onsdag 31 augusti 2011

Dikt: ur "Rubaiyat" | Omar Khayyam

"Afguda-tempel och Ka'ba äro träldomens hus;
Kyrk-klockornas spel är träldomens melodi.
Högaltare, och kyrka, och radband, och crucifix –
Alla äro de, förvisso, träldomens tecken."

Omar Khayyam, ur "Rubaiyat"
övers. Eric Hermelin
* * *

Onekligen är gestalter som Omar Khayyam i den persiska, sufiska dikttraditionen fascinerande. Att i en muslimsk kontext skriva, såsom han skriver, bryter nog av från vad vi förväntar oss. Visserligen är det mest den kristna traditionen som här fars ut emot, men se också, att Kaba, muslimernas heliga sten, inte skonas.

Khayyam föddes år 1048 och dog 1122, och sysslade, förutom med poesi, även med matematik, filosofi och astronomi. Khayyams personliga uppfattningar av religion är svårfångade. I dikterna ger han uttryck för allt annat än renlärighet; men hur mycket av detta som är uttryck för diktarens frihet och vad som varit hans egentliga, personliga syn kanske man inte ska dra alltför snabba slutsatser om.

Emellertid, det hindrar oss inte från att njuta av Khayyams livsberusade verser i samligne "Rubaiyat" än i dag.
"Dricka Vin och vara glad: se der min lefnads-regel!
Ge på båten otro och tro: se der min tro!
Jag sade till tidens brud: 'Hvad är din morgon-gåfva?'
Hon sade: 'Ditt glada hjerta är min morgon-gåfva.'"
* * *

Källor: Wikipedia (Eng.), Wikipedia (Sv.)
Översättningarna är Eric Hermelins, ur Persisk balsam: I urval och med inledningar av Carl-Göran Ekerwald, Karneval förlag, 2007. ISBN: 978-91-85703-12-8.

måndag 29 augusti 2011

Bokrecension: Google-koden | Andreas Ekström

Google-koden är skriven av journalisten Andreas Ekström (f. 1975).

Google-koden är ett reportage om den alldeles osannolika IT-framgångssagan Google. Ekström ska ha en stor eloge, för att göra komplicerade skeenden begripliga, även för någon med så begränsade begrepp om IT-teknologi som jag. Han skriver en utmärkt klar och kvick journalistprosa.

* * *

Google är inte bara ett företag. Det blir uppenbart av Google-koden. Google är en kultur. Ett internetimperium. Och en udda kultur och ett udda imperium till det. De som jobbar på högkvarteret i Montain View utanför San Francisco, Googleplex, hämtas med särskilda Google-bussar till jobbet. Man kan ta med sig sina smutsiga kläder till jobbet och få dem tvättade. Maten är gratis. Arbetstiderna är flytande. De som jobbar där, och har anställts efter en rigorös anställningsprocess, med upp till tjugo intervjuer där varje deltagare har vetorätt, förväntas vara så drivande i sig själva, att några fasta tider inte är nödvändiga. De ska vilja jobba arslet av sig. Och de ska vara skarpa. Runt fyrtio procent av de som arbetar där har disputerat.

Man möter dock sällan folk i kostym. Nej. Man har jeans eller chinos. Man har kortärmad skjorta eller t-shirt. Ekström påpekar att man har haft pyjamasdagar på jobbet. Och känner man för att arbeta i morgonrock är det helt i sin ordning. Lönerna är inte extrema, men förmånerna är goda. VD:n Eric Schmidt har sin namnskylt utanför kontoret i ett tomt cd-fodral, precis som alla andra. I de öppna lokalerna finns teve-spel och biljardbord. Det finns amningsrum på varje våning och swimmingpooler med heltidsanställd badvakt.

Man förstår att rekryteringen måste vara av särskilt slag. Inte bara för att fortsätta få in extremt kompetenta medarbetare, utan också för att dessa ska passa in i den speciella företagskulturen.

Och i toppen sitter grundarna, de båda avhoppade ultraakademikerna Sergey Brin och Larry Page. Det projekt som de påbörjade på Stanforduniversitetet på nittiotalet, där de tömde sina studentrum först 1999, är nu en mångmiljardindustri. Och ingenting sker, som de inte gett sitt godkännande till. De vill stenhårt efterleva att företagets rykte om användarvänlighet står starkt och dess motto "Don't be evil" efterlevs.

* * *

Vad Google vill, är att vara Internets främsta mellanhand. De vill fylla funktionen att se till att så många som möjligt har tillgång till så mycket information som möjligt. I centrum står naturligtvis själva sökmotorn Google. Men de tjänster som är associerade till företaget är många, många fler. Du kan ha din mejl på Gmail. Du kan ha din blogg på blogspot. Du kan ha dina bilder på Picasa. Du kan ha dina dokument på Google Doc. Du kan titta på snart sagt varje fastighet i världen i Google Streetview. Du kan söka på kartorna i Google Maps. Du kan använda en smartphone med Android som operativsystem. Google Books är ett projekt som för tillfället håller på att scanna in all världens litteratur och göra den sökbar.

Google skapar ett enormt "moln" av information, som användarna ska kunna ha tillgång till. För de menar, Google, att det alltid är användarna som ska stå i centrum. Deras valmöjligheter ska vara centrala. Och Googles verksamhet skall i så stor utsträckning som möjligt vara gratis.

Likväl gör företaget fantastisk vinst, berättar Ekström. Detta är möjligt genom de "sponsrade länkar" som ibland dyker upp som textannonser när du söker i Google, tydligt markerade. Dessa oändligt små bäckar av annonsintäkter som genereras varje gång en användare klickar på en annons, blir till oceaner av finansiella resurser, på grund av det enormt omfattande bruket av Google. I Sverige sker omkring 90 procent av alla Internetsökningar via Google, och i USA runt 70 procent. Det blir många, många annonsvisningar varje minut. Ja, varje sekund. En uppgift i boken gör gällande, att Google hanterar 20 000 sökningar varje sekund.

En inkomst får Google dessutom, får jag lära mig, genom att sälja hela system till företag och myndigheter. Ett exempel härpå är Lunds universitet, vars mailsystem var föråldrat och helt styrdes av universitetet självt. Istället för att skaffa ny hårdvara och mjukvara, valde man att anlita Googles olika lösningar, t.ex. för mail. Detta kostade förvisso en slant. Men kom inte i närheten av de kostnader som ett system av det gamla slaget hade kostat. Och Lunds universitets representanter är stormförtjusta.

* * *

Jag får intrycket, att Google inte ser de enorma finansiella tillgångarna som ett mål i sig. Utan som ett medel till att sprida Google-kulturen. Mer information åt fler. Man tänker sig, att i framtiden kommer inte människor att förvara sina filer på sina egna hårddiskar, utan i "molnet", på Internet, gärna hos Google, för att alltid ha allting tillgängligt. Så kan ett dokument man skriver i Google Doc hemma vid skrivbordet, nästa dag fortsätta skrivas i på jobbet, eller kontrolleras i mobilen.

