Bokrecension: Om homosexualitet och hermafroditi | Anton Nyström

Anton Nyström

Om homosexualitet och hermafroditi: Belysning af missförstådda existenser är skriven av läkaren Anton Nyström (1842–1931), och gavs ut 1919. Boken består av de två avdelningarna "Homosexualiteten inför vetenskapen och lagen" och "Hermafroditen: Dess uppkomst och olika slag samt dess förhållande till homosexualitet".

* * *

Anton Nyström kom att bli den förste som i Sverige aktivt verkade för att avkriminalisera homosexuella relationer, efter att 1864 års strafflag införts, där homosexuella handlingar, "otukt som mot naturen är", kan få upp till två års straffarbete som straff.

I denna bok tar Nyström ordet.

I den första delen fokuserar Nyström specifikt på homosexualiteten som sådan. I dag tycker vi att texten är kryddad med många missförstånd och förutfattade meningar. Men då, 1919, var dess mildhet och yrkanden snarast revolutionära.

* * *

För att sammanfatta vad Nyström för fram, kan följande nämnas.

Nyström avser behandla medfödd homosexualitet, alltså icke förvärvad eller genom yttre påverkan åstadkommen homosexualitet. Denna läggning visar sig, skriver Nyström, i regel tidigt — redan i barnaåren eller ynlingaåren.

Nyström berättar, att homosexualitet förekommer hos alla folk och har gjort så i alla tider, "alldeles oberoende af kulturen". Särskilt allmän är den, skriver Nyström, hos naturfolken — varmed han vill bevisa, att homosexualitet inte är en konsekvens av en degenererad kultur. Homosexualitet förekommer vidare i alla samhällsklasser, och även hos bildade människor.

"Allt utvisar, att den är en universell naturföreteelse, beroende på anlag i vissa människors organisation, en könsdrift tillhörande vissa personers natur, hvilken sålunda ej är 'onaturlig', fast den är en anomali eller en från den normala könsdriften, de heterosexuellas, afvikande företeelse."

Nyström driver tesen, att homosexualitet i sig inte är något onormalt för den homosexuella människan. Tvärtom är det högst naturligt, det enda naturliga, för honom eller henne.

* * *

Nyström går vidare genom att skissartat beskriva homosexualitetens historia; hur man finner den i grekernas gossekärlek, men även i en dyrkan av ynglingakroppen både i Grekland och Rom, och påvisar hur en diktare som Catullus påpekar att samkönad kärlek till unga män var mycket vanlig i Rom. Homosexualitet  var alltså ett känt fenomen i antiken. Nyström uppehåller sig vid hur denna kärlek kunde vara både av fysisk och själslig art — vilket även avspeglar sig i grekiska epigram.

Med kristendomen kom en ny inställning. Homosexualitet började dömas, och dömas strängt. Kristna kejsare, berättar Nyström, införde dödsstraff: "först bålet, sedan halshuggning." Nyström menar att en sådan inställning kan vara befogad när det gäller de handlingar som utförs "på grund af liderlighet", men att den helt bortser från de genuint homosexuella. De som begår sina brott på grund av liderlighet är snarare att jämställa med sådana heterosexuella som förgriper sig på kvinnor.

Vidare vänder sig Nyström mot den sammanblandning som här antytts: att det liksom i homosexualiteten själv ses något lastbart: att hela den samkönade dragningen är ett tecken på etiskt förfall. Man har slagit ihop den liderlighet som begåtts mot offer av samma kön, med den naturliga homosexualiteten.

För att belägga, att homosexuella kan vara högfungerande människor i samhället, ger han en rad historiska exempel på homosexuella människor: Michelangelo, Shakespeare, Oscar Wilde, Tjajkovskij, H. C. Andersen, Walt Whitman med flera. På något mer osäker grund inför han även Gustaf III i dessas skara, liksom även drottning Kristina.

* * *

Med tanke på att Nyström i inledningen nämner den grekiska gossekärleken, kan det också vara värt att nämna, att Nyström senare betonar, att "dragning till minderåriga" förekommer "ytterst sällan", och "afskys av flertalet homosexuelle" och anför därefter den legendariske tyske sexologen Krafft-Ebing, som menar att det helt enkelt är hittepå att homosexuella skulle vara farliga för ungdomen. Nyström fortsätter, med att skriva att homosexuella inte är farligare för samhället än heterosexuella människor.

* * *

Nyström anför nyare forskning. Att forskare tidigare sett på homosexuella som sinnessjuka, är inte svårt att förstå, menar han, eftersom de så sällan träffat på välfungerande homosexuella i samhället — utan blott de som de kommit i kontakt med å yrkets vägnar, inom sin psykiatriska verksamhet.

Där man förut ansett homosexualiteten vara en form av sinnessjukdom, visar nyare forskning, skriver Nyström...

"...att själssvaghet är långt ifrån allmän hos homosexuella, utan att värklig [sic!] homosexualitet är en anomali, som finnes hos många till kropp och själ fullkomligt friska personer, som ofta utmärkas af hög intelligens och ej visa några psykiska defekter."

Här har vi något av det revolutionerande i Nyströms budskap: homosexualitet är inte ett tecken på degeneration, utan på variation. Med Nyströms terminologi: man bör inte tala om sjuk och frisk i sammanhanget, utan "abnorm" och "normal".

"Det konstitutiva i kärlekslifvet är hos de homosexuella detsamma som hos heterosexuella, fast det gäller det egna könet; de älska i enlighet med deras natur eller sådana de skapats, och ehuru detta beror på en anomali, är deras kärlekslif för dem det naturliga. Den homosexuella kärleken är därför ingen lastbarhet, kan ej anses som 'otukt mot naturen' och således ej straffbar enligt lagen."

Och därmed förordar Anton Nyström explicit att homosexualitet i sig inte skall vara straffbart i lagen. Senare skriver han också:

"Man bör förstå nödvändigheten att afskaffa lagparagrafer från medeltiden, som aldrig förhindrat homosexualiteten, men låtit många olyckligt anlagda människor, som kanske ingen förseelse eller förbrytelse begått, lefva i ständig fruktan för utpressare eller fängelse och slutligen ta lifvet af sig."

Därefter fortsätter doktor Nyström med att i "humanitetens och vetenskapens namn" hoppas att lagar som kan tillämpas på homosexualitet i allmänhet snaraste kan avskaffas.

* * *

Man kan inte kräva av den homosexuella människan att hon ska vara avhållsam. Det vore, skriver Nyström, orimligt. Hur skulle man kunna kräva det av de homosexuella, när man inte kräver det av de heterosexuella, menar han. Av de homosexuella krävs dock, att de ska vara lika laglydiga som alla andra människor: "de ha samma skyldigheter mot samhällsordningen som de heterosexuella".

Ett svårare piller att svälja, är väl Nyströms tes, att homosexualitet är en form av hermafroditi, alltså tvåkönighet. För Nyström förefaller det alltså inte ha uppgått, att en man kan älska en man och en kvinna älska en kvinna — utan att för den sakens skull vara mer kvinnlig respektive manlig än en heterosexuell människa.

Nyström anför också fler föreställningar, som att homosexuella män skulle vara särskilt intresserad av sånt som "konstsömnad och kokkonst", samt att många "ha håg att samla böcker, konstvärk och antikviteter". (Nå — böcker samlar jag, men för konstsömnad känner jag intet...) Vidare är homosexuella män ofta skygga för fysiskt arbete, och föredrar andligt dito. Homosexuella män har vidare ofta ett utvecklat estetiskt sinne. Säger Nyström.

* * *

Den senare delen av boken skildrar alltså hermafroditi, och är till sin natur mycket teknisk. Jag väljer att i denna genomgång lämna det avsnittet åt sidan, med den anmärkningen att jag — från mitt perspektiv mer än nittio år efter bokens utgivning — ändå måste berömma Nyströms försök att hitta förklaringar till homosexualiteten, även om hans resultat numera inte känns angelägna. Allra minst kan jag uppskatta, att han i bokens slut verkar pratar om hur man kan bota homosexualitet, åtminstone temporärt, genom injektioner av körtelpreparat.

