Marginalanteckning: Metro 2033

Läser Dmitrij Gluchovskijs fantastiska dystopi Metro 2033, om unge Artioms odyssé i Moskvas tunnelbanesystem efter den stora katastrofen som lagt världen i ruiner. Artiom reser omkring och stöter på allehanda märkliga människor, ideologier, vidskepelser och mystiska väsen. Efter att helt kort besökt en sekt, berättas det följande:

"Fram till nu hade han betraktat sitt liv som ett enda kaos, som en kedja av tillfälligheter utan något som helst sammanhang. Och även om detta emellanåt hade gjort honom deprimerad och lockelsen varit stor att börja tro på en enkel sanning som gav livet mening, så tyckte han att det vore en feg lösning, och trots att det innebar ett personligt lidande hade han stärkts av tanken att livet levdes enbart för dess egen skull och att varje människa ensam måste stå emot varats meningslöshet och kaos."

(sid. 235)

— Jag gillar när en skicklig författare på ett otvunget sätt får in kommentarer om världen i litteraturen, som lika gärna kan tolkas i ett samtidssammanhang som i bokens interna verklighet. Men då är det viktigt att det fungerar — just på ett otvunget sätt. Det lyckas Gluchovskij med på ett mycket bra sätt.