Text: ur Epistel X | Horatius

Quintus Horatius Flaccus (65 f.Kr. – 8 f.Kr.) inleder sin tionde epistel, med att försäkra sin vän Fuscus — som älskar staden — att de är som tvillingar i allt, utom i det som Horatius sedan beskriver:

"Du håller hårt likväl på ditt bo. Jag prisar naturen,
bäckarna, klippans häll med sitt mossiga kläde, och lunden.
Ja, absolut! Här lever jag, här regerar jag furstligt,
sedan jag utspytt allt som stans mobb höjer till himlen. [...]
Ty är naturenlighet icke grunden för människornas levnad?
Är icke plats för ett hus och en gård det första behovet,
och var fylls det så väl som just på lyckliga landet?"

(övers. Ebbe Linde)

Nog är detta ett fint exempel på hur text och däri beskrivna uppfattningar emellanåt kan trotsa seklernas gång, och vara lika giltiga i ett nu, som i ett avlägset då. Åtminstone för oss, som känner oss mer hemma i skog och mark, än på asfalt och gatsten.