* * *

Anton Nyström var en pionjär. I sin ungdom kände han professor Pontus Wikner, vars Psykologiska självbekännelser jag recenserade nyligen. Nyström visste nog vad han talade om, och hans ömmande för homosexuella var äkta — men det finns ingenting som tyder på att han själv var homosexuell eller hade direkta homosexuella erfarenheter. Kanske blir Nyströms pamflett därigenom mindre en partsinlaga, än vad den blivit annars, även om texten varit identisk: här skriver en heterosexuell läkare, expert på sexologi, om vad homosexualitet egentligen innebär för den homosexuelle, och hur samhället bör se på det hela. Man måste ha lyssnat.

Även om det dröjde till 1944 innan homosexualitet avkriminaliserades och till 1979 innan den avkategoriserades som psykisk störning.
— — —
Om homosexualitet och hermafroditi: Belysning af missförstådda existenser, Anton Nyström, Svanbäck & komp. 1919. 46 sidor.

Citat: Skrivandet som terapi

"Att skriva är ett slags terapi. Jag undrar ibland hur alla som varken skriver, komponerar eller målar lyckas hantera all den galenskap, melankoli och fasansfulla panik som ingår i all mänsklig tillvaro."

— Graham Greene

Bokrecension: Mein lieber Reichskanzler | Staffan Thorsell

Mein lieber Reichskanzler är skriven av Expressens förre chefredaktör Staffan Thorsell (f. 1943). Boken utgör en slags omfattande uppgörelse med Sveriges handlande under andra världskriget.

 * * *

Mein lieber Reichskanzler vibrerar av indignation över den undfallenhet Sverige visade inför Nazityskland. Därmed har boken också en tydlig agenda: att påvisa just denna undfallenhet, att påvisa hur Sveriges agerande under och före kriget var allt annat än heroiskt, allt annat än något att vara stolt över.

Redan i inledningen anför Thorsell uttalanden av förre statsministern Göran Persson. Han var vid tillfället, 2005, i Moskva för att fira sextioårsjubiléet efter nazisternas kapitulation. Då tillåter sig Persson, som tidigare dragit igång projektet Levande historia, för att sätta fokus på förintelsen, att deklamera att han enbart känner stolthet över Sveriges agerande under kriget.

Thorsell anför, att Persson inte yttrar ett ord av tacksamhet eller ödmjukhet inför det faktum att han befinner sig i Ryssland, vars medborgare ett drygt halvsekel tidigare offrade hundratusentals människor i kriget, samtidigt som Sverige försåg Tyskland med transporter till östra fronten via Sverige och diverse attiraljer som kunde brukas i kriget. Ingen tacksamhet, över att det var de allierades många offer, som gjorde att Sverige överhuvudtaget hade en möjlighet att stå kvar som en icke-krigförande part, om än föga neutralt.

Så Thorsell menar att Mein lieber Reichskanzler har ett syfte i den mycket omfattande bokfloden om andra världskriget och nazismen: att Sverige inte tillräckligt gjort upp med sitt förflutna vad gäller relationerna till den nazistiska diktaturen.

* * *

En mängd klargörande fakta radas upp av Thorsell i den mycket gedigna skildringen. Fastän jag menar att jag själv är rätt insatt i tidsperiodens olika händelser och förlopp, är det mycket som är nytt för mig, eller åtminstone betydligt klargörande.

En hel del utrymme vigs åt monarkins inställning till Tyskland och nazismen. Gustaf V:s extrema tyskvänlighet återkommer gång efter annan, samt dennes ivriga engagemang för att förmå Sverige att undvika att gå i opposition med Tyskland. Den tar sig till exempel sådana uttryck, att han kallar upp den legendariske chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning Torgny Segerstedt till slottet.

Segerstedt var ju en av tidens starkaste svenska kritiker av Nazityskland och med sin utomordentligt skarpa penna gör han redan tidigt under trettiotalet sylvassa utfall mot den nazistiska terrorn. Detta ogillades av den kitsliga tyska regimen, och Gustav V försöker vid audiensen förmå Segerstedt att skruva ner volymen, och lär vid slutet av samtalet ha utbrustit, att om det blir krig, så är det minsann Segerstedts fel!

Gustav V försökte förvisso mildra utfallen mot judarna. Men om hans länge hållna önskan att tyskarna skulle gå segrande ur kriget kan det knappast råda några tvivel.

* * *

Även regeringens och diplomaternas flathet inför tyskarna illustreras tydligt, särskilt i relation till inställningen till judarna. Visserligen märker Thorsell att en viss städning gjorts i arkiv efter kriget för att mörka förståelsen för vad som egentligen sagts och gjorts — men bilden framstår ändå som klar.

Jag ska dock i denna recension lägga särskilt utrymme åt att skriva om hur Thorsell beskriver svenske ärkebiskopen Erling Eidems relation till Tyskland under kriget. Det talas annars lite om den saken i sammanhang när man läser om Sveriges historia under perioden. Jag tror att exemplet Eiding är rätt typiskt för hur svenska etablissemanget många gånger förhöll sig till Nazityskland.

* * *

Ärkebiskop Erling Eidem träffar Hitler 1934. Hitler hade redan då hunnit avskaffa demokratin, börjat förfölja sina politiska motståndare, öppnat koncentrationsläger och kuppat till sig makten i den tyska evangeliska kyrkan, genom att tillsätta en egen riksbiskop. Eidem vägrade åka till riksbiskopens installation, men besökte ändå Führern i hemlighet — vilket dock avslöjades av svenska medier. Ärendet var att stödja de lutheraner som nu blivit påtvingade en nazistisk biskop.

Så börjar samtalet. Eidem försöker rimligen vara strategisk, när han tiger om de begynnande judeförföljelserna, och säger istället, att nazismen är "det tyska folkets räddning ur en kritisk situation". Eidem fortsätter med att försäkra diktatorn, om hur många opartiska utländska bedömare menar att nazismen redan tillfört mycket etiskt värdefullt till Tyskland.

Efter hemkomsten beskriver Eidem i ett brev, hur nazismen betytt mycket för "en upprensning av olika dekadenta fenomen." I ett annat brev, berättar Thorsell, skriver ärkebiskopen om att han vägrar inta någon inställning mot den svenska nationalsocialismen. Samtidigt vägrar Svenska kyrkan att ha något med den tyske riksbiskopen att göra, och Eidem sade redan till Hitler, enligt sin egen rapport, att den nuvarande ledningen för den officiella lutherska kyrkan i Tyskland var "ett våldsherravälde".

Många präster — och biskopar — i Svenska kyrkan reagerar starkt mot vad som händer i Tyskland. Ärkebiskopen, vid tiden att anse som, liksom hans ämbetsbröder, en statlig ämbetsman, försöker tiga så mycket som möjligt. Pastor Birger Forell vid Svenska kyrkan i Berlin gjorde samtidigt vad han kunde för att rädda förföljda människor. När han återkallats till Sverige 1942, skrev ärkebiskopen om efterträdaren, att han "nu måste reparera vad Forell har förstört genom sin brist på takt och förstånd."

Mot bakgrund av vad Thorsell berättar om i kapitlet "Ärkebiskopen teg om Förintelsen" blir denna tystnad beklämmande. Det visar sig nämligen, att Erling Eidem redan 1942 upplysts om, i detalj, hur förintelsen gick till. Han hade fått informationen av Berlins biskop Otto Dibelius, som vädjade om att låta världen få veta vad som skedde. biskop Dibelius hade i sin tur fått informationen av en kristen SS-man som tagit tjänst för att verkligen få veta vad som hände judarna.