Och eftersom ansamling av pengar inte är målet, kan de också användas annorlunda, än vad man kanske hade gjort i andra företag. Så är det till exempel bestämt, att en procent av omsättningen och personalstyrkan skall användas i filantropiskt välgörenhetsarbete. T.ex. i det projekt som beskrivs i boken, där man har sponsrat ett laboratorium i Kamerun, för att med sin vana av processande av enorma mängder data, övervaka spridningen av virus världen över.

* * *

Google har varit förvånansvärt befriade från skandaler. Visst finns det avhoppare, men den allvarligaste invändningen verkar vara Kina-historien. Google ville nämligen etablera sig i Kina. Men kravet från den kinesiska regimen, var att viss information inte skulle gå att nå. Detta gick Google med på. Man har efteråt förklarat detta med, att man hellre såg att kineserna fick tillgång till mycket information via Google (om än inte all), hellre än ingen information alls via Google.

* * *

Nå, Andreas Ekströms Google-koden beskriver dessa fenomen ovan på ett pedagogiskt sätt, som aldrig blir tungrott eller trögt. Han är inte odelad Google-fantast, men är naturligtvis medveten om hur oerhört dominerande Google är på internetmarknaden redan nu, och hur Google formar internetsurfandet.

Invändningar mot Google finns, givetvis. Om allt vi gör registreras hos Google, och allt som registrerats sedan görs tillgängligt för analys för att optimera vår upplevelse av surfandet, så väcker det frågor om integritetsskydd. Uppgifter sparas inte nödvändigtvis under namn. Men kanske under IP-nummer, någorlunda geografisk plats, tidpunkt etc. Detta förbättrar möjligheten att ge oss det vi behöver, men kartlägger samtidigt våra internetvanor.

Frågan är hur mycket information vi har lust att ge en enda aktör på marknaden. Och frågan är, hur mycket val vi egentligen har — om vi skulle kunna välja något annat? För Google är helt enkelt bäst på det de gör.

* * *

Google-koden är journalistiskt reportagearbete när det är som bäst, av någon som förstår vad det är han skriver om. Researchen verkar mycket välgjord och som jag redan nämnt är prosan utsökt. För alla som är intresserade av IT, integritetsfrågor eller bara lite nyfikna på detta med Google, rekommenderas boken varmt.
— — —
Google-koden, Andreas Ekström, Månpocket 2011. ISBN: 978-91-7232-215-8. 255 sidor.

lördag 27 augusti 2011

Bokrecension: Hemsöborna | August Strindberg


Hemsöborna: Skärgårdsberättelse är skriven av August Strindberg (1849 – 1912).

Det skall erkännas att jag inte varit något fan av Strindberg. Röda rummet läste jag något litet av — obligatoriskt — på gymnasiet, och sedan hela — obligatoriskt — på en högskolekurs. Och jag tyckte att den var tom, utan handling.

Men skam den som ger sig. Hos Röda korset hittade jag en gammal upplaga av Hemsöborna, som jag köpte och läste. Och djävlar vad bra den var! Jag förstår nu på ett annat sätt hur Strindberg kunnat bli sådan ikon, ja, kanske rentav fader till den moderna svenska romanen.

Språket är utsökt. Det är stramt, men uttrycksfullt. Modernt, trots sin ålder. Humoristiskt, utan att bli flamsigt. Lättsamt emellanåt, utan att bli lättviktigt.

* * *

Hemsöborna är berättelsen om ett antal öbor i Stockholms skärgård under några år, någon gång i slutet av 1800-talet. Drängen Carlsson kommer "som ett yrväder en aprilafton" för att tillträda sin tjänst hos änkan fru Flod. Han uppdrages att få lite ordning på gården med dess jordbruk, och får privilegiet att gärna driva på de andra anställda, och väl även sonen på gården, Gusten. Gusten tycker att det är lagom roligt, och rivaliteten mellan Carlsson och Gusten är ett av de motiv som går genom hela berättelsen.

Det finns inga hjältar i Hemsöborna. Alla har sina brister. Fru Flod är väl aningens naiv. Carlsson är högfärdig, men effektiv. Gusten är en tjurbock. Och det gör berättelsen än mer realistisk, och figurerna verkliga. Även om man i dem inte får någon favorit, känner man ändå med dem: man kan förstå dem. En rolig bifigur som särskilt bör nämnas, är den förvärldsligade pastor Nordström, som alienerad från sin akademiska miljö i Uppsala sedan länge blivit skärkarl med smak för alkohol och ett språk så grovt som någonsin en dräng.

* * *

Förutom att skänka mig en storartad läsupplevelse, ger boken också en fin inblick i hur livet kunde te sig på ett mindre jordbruk under senare delen av 1800-talet. Strindberg gjorde ju som bekant en längre fältstudie och förebilden för Hemsön är Kymmendö.

Det kan vara värt att nämna, att Strindberg blev förbjuden att återvända till Kymmendö efter att boken kommit ut. En och annan av kymmendöborna kände igen sig i berättelsen, och blev inte särskilt smickrade. Den realistiska skildringen av erotik som förekommer (bland annat i en kyrka, gubevars!), hjälpte nog inte heller till i en pryd tid. (Källa: Wikipedia. Se även Expressens artikel "Grannarna i chock efter Strindbergs bok".)

* * *

Hemsöborna ger mig absolut hunger efter att ta upp den Strindberg som jag försummat. Är mer av vad han skrivit i den utsökta klass som Hemsöborna, så har jag stor läsnjutning att se fram emot!
— — —
Hemsöborna: Skärgårdsberättelse, August Strindberg, Albert Bonniers förlag 1907. 158 sidor.

tisdag 23 augusti 2011

Ur "Das Tanzlied" | Friedrich Nietzsche

"Wohl bin ich ein Wald und eine Nacht dunkler Bäume: doch wer sich vor meinem Dunkel nicht scheut, der findet auch Rosenhänge unter meinen Zypressen."
— Friedrich Nietzsche, ur "Das Tanzlied",
från Also Sprach Zarathustra
* * *
Nikanor Teratologens tolkning (2007):
"Visserligen är jag en skog och mörka träds natt: men den som inte räds mitt mörker, hon finner även rosenbuskar under mina cypresser."
* * *
Albert Ericssons tolkning (1900):
"Väl är jag en skog och en natt af dunkla träd: men den där icke skyr mitt dunkel, han finner äfven roshag under mina cypresser."
* * *
Thomas Commons tolkning (1909):
"To be sure, I am a forest, and a night of dark trees: but he who is not afraid of my darkness, will find banks full of roses under my cypresses."
* * *
Underbare, underbare Nietzsche...

lördag 20 augusti 2011

Bokrecension: Landet utanför | Kristina Mattsson

Landet utanför: Ett reportage om Sverige bortom storstaden är skriven av journalisten Kristina Mattsson.

