända släkten | Vilhelm Moberg

Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag är en samling texter författade av Vilhelm Moberg.

Åren 1948 till 1955 tillbringade Vilhelm Moberg mestadels i USA, för att arbeta med sin bokserie om Utvandrarna. Under sin vistelse där skrev han även artiklar för olika tidningar om emigrationen. Några texter från de två första åren i Amerika samlades i Den okända släkten, mer eller mindre redigerade.

Till boken har Moberg dessutom fogat två vid tillfället ej tidigare publicerade texter, ett efterord, författat tjugo år senare, när den utgåva jag har publicerades, och till efterordet har han lagt ett postscriptum.

* * *

När Moberg reser till USA reser han nog i någon mån för att söka sina egna rötter. Stora delar av den egna släkten utvandrade, både på hans mors och fars sida. Dessa utvandrares ättlingar träffar han nu i det land där de rotat sig och blivit amerikaner.

Men det är också ett sökande efter de som gick över land och hav tidigare än så: de första emigranterna, som Karl-Oskar och Kristina för illustrera i hans mästerverk. Han berättar om hur dessa svenskar mer eller mindre drevs ur sitt land av flerfaldiga orsaker. De första flyttade på grund av religionsförföljelserna i Sverige, då de förhindrades att fira gudstjänst efter eget sinne.

Längre fram orsakade befolkningsökningen, att drängar och pigor inte längre hade i utsikt att genom arv tillgodogöra sig svensk mark, och hellre valde att söka lyckan i det land som för dem blivit en legend — det Moberg kallar amerikalegenden. När 1860-talet gick mot sitt slut led Sverige svårt av missväxt, och emigrationen tog fart på allvar. På 1880-talet var utflyttningen så omfattande, att omkring tusen svenskar varje vecka lämnade Sverige.

"Det förekom att halva invånarantalet i en socken utvandrade. Hemman och torp lades öde, och inne i skogarna tömdes de små backstugorna på unga människor — kvar stannade endast de gamla och utlevade."

Och Moberg lägger ytterligare skäl till de nämnda; vissa ville icke tjänstgöra i värnplikten, som blev obligatorisk året 1901. Andra sökte större frihet, än vad som kunde fås i ett land hårt bundet i lagar och byråkrati.

* * *

Moberg gör nedslag hos olika personer och undersöker emigrationsfenomenet ur olika aspekter. Själv tycker han, när han skriver, att emigrationen på ett högst otillfredsställande sätt belysts. Ja, han antyder väl, att det ännu är en skam för Sverige, att erkänna den miljon människor som utvandrade för ett bättre liv i en annan nation.

Vi får följa Erik Janson och hans sekt, som var bland de allra första svenskarna i USA.

Vi får följa med när Moberg på ett amerikanskt bibliotek gör det fantastiska fyndet av farmaren Andrew Petersons omfattande dagbok. Peterson hade dagligen noterat sina göromål mellan 1854 till 1898, någon dag före sin död. Runt sextontusen noteringar återfinns i de volymerna. En oskattbar källa till emigrantlivet, som — så vitt jag vet — inte blivit tillgänglig för allmänheten. Ännu.

Vi får följa med när Moberg gör ett gripande besök på en svenskamerikansk begravningsplats, där hans mormors syster jordats för längesen. (Ett utsnitt från den texten finns här.)

Moberg beskriver också prästen Hasselquists mödor med att ge ut en svensk tidning i Amerika. Och Moberg beskriver hur nybyggarsvenskarnas första större gemensamma projekt gärna blev att bygga en kyrka — inte blott för den andliga spisens skull, utan också för att fortsätta den svenska vanan, att komma samman och träffas i kyrkan. Och när Moberg långt senare går i samma trakter, förfäras han över att kyrkan fortfarande är den enda samlingsplatsen i svenskbygderna: saknas gör kulturbyggnader som teatrar och konsthallar. Läsning av litteratur verkar sällsynt, berättar Moberg. Kyrkor finns dock i mängder.