Dibelius hade hoppats att ledaren för den största lutherska kyrkan i världen skulle slå larm. Kanske hade Eidem svårt att tro på uppgifterna. Han valde att hålla två tal i Tyskland vid Gustav Adolfs-firandet, där han i förtäckta ord verkar ha gjort intryck på närvarande åhörare, när han talar om att riken som endast vilar på "maktens och styrkans grundvalar" kommer att gå under.

Snart kastas norska judar ut ur sitt hemland och skickas till koncentrationsläger. Eidem fortsätter att försöka verka i det fördolda. Han försöker få Hitlers vän, Sven Hedin, att tala med Führern. Han skriver i ett brev till Hedin 1943, att han tycker antisemitismen är "okristlig och inhuman" men säger också, att "jag villigt och oförbehållsamt medger att man i tyska riket haft något som kan kallas ett judeproblem." Hedin svarade, att det inte var någon mening att tala med Hitler om detta.

Som sagt, Eidem verkar fungera som ett ganska typiskt exempel på det svenska förhållandet till Nazityskland. Han tycker inte om antisemitismen och övergreppen mot den lutherska kyrkan i Tyskland. Men väljer att försöka agera i det fördolda, och undviker offentliga uttalanden eller offentliga protestaktioner.

* * *

Mein lieber Reichkanzler — orden är tagna från ett brev från Gustav V till Adolf Hitler — illustrerar tydligt den tvehågsenhet Sveriges ledning intog till det tyska riket. Exemplen på undfallenhet för tyskarnas krav är legio. Samtidigt menade man sig stå fast vid sin neutralitet.

Nå, neutral var man intill krigets slutskede snarast endast gentemot de Allierade. Ur alla andra aspekter var man snarare helt enkelt icke-krigförande. I direkt mening. Vem som gagnades mest av Sveriges hållning är uppenbart: det var tyskarna. Till exempel genom handeln med järnmalm. Till exempel genom transporten genom Sverige av många tusen tyska soldater. Till exempel genom de tvåtusen armétält Sverige sålde till tyska östfronten. Till exempel genom den stränga invandringspolitik man förde gentemot de förtvivlade judiska flyktingarna redan på 30-talet

Joseph Goebbels skriver i sin dagbok 28 januari 1942, citerad i Thorsells bok:

"Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än vad man i allmänhet känner till. Framför allt har man i vissa delar gett oss väsentligt stöd i kriget mot Sovjetunionen — man värnar visserligen om sin neutralitet men mycket till vår fördel."

* * *

Nå, Staffan Thorsells bok är partisk. Den vill skildra skeendet från sämsta möjliga perspektiv. Trots detta ger den mycket värdefull information av ett Sverige som dels var mycket tyskvänligt, inte minst i aristokratiska och militära kretsar, och dels ett Sverige skräckslaget för att dra på sig tyskarnas vrede.

Det sista är begripligt. Vår politik var inte nobel, men den besparade oss från krig. Andra länders medborgare fick dö för att vi skulle slippa. Det är iskall realpolitik som höll landet ur kriget. Och vi måste gå till oss själva när vi reflekterar kring detta, ja, tänka lite kontrafaktiskt: tänk om kriget kommit — hade jag, sentida svensk, då kunnat begära av min morfar och min farfar att de skulle ikläda sig kronans kläder, gå i fält med överhängande risk för livet, och döda tyskar? Möjligen med det resultatet att de stupat, och så omintetgjort möjligheten för mig att en gång existera?

Sverker Åström ger i sin självbiografiska bok Ögonblick uttryck för en mer nyanserad bild än Thorsell. Han menar, att vi visserligen inte var hjältemodiga i vår politik, men att vi inte heller bör skämmas för den — emedan den möjliggjorde den svenska blomstring som sedan kom.

Vi bör inte döma svenska politiker av åren före och under kriget. I backspegeln ser vi vilka val de gjorde, som man nu hade velat ha ogjorda. Men då och där var situationen en annan. Visst bör vi kartlägga vad som hände, av historiskt intresse. Men att med moralisk indignation fördöma dem? Nej. Vi var inte där.
— — —
Mein lieber Reichskanzler, Staffan Thorsell, Bonnier Pocket 2007. ISBN: 978-91-0-011652-1. 397 sidor.

Bokrecension: Psykologiska självbekännelser | Pontus Wikner

Pontus Wikner. Målning av Georg von Rosen.

Psykologiska självbekännelser är skriven av Pontus Wikner (1837–1888), professor i filosofi. När huvuddelen av boken skrivs är han lektor och docent i samma ämne.

* * *

Psykologiska självbekännelser kan ses som en självbiografisk skiss, utgiven postumt. För det som den svårt plågade och religiöse filosofen Wikner har att bekänna är av sådan art, att det hade länt honom till svår skada om det kommit ut i hans egen livstid — kanske till och med till fängelsestraff. För vad Pontus Wikner med vad som ännu måste kallas häpnadsväckande öppenhet berättar om, är sin egen homosexualitet.

År 1864 införs en lag formulerad på följande vis:

"Öfvar någon med annan person otukt, som mot naturen är, eller öfvar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år." (Strafflagen 18:10)

Men samtidigt känner Wikner ett behov av att berätta sin historia, i förhoppningen om att någon gång kunna vara till hjälp för sina bröder, som erfar samma sak som han själv: en sexualitet som inte är vänd mot det andra könet, utan mot samma som sitt eget.

"Jag måste tala: jag måste ropa ur min grav om nåd för mina bröder."

För att undvika att skada sina närstående, begär han att skriften skall skänkas till Upsala medicinska fakultet efter hans död, och att konvolutet den ligger i inte får öppnas före år 1930, och inte heller innan dess att hans hustru och två söner avlidit.

Huvuddelen av skriften är författad 1879, då Wikner var lektor och docent, men en mängd senare tillägg följer. Det sista tillägget skrivs när han börjat sin dödskamp.

* * *

Wikner framstår i sin skrift, med alla sina tillägg, som en svårt plågad person. Han argumenterar för att homosexualitet för vissa är lika naturligt som heterosexualitet för de flesta. Eftersom Wikner är en djupt troende person, måste han också förhålla sig till kristendomens och bibelns avvisande inställning gentemot sådan sexualitet som hans egen.

Wikner skriver:

"Människor finnas, som äga förmågan av en djup, innerlig och uppoffrande kärlek, men som till föremål för denna kärlek endast kunna göra varelser av sitt eget kön. [...] Jag är en sådan man. I denna berättelse ligger ett liv av kval."

Wikner fortsätter med att betyga, att denna kärlek är av samma slag som den kärlek andra hyser till kvinnor. Den är ingenting hastigt påkommet, utan han har märkt av det sedan sin barndom.

* * *

Efter några tidiga erfarenheter av homosexuell kärlek, beskriver vidare Wikner, att han som artonåring blir "fullständigt vunnen för kristendomen". Ur vårt perspektiv förefaller det, som om Wikner subliminerar sin sexuella åtrå in i en religiös innerlighet. Själva religiositeten vibrerar av en sensualism:

"Jag måste för min del säga: hade Kristus varit en kvinna, hade jag aldrig kunnat älska honom."

Han anar, som äldre man, att denna sensualisering inte är något ovanligt: att man ser samma sak hos de katolska prästernas ömhet för Maria, och hos nunnornas ömhet inför Kristusgestalten.

* * *

Men religiositeten kan inte skilja honom från hans väsen. I hans drömmar, berättar han, har han aldrig erfarit sig ha drömt om heterosexuell kärlek: den har alltid varit av homosexuellt slag. Nog har han, berättar han, försökt tänka sig in i heterosexuell ömhet och könsförbindelse. Han föreställer sig, att den heterosexuella sexakten helt enkelt kommer att framstå som mycket mer tillfredsställande än en homosexuell, när han väl fått åtnjuta en sådan i äktenskapets hägn. Någon gång har han haft nåt slags intresse för flickor. De är dock alltid kortvariga, dessa vurmer.

