Text: Vilhelm Moberg | ur Den okända släkten

Vilhelm Mobergs prosa gör starkt intryck på mig. Jag läser för tillfället Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag, där Moberg i en samling texter undersöker emigrationen till Amerika. Jag ska återge ett utsnitt ur artikeln "Svensk kyrkogård i Amerika".
Författaren beskriver där, med utsökt vemod, ett besök på en tidig svensk begravningsplats i Minnesota:

"Men de människor som från början bröt upp dessa åkrar har multnat här på renen, här ligger de så nära sina gamla fält som de har kunnat komma. De kom hit medförande sin fattigdom — och just ingenting mer. De var inga hjältar som bar svärd och sköld och brynja; det var bara vanligt folk i gråa vadmalskläder som gick i de träskor som de själva hade tillverkat. Deras historia är föga känd i det land som födde dem, och över dem själva växer glömskans vildgräs. Över deras ättlingar har nu redan rests gravstenar med text på annat språk. Och vad som står på de första invandrarnas stenar skall snart ingen mer kunna tyda — icke bara därför att det försvinner och vittrar bort, utan också därför att orden är inhuggna i stenen på ett obegripligt och bortglömt språk — ett språk som har blivit främmande för deras egna efterkommandes tungor."