Under 2009 – 2010 gjorde Kristina Mattsson resor landet runt för att ta reda på hur det egentligen ligger till med den svenska landsbygden. Resultatet av dessa efterforskningar föreligger i hennes bok Landet utanför.

Och det är ingen munter läsning. Jag skulle snarare vilja kalla det en svanesång över den svenska landsbygden. Mattsson gör vad hon kan för att lyfta fram byar och små samhällen som lyckats vända trenden av avfolkning, men den generella riktningen är tydlig: landsbygden är döende.

Man kan av Mattssons bok förstå att anledningarna härtill är många. De unga flyttar från den avlägsna by där de fötts, för att skaffa sig en utbildning, och när de är färdigutbildade finns det inte några jobb åt dem i hembygden. De blir kvar i städerna. Och de som dock bor kvar, märker hur luften alltmer går ur ekonomin. Affärerna slår igen. Och apoteken. Och bensinmackarna. Eleverna i skolorna sjunker.

Och de som trots allt kommer tillbaka, möts märkligt nog ofta av bostadsbrist, konstaterar Mattsson. Anledningen till det, är att de tomma hus som finns i mängder, ofta ägs av familjer i storstadsregionerna; de har vuxit upp där eller ärvt dem och använder dem som sommarstugor; att sälja dem kommer inte på tal: i det finns det helt enkelt inga pengar. Investerar man i sina hus, kan man inte räkna med att få pengarna tillbaka vid en eventuell försäljning. Så man väljer helt enkelt att ha dem kvar.

* * *

Stora industrier höll förr ofta liv i ett helt distrikt på grund av de arbetstillfällen de direkt skapade i själva industrin, men också genom de arbetstillfällen som kom till när industrin behöver underleverantörer och de som arbetar där behöver affärer och andra inrättningar. Men industrierna rationaliserar. Det arbete som tidigare kunde utföras i gruvor av femtusen man, kan nu skötas mycket effektivare av tusen man med hjälp av teknologi. Så folk blir utan arbete, och flyttar.

Samtidigt blir de kvar som är äldst. På sikt kommer de äldsta i småsamhällena på landsbygden att vara i majoritet, och deras omvårdnad och sjukvård kostar på, samtidigt som det inte finns skatteunderlag för att bekosta den, eller kanske inte ens folk kvar som kan sysselsättas i omvårdnadsyrkena.

Staten gör vad den kan. Den skjuter till pengar, liksom EU skjuter till pengar. Man placerar invandrare i avfolkningsbygder, bara för att få se att de inte accepteras och snabbt flyttar därifrån. Entreprenörsandar har ingen lokal bank att söka lån hos, utan tvingas åka långa vägar till banker där de inte är kända, och där man kanske inte har någon insikt i hur de branscher fungerar, som är vanliga på landsbygden.

Där man dock har lyckats, verkar det ofta bero på lyckliga omständigheter. Åre har sin turistnäring. I Haparanda har IKEA slagit upp, och betjänar befolkningen runt omkring, även över landsgränsen. Men många av de framtidsutsikter som optimistiskt lagda analytiker och politiker visar upp synes just vara önskedrömmar. En politiker uttalar sig om att växthuseffekten kommer att få den effekten, att folk drar sig till Jämtland. Någon annan hoppas på en invasion av holländare som en injektion av nytt folk.

Men sanningen är, att folk flyttar från landsbygden. De som flyttar in, är oftast personer som närmar sig pensionsåldern. Yngre personer är ovanliga. Och arbetstillfällena för dem är få. Och svårigheterna för dem att etablera nytt är ofta stora.

* * *

Kanske är det inte den här bilden Kristina Mattsson vill måla av landsbygden. Men det är den bilden jag får. Själv vill jag mer än gärna bo utanför staden längre fram.

Men man bör nog vara medveten om, att det inte går att hålla folk kvar på landsbygden till varje pris. Det hade knappast varit rätt att tvinga LKAB att bortse från ny teknologi vid malmbrytning, för att på så sätt hålla fler personer kvar vid fysiskt påfrestande jobb. Det liknar problemen som uppstod för lykttändarna i London, när gatubelysningen blev elektrisk och deras tjänster inte längre behövdes: utvecklingen kan inte och bör inte hindras. Och en bygd som förlorat sin industri till ett land med lägre lönenivå — ja, det är inte rimligt att staten ska hålla samhället vid liv ad infinitum med konstgjord metod, för att kompensera för en industri som inte längre finns kvar.

Urbaniseringen kommer att fortsätta. Byar kommer att försvinna. Det är tragiskt, inte minst för dem som ännu bor där. Men jag tror inte att det är en utveckling som kan hindras.
— — —
Landet utanför: Ett reportage om Sverige bortom storstaden, Kristina Mattsson, Leopard förlag 2011. ISBN: 978-91-7343-356-3. 207 sidor.

fredag 19 augusti 2011

Bokrecension: Romerska kulturbilder | Frederik Poulsen

Apollo Kitharoidos
Väggmålning från Augustus tid

Romerska kulturbilder
är skriven av danske arkeologen Frederik Poulsen (d. 1950), och översatt av Thure Nyman.

Romerska kulturbilder erbjuder läsaren en mängd glimtar av vardagsliv och storpolitik, idéströmningar och religion i det romerska riket. Skildringen är vindlande och — om uttrycket tillåts — något virrig, men ständigt intressant och fascinerande. Det är ibland som att författaren föresatt sig att avhandla något i ett kapitel, men sen vandrar i väg — i ren berättarglädje.

Kronologiskt befinner vi oss i boken generellt mellan kejsar Augustus och kristendomens formella seger över hedendomen vid slutet av 300-talet.

I förordet gör Poulsen klart, att han inte kan ge någon heltäckande bild av det romerska riket. Det skulle, av naturliga skäl, kräva oändligt mycket mer spaltutrymme, än vad en enda volym kan täcka. Istället har han fokuserat på ett antal teman: "En grek bedömer den romerska imperialismen", "En dag med en romersk kejsare", "Romerska senatorsprofiler", "Storborgare, småborgare och spetsborgare", "Land och stad", "Romarinnan", "Barn och unga i liv och konst", samt avslutningsvis "Striden mellan hedendom och kristendom".

* * *

Det märks att Poulsen skriver i sin tid. Trots en hel del polemik mot tysk politik (Danmark var fortfarande ockuperat när första upplagan gavs ut), så finns ändå åtskilliga hänsyftningar på romerska folkets särskilda egenskaper just som folk, något som kan tyckas aningens stötande, i synnerhet om man som jag hellre talar om en viss kulturs värde, snarare än ett folks närmast biologiska värde just såsom folk.