Han försöker som vaken fantisera om heterosexuella könsakter, men finner att han i drömmarna alltid återkommer till gossarna: bekanta och mindre bekanta.

Likväl går detta självbedrägeri så långt, att han friar och vinner en flickas oerhörda kärlek. Han slår upp förlovningen i kval, men vid flickans sorg, vänder han åter — men är öppen, med att det aldrig kan bli fråga om någon ömsesidig, innerlig kärlek: med detta är den avgudande senare hustrun nöjd.

Strax innan giftermålet är Wikner dock djupt förälskad i en tjugofemårig student. Wikner funderade på att överge tankarna på giftermål, rådfrågade en präst — som rådde den unge akademikern att hålla sitt löfte till den tilltänkta hustrun. Ja. Det blev ett giftermål.

* * *

Det finns ett pederastiskt drag hos Wikner, något han är helt öppen med. Hans kärlek är riktad mot gossar och ynglingar. Det komplicerar naturligtvis bilden än mer, och gör hans självbekännelser desto mer djärvare. Wikner förklarar:

"Denna böjelse för gossar tillhör så min verkliga natur. Den ligger långt nedanför mitt fria och av viljan beroende liv. Den är för mig lika outrotlig som för en annan man böjelsen till kvinnor."

I Wikners natur ligger inga fasta åldersgränser för sexualitetens räckvidd, även om texten pekar på, att hans vurm för pojkar verkar ha varit starkast när han själv var yngling, och att han som äldre man fokuserar främst på ynglingar eller unga män. Likväl använder han gärna ord som "gossekärlek" — säkerligen med inspiration från antikens vanor. Men Wikner är noga med att påpeka, att han aldrig söker en könsakt där kärleken inte är ömsesidig.

* * *

Wikner avvisar samtida förklaringar till en homosexuell läggning. Det handlar inte, berättar Wikner, om tidiga sodomitiska synder, eller om ivriga självbefläckelsegärningar. Han konstaterar, att så mycket som unga män masturberar i allmänhet, i så fall många fler hade varit homosexuella. Möjligen har självbefläckelsen givit mer fart åt hans sexuella läggning. Inte heller har hans klassiska studier inverkat på hans natur. Han var på det klara med sin läggning långt innan han kom i kontakt med dem, säger Wikner.

Heterosexuell åtrå ligger helt enkelt inte för Wikner. För honom är något sådant inte naturligt. Han är inte sådan. Han skriver:

"Jag tro nästan, att jag skulle kunna ligga alldeles naken med en naken flicka, utan att hava mycket svårt att hålla mig kysk."

* * *

Wikner intygar att han aldrig varit hustrun Ida otrogen, och med tiden växer en djup kärlek fram mellan dem, även köttslig sådan — även om den för Wikner mest handlar om just kroppens tillfredsställelse.

Tankarna på vackra ynglingar lämnar honom dock inte under äktenskapet. Till sist är han så bedrövad över sin egen situation, att han helt enkelt bekänner allt inför sin hustru. Hon gråter. Men hennes kärlek till honom är stor nog, att acceptera detta drag hos sin make (antagligen hade hon väl redan anat hur det låg till), och därefter blev deras band än starkare.

Så går deras relation från att på Wikner från början ha varit direkt frånstötande, till att de i varandra har den djupaste vänskapsförbindelse — om än med separata sovrum.

"Min hustru har blivit min trogna och själuppoffrande vän. Hennes kärlek till mig känner inga gränser, och hon begär ingen annan känsla tillbaka, än den jag kan giva."

Wikner intygar, att när han faktiskt gift sig, kunde han inte ha valt en bättre hustru. De två har aldrig bråkat, skriver han, och han ser sitt äktenskap trots allt som en Guds välsignelse — som dessutom välsignades med två söner.

* * *

Wikner berättar också öppenhjärtigt, men utan all sensationalism eller önskan att chocka, om en del sexuella erfarenheter han gjort före sitt äktenskap: hur han förfört unga män, och hur unga män förfört honom. Ibland är de sexuella erfarenheterna förknippade med varma känslor — ibland verkar det mest vara fråga om att ge en hungrande sexualitet näring. Han märker hur han förälskar sig i en ung man, och i denna relation finnar han en oerhörd innerlighet. Den är:

"...ännu för min föreställning kringgjuten av en ett slags skimmer av outsäglig ljuvhet, jag ville nästan säga — ehuru det måste förefalla som en hädelse — av helighet."

* * *

Wikner argumenterar för en mildare inställning från samhället gentemot homosexuella. Han menar, att för de homosexuella själva, är det naturliga i själva verket homosexuell kärlek,och nämner som ett berömt exempel, att ett träd som växer under en klippa ej som andra träd kan växa rakt upp. Det måste ta en egen väg runt klippan, eller dö. Man kan inte begära av det, att det skall växa rakt igenom stenen. Att begära av en homosexuell människa, att han skall älska en kvinna, är, skriver Wikner, som att säga åt honom att du får välja...

"...till deltagare i din könsnjutning vem du vill bland världens millioner, med undantag endast av  några närmare släktingar, och med undantag av var och en, som du kan älska: över varje din verkliga kärleksförbindelse lyser jag min förbannelse."

Wikner fortsätter, och menar, att är denna lag rättvis, så finns det någon barmhärtighet i den — så finns det ingen Gud. Han anklagar Mose och Paulus — minns väl att Wikner är djupt religiös — för att med sina homofientliga uttalanden ha gjort fel, och han utbrister, att han därför stämmer dem inför Guds dom. Redan bortser man från många av Mose bud och en del av Pauli ord: varför skulle man då vara bunden av dem som talar om homosexualitet?

Redan har de flesta, menar Wikner, gått ifrån tanken på Bibeln som ofelbar. Att man fortfarande använder den mot homosexuella, säger han, torde helt enkelt förklaras med att den används då den "passar in med Edra förutfattade meningar."

Men Wikner avfärdar inte bara invändningar mot homosexualitet. Han gör även det sensationella, att han över ett sekel innan det blev aktuellt i verkligheten, föreslår samkönade äktenskap som en möjlig lösning på problematiken!

"Låt den vara, såsom nu mellan äkta makar, ett heligt trohetsförbund."

Han varnar därvid efterkommande tiders myndigheter — att om de inte frivilligt ger detta åt hans beklämda bröder, kommer man att ta det ändå, för man kan inte arbeta mot människas själva natur. Ja, hur skulle väl de makthavande känna det, om de homosexuella var i majoritet och förbjöd de förras möjligheter att ingå äktenskap?

* * *

Jag har här presenterat några axplock ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser. Jag har tillåtit mig att skriva långt, eftersom skriften är något unikt i svensk HBT-historia. Med plågsam tydlighet berättar Wikner om sina egna kval, och med närmast helig vrede uppmanar han kommande tider att vara mer barmhärtiga än de innevarande. Det är läsning som torde vara viktig för alla som intresserar sig för HBT-historia, ja, för alla homosexuella svenskar, som nu möjligen tar sin frihet för given.

* * *

Förutom Wikners text, finns i volymen även ett förord av Torsten S:son Frey, som presenterar Pontus Wikner och hans manuskripts historia. Sist i boken finns även en essä av Lechard Johannesson som går lite mer på djupet med Wikner som person och hans verk. Inte minst behandlas Wikners nästan svärmiska eller mystika religiositet.
— — —
Psykologiska självbekännelser, Pontus Wikner. Askild & Kärnekull 1971. 119 sidor.

Bokrecension: Dimmorna lyfter | Tommy Dahlman

Dimmorna lyfter: Om sorg med andra ord är skriven av Tommy Dahlman, och består av ett antal betraktelser och berättelser om sorg.

* * *

Dahlman skriver redan i inledningen, att hans avsikt med boken inte är att ge några klara direktiv om hur sorg skall hanteras. Han vill samtala. Bokens syfte blir att förmedla upplevelser och känslor, att berätta berättelser. — Och genom att dela med sig av dessa erfarenheter och intryck skänker Dahlman nyttiga verktyg att hantera sorgen med.

