Text som hörs genom årtusenden: Seneca och badanstalten

Det är lätt svindlande att tänka på, vilket fönster in i förgångna tider vi får, genom de texter som bevarats från förr. Den följande texten, som en gång skrevs av den romerske, stoiske filosofen Seneca (ca. 4 f.Kr. – 65 e.Kr.), ger oss en utsökt fin bild av hans tillvaro som granne med ett badhus, denna inrättning så älskad av romarna.

"Jag bor mitt emot en badanstalt. Föreställ dig varje slag av ljud, som skorrar i öronen, när starka personer övar sig och svänger de tunga hantlarna av bly. Jag hör deras djupa suckar, medan de anstränger sig med det eller låtsas, som om de gör det. Jag hör deras stönanden och larmande utandningar, när de släpper fram den återhållna andan. Om det gäller någon, som är slö och låter sig nöjas med massage lik en annan plebej, hör jag plasket av handen, som träffar hans skuldra, olika allt eftersom handen är kupig eller träffar med hela flatan. Kommer det nu en bollspelare och börjar räkna bollarna, är det rent förbannat. Lägg därtill en karl, som skäller med hög röst, en tjuv, som blir fångad, och mannen som njuter av sin egen röst i badkaret! — Därtill kommer ytterligare de olika oljuden från korvhandlare, bagare med sött bakverk och alla innehavare av de små förfriskningsställena, som säljer sitt kram med öronbedövande rop."

Citerad ur Romerska kulturbilder, Fredrik Poulsen, Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag 1946. Sid. 181.