Och Poulsen beundrar uppenbarligen sitt studieobjekt:
"Man kunde säga om romarna, som det har sagts om nutidens engelsmän, att deras tålamod var långt som en sommardag, men deras hämnande arm, när de äntligen tog upp striden, lång som vinternatten."
(sid. 15)
Och där märker vi även den knappt dolda polemiken mot de tyska herrarna och vurmen för romarna.

* * *

För att bara ge en liten fördjupning inom ett område, med Poulsens bok som bas... Låt oss titta lite på motsättningen mellan hedningar och kristna.

Kampen var lång. Det var inte självklart för samtidens romare, vad framtiden skulle bära med sig i religionsväg. Vi har facit. Men det var knappast självklart för 200-talets och 300-talets romare.

När kristendomen började dyka upp, stötte den de romerska auktoriteten, genom den nya religionens företrädares motstånd mot att offra till kejsarens skyddsande; en snarast symbolisk handling för att visa solidaritet med staten, som inte väckte mycket uppståndelse i det synnerligen synkretistiska romarriket.

Rimligen sågs denna vägran som en form av uppror, där man som kristen ställde sig utanför staten, och därför inte kunde litas på. Så förföljelser av kristna följde i vågor. Ibland med våldsamma medel, och ibland genom idémässig polemik.

Problemet för hedendomen, var dock att dess försvarare främst fanns bland intellektuella och aristokrater, inte bland de breda folklagren. Och det var i dessa folklager som kristendomen firade sina triumfer, och satte in den allra enklaste människa i ett stort sammanhang, med särskilda uppgifter.

* * *

Roms förste kristna kejsare var Konstantin den store. Hos Poulsen träder bilden fram av en stor pragmatiker. Konstantin såg kristendomens växande kraft, och tänkte sig väl att det kunde vara lämpligt att använda sig av den, snarare än att motarbeta den. Hedniska gudar försvinner från mynten. Porträtt tas bort från hednatemplen. Och plötsligt måste hedningarna ropa på den tolerans, som de kristna tidigare begärt.

Själv utnämndes han till "den trettonde aposteln". (sid. 280)

Men Konstantins religiösa reformer gick inte förbi utan motstånd. Poulsen räknar upp tre stora motståndsgrupperingar:

1) Landsbygdsbönder
2) Filosofskolorna
3) Rom

Även soldaterna var i mångt och mycket hedningar, eftersom den asketiska Mithraskulten bland dem hade mycket stor spridning. Denna gamla mesopotamiska kult hade för övrigt en hel del gemensamma nämnare med kristendomen, teman som de följande förekommer: avhållsamhet, domedag, helvete, himmel, måltid med bröd och vatten (eventuellt med vin iblandat) med en gudom — när man nått dess högsta nivå, renande blod.

Också den bland filosofer populära nyplatonismen liknade i vissa drag kristen idétradition, men förhöll sig själv avvisande till galiléerna. Nyplatonikern Porfyrios verk blev fördömda av Konstantin, och senare brändes även hans skrifter.

* * *

Så hedendomen levde kvar, fastän kristendomen gör allt större framsteg. Bland landsbygdbefolkningen höll man kvar vid gamla traditioner, bland de hellenska skolorna höll man fast inte minst vid den gamla litteraturen (och, får vi förmoda, förfärades av simpelheten i den nya trons skrifter), och i Rom, som mist sin status som huvudstad för Konstantinopel, fanns hedniska företrädare kvar, främst bland aristokrater, som säkert kände sin maktposition (som redan urholkats nästan totalt av kejsarna) hotad, om än mer tradition skars bort.

En lisa inträffar under filosofkejsaren Julianus Avfällingens mycket korta regim. Denne före detta kristne unge man närs av en motvilja mot de kristna. Det är kanhända inte särskilt märkligt, på grund av att föregående kejsare, den kristne Constantius II, mördat i stort sett hela Julianus familj, sånär som på en broder. Detta för att göra sig av med tronpretendenter.

Efter att öppet kommit ut som anhängare till det gamla religionssystemet, och då främst solreligionen kring Sol Invictus, försöker Julianus vända utvecklingen. Kristna får inte längre undervisa i högre skolor, kristna får inte ta del av studier i filosofi, retorik och poesi. Han avskaffar prästernas skattelättnader och gav dem istället åt exempelvis läkare.

Judarna uppskattade han dock. I själva verket var Julianus något av en protosionist, som ville etablera en judisk stat i Palestina och påbörjade förberedelser för att återuppbygga templet. Julianus hann dock dö innan detta han realiseras. Gud vet, vad som hade kunnat hända, om inte Julianus — som fick namnet Avfällingen — hade stupat i strid så tidigt.

Julianus dog år 363. År 395 tvångsdöptes de sista motsträviga romerska senatorerna i Rom. Kyrkan hade makt att kräva asylrätt för var och en som tog skydd i en kyrkobyggnad. Och år 451 slog kyrkomötet i Calchedon fast, att Rom var kyrkans huvudsäte.

Helt borta var inte motståndet. Ett vurmande för den gamla litteraturen fanns kvar. Man kopierade de gamla skrifterna, som därför uppstod i stora mängder kopior. Detta idoga arbete gjorde till och med intryck på de kristna, som genom ytterligare kopierande räddade mycket av antikens litterära arv till våra dagar.

* * *

Nå, detta var en längre sammanfattning, av skeenden som beskrivs i mycket större detalj i Romerska kulturbilder.

Intrycket som består efter att ha läst Poulsens bok, är att antikens Rom hade mycket stora likheter med vår egen tid. Mångkulturalismen var stark, synkretismen och toleransen mycket stor, må vara oftast i den formen att de som tolererades förutsattes vara toleranta tillbaka. Kvinnorna var friare än vad det kristna oket tillät dem att vara. Ett skolsystem hade börjat fungera. Man hade stora möjligheter till ett socialt liv, då mycket samliv skedde ute på värdshus och på de så älskade festspelen som hölls med förvånande täthet, på därför utropade helgdagar.

Naturligtvis var Rom en rå och grym plats också. En människas liv aktades inte högt, särskilt inte om det var ett slavliv under den republikanska eller tidigkejserliga tiden. Barnadödligheten var förödande omfattande. Mer eller mindre förryckta kejsare uppträdde emellanåt med närmast absolut makt...

Kanske är det detta som lockar mig så med tiden: så lik vår egen, men också så olik.

Romerska kulturbilder ger hursomhelst fina inblickar i den värld som var, men inte längre finns kvar.
— — —
Romerska kulturbilder, Frederik Poulsen, övers. Thure Nyman, Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag 1946. 344 sidor.

tisdag 16 augusti 2011

Brev: Oscar Wilde till Lord Alfred Douglas

Oscar Wilde och Lord Alfred Douglas, 1893.

Oscar Wilde, språkvirtuosen, en av de mest spelade pjäsförfattarna i Storbritannien, är fascinerande inte bara som författare, utan också som gestalt. Hans själva liv är som en teaterpjäs han själv kunde skrivit. Nedan är ett romantiskt brev återgivet, som avsändes från Oscar Wilde i januari 1893 till Lord Alfred Douglas.