Dahlman vågar i sin bok vara mycket personlig. Det skänker äkthet åt texterna. De fungerar som perspektivskapare, som visar på komplexiteten i sorgen. — Trots att alla människor nog någon gång drabbas av sorg, också djup sorg, så finns det knappast några allmängiltiga svar som hjälper alla att lära sig leva med känslan av saknad och förlust. Och däri ligger något av bokens största styrkor: att inte skänka en patentlösning, utan att i fragment, liksom kaleidoskopiskt, lyfta fram olika tankar som säkerligen kan skänka en sörjande människa tröst.

* * *

Några av de poänger som Dahlman presenterar, ska jag i korthet återge.

Sorgen är där den är. Man kan inte tvinga den att gå över genom att trycka undan den eller inte låtsas om den. Den akuta sorgbearbetningen kan mycket väl uttryckas så som Dahlman gör:

"En dag i taget säger vi. Ibland känns även det för mycket. En timme i taget funkar, någorlunda."

Vi som varit med om sorg har kanske märkt av en tystnad som ibland lägger sig runt den sörjande, vare sig det nu gäller oss själva eller oss närstående personer: människor undviker att komma fram och prata, kanske vrider undan blicken.

Det kan då vara gott att tänka såsom Dahlman: att det inte alltid är ord som är nödvändiga. En lyssnande närvaro kan vara nog. Svaren blir kanske inte lika nödvändiga, som just det faktum att man är där för den sörjande, att man lyssnar.

* * *

Överlag präglas Dimmorna lyfter av en inställning, att sorgen är något som ska accepteras. Någonting man får gå in i, och med tiden kanske kommer igenom. "Sorgen skall inte sökas eller sötas", skriver Dahlman. Man får ta sorgen just som den är.

Man bör vara medveten om, att inte bara de uppenbara fruktansvärda ting som sker — ett barn dör, en person tar sitt liv utan förvarning och annat sådant – kan skapa djupa känslor av saknad, även om sorgen vid tillfällen som dessa kommer särskilt oväntat.

Det är lika naturligt att känna sorg efter en mycket gammal person som går bort, mätt på att leva. Också den typen av sorg, kanske efter en åldrad och sjuk förälder, är berättigad och också den sorgen har man en självklar rätt till.

* * *

Dahlman ägnar också en del utrymme åt att tala om barn och sorg. I mitt yrke som begravningsentreprenör möter jag ofta frågan om hur man ska göra med barnen: ska de vara med på begravningen? — Dahlman anlägger ett än vidare perspektiv i sina betraktelser, och talar om barn och sorg överlag. Hans uppfattning synes vara, att visserligen har föräldrarna själva bäst kunskap om hur man bör göra, men att det nog är nyttigt, att inte gömma sorgen för barnen, att de bör få vara med. Att också de har rätt att erfara sorgen och saknaden. — Jag delar helt hans uppfattning.

Precis som Dahlman skriver, synes detta att avskärma barnen från död och sorg vara ett relativt nytt fenomen: tidigare var det regel att personer gick bort hemma, och gjordes i ordning hemma, och var kvar i hemmet längre än vad som är brukligt numera. Döden torde då, för de en gång uppväxande unga, varit mer naturlig, än för de, som först senare i livet möter döden som en aberration i tillvaron, ja, som något som egentligen inte borde ske.

* * *

Tommy Dahlman har i Dimmorna lyfter ett förtroligt tilltal, med poetisk klang. Trots att jag personligen inte är särskilt välvilligt inställd till metaforer i prosa, synes de metaforer som förekommer i boken sällsynt väl placerade; de känns fräscha, inte slitna, och fyller en funktion: när man talar om något som blivit så svårgripbart som döden, krävs nog det metaforiska språket mer än annars, för att försöka ringa in de känslor och erfarenheter som döden skapar.

Det är lätt att tala religion när man talar om döden. Dahlman är — förutom yrkeskollega till mig och mycket annat — pastor, men håller balansen mycket väl vad gäller ideologiska förtecken i boken: det finns inget av propagerande. Den som söker religiös tröst i boken kan nog finna sådana stycken som talar om det, men för oss som inte söker religiös tröst, så kan också de passager som syftar på tro eller återseenden fungera som just metaforer eller en poetisk lindring av saknaden.

Jag kan inte annat, än att varmt rekommendera Dimmorna lyfter till den som vill skaffa sig en vacker och djuplodande men samtidigt tillgänglig skildring av vad sorgen är och hur man kan hantera den.
— — —
Dimmorna lyfter: Om sorg med andra ord, Tommy Dahlman, Media Print 2007. ISBN: 978-91-633-0919-9.

Bokrecension: Mäster Olof & Folkungasagan | August Strindberg

August Strindberg, ca. 1900

Mäster Olof och Folkungasagan är två dramer, skrivna av August Strindberg (1849–1912), först tryckta 1872 respektive 1899.

* * *

Jag är inte van att läsa dramer – inte heller är jag van att gå på teater. Förmodligen passar mig ändå läsning av en pjäs bättre än åseendet av en, även om jag hade önskat att jag oftare masat mig iväg och sett skådespel framföras av de fantastiska figurer som förmår memorera textmassor av den omfattning som är aktuellt.

* * *

I den volym från 1928 som jag läst, ryms alltså två av Strindbergs dramer. Mäster Olof handlar om reformatorn Olaus Petri, och Folkungasagan koncentrerar sig på kung Magnus Erikssons nedgång och fall.

I Mäster Olof möter vi först en ung Olof, som börjat umgås med de kätterska protestantiska tankarna, och får utstå spe för detta av kyrkliga potentater. Men Olof, utbildad vid Wittenberg, faller Gustav Vasa i synen, och tas till vara av honom såsom en förmåga att ta i tjänst i statsapparaten.

Olof blir inblandad i en komplott mot kungen, och döms till döden, men återkallar sina kungaupproriska uppfattningar och får förlåtelse. Sista akten slutar med att Olof, skamfylld för att ha övergett sina ideal, kastar sig på en skampall efter att ha hört den medsammansvurne Gert, som skall avrättas, ropa "Avfälling!"

På det hela utgör pjäsen framförallt en fin illustration av hur det kan tänkas ha varit i en tid av religionsbyte.

Folkungasagan behandlar kung Magnus Erikssons livsöde, vari han skildras som en mild man med folkungaättens blodskuld hängande över huvudet. Den (ännu inte) heliga Birgitta spelar en framträdande roll som intrigant. Konungen bannlyses på grund av en obetald skuld till kyrkan, och blir avsatt från tronen, vars krona bäres av Magnus ovillige son Erik, samtidigt som Albrekt av Mecklenburgs styrkor närmar sig Stockholm och pesten sveper över staden.

De synnerligen komplexa situationen som omgav kung Magnus har Strindberg av naturliga skäl tvingats förenkla, så att handlingen är betydligt mer poetisk än faktabaserad, liksom han även fick göra i fallet med Mäster Olof. Det hindrar dock inte att denna lek med historiska händelser är spännande och engagerande.

* * *

Vad jag särskilt uppskattar med den här formen av prosa, är det koncisa och pregnanta upplägg som blir nödvändig. Handlingen är i stor utsträckning driven av dialogen — ofta endast förtydligad av scenanvisningar om vad som händer för övrigt. Replikerna är dynamiska och jag kan tänka mig vilken effekt de månne kan ha på en scen i munnen på en skicklig skådespelare: en Torsten Flinck, en Mikael Persbrandt.

Och Strindberg, som jag personligen bara undantagsvis läst efter att – till oförställda förvåning och möjligen förakt – inte ha insett det fantastiska med Röda rummet, vill jag gärna läsa mer av.
— — —
Mäster Olof; Folkungasagan, August Strindberg, Albert Bonniers förlag 1928. 309 sidor.

Bokrecension: Svenska krig och krigiska svenskar & Svenska kungar och mäktiga män | Magnus Bergsten (red.)

