Bokrecension: Ringaren i Notre Dame | Victor Hugo

Illustration av Alfred Barbou i originalupplagan
av Ringaren i Notre Dame. Detalj.

Ringaren i Notre Dame är skriven av Victor Hugo (1802–1885).

Innan Victor Hugo fyllt trettio år, hade han skrivit och gett ut det klassiska mästerverket Ringaren i Notre Dame, och därmed skapat de odödliga gestalterna Quasimodo och Esmeralda.

I boken spanar berättaren bakåt till 1400-talet, där den tragiska och mörka berättelsen utspelar sig. För att skapa den betryckta känsla som går genom boken, blandar Hugo romantiska och gotiska drag med en påfallande realism i miljöbeskrivningarna. Det finns inga hjältar i Ringaren i Notre Dame; det finns nästan bara tragiska livsöden.

Vi har Quasimodo, den missbildade och döve hittegossen som uppfostras av den bittre och spränglärde ärkediakonen Claude Frollo till ringare i den mäktiga katedralen i romantiteln; Quasimodo när ett förakt mot alla människor, ett förakt som är besvarat. Den ende han har att ty sig till är ärkediakonen. Och så Esmeralda, flickan som uppfostrats av zigenare, som utövar en så stark lockelse på många av de män som förekommer i berättelsen.

Hugo skriver om Quasimodo:

"Man måste göra honom den rättvisan att hans elakhet måhända inte var medfödd. Redan från sin tidigaste barndom hade han känt och sett sig vara föraktad av människorna. Människorösten var för honom ett uttryck för hån eller förbannelser. När han växte upp till man kände han endast hat omkring sig. Han hade lärt sig att hata själv. Han hade tagit upp det vapen med vilket man sårat honom."

Esmeralda lär vara mycket vacker, och fördriver sina dagar med danser och med sin tämjda get. Alla åtrår henne, men själv åtrår hon blott den ytlige kaptenen Phoebus de Châteaupers, vilken i sin tur vill ha Esmeralda blott för en natt.

Emellertid önskar ärkediakon Claude Frollo inget hellre än att själv sluta Esmeralda i sin famn, och han ser med avund hur folk omkring honom trånar efter den han själv ock åtrår.

För att ytterligare komplicera upplägget, förekommer också en viss mäster Gringore, filosof och poet, som genom märkliga omständigheter blir gift med Esmeralda, även om äktenskapet inte fullbordas.

* * *

Och i de parisiska nätterna konspirerar människa mot människa. Galgen skymtar ständigt i bakgrunden, och ett orättvist rättssystem ställer orimliga krav. Utan att avslöja för mycket av vad som händer, kan jag nog ändå hävda, att det mesta går åt helvete. Tragedin är ett faktum under bokens sista kapitel. Och även om jag aldrig sett Disneyversionen av Ringaren i Notre Dame, så vågar jag nog påstå, att den inte kommer i närheten av det mörker som sluter sig allt tätare kring flera av huvudpersonerna — och därmed läsaren.

* * *

Trots det myller av personer som förekommer i framställningen, är det svårt att känna en särskild bindning till någon av dem. Ärkediakonens inre strider är påfrestande att känna av, han förtrycker sina känslor så långt, att han nästan upphör att vara levande. Quasimodo är det visserligen svårt att inte tycka synd om, men i all sin deformation framstår han nästan inte som mänsklig. Esmeralda är alltför naivt änglalik, för att knyta några band med läsaren. Mest känner jag med den stackars poeten Gringore, som liksom bara råkar hamna i olycka efter olycka, egentligen utan egen förskyllan. Han vill nog helst bara få skriva sina teaterstycken i lugn och ro.

* * *

Ringaren i Notre Dame är ingen utdragen historia. Det är ett väldigt driv i den, över alla de drygt tvåhundra sidorna. Visst blir den aningens teatral emellanåt. Men jag förväntar mig det av alster från romantiken. Katedralerna ska vara väldiga och ha gömda rum. Prästerna skall vara svartklädda med kapuschonger. Och dialogen skall vara aningens spänd.

Genom att inte skapa andra hjältar än antihjältar, blir Ringaren i Notre Dame realistisk i mer än sina miljöbeskrivningar, och säger något om vad det innebär att vara människa med hela känsloregistret representerat: avund, hat, ilska, småsinthet, hämndgirighet, kärlek... Och genom att inte låta allt sluta väl för alla, undviker Hugo effektivt en patetisk, idylliserande upplösning. En bild som Hugo återkommer till i berättelsen, är den av flugan som fastnar i nätet, och blir rov för spindeln. På samma sätt låter han romanfigurerna bli offer för sina egna öden.
— — —
Ringaren i Notre Dame, Victor Hugo, Lindqvists 1970. 224 sidor.