* * *
Babbacombe Cliff

My Own Boy, Your sonnett is quite lovely, and it is a marvel that those red rose-leaf lips of yours should hav been made no less for music and song than for madness of kissing. Your slim gilt soul walks between passion and poetry. I know Hyacinthus, whom Apollo loved so madly, was you in Greek days.

Why are you alone in town, and when do you go to Salisbury? Do go there and cool your hands in the grey twilight of Gothic things, and come here whenever you like. It is a lovely place — it only lacks you; but go to Salisbury first. Always, with undying love, yours

Oscar
* * *

Återgivet ur Oscar Wilde: A Life in Letters, Merlin Holland (red.), Carroll & Graf Publishers, 2007. ISBN: 0-7867-1907-9. Sid. 159.

* * *

När Oscar Wilde skrev detta brev till sin älskare 1893 stod han på höjden av sin bana. Tre år tidigare hade The Picture of Dorian Gray publicerats för första gången i följetongsform, och året efter i bokform. Sex år tidigare publicerades The Canterville Ghost och 1891 fanns den med i en novellsamling av Wilde. Pjäsen "A Woman of No Importance" var skriven och sattes upp några månader efter att brevet skrivits. På hösten skriver Wilde "An Ideal Husband".

1895 drar de två rättegångarna mot Oscar Wilde igång.

Lord Alfred Douglas far, Markisen av Queensburry, anklagar Wilde skriftligen för att vara en sodomit. Wilde stämmer honom märkligt nog för förtal, vilket drar igång en apparat, där det framkommer detaljer om Wildes privatliv. Det slutar med en andra rättegång, där Wilde döms till maximistraffet för anklagelsepunkten "gross indecensy": två års straffarbete. Domaren uttalade sig om att han fann straffet otillräckligt, och att målet var det värsta han haft hand om.

Senare samma år förklaras Wilde i konkurs, som en följd av att ha behövt betala rättegångskostnaderna för Markis Queensburry.

Efter avtjänad strafftid går Wilde i exil i Frankrike. Där återförenas han med Lord Alfred Douglas, och de två bor tillsammans ett antal månader. Men deras respektive familjer hotar att avbryta sitt finansiella stöd, om de inte skiljs åt. Och så får paret återigen bryta upp från varandra.

Den 30 november 1900 avlider Oscar Wilde i Paris, fyrtiosex år gammal, efter att ha fått sista smörjelsen av en präst, som också gav Wilde tillträde till katolska kyrkan.
Länk
* * *

Källor: Citerat verk, samt Wikipedia.

söndag 14 augusti 2011

Bokrecension: Avbrott | Hans Alfredson

Avbrott är en novellsamling av Hans Alfredson.

Jag tror att det varit lätt för många av oss som växt upp i ett post-Hasseåtage-samhälle att endast förknippa Hasse Alfredson med lustiga gubbar och sketcher. När vi gör det, begår vi emellertid ett misstag. Hans Alfredson är förutom sina komiska talanger även en skicklig författare, som inte är främmande för att skriva kolsvarta berättelser. Det ger han prov på i samlingen Avbrott.

Avbrott består av totalt 13 noveller. De första sju texterna härstammar från ett danskt projekt som Alfredson deltog i, där tanken var att man skulle skapa en modern Decamerone, varvid ett antal danska författare och Alfredson från Sverige fick i uppdrag att skriva en samling skrönor, tänkta som berättade av ett antal personer i en båt på havet efter ett haveri på ett Barsebäck.

Alfredsons Decameroneberättelser finns med i Avbrott. Med finns även några texter under rubriken "Dialoger i blandade ämnen", där Alfredson utforskar de litterära möjligheterna med dialogformen. Avslutningsvis finns en längre novell med, "Blod att dricka", ställd under rubriken "En gotisk historia".

* * *

Berättelserna är samtliga mycket bra, märkta av en stor berättarglädje och en stor skicklighet i att hantera språket. En av mina favoritberättelser är dialogen "Utdrag ur Erik Permborns samlade telefonsamtal". Den består av ett antal telefonsamtal som Erik Permborn under många år gör med sin far, Arne Persson. På ett effektivt sätt, och medelst uteslutande dialog, gestaltar Alfredson en trasig, men nog inte särskilt ovanlig, typ av relation mellan far och son. Man ser (eller snarare hör) distansen mellan dem, man märker hur åldrandet först märker fadern, och med tiden även sonen. Man hör hur sonens primära syfte med att ringa alltid verkar vara att be sin far om något... inte bara att hålla en relation vid liv.

* * *

Den längsta novellen, "Blod att dricka" är en märklig text. Alfredson bereder historien, för oss in i den, och för den mot sin upplösning, när han plötsligt träder fram som berättare, något distanserar läsaren från själva sagoförloppet, och kommenterar sin egen berättelse. Utan inbrytandet hade berättelsen varit en bra historia om religiös fanatism. Med inbrytandet blir berättelsen en bra — men märklig, kanske experimentell — historia om religiös fanatism...

* * *

Hans Alfredson skriver i sitt företal:
"Ända sedan jag var liten har jag älskat att berätta – för mig själv mest, men även för andra. Och denna kärlek har jag burit med mig hela livet."
Det märks. I Avbrott möter vi en erfaren och god berättare... En sån man kan tänka sig sittandes framför brasan med glasögonen nedhasade på näsan, gestikulerande och med gnista i blicken.
— — —
Avbrott, Hans Alfredson, Månpocket 1996. ISBN: 91-7643-198-3. 261 sidor.

fredag 12 augusti 2011

Text som hörs genom årtusenden: Seneca och badanstalten

Det är lätt svindlande att tänka på, vilket fönster in i förgångna tider vi får, genom de texter som bevarats från förr. Den följande texten, som en gång skrevs av den romerske, stoiske filosofen Seneca (ca. 4 f.Kr. – 65 e.Kr.), ger oss en utsökt fin bild av hans tillvaro som granne med ett badhus, denna inrättning så älskad av romarna.
"Jag bor mitt emot en badanstalt. Föreställ dig varje slag av ljud, som skorrar i öronen, när starka personer övar sig och svänger de tunga hantlarna av bly. Jag hör deras djupa suckar, medan de anstränger sig med det eller låtsas, som om de gör det. Jag hör deras stönanden och larmande utandningar, när de släpper fram den återhållna andan. Om det gäller någon, som är slö och låter sig nöjas med massage lik en annan plebej, hör jag plasket av handen, som träffar hans skuldra, olika allt eftersom handen är kupig eller träffar med hela flatan. Kommer det nu en bollspelare och börjar räkna bollarna, är det rent förbannat. Lägg därtill en karl, som skäller med hög röst, en tjuv, som blir fångad, och mannen som njuter av sin egen röst i badkaret! — Därtill kommer ytterligare de olika oljuden från korvhandlare, bagare med sött bakverk och alla innehavare av de små förfriskningsställena, som säljer sitt kram med öronbedövande rop."
Citerad ur Romerska kulturbilder, Fredrik Poulsen, Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag 1946. Sid. 181.