Föreliggande bok är i själva verket två böcker i en volym, nämligen: Svenska krig och krigiska svenskar: Historisk antologi samt Svenska kungar och mäktiga män: Tio historiska porträtt. Vänder man volymen får man på baksidan framsidan på nästa bok.

Redaktör för båda böckerna är Magnus Bergsten, chefredaktör på den ypperliga tidskriften Populär Historia. Innehållet består av artiklar som i många fall tidigare varit införda i tidningen, men också av en mängd texter som inte tidigare publicerats.

* * *

Sammanfattningsvis kan jag säga, att Svenska kungar och mäktiga män fångar mitt intresse betydligt mer än Svenska krig och krigiska svenskar. Det beror inte på några kvalitetsskillnader i själva texterna, utan helt enkelt på att personhistoria intresserar mig betydligt mer än krigshistoria. Att läsa om ett fängslande människoöde och få inblickar i historiska gestalters liv som man inte förut haft, fascinerar mig mer än strategier vid fältslag och fälttåg.

Vissa av bidragsgivarna står i stilistisk särklass. Dick Harrison må väl nämnas som en av de främsta, vad gäller att både vara historiskt oantastlig rent faktamässigt, och att skriva med ett tillgängligt och intresseväckande språk. Flera av texterna är också författade av just honom.

* * *

Det vore ogörligt att gå igenom alla bidragen i de två sammanförda antologierna i ett enda inlägg, så jag gör därför endast några nedslag.

Ulla-Britt Ramklint målar upp en bild av den kanske rikaste svensken någonsin, och en av de mäktigaste: Bo Jonsson Grip, hemmahörande i 1300-talet. Källäget är rimligen kargt, men Ramklint gör ändå ett gott arbete med att framställa Jonsson på ett levande sätt: man får liksom en liten skymt av honom bland det förflutnas dimmor,.

Själv är jag lite specialintresserad av Engelbrekt Engelbrektsson. Den nästan legendariske bergsmannen som var med om att leda det stora upproret på 1430-talet har fått ett eget kapitel, skrivet av Lars-Olof Larsson, men skymtar även i Dick Harrisons text om Karl Knutsson. Larsson är författare till Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror, som jag recenserade tidigare i år.

En insikt som Larsson bjuder på, att man inte bör se Engelbrektsson som en radikal frihetshjälte. Engelbrektsson kämpade mot förtryckande utländska fogdar som han och hans meningsfränder tog avstånd ifrån, liksom de tog avstånd från kung Erik som gett dem deras position. Men han gjorde det utifrån en nationalistisk, konservativ agenda: att saker och ting skulle förbli som de varit en gång. Upproret var således en konservativ yttring ur åtminstone den aspekten.

Larsson skriver:

"Därför har strängt taget all bondeoro och folkligt förankrade uppror också ett återkommande mönster: ett i grunden urkonservativt bondesamhälle som knyter sina händer om yxor och armborst till försvar av allt 'som gammalt och fornt hade varit'."

* * *

Lars-Olof Larsson har ytterligare en högintressant text med i volymen, som handlar om Jöran Persson. — Denne Erik XIV:s gunstling och flitige åklagare hade jag gärna velat veta än mer, varför Larssons text sporrar till ytterligare läsning. Larsson problematiserar här bilden av Persson, och påpekar att nästan allt vi vet om honom är formulerat av hans fiender, och att bilden ju är mycket mörk. Å andra sidan har vi inga andra källor som talar särskilt gott om honom.

Lars O. Lagerkvist bidrar med en artikel om Gustav Vasa, som fokuserar på kungens sinne för ekonomi. Man får därigenom, som också Lagerkvist påpekar, en bild av en man som ser hela sitt rike som sin egen gård, där han skickar otroliga mängder brev till sina olika tjänstemän spridda över landet, och uppmanar till ändringar och kommer med förslag vad gäller diverse detaljer. Gustav Vasa verkar ha arbetat oförtrutet, men också haft ett sjuhelsickes humör.

Bengt Liljegren, författare till Karl XII: En biografi, som jag recenserade i vintras, spekulerar i krigarkungens relation till kvinnor, och om det månne kan vara så att han var homosexuell. Någon djupare analys hinns väl inte med på de få sidor som ämnet upptar i boken, men Liljegren berättar om en Karl XII som antagligen var ganska skygg för kvinnor, och helt enkelt inte ville kasta sig in i passionens makt innan kriget var över. Några egentliga källor som vittnar om att kungen skulle varit homosexuell saknas.

Avslutningsvis skall också Dick Harrisons bidrag om slaget vid Svolder nämnas. Harrison går här igenom detta halvt legendartade slag under vikingatiden, och ser om man hur källmaterialet och de historiska fakta man annars känner till, kan dra några slutsatser om slaget ägt rum, och den kontext vari det i så fall utspelats.

* * *

Som jag varit inne på förut när jag recenserat artikelantologier som stammar från Populär Historia, skriver jag igen: jag gillar dessa blixtbelysningar på områden som jag inte alltid är så hemmastadd i. En djupdykning i ett ämne här och en minibiografi där gör mycket för att öka på allmänbildningen. Textbuketten är aningens vildvuxen, och månne inte alla blommor passar alla. Men då får man väl helt enkelt glädjas åt de blommor man särskilt uppskattar.
— — —
Svenska krig och krigiska svenskar: Historisk antologi & Svenska kungar och mäktiga män: Tio historiska porträtt, Magnus Bergsten (red.), Historiska Media 2002. ISBN: 91-43-02276-6. 141 resp. 141 sidor.

Bokrecension: En fest för livet | Ernest Hemingway

En fest för livet (eng. A Moveable Feast) är skriven av Ernest Hemingway (1899–1961).

På många sätt får En fest för livet väl ses som en hyllning till en viss period i Hemingways liv: den tid på tjugotalet som han tillsammans med sin dåvarande hustru och sin son tillbringade i Paris, där han arbetade med att skriva journalistiska artiklar, noveller och där hans första roman tog form. För boken är uppenbart självbiografisk, även om Hemingway själv skriver i förordet:

"Om läsaren vill kan den här boken betraktas som skönlitterär. Men det finns alltid den möjligheten att en sådan skönlitterär bok kan kasta ett visst ljus över det som har skrivits som verklighetsskildring."

Boken ger en fin inblick i de enkla förhållanden som Hemingway levde i. Den lilla familjen lever med knappa resurser, men lyckas ändå spara ihop till en årlig vintersemester. Ibland får han pengar för noveller som införs i amerikanska tidningar, och ibland är det värre med ekonomin. Han skriver i sitt kontor, han skriver i hemmet, och han skriver på caféer.

* * *

Men Hemingway är inte den enda författaren i Paris. En hel mängd kolleger är verksamma där, och de verkar springa på varandra mest hela tiden och umgås otvunget. Gertrude Stein besöker Hemingway gärna. Han reagerar inte särskilt negativt på hennes homosexualitet, även om han verkar mena att han aldrig stött på samma naturliga homosexualitet hos män.

Ezra Pound är en annan gestalt Hemingway talar mycket varmt om, men till de absoluta höjdpunkterna i En fest för livet hör den farsartade resa Hemingway gör tillsammans med F. Scott Fitzgerald. Den senare hade fått lämna sin bil i Lyon, och de två bestämmer sig för att resa dit tillsammans för att sedan köra den upp till Paris igen. Nå, Fitzgerald missar tåget, men de två återförenas vid destinationen, och beger sig iväg på sin bilresa, varvid det snart blir uppenbart för Hemingway att Fitzgerald är både gravt hypokondrisk och alkoholiserad.

* * *

Eftersom Hemingway delar med sig både av egna och andra författarkollegers råd och tankar om skrivande och läsande, blir boken särskilt intressant för oss som tycker om att skriva och läsa. Bland annat tar han upp adjektivsjukan — detta att man bör försöka undvika adjektiv så långt som möjligt.