* * *

Bland de viktigaste faktorerna för att sätta fart på emigrationen, räknar Moberg amerikabreven — de brev som de utvandrade sände hem, och som sedan gärna gick ur hand i hand och spred amerikalegenden. De svenska tidningar som trycktes i USA skickades också gärna hem, och också de spreds bland intresserade och månne bland dem presumtiva emigranter. Och förkunnelsen ljög inte helt:

"...när alla överdrifter skalats bort återstod det dock en sanningskärna, som var hållbar nog: för duktigt och arbetsamt folk erbjöd Amerika alltjämt större möjligheter än hemlandet."

* * *

Moberg slutar sin skildring från 1950 med orden:

"Vi kan vara tillfreds med att våra stamfränder assimilerats just av det folk, som i dag framstår som den mänskliga frihetens mäktigaste värn på jorden."

1968 känner Moberg sig dock föranledd att komplettera Den okända släkten med ett efterord, där han modifierar sitt omdöme. Det USA han lärt känna, har förändrats menar han. Det som kommit emellan är Vietnamkriget. Moberg verkar se bombandet av Nordvietnam, som en gärning som i någon mån ställer USA i paritet med Sovjet, och som en gärning som överflyglar Sovjets missgärningar i västvärldens opinionsbildning.

USA har blivit en aggressor. Moberg ser emellertid hopp i de uppväxande generationerna, och visar på riktningen: ett återgående till de frihetliga idealen i konstitutionen.

Men det tar inte slut där. Till efterordet har Moberg fogat ett postscriptum, föranlett av att Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, några dagar efter att efterordet författats. Han far så ut i en kort men hård litania mot de sovjetiska övergreppen, och hoppas att västvärlden — inte minst Sverige — ska få upp ögonen för diktaturen i öst. Om det hyser han dock inte mycket hopp; man har glömt de sovjetiska övergreppen så många gånger förr.

* * *

Den okända släkten är en vacker liten skrift. Moberg skriver en karg och mycket tilltalande prosa, som liksom — trots sin sofistikering — ännu liksom doftar av den småländska mylla författaren kommer av. När jag läser Den okända släkten känner jag nostalgi, trots att jag — mig veterligen — endast haft få släktingar som emigrerat. Man känner i texten och beskrivningarna av ett hårt slitande jordbruksfolk en samhörighet; man känner en förbindelse, ett arv att förvalta.

Lång tid har gått sedan Moberg skrev sina artiklar. Och det USA han beskriver finns kanske inte längre. Så blir också Mobergs samtidsskildringar skildringar av en historisk epok. Där han förfasar sig över USA:s inblandning i kampen mot Nordvietnam, anar vi samhällsandan. Och där han varnar i skarpaste ordalag för Sovjets pretentioner, anar vi dissidenten.

Jag tycker mycket om Utvandrarsviten; den är ett mästerverk i svensk litteratur, ett verk som i mitt tycke gott kunnat förläna Moberg ett nobelpris. Men Moberg är väl så skarp i sin sakprosa; omedelbar, men med poetisk klang. Karg, men aldrig utan känsla. Det gör läsningen till en njutning.
— — —
Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag, Vilhelm Moberg, Bokförlaget PAN/Norstedts 1968. 150 sidor.

Text: Vilhelm Moberg | ur Den okända släkten

Vilhelm Mobergs prosa gör starkt intryck på mig. Jag läser för tillfället Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag, där Moberg i en samling texter undersöker emigrationen till Amerika. Jag ska återge ett utsnitt ur artikeln "Svensk kyrkogård i Amerika".
Författaren beskriver där, med utsökt vemod, ett besök på en tidig svensk begravningsplats i Minnesota:

"Men de människor som från början bröt upp dessa åkrar har multnat här på renen, här ligger de så nära sina gamla fält som de har kunnat komma. De kom hit medförande sin fattigdom — och just ingenting mer. De var inga hjältar som bar svärd och sköld och brynja; det var bara vanligt folk i gråa vadmalskläder som gick i de träskor som de själva hade tillverkat. Deras historia är föga känd i det land som födde dem, och över dem själva växer glömskans vildgräs. Över deras ättlingar har nu redan rests gravstenar med text på annat språk. Och vad som står på de första invandrarnas stenar skall snart ingen mer kunna tyda — icke bara därför att det försvinner och vittrar bort, utan också därför att orden är inhuggna i stenen på ett obegripligt och bortglömt språk — ett språk som har blivit främmande för deras egna efterkommandes tungor."