Bokrecension: Hur man botar en fanatiker och om att skriva | Amos Oz

Hur man botar en fanatiker och om att skriva är skriven av den israeliske författaren Amos Oz (f. 1939). Texterna hölls ursprungligen som föredrag, och heter i boken "Hur man botar en fanatiker", "Israel och Palestina: mellan rätt och rätt" samt "Hemliga nöjen". En text av Anneli Rogeman om Teskedsorden och ett förord av Nadine Gordimer ryms också mellan pärmarna.

* * *

Amos Oz ger oss del av sina tankar om hur man kan komma till rätta med enkelspårig fanatism. Han betonar de möjligheter som de sansade människor inom varje samfund har för att tygla de mer fanatiska medlemmarna. Det är viktigt, menar Oz, att lägga grunden för en ambivalens till tillvaron, där det inte ryms något svartvitt tänkande. Att komma ifrån tanken på kompromisslös rättfärdighet, som säger att vi är de rättfärdiga och alla andra måste vara som vi.

Grunden för ett sådant svartvitt tänkande, menar Oz, finns ofta i hemmiljön, inom familjen. Inte bara i religiösa frågor, utan även vad gäller nationalism och relationer. Och den framställs ofta, som att man har sin hållning för den Andres skull: för ditt eget bästa borde du göra si och så... Det ligger alltså ett räddningstänkande bakom fanatismens aktivism: bliv som oss, för det är rätt! I och med detta, är det värt att betänka, att fanatism smittar, på så vis att man lika väl som ursprungsfanatiker, kan bli fanatiker i att bekämpa fanatiker, och så låta sig smittas av den fanatiska sjukan. Man kan ju dra sig Nietzsches berömda ord till minnes: "Den som kämpar mot odjur bör se till att han inte därvid själv blir ett odjur." (Bortom gott och ont, ur aforism 146)

En fanatiker kännetecknas av sin brist på humor, och sin brist på att kunna se sig själv utifrån och att kunna skratta åt sig själv. Sarkasm, framhåller Oz, finns ofta hos fanatiker, slipad sarkasm, men sällan genuin humor. Oz menar att han aldrig träffat på en fanatiker med humor. Och som israel sedan födseln lär han ha träffat på sin beskärda del av fanatism.

* * *

Vad gäller mer specifikt frågan om konflikten mellan israeler och palestinier, har Amos Oz naturligtvis uppfattningar om detta.

Han problematiserar frågan ordentligt och djupgående. Han betonar att det inte är någon klassisk berättelse om en renodlat god och en renodlat ond sida, varvid man bör välja den ena och bekämpa de andra. Istället ser han konflikten, som en konflikt mellan två grupper av offer. Till oss européer säger Oz: "Nu behöver inte längre välja om ni ska vara pro-Israel eller pro-Palestina, ni måste vara pro-fred."

Konflikten bottnar inte i några missförstånd, som skulle gå att lösa om alla bara satte sig ner och redde ut det. Båda grupperna, menar Oz, har riktiga och starka argument. Båda har rätt. Och därför är den enda lösningen en konflikt, där ingen av sidorna kapitulerar för den andra, men där man försöker nås halvvägs, oavsett hur smärtsamma konsekvenserna av detta månde bli. Oz skriver: "Det vi behöver är en plågsam kompromiss".

Oz ser sig själv som pacifist, men inte pacifist av vad han menar vara den europeiska, sentimentala formen, som ser våld som ont i sig. Oz, som själv två gånger tjänstgjort i krig, vill inte slåss för landområden eller för heliga platser eller nationella intressen. Men dock för att försvara sitt liv och sin frihet. Det går en stark röd tråd genom texterna, av att kapitulation, för någon av sidorna, inte kommer i fråga. Det ska inte bli så, att någondera sida tvingas ner på knä inför den andra.

Det innebär inte, utvecklar han, att fred kommer att innebära att palestinier och israeler kommer att förbrödras och älska varandra. Men målet är inte kärlek och förlåtelse. Målet är fred. "Vad som helst är bättre än detta!", utbrister Oz om den nuvarande situationen, och menar att den rimligaste lösningen, som dock kommer att svida svårt, är en tvåstatslösning, som skapar "en hederlig och rättvis skilsmässa mellan Israel och Palestina".

* * *

Vad gäller det egna skrivandet berättar Amos Oz om hur han i sitt hem använder två pennor, en med blått bläck och en med svart. Detta för att på ett tydligt sätt särskilja mellan när han skriver politiska texter i form av artiklar, och när han skriver fiktion, som han inte vill blanda in dagspolitiken i. Han menar, att platsen för dagspolitiken är i artiklarna. Det enda politiska, eller metapolitiska, som han skriver, som han tillåter i sina romaner, är hans övertygelse om att kompromissen är vägen till livet. Inte ett liv som går i döden för vad som är rätt, utan ett liv som levs, även i det ofullkomliga.

* * *

Amos Oz identifierar både israelernas och palestiniernas rätt till en tillvaro i Palestina som i grunden riktiga. Och han ser inte kriget, hur lågintensivt det än är, som en långsiktig lösning. Man behöver skilja folken åt. Och man behöver göra det nu. Det innebär visserligen en kompromiss, men bäddar även för en fred. För egen del tilltalas jag av Amos Oz pragmatism, och i att han ser även en smärtsam väg som en bättre väg att gå, än en idealistisk väg, där fasthållandet på den egna rätten går utöver allt annat. Oz ser inte framtiden an som rosaskimrande drömmar. Det är inte en fråga om förbrödring. Men det är fråga om att försöka skapa en fred, utifrån de förutsättningar som finns. Kanske, menar han, kan man sedan påbörja en relation igen, folken emellan.

* * *

Amos Oz texter i denna utgåva av Hur man botar en fanatiker och om att skriva är ursprungligen tal. Men prosan är utmärkt att läsa som just prosa. Stilkänslan är utsökt, och språket verkar väl avvägt men alltid naturligt. Jag blev tillräckligt imponerad av denna samling texter, för att efter att jag läst ut den, beställa Amos Oz tydligen prisade självbiografi En berättelse om kärlek och mörker.
— — —
Hur man botar en fanatiker och om att skriva, Amos Oz, Wahlström och Widstrand 2006. ISBN: 91-46-21543-3. 88 sidor.

onsdag 10 augusti 2011

Citat: Några ord ur den äldre Eddan

Bläddrar med intresse i den äldre Eddan. Förvånas samtidigt över hur mycket i den som jag är obekant med. Man kan tycka, att en litteraturintresserad nordbo, borde kommit i kontakt med texter som dessa även i andra sammanhang än i själva källtexten, men vi verkar inte förvalta det arv som den fornnordiska diktningen är. Tyvärr.

