Bokrecension: Tjänarinnans berättelse | Margaret Atwood

Tjänarinnans berättelse är en dystopisk roman författad av kanadensiska författaren Margaret Atwood (f. 1939).

I Tjänarinnans berättelse har USA genomgått en revolution. Efter ett antal sabotage mot kärnkraftsanläggningar och ett attentat mot kongressen, som leder till att författningen upphävs, har kristna fascister tagit makten.

Något år efter revolutionen utspelar sig huvuddelen av Tjänarinnans berättelse. Vi befinner oss då, eventuellt, nånstans i slutet av 1990-talet. Barnbristen är skriande, och i gudsstaten Gilead — som USA numera heter — kan kvinnor arresteras om de genomgått skilsmässa eller haft utomäktenskapliga relationer. Straffet: att bli tjänarinna, det vill säga, att existera som vandrande livmoder åt en så kallad Anförare i den nya staten, då Anföraren inte kan skaffa barn genom sin hustru. Tjänarinnan får då, i en märklig ritual, ha sex med Anföraren. Förhoppningen är att ett nytt barn skall avlas.

Så avförmänskligade är dessa kvinnor, att deras gamla namn inte används. Istället får de namn efter Anföraren de tjänar hos: Offred, i vår berätterskas fall. Det vill säga: "Of Fred", och anförarens namn är då Frederick.

* * *

Inte många år har gått sedan revolutionen. Ändå har Offred på något sätt lyckats att acklimatisera sig i den nya tillvaron; inte utan missmod, och inte utan hopp att återigen få träffa pojkvän och dotter, men ändå med resignation. Hon tar på sig sin röda i övrigt nunneliknande klädsel varje dag, gör sina ärenden, och avvaktar nästa befruktningsritual. I stan hänger regimens avrättade fiender upphängda på en mur; de hänger där, som konkreta hot mot dem som funderar på att inte underordna sig.

Men det finns underjordiska motståndsrörelser. Offred får kontakt med dem, antydningsvis, och som av en händelse. Men samtidigt kämpar hon med riskbedömning: har hon det inte bättre där hon är, än död på muren?

* * *

Berättelsen som Atwood skrivit är medvetet fragmentarisk. Dess ständiga, dagboksliknande introspektioner skänker en — förvisso tröttsam — autenticitet åt skildringen. Allt vi vet om Gilead vet vi genom Offreds upplevelser. Författarjaget är Offred själv. Genom ett oväntat tilläggskapitel — som dock ingår på ett fullt naturligt sätt i romantexten — får vi veta, att texten till Tjänarinnans berättelse ursprungligen ska ha talats in på band, av Offred själv eller av en annan kvinna, varvid man fått försöka pussla ihop de olika delarna till en så enhetlig text som möjligt.

Tjänarinnans berättelse är en osedvanligt trögläst historia. Men berättelsen känns genom sin långsamhet helt naturlig och realistisk. Och den upplevs ge en plausibel inblick i den människas tankevärld, som lever i en allomfattande diktatur. Det torde krävas en genuin författartalang, för att inte falla ur sin förklädnad: att förbli Offred, och att tala utifrån hennes horisont, inte sin egen. Och Atwood blir Offred på ett utmärkt sätt.
— — —
Tjänarinnnans berättelse, Margaret Atwood, Prisma Pocket 1987. ISBN: 91-518-2155-9. 349 sidor.