Textkritisk analys av biskop Antje Jackeléns debattartikel ”Vem bestämmer om dopet?" (Skånskan, 24 oktober 2011).
Barndopet är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Inte på så vis att jag tycker om barndopet, utan på grund av att jag bekämpar det. Som jag ser det, är barndopet ett sätt för föräldrar att påtvinga sitt barn ett religiöst system, som det inte bett om och inte kan ta ställning till förrän långt senare. Jag förordar därför, att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning av spädbarn inte bör ske, utan att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning först bör ske, sedan personen själv har möjlighet att avgöra, om den kristna tron är något som man vill anamma.
Biskop Antje Jackelén förfasas över ett sådant synsätt, och jämför att låta bli att döpa sitt barn förrän dess att det själv kan avgöra om det vill ha dopet, med att avstå från att krama det. Jämförelsen mellan en kram – som ju kan ges åt spädbarnet utan att det gett sitt samtycke – och dopet är synnerligen haltande, ja, inte ens relevant. En kram är ett uttryck för ett biologiskt behov. Undersökningar har visat, att djurungar som inte får fysisk närhet dör. En kram, liksom att förse barnet med näring, är således nödvändigt för att hålla barnet vid liv och sund hälsa.
Det går inte att vänta med att ge barnet den ömhet det behöver som spädbarn. Jackelén menar dock, att även dopet hör till dessa basala behov. Jag håller inte med. Dopet utgör inte en fysisk nödvändighet för barnet: det är uteslutande en religiös rit, som på ett tydligt sätt markerar övergången från ett icke-kristet liv till ett kristet liv. Genom att förmena barnen möjligheten att själv ta ställning till ett sådant steg, berövar man det dess framtida myndighet som självbestämmande individ och fattar ett djupgående beslut åt det, som det lika gärna kunde tagit själv, dock inte som spädbarn.
Jackelén menar att man genom dopet ger barnet ”det allra bästa förutsättningarna för dess fortsatta liv”. Man frågar sig då, på vad sätt barnets förutsättningar förändras, av att det fått vatten på huvudet (ett iskallt hån mot den första tidens dop – av vuxna – i levande vatten) och fått böner lästa över sig. Man frågar sig vidare, hur det döpta spädbarnets förutsättningar förändras i relation till det odöpta spädbarnets förutsättningar. Ser Gud hellre till det döpta barnet och välsignar det, än till det barn vilket man givit friheten att själv avgöra om det vill bli religiöst, och genomgå övergångsriten? Det är väl tvärtom att visa den kristna religionen, som skall vara kärlekens religion, den allra största respekt, om man tillåter dess medlemmars barn att själva avgöra om de vill vara med i samfundet: att inte påtvinga dem sitt eget val?
Jackelén påpekar dessutom, att dopet äger aktualitet, och hänvisar till att antalet vuxendop har ökat. Man kan ju tycka, att detta borde gå emot hennes syfte: att antalet vuxendop ökar, tyder rimligen på att de vuxendöpta icke blivit döpta som barn. Dessutom tiger hon lämpligt nog, om att barndopsfrekvensen befinner sig i fritt fall: 2010 döptes 53,7 % av antalet födda barn. År 2000 var siffran 72,8 procent, enligt Svenska kyrkans egen statistik.
Jackelén hävdar, att dopet är grunden för livet som kristen. Man kan då tycka, att man tillmäter dopet en position i religionen, som tränger ut den gemensamma tron, som väl också borde nämnas i sammanhanget. Men med tanke på att personlig tro rimligen förutsätter en någorlunda utvecklad förmåga att överväga och reflektera, kanske Jackeléns uppfattning inte gynnas av detta: man kan knappast avkräva ett barn, ännu inte präglat av vuxnas åsikter, en reflekterad uppfattning om existensens grundvillkor, till exempel att Gud kom till jorden som Jesus från Nasaret, dog för våra synder, uppstod igen och från himmelen igenkommande till att döma levande och döda.
När Jackelén vidare hävdar, att dopet ger mening och relation, får vi lägga märke till att det inte är vilken mening som helst och inte vilken relation som helst som avses. Det är uteslutande kyrkans antaganden om vad som är meningsfullt och en relation med kyrkan som åsyftas. Man sätter därmed spädbarnet på ett spår, pekar ut en riktning, och berättar vid dopet om hur det nu är föräldrars och faddrars uppgift att leda barnet på trons väg.
Jackelén menar också, att dopet skapar en beröring mellan Gud och barnet. Meningar av det slaget gör mig konfunderad: vad menas rent konkret med det? För rent fysiskt lär inte barnet känna något annat än vattnet på huvudet och möjligen prästens hand. Var kommer den gudomliga beröringen in? Jackelén fortsätter, genom att hävda, att dopet ger ett nytt liv; min fråga är då hur man kan få ett nytt liv, när man inte ens påbörjat det första. Givetvis ligger här tankar om arvsynd i bakgrunden: att man – tydligen redan som spädbarn – behöver renas från något som inte är rent, vare sig man nu själv gjort något orent eller inte.