Några texter ur Hávamál, i Erik Brates (d. 1924) översättning:
"Otryggt är allt,
som man äga skall,
buret i andras bröst."
(ur v. 8)

"Ovis man
alla nätter vakar,
grubblar och grämer sig för allt;
matt är han,
när morgonen kommer;
vedermödan är, som den var."
(ur v. 23)

"Bättre är leva
än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko.
Eld såg jag brinna
i bål åt den rike,
och död låg han utanför dörren."
(ur v. 70)

"Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermälet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit."
(v. 76)

"För älskog lasta
aldrig man skall
sin nästa någonsin..."
(ur v. 93)

"Ord skifta
aldrig du skall
med dåraktig dumbom."
(ur v. 122)

"...den är ej vän, som blott
välkommet säger."
(ur v. 124)

"Ingen är så bra,
att ej brist han äger,
eller så dålig, att till intet han duger."
(ur v. 133)
Det är nog så goda ordspråk, som någonsin de i Ordspråksboken.

tisdag 9 augusti 2011

Bokrecension: Skeptikerskolan | Andreas Anundi & CJ Åkerberg

Skeptikerskolan: Handbok i kritiskt tänkande är skriven av Andreas Anundi och CJ Åkerberg.

I en tillvaro som svämmar över av New Age ("om jag håller handen över ditt huvud kan du känna hur energierna flödar över till dig"), alternativmedicin ("är inte naturliga ämnen bättre än laboratoriepiller?") , konspirationsteorier ("Amerikanerna låg själva bakom 9/11, det vet ju alla") och där en allmän misstro mot vetenskapen inte är fullt ovanlig, gör Anundi och Åkerberg en lovvärd insats, genom att på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt gå igenom vad vetenskaplig metod, logisk argumentering och vardagsskepticism innebär.

Vi får lära oss att känna igen klassiska retoriska argumentationsfel, såsom att styrka sin sak med en auktoritet, snarare än sakskäl, använda sig av personangrepp, bygga upp en halmgubbe, falsk kausalitet, sluttande planet med mera. Vi lär oss att ha ett ifrågasättande sinne, som inte tar all information för självklar, utan som gärna frågar: Varför då? Vad finns det för belägg?

Vi får dessutom, inledningsvis i boken, med oss en anpassad form av Carl Sagans klassiska Baloney Detection Kit — här: Skeptisk detektor, bestående av några tumregler för ett praktiskt, skeptiskt förhållningssätt till information.

Dessutom finns en fördjupande avdelning, där man särskilt undersöker konspirationsteorier och medicinska frågor, samt fortsätter diskussionen om vad vetenskap och skepticism egentligen är.

* * *

Boken är så tillgänglig, att jag hade velat rekommendera varenda gymnasieskola att införa den på läslistan. Möjligen kunde man på så vis vaccinera de unga, så att de, när de ser en reklamfilm automatiskt tänker: Kan det verkligen stämma? Eller när de möter företrädare för mer eller mindre märkliga religioner säger: Vad har du för belägg för det du hävdar? Eller när någon försöker dem att hellre gå till en hälsokostbod än ett apotek: Varför ska bör jag använda mig av vetenskapligt oprövade medel, när dokumenterat verksamma medel finns? Och så vidare, och så vidare... Man tjänar helt enkelt på att vara lite vardagsskeptisk. Förhoppningsvis är man inte lika benägen att bli lurad. Förhoppningsvis tänker man lite längre, vågar vara lite jobbig...

* * *

För egen del har jag under läsningen av boken inte kunnat se reklam utan att tänka på saker som: Hmm, i den där undersökningen, undrar hur stort och representativt urvalet av svarande var? Och det är ohyggligt nyttigt...

* * *

Skeptikerskolan är till stor del naturvetenskapligt inriktad. Som inbiten humanist hade jag välkomnat mer material om vetenskaplig metod inom humanioraämnen; det vill säga: främst en fördjupning av källkritisk metod, såsom hur man hanterar källor och hur man differentierar mellan dem (och då syftar jag inte endast på naturvetenskapliga rapporter som källmaterial). Översikten över argumentationsfel kommer dock till god nytta! Det spelar nog ingen större roll hur gammal en skriftlig källa är: så länge den hävdar något och argumenterar för det, är det viktigt att hålla ögonen öppna för huruvida argumenten är logiskt hållbara eller inte.

Språket är rappt och upplägget översiktligt. Enstaka språkliga korrekturfel har jag stött på, men alls inte på en farlig nivå. På grund av det tillgängliga språket, torde nog en intresserad yngre människa ha lika stort utbyte av boken som en äldre och mer luttrad person, som vill fräscha upp sitt skeptiska förhållningssätt.
— — —
Skeptikerskolan, Andreas Anundi & CJ Åkerberg, Forum 2010. ISBN: 978-91-37-50043-0. 225 sidor.

torsdag 4 augusti 2011

Bokrecension: Uppslagsbok för cyniker | B. Hökby & G. Åberg

Uppslagsbok för cyniker: Elaka visdomsord samlade av Bertil Hökby och Gösta Åberg är en samling citat med elaka knorrar.

Jag samlar på citat. Och slänger antagligen ur mig dem på det där irriterande viset som somliga har för vana. Men jag försöker åtminstone att undvika plattityder och klichéer så långt det är möjligt. Allra bäst tycker jag om genomarbetade aforismer, såna som Lichtenberg, Nietzsche, Wilde, Ekelund och Cioran är mästerliga på att formulera, där de i en eller några få meningar sammanfattar vad andra kanhända breder ut sig i en hel bok för att få sagt.

Jag samlar på citat. Men boken som plats för en citatsamling är väl måhända något förlegad. Ungefär som väl få numera slår i Nationalencyklopedin för att snabbt bilda sig en uppfattning om nåt man inte kände till tidigare. Eftersöker jag aktivt en bra formulering om någonting, är det enklast att googla, och så kommer jag till tjogtals enorma citatsamlingar med bara några klick.

Men med detta sagt, så är Uppslagsbok för cyniker en god samling citat. Naturligtvis kan det lät bli tröttande att läsa igenom sida efter sida med pregnanta formuleringar, men jag upplever det ändå som lätt i den här volymen. För urvalet av citat är gott, och många citat stöter jag på för första gången. Och eftersom samlingen uttryckligen är till för cyniker, är de absolut flesta citaten rätt fräna.

