Bokrecension: Hemsöborna | August Strindberg

Hemsöborna: Skärgårdsberättelse är skriven av August Strindberg (1849 – 1912).

Det skall erkännas att jag inte varit något fan av Strindberg. Röda rummet läste jag något litet av — obligatoriskt — på gymnasiet, och sedan hela — obligatoriskt — på en högskolekurs. Och jag tyckte att den var tom, utan handling.

Men skam den som ger sig. Hos Röda korset hittade jag en gammal upplaga av Hemsöborna, som jag köpte och läste. Och djävlar vad bra den var! Jag förstår nu på ett annat sätt hur Strindberg kunnat bli sådan ikon, ja, kanske rentav fader till den moderna svenska romanen.

Språket är utsökt. Det är stramt, men uttrycksfullt. Modernt, trots sin ålder. Humoristiskt, utan att bli flamsigt. Lättsamt emellanåt, utan att bli lättviktigt.

* * *

Hemsöborna är berättelsen om ett antal öbor i Stockholms skärgård under några år, någon gång i slutet av 1800-talet. Drängen Carlsson kommer "som ett yrväder en aprilafton" för att tillträda sin tjänst hos änkan fru Flod. Han uppdrages att få lite ordning på gården med dess jordbruk, och får privilegiet att gärna driva på de andra anställda, och väl även sonen på gården, Gusten. Gusten tycker att det är lagom roligt, och rivaliteten mellan Carlsson och Gusten är ett av de motiv som går genom hela berättelsen.

Det finns inga hjältar i Hemsöborna. Alla har sina brister. Fru Flod är väl aningens naiv. Carlsson är högfärdig, men effektiv. Gusten är en tjurbock. Och det gör berättelsen än mer realistisk, och figurerna verkliga. Även om man i dem inte får någon favorit, känner man ändå med dem: man kan förstå dem. En rolig bifigur som särskilt bör nämnas, är den förvärldsligade pastor Nordström, som alienerad från sin akademiska miljö i Uppsala sedan länge blivit skärkarl med smak för alkohol och ett språk så grovt som någonsin en dräng.

* * *

Förutom att skänka mig en storartad läsupplevelse, ger boken också en fin inblick i hur livet kunde te sig på ett mindre jordbruk under senare delen av 1800-talet. Strindberg gjorde ju som bekant en längre fältstudie och förebilden för Hemsön är Kymmendö.

Det kan vara värt att nämna, att Strindberg blev förbjuden att återvända till Kymmendö efter att boken kommit ut. En och annan av kymmendöborna kände igen sig i berättelsen, och blev inte särskilt smickrade. Den realistiska skildringen av erotik som förekommer (bland annat i en kyrka, gubevars!), hjälpte nog inte heller till i en pryd tid. (Källa: Wikipedia. Se även Expressens artikel "Grannarna i chock efter Strindbergs bok".)

* * *

Hemsöborna ger mig absolut hunger efter att ta upp den Strindberg som jag försummat. Är mer av vad han skrivit i den utsökta klass som Hemsöborna, så har jag stor läsnjutning att se fram emot!
— — —
Hemsöborna: Skärgårdsberättelse, August Strindberg, Albert Bonniers förlag 1907. 158 sidor.