Vidare hävdar biskopen, att dopet ger ett uppdrag i livet. Vad det uppdraget går ut på, kan vi nog höra i Missionsbefallningen, som läses vid dopet: detta att Jesus befaller sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Uppdraget är således att sprida religionen än vidare. Inget dåligt uppdrag för ett spädbarn.
I sitt sista stycke berättar Jackelén, att barn – spädbarn, får vi förmoda – ”kan tillgodogöra sig religion”, och att detta inte ”står i strid med kristen tradition och erfarenhet”. Nå, traditionen kan det vara hur det vill med. Men hur den kristna erfarenheten kan berätta om att spädbarnet kan tillgodogöra sig kristendomen, är jag nyfiken på. Har man intervjuat de små, månne? Försöker man utröna genom okulärbesiktning huruvida de efter dopet börjat helgas och få ett kristet sinnelag? När Jackelén därefter hävdar, att ”barn är mottagliga för Guds rike på ett sätt som vuxna behöver lära sig” har hon rätt. Om mottaglighet för Guds rike innebär att villigt låta sig döpas som spädbarn (ehuru, enligt min erfarenhet, en del låter sig döpas under gallskrik), så är det säkert så, att spädbarn är mer mottagliga. Få vuxna skulle väl utan sitt eget uttryckliga medgivande gå med på att genomgå en religiös rit och bli medlemmar i ett religiöst samfund. Spädbarnet har ingen möjlighet att låta bli.
* * *
Barndopet är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Inte på så vis att jag tycker om barndopet, utan på grund av att jag bekämpar det. Som jag ser det, är barndopet ett sätt för föräldrar att påtvinga sitt barn ett religiöst system, som det inte bett om och inte kan ta ställning till förrän långt senare. Jag förordar därför, att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning av spädbarn inte bör ske, utan att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning först bör ske, sedan personen själv har möjlighet att avgöra, om den kristna tron är något som man vill anamma.
Biskop Antje Jackelén förfasas över ett sådant synsätt, och jämför att låta bli att döpa sitt barn förrän dess att det själv kan avgöra om det vill ha dopet, med att avstå från att krama det. Jämförelsen mellan en kram – som ju kan ges åt spädbarnet utan att det gett sitt samtycke – och dopet är synnerligen haltande, ja, inte ens relevant. En kram är ett uttryck för ett biologiskt behov. Undersökningar har visat, att djurungar som inte får fysisk närhet dör. En kram, liksom att förse barnet med näring, är således nödvändigt för att hålla barnet vid liv och sund hälsa.
Det går inte att vänta med att ge barnet den ömhet det behöver som spädbarn. Jackelén menar dock, att även dopet hör till dessa basala behov. Jag håller inte med. Dopet utgör inte en fysisk nödvändighet för barnet: det är uteslutande en religiös rit, som på ett tydligt sätt markerar övergången från ett icke-kristet liv till ett kristet liv. Genom att förmena barnen möjligheten att själv ta ställning till ett sådant steg, berövar man det dess framtida myndighet som självbestämmande individ och fattar ett djupgående beslut åt det, som det lika gärna kunde tagit själv, dock inte som spädbarn.
Jackelén menar att man genom dopet ger barnet ”det allra bästa förutsättningarna för dess fortsatta liv”. Man frågar sig då, på vad sätt barnets förutsättningar förändras, av att det fått vatten på huvudet (ett iskallt hån mot den första tidens dop – av vuxna – i levande vatten) och fått böner lästa över sig. Man frågar sig vidare, hur det döpta spädbarnets förutsättningar förändras i relation till det odöpta spädbarnets förutsättningar. Ser Gud hellre till det döpta barnet och välsignar det, än till det barn vilket man givit friheten att själv avgöra om det vill bli religiöst, och genomgå övergångsriten? Det är väl tvärtom att visa den kristna religionen, som skall vara kärlekens religion, den allra största respekt, om man tillåter dess medlemmars barn att själva avgöra om de vill vara med i samfundet: att inte påtvinga dem sitt eget val?
Jackelén påpekar dessutom, att dopet äger aktualitet, och hänvisar till att antalet vuxendop har ökat. Man kan ju tycka, att detta borde gå emot hennes syfte: att antalet vuxendop ökar, tyder rimligen på att de vuxendöpta icke blivit döpta som barn. Dessutom tiger hon lämpligt nog, om att barndopsfrekvensen befinner sig i fritt fall: 2010 döptes 53,7 % av antalet födda barn. År 2000 var siffran 72,8 procent, enligt Svenska kyrkans egen statistik.
* * *
Jackelén hävdar, att dopet är grunden för livet som kristen. Man kan då tycka, att man tillmäter dopet en position i religionen, som tränger ut den gemensamma tron, som väl också borde nämnas i sammanhanget. Men med tanke på att personlig tro rimligen förutsätter en någorlunda utvecklad förmåga att överväga och reflektera, kanske Jackeléns uppfattning inte gynnas av detta: man kan knappast avkräva ett barn, ännu inte präglat av vuxnas åsikter, en reflekterad uppfattning om existensens grundvillkor, till exempel att Gud kom till jorden som Jesus från Nasaret, dog för våra synder, uppstod igen och från himmelen igenkommande till att döma levande och döda.
När Jackelén vidare hävdar, att dopet ger mening och relation, får vi lägga märke till att det inte är vilken mening som helst och inte vilken relation som helst som avses. Det är uteslutande kyrkans antaganden om vad som är meningsfullt och en relation med kyrkan som åsyftas. Man sätter därmed spädbarnet på ett spår, pekar ut en riktning, och berättar vid dopet om hur det nu är föräldrars och faddrars uppgift att leda barnet på trons väg.
Jackelén menar också, att dopet skapar en beröring mellan Gud och barnet. Meningar av det slaget gör mig konfunderad: vad menas rent konkret med det? För rent fysiskt lär inte barnet känna något annat än vattnet på huvudet och möjligen prästens hand. Var kommer den gudomliga beröringen in? Jackelén fortsätter, genom att hävda, att dopet ger ett nytt liv; min fråga är då hur man kan få ett nytt liv, när man inte ens påbörjat det första. Givetvis ligger här tankar om arvsynd i bakgrunden: att man – tydligen redan som spädbarn – behöver renas från något som inte är rent, vare sig man nu själv gjort något orent eller inte.
Vidare hävdar biskopen, att dopet ger ett uppdrag i livet. Vad det uppdraget går ut på, kan vi nog höra i Missionsbefallningen, som läses vid dopet: detta att Jesus befaller sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Uppdraget är således att sprida religionen än vidare. Inget dåligt uppdrag för ett spädbarn.
I sitt sista stycke berättar Jackelén, att barn – spädbarn, får vi förmoda – ”kan tillgodogöra sig religion”, och att detta inte ”står i strid med kristen tradition och erfarenhet”. Nå, traditionen kan det vara hur det vill med. Men hur den kristna erfarenheten kan berätta om att spädbarnet kan tillgodogöra sig kristendomen, är jag nyfiken på. Har man intervjuat de små, månne? Försöker man utröna genom okulärbesiktning huruvida de efter dopet börjat helgas och få ett kristet sinnelag? När Jackelén därefter hävdar, att ”barn är mottagliga för Guds rike på ett sätt som vuxna behöver lära sig” har hon rätt. Om mottaglighet för Guds rike innebär att villigt låta sig döpas som spädbarn (ehuru, enligt min erfarenhet, en del låter sig döpas under gallskrik), så är det säkert så, att spädbarn är mer mottagliga. Få vuxna skulle väl utan sitt eget uttryckliga medgivande gå med på att genomgå en religiös rit och bli medlemmar i ett religiöst samfund. Spädbarnet har ingen möjlighet att låta bli.
* * *
Således är Antje Jackeléns debattartikel full av antaganden om dopets välgörande effekter, som inte kan styrkas utanför kyrkans egen meningsbyggande begreppsvärld, och – menar jag – inte ens inom den. Jag hävdar att inget spädbarn borde få registreras som medlem i ett religiöst samfund, om det är möjligt att avvakta tills barnet vuxit upp och själv fått möjlighet att ta ställning och väga argument för och emot.
Vad gäller dopet som religiös rit är det svårare att angripa, utan att först ha en ordentlig diskussion om föräldrarnas frihet att uppfostra sina barn såsom de önskar. Själv menar jag att det ingenting båtar för barnet att få sin religiösa identitet fastslagen redan som spädbarn, å andra sidan är det problematiskt att låta överheten gå in och fatta beslut åt föräldrarna. Därför önskar jag bara vädja, om att föräldrar bör låta sina barn själva avgöra om de skall döpas eller inte.
Men kanske kan dop rimligen ske vid konfirmationen, så att konfirmationsgudstjänsten förlorar sin etymologiska och teologiska betydelse som bekräftelse – och helt enkelt blir en dopgudstjänst.
Så självklart enkelt och sant är alltdet du skriver!!!
SvaraRaderaMvh Micke
Kul! Tack, Micke!
SvaraRaderaMkt bra
SvaraRaderaTack.
SvaraRadera