* * *

Låt mig lämna tio exempel på citat från boken:
"Jag dricker för att göra andra människor intressanta"
— George Jean Nathan

"Jag tror att jag har funnit den felande länken mellan djuret och människan. Det är vi."
— Konrad Lorenz

"Man bör hushålla med sitt förakt av hänsyn till det stora antalet behövande."
— René de Chateaubriand

"Man behöver antingen tro på en gud eller på sig själv. Jag tror på mig själv."
— Elmer Diktonius

"Det är trist att alla som egentligen begriper hur landet ska skötas jobbar som taxiförare och frisörer."
— George Burns

"Många som skyndat före sin tid tvingas invänta den på obekväma tillflyktsorter."
— Stanisław J. Lec

"En skvallerbytta är en som pratar med dig om andra, en tråkmåns är en som pratar med dig om sig själv, och en briljant konversatör är en som pratar med dig om dig."
— Lisa Kirk

"Tråkighet är allvar utan innehåll."
— Ola Hansson

"En femtedel av befolkningen är jämt emot allting."
— Robert Kennedy

"Människor som är brutalt ärliga får ut mer av brutaliteten än av ärligheten."
— Richard J. Needham

* * *

Så, Uppslagsbok för cyniker är intressant kuriosaläsning, liksom alla citatsamlingar som försöker samla annat än plattityder. Och mellan dess pärmar har jag funnit en del som jag kan ta vara på i mina egna citatlistor.
— — —
Uppslagsbok för cyniker: Elaka visdomsord samlade av Bertil Hökby och Gösta Åberg, Bertil Hökby & Gösta Åberg (red.), Prisma 1989. ISBN: 91-518-2302-0. 157 sidor.

onsdag 3 augusti 2011

Bokrecension: Metro 2033 | Dmitrij Gluchovskij

Metro 2033 är en dystopisk skildring av framtiden, skriven av ryske författaren Dmitrij Gluchovskij (f. 1973).

Vad gäller dystopiska romaner, har World War Z av Max Brooks varit min favorit den senaste tiden. Nåväl, den platsen får zombieromanen nu dela med Metro 2033.

Kärnvapenkriget blev verklighet för omkring tjugo år sedan. En del av Moskvas invånare lyckades rädda sig ner i de bombsäkra tunnelbanestationerna, medan världen ovanför blev obeboelig. I denna underjordiska värld lever den unge mannen Artiom, som visserligen levde sina första år ovan jord, men knappt har nåt minne av det. Artiom får sig förelagt att frambära ett budskap, som kräver att han tar sig fram genom tunnelbanesystemets mörka grottor från station till station. — Så börjar denna parallellberättelse till Homeros Odysséen.

Stationerna har utvecklats till miniatyrstater, med sinsemellan olika förbund. Det finns kommunistiska stationer, fascistiska, kapitalistiska, sekteristiska och så vidare. Det är alltså ingen lätt uppgift som förestår Artiom. Men under sin långa vandring möter han allehanda udda figurer som hjälper honom på vägen: hårdkokta militärer, åldringar, religiösa halvstollar...

Och överallt finns hotet från märkliga, dolda varelser som radioaktiviteten skapat. De kommer från ytan. Och de kommer från djupen.

* * *

Metro 2033 målar upp en kolsvart verklighet, en skitig och rå värld, där mänskligheten inte ens efter den totala katastrofen förmår att hålla sams. Människan är lika småaktig som alltid. På ett mästerligt sätt för Gluchovskij in de yttre hoten, mutanterna, monstren, — eller vad de egentligen är. Det dröjer nämligen innan man som läsare får någon reda på vad som är dröm, vad som är rykten, och vad som är verklighet. Och det är ett utmärkt sätt att hålla spänningen på topp: man vet helt enkelt inte vad det är man har med att göra.

Samtidigt som boken utgör en fiktion, erbjuder den också författaren möjlighet att kommentera samtiden, inte minst genom de olika schatteringars ideologier, som Artiom möter i tunnelbanesystemet. Inte minst får religion i olika former ge vika för Artioms pragmatik och fatalism.

* * *

Metro 2033 har fått en uppföljare i Metro 2034, en bok jag ser fram mot att ta del av. Vad jag nu läst är ett mästerverk. Metro 2033 är dryg läsning, med tätskrivna sidor, och blir därmed en bok som håller länge rent lästtidsmässigt. Språket är mästerligt, spänningen konstant och miljöerna obehagliga. Moskvas mörka tunnelbanesystem efter atomvapenkriget kommer att följa med i bakhuvudet länge, fastän boken nu slagits igen.
— — —
Metro 2033, Dmitrij Gluchovskij, Pocketförlaget 2011. ISBN: 978-91-86675-21-9. 478 sidor, inklusive ett smakprov av Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko.

tisdag 2 augusti 2011

Marginalanteckning: Metro 2033

Läser Dmitrij Gluchovskijs fantastiska dystopi Metro 2033, om unge Artioms odyssé i Moskvas tunnelbanesystem efter den stora katastrofen som lagt världen i ruiner. Artiom reser omkring och stöter på allehanda märkliga människor, ideologier, vidskepelser och mystiska väsen. Efter att helt kort besökt en sekt, berättas det följande:
"Fram till nu hade han betraktat sitt liv som ett enda kaos, som en kedja av tillfälligheter utan något som helst sammanhang. Och även om detta emellanåt hade gjort honom deprimerad och lockelsen varit stor att börja tro på en enkel sanning som gav livet mening, så tyckte han att det vore en feg lösning, och trots att det innebar ett personligt lidande hade han stärkts av tanken att livet levdes enbart för dess egen skull och att varje människa ensam måste stå emot varats meningslöshet och kaos."
(sid. 235)
— Jag gillar när en skicklig författare på ett otvunget sätt får in kommentarer om världen i litteraturen, som lika gärna kan tolkas i ett samtidssammanhang som i bokens interna verklighet. Men då är det viktigt att det fungerar — just på ett otvunget sätt. Det lyckas Gluchovskij med på ett mycket bra sätt.

måndag 1 augusti 2011

Fragment ur en almanacka, år 1950

I en korg utanför en liten antikvitetsbod i Majorna, Göteborg, hittar jag en fickalmanacka från 1950. För ovanlighetens skull är den ganska välförsedd med anteckningar. Skriften är nedtecknad omväxlande med blyerts och reservoarpenna, i vacker, emellanåt svårläst, gammaldags skrivstil.

Några fragment ur almanackan:
"Inte en blund i ögonen."
(18 mars)

"Liten skidtur i Östersund. Hälsat på Ruth."
(27 mars)

"Strålande sol hela dagen."
(19 juli)

"Biltur på kvällen till Grebbestad"
(27 juli)

"Plockat svamp på åsen."
(10 september)

"Avslutning sykursen"
(14 december)

Det känns som ett privilegium, att sextioen år senare få ta del av den sydsvenska kvinnans anteckningar, ja, dagbok. Av anteckningar i boken kan jag dra slutsatsen att hon arbetade, och vid ett tillfälle nämns att en person fyller 35 år. Om vi utgår från att det var en väninna hon skrev om, och att de båda var i samma ålder, torde kvinnan som skrev nu vara närmare hundra år.

I almanackan har jag namn, bostadsort och ett tresiffrigt(!) telefonnummer, så omöjligt hade det väl inte varit att forska reda på lite mer om författaren...