Men för övrigt framstår En fest för livet mer som en panoramabild över Hemingways liv under Paristiden, än en berättelse med en början och ett slut. Berättelserna byter fokus från olika delar av det livet, men nån egentlig dynamik eller framåtrörelse är det inte fråga om.

Man får en känsla av att Hemingway, som inte lång tid efter att boken var färdig tog sitt liv, genom En fest för livet drömmer sig tillbaka till en idyllisk tillvaro, där skrivandet tog plats, vännerna diskuterade andra vänner och litteratur i spritångorna, och han och de som stod honom närmast hade vad de behövde, utan att på något vis vara bundna av sina tillgångar och ägodelar. I vad mån boken är en idylliserad version av hur det verkligen var, har jag inte kunskap att bedöma.
— — —
En fest för livet, Ernest Hemingway, Albert Bonniers förlag 1965. 236 sidor.

Bokrecension: Mitt liv 1 | Herbert Tingsten

Mitt liv 1: Ungdomsåren är den första delen av Herbert Tingstens (1896–1973) självbiografi i totalt fyra delar.

Herbert Tingsten är väl numera mest känd som den ryktbare liberale chefredaktören för Dagens Nyheter, en tjänst han innehade mellan 1946 och 1959. Genom att läsa hans självbiografi får vi en något djupare förståelse av den ständigt rökande mannen med den vassa pennan och gälla rösten.

I Mitt liv 1 blandar han redovisande avsnitt med självanalytiska. Emellanåt blir han personlig på allvar, men en viss distans till sig själv som undersökningsobjekt är ändå nästan alltid närvarande. I mångt och mycket skriver han sin berättelse om sitt eget liv som en utomstående betraktare: han söker finna orsaker till de olika uppfattningar han haft, forskar i sina egna brev, försöker finna motiv.

* * *

Mitt liv 1 behandlar åren från födseln i ett borgerligt hem år 1896 intill år 1924, då Tingsten haft en del olika yrken och dessutom hunnit ändra politiska uppfattningar flera gånger. Han var son till den synbarligen kylige fadern Karl Tingsten, då chef för renhållningsverket i Riddersvik, och den väl varmare modern Elin Bergenstierna, av dubiös adlig härkomst.

Genom sin bakgrund var det naturligt för Tingsten att i unga år vara högernationalist. Med åren drogs han vänsterut och blev liberal. När del ett av självbiografin når sin senare del, kallar han sig dock socialdemokrat. Och socialdemokrat kommer han också att kalla sig under lång tid, intill dess att han åter blir liberal.

Tingsten valde att läsa juridik, vari han blev licentiat. Mer eller mindre parallellt läste han även in en filosofie kandidat-examen, med statsvetenskap som huvudämne, Kandidatexamen byggs senare på till en doktorsexamen, och det var statsvetenskap Tingsten efter en del yrkesverksamhet kom att bli docent i och senare professor.

Efter en del anställningar "av ringa eller ingen betydelse för min utbildning och allmänna utveckling" kom Tingsten att anställas som sekreterare i konstitutionsutskottet, en befattning han hade i olika omgångar. Senare började Tingsten arbeta för Utrikesdepartementet, främst placerad i Berlin, men även i Paris.

Boken slutar med att Tingsten återvänder till vetenskapen och blir socialdemokrat. Allra sist tecknar han ett ingående porträtt av sin psykologiska status, dels under tiden hos UD, men även såsom han uppfattar sig själv i skrivandets stund.

* * *

Utan att skildringen förfaller till simpel name-dropping passerar en ohöljd mängd namn förbi. De flesta av dessa gamla politiker och opinionsbildare från förra seklets första tredjedel är väl nu mest kända av historiker, men var nog fortfarande i färskt minne hos läsare när självbiografin först publicerades på 60-talet.

Tingsten recenserar ingående dessa sina kamrater, bekanta, kolleger och antagonister, och drar sig varken för att berätta om deras styrkor eller deras eventuella svagheter. Det är givetvis roligt att läsa. Och hade jag varit mer bekant med personerna redan innan läsningen hade väl porträtten varit än mer givande.

* * *

Under den i boken skildrade perioden får Tingsten sitt enda barn, dottern Karin (kallad "Kaj"), tillsammans med Rina Lind, Tingstens första hustru, som han sedan skiljer sig från. I boken I skuggan av Tingsten skriver Herbert Tingstens dotterdotter Jill Klacksten Tingsten om hur Kaj knappt nämns i memoarverket.

Och det är faktiskt påfallande, hur fadern endast ytterst sporadiskt skriver om dottern, åtminstone i denna första del som jag läst. Nästan alltid är det som i förbigående. Orsakerna till detta kan vi bara spekulera i. Kanske vill den stridbare samhällsdebattören skydda henne, eller åtminstone något av sitt privatliv.

* * *

Mitt liv 1: Ungdomsåren är intressant av flera orsaker. Måhända kan man se boken som aningens torr. Det är den. Men som historiskt dokument fyller den en viktig funktion. Det beskriver det som nyss var nutidshistoria från ett inifrånperspektiv, dens perspektiv som verkligen var med och var insatt i skeendenas betydelse såsom han uppfattade dem.

Den för Tingsten ovanligt strama prosan kan också fungera som en värdefull lektion för var och en som intresserar sig för hur en språkets mästare hanterar ord och meningsbyggnad — även om jag måste tillstå, att prosan emellanåt gränsar till det väl formella. Tingsten för här inte så mycket ett samtal med läsaren, som han föreläser.

Jag upplever inte att jag lär känna Herbert Tingsten genom det han berättar; men jag upplever att jag nog får en rättvisande bild av honom.
— — —
Mitt liv 1: Ungdomsåren, Herbert Tingsten, Bokförlaget PAN/Norstedts 1971. 269 sidor.

Bokrecension: Brott och straff i 1700-talets Västergötland (Del II) | Carl-Martin Bergstrand

Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del II. Självmord är skriven av Carl-Martin Bergstrand, och utgör den fristående fortsättningen på Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del I. Barnamord och tidelag som jag recenserade för några dagar sedan.

Liksom i del I har Bergstrand i del II sammanställt och refererat en mängd fall ur domböckerna från Västergötland, men denna gång är det alltså utredningar om självmord som varit i fokus. Och liksom i del I består min huvudsakliga invändning mot citeringstekniken. Som källkritiksfantast vill jag gärna veta när det jag läser är ett referat, eller ett direktcitat eller författarens egna reflexioner. Och det är inte alltid lätt att veta hos Bergstrand.

Emellertid får läsaren en bred inblick i synen på självmord i 1700-talets Västergötland genom sammanställningarna. Trettiosju fall redovisas, de flesta av dem fullbordade självmord, vissa olyckor eller tveksamma fall.

* * *

Huvudärendet på tinget förefaller vara, att avgöra vad man ska ta sig till med den döda kroppen. Det var nämligen så, att hade en person med vett och vilja tagit sitt liv, fick den personen inte vila på kyrkogården, än mindre några kristna ceremonier. I dessa fall skulle bödeln tillkallas, som fick ta kroppen till skogs och där gräva ner den.

Kunde man avgöra eller förefaller det starkt sannolikt att en person tagit sitt liv av "huvudsvaghet" eller av misstag eller i någon mening inte varit tillräknelig, verkar man i allmänhet tillåtit gravsättning på kyrkogården, dock en begravning "i stillhet", vilket betydde att prästen fick hålla en mycket förenklad form av ceremoni, liksom för ett dödfött barn: vid dessa fall förefaller det ej ha förekommit klockringning eller psalmsång. Akten ägde rum — liksom nästan alla begravningar vid tiden — direkt ute på kyrkogården.

Det var viktigt att få dessa fall avgjorda omgående, eftersom man inte fick begrava personen innan man fått ett beslut. Egentligen borde kroppen ligga kvar där den funnits. Och beslutsfattandet kunde ta tid.

Låt oss först ponera att det tar en tid innan till exempel en person som dränkt sig återfinns. Sedan skall tinget kallas samman. De fattar ett beslut, som eventuellt ska prövas i högre instans. Finner man att det är fråga om ett självmord utfört i berått mod, skall sedan bödeln tillkallas, som har att ta hand om kroppen och ta den till skogs för nedgrävning. Det kunde alltså säkert hända, att en kropp i månader blev liggande på en sjöstrand, innan den kunde gravsättas, eventuellt övertäckt med grenar och annat för att hålla djur på avstånd.

* * *

1700-talsvästgötarna verkar ha använt en hel del olika metoder för att slippa ifrån livet: dränkning, hängning, skära halsen av sig, strypning, förgiftning, innebränning. Framförallt hängning och därnäst dränkning verkar ha varit de vanligaste metoden bland de de av Bergstrand redovisade fallen. Som vanligt motiv för gärningen anses religionsgrubbel — osäkerhet huruvida man funnit nåd hos Gud eller har helvetet att vänta.

* * *

Nu synes väl tillvägagångssättet grymt. Inte nog med att en familj mist en medlem i vad som ansågs vara en skamlig gärning, som föranledde den döde att hamna i helvetet: själva kroppen ska skändas på så vis, att den inte får vila bland släktingar på kyrkogården. Nej, ut i skogen av själve bödeln tas den. Men så ansågs denna hantering av den döda kroppen lända andra till varning. Någon djupare insikt i att en deprimerad och suicidal själ knappast bryr sig om vare sig sin egen kropps, själs eller familjs vidare öden visas icke; och de enda man i praktiken straffade genom ett sådant tillvägagångssätt var dock de efterlevande.

* * *

Bergstrand har med sina två volymer gjort en viktig insats för lokalhistoriskt intresserade läsare, som av olika skäl inte tar sig till originaldomböckernas arkiv för att läsa dem på plats. Genom Bergstrands texter kan vi något lära känna enskilda individer, både bland allmoge och prästerskap och andra. Och vi lär oss en hel del om den tidens seder, kultur, syn på döden — och därmed livet, och även om sådant som jordbruk och vad för kläder man bar: sådant framskymtar i de detaljerade skildringarna av omständigheterna kring det förmodade självmordet.

Häromdagen skrev jag lite utförligare om ett av fallen som redovisas i denna den andra delen i bokserien, nämligen "Ett självmord i Borås 1715". Innan jag i inlägget refererade Bergstrands text och där reflekterade kring händelsen, besökte jag två av de platser som är centrala i berättelsen.

Däri ligger också något av det så starkt intresseväckande med lokalhistoria: det går ofta lätt att spåra upp och besöka platserna — i det här fallet kanske mer morbida lokaliteter: platser där personer tagit sina liv i det sextonde århundradet, eller där de jordats. Det ger ändå något av en fördjupad upplevelse av berättelsen i sig.

* * *

För den som intresserar sig för västgötsk kultur-, begravnings- och rättshistoria är Bergstrands bok mycket intressant läsning. Månne att de för dem som föredrar att inte i detalj läsa om sådant som självmord  utgör en något enahanda och obehaglig läsning.
— — —
Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del II. Självmord, Carl-Martin Bergstrand, distributör: Skövde antikvariat (1976). 125 sidor.

Ett självmord i Borås 1715

Jag läser Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del II. Självmord av Carl-Martin Bergstrand (1976), och möter däri ett fall från Borås.

Bergstrands forskande i åldrade domböcker ger resultat: deras texter återskapar dramatik som annars gått förlorad, livsöden som annars varit glömda. Det känns som ett privilegium, att något litet få lära känna ett rikt persongalleri av sedan länge döda människor, såsom de kommer fram ur förflutenhetens skuggor i de gamla tingsprotokollen — refererade och citerade av Bergstrand.

* * *

Eftersom jag själv intresserar mig för dödens kulturhistoria, begravningskultur och lokalhistoria, skriver jag ett litet referat av Bergstrands genomgång av fallet från Borås, med några reflexioner inflikade.

Kanhända upplevs ämnet som morbidt. Kanhända är det just vad det är. Likväl säger människornas ceremonier omkring döden oss en hel del om hur människor ser på sig själva, på världen de lever i — och naturligtvis på döden själv.

* * *

Hessleholma sjö, nuvarande Stora Hässleholmssjön, Borås

Det hölls ting i Borås den nionde september 1715. Ett av de ärenden som föredrogs gällde bonden Per Svensson från Brämhult, numera en stadsdel i Borås. Per Svensson hade nämligen återfunnits i "Hessleholma sjö", där han synbarligen dränkt sig.

Och självmord var något man tog hårt på vid tiden: överlevde man ett självmordsförsök hade man straff att vänta. Och dog man, var inte heller då allt frid för den döde — åtminstone inte för kroppen.

Den döde kunde nämligen dömas att begravas ute i skogen, dit bödeln fick ta honom. Kan det konstateras att den döde inte var vid sina sinnens fulla bruk vid dådet, kunde det dock hända, att gravplats uppläts på kyrkogården, men att själva begravningsakten fick ske "i stillhet", det vill säga: i regel utan klockringning, emellanåt utan präst närvarande. För självmord sågs som en styggelse ur religiös synpunkt.

* * *

Nå, det konstaterades på tinget, att Per Svensson, 46 år gammal, sedan föregående jul varit en orolig själ. Han hade hemsökts av dystra tankar, hållit sig för sig själv, haft dålig matlust och skytt sällskap av människor. Ett antal gånger hade han helt enkelt stuckit till skogs.

Annars ansågs Per Svensson ha varit en lugn och religiös man, som dock för sjutton år sedan också då gripits av detta svårmod. Men nu hade det alltså kommit åter, och det var så illa med Per Svenssons betryckthet, att man bett för honom i kyrkorna i Brämhult, Rångedala, Gingri och Fristad.

* * *

Den 21 augusti 1715 for Per Svensson till kyrkan i Borås — numera kallad Caroli kyrka — eftersom det inte var någon gudstjänst den dagen i Brämhults kyrka.  Efter gudstjänsten begav han sig hemåt, men vände om och lämnade sällskapet; han sa att han skulle skaffa en piga som kunde hjälpa till med skörden.

Så blev det inte. Man hittade Per Svenssons häst bunden vid en gärdesgård, och hans handskar och hatt bredvid. Honom själv hittade man i sjön, som ligger utmed vägen mellan centrala Borås och Brämhult: Hessleholma sjö — nu kallad Stora Hässleholmssjön, belägen alldeles i närheten av Södra Älvsborgs sjukhus.

* * *

Lagen var sådan, att en självmördare inte fick flyttas förrän det fattats beslut av tinget och eventuellt högre instans, om vad som skulle göras med kroppen. Kroppar efter självmördare kunde således bli lämnade där de var i ansenlig tid, emellanåt flera månader.  När det gällde Per Svensson, så drog man endast upp hans livlösa kropp på stranden, och lade något ris eller annat över kroppen, för att skydda den från "willdjur och ohyra".

Per Svenssons hustru Karin vädjade till tinget att låta hennes make få en kristen begravning. Tinget beslutade, att kroppen visserligen inte av bödeln skulle grävas ner i skogen, som hade blivit fallet om man ansett mannen ha gjort sitt dåd med berått mod. Per Svensson fick begravas på kyrkogården, men i stillhet: utan präst och andra ceremonier.

* * *

Brämhults kyrka. Norra kyrkogården innanför muren. Notera trappan.

Vi får förmoda, att kroppen togs till Brämhults kyrkogård av Per Svensson närstående personer. Dödgrävaren torde grävt graven. Om det gick till på traditionellt sätt, gravsattes kistan på norrsidan om kyrkan, den mest vanhedrande delen av kyrkogården. Kistan fick sannolikt inte bäras genom kyrkporten, utan över muren.

Fortfarande finns i muren till Brämhults