Vad gäller dystopiska romaner, har World War Z av Max Brooks varit min favorit den senaste tiden. Nåväl, den platsen får zombieromanen nu dela med Metro 2033.
Kärnvapenkriget blev verklighet för omkring tjugo år sedan. En del av Moskvas invånare lyckades rädda sig ner i de bombsäkra tunnelbanestationerna, medan världen ovanför blev obeboelig. I denna underjordiska värld lever den unge mannen Artiom, som visserligen levde sina första år ovan jord, men knappt har nåt minne av det. Artiom får sig förelagt att frambära ett budskap, som kräver att han tar sig fram genom tunnelbanesystemets mörka grottor från station till station. — Så börjar denna parallellberättelse till Homeros Odysséen.
Stationerna har utvecklats till miniatyrstater, med sinsemellan olika förbund. Det finns kommunistiska stationer, fascistiska, kapitalistiska, sekteristiska och så vidare. Det är alltså ingen lätt uppgift som förestår Artiom. Men under sin långa vandring möter han allehanda udda figurer som hjälper honom på vägen: hårdkokta militärer, åldringar, religiösa halvstollar...
Och överallt finns hotet från märkliga, dolda varelser som radioaktiviteten skapat. De kommer från ytan. Och de kommer från djupen.
* * *
Metro 2033 målar upp en kolsvart verklighet, en skitig och rå värld, där mänskligheten inte ens efter den totala katastrofen förmår att hålla sams. Människan är lika småaktig som alltid. På ett mästerligt sätt för Gluchovskij in de yttre hoten, mutanterna, monstren, — eller vad de egentligen är. Det dröjer nämligen innan man som läsare får någon reda på vad som är dröm, vad som är rykten, och vad som är verklighet. Och det är ett utmärkt sätt att hålla spänningen på topp: man vet helt enkelt inte vad det är man har med att göra.
Samtidigt som boken utgör en fiktion, erbjuder den också författaren möjlighet att kommentera samtiden, inte minst genom de olika schatteringars ideologier, som Artiom möter i tunnelbanesystemet. Inte minst får religion i olika former ge vika för Artioms pragmatik och fatalism.
* * *
Metro 2033 har fått en uppföljare i Metro 2034, en bok jag ser fram mot att ta del av. Vad jag nu läst är ett mästerverk. Metro 2033 är dryg läsning, med tätskrivna sidor, och blir därmed en bok som håller länge rent lästtidsmässigt. Språket är mästerligt, spänningen konstant och miljöerna obehagliga. Moskvas mörka tunnelbanesystem efter atomvapenkriget kommer att följa med i bakhuvudet länge, fastän boken nu slagits igen.
— — —
Metro 2033, Dmitrij Gluchovskij, Pocketförlaget 2011. ISBN: 978-91-86675-21-9. 478 sidor, inklusive ett smakprov av Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar