Bokrecension: Vårt behov av tröst | Stig Dagerman

Vårt behov av tröst är en samling texter skrivna av Stig Dagerman (1923 – 1954). De sammanställdes postumt av Olof Lagercrantz.

Samlingens texter är uppdelade i fyra avdelningar: Självbiografiskt, Noveller, Dikter och Artiklar. Och det är i novellerna som Dagerman briljerar. Många av de berättelserna vibrerar av ett dovt mörker, som inte kommer Franz Kafka efter. Novellen "Att döda ett barn" hör väl hemma bland det allra bästa som i Sverige utgetts, vad gäller kortnoveller.

Åtskilliga av dikterna äger också relevans. Själv fastnar jag särskilt för dikten "Råttan i gropen. Ett minne", som verkar berätta om en självupplevd händelse, då en råtta under ett arbete med uppsättning av telegrafledningar, fick sätta livet till. En till synes liten händelse för en okänslig själ, blir här en lyriskt finstämd memento mori-dikt i händerna på Dagerman.

De självbiografiska texterna vittnar om Dagermans personliga bakgrund, och om livet i ett Stockholm som tjöd av revolutionär aktivitet. Dagerman själv blev ju syndikalist, och kan genom sitt avstånd från de renodlade kommunisterna kritisera dem likväl som bourgeoisien. Så spar han i sina artiklar — den sista avdelningen i boken — inte på bläcksvärta, när han beskriver den totalitära Sovjetunionens sätt att bedriva förföljelse mot enskilda dissidenter.

Artiklarna känns dock i mycket hämtade ur sin tid: de blir ofta vittnesmål om en intellektuell vänstermans uppfattningar från tiden då andra världskrigets kanoner slutade mullra, till dess att Dagerman tog sitt liv. Mer allmängiltig är samlingens sista text, varifrån bokens titel hämtats: "Vårt behov av tröst är omättligt".

Här resonerar Dagerman, drygt två år före att han tog sitt liv, om sin ångest och depressiva sida. Han berättar om hur han inte har någon tro, men känner sig alltför osäker, för att söka tröst i rationalism och ateism. Men han jagar tröst i något, och landar väl i ett enkelt konstaterande: att livet skall levas, inte för att nå ett mål, utan för att livet i sig är målet, ett liv levt i frihet. Livet skall inte mätas, man skall vila i det.

I texten berättar Dagerman också om sin svåra skrivkramp, om hur han är så rädd om sin talang, att han inte vågar använda den, för att inte upptäcka att den i själva verket är borta.

* * *

Dagermans noveller tillhör den stora behållningen i Vårt behov av tröst. Det är en typ av berättelser som tål att läsas om, med sina skuggor, och sina ibland lätt skeva verkligheter... Som i "Lorden som jag rodde", där vi får oss berättat om en brittisk aristokrat som tillbringar en sommar med att bli omkringrodd på havet, på jakt efter grönaste gröna vatten...
— — —
Vårt behov av tröst, Stig Dagerman, Vingförlaget 1963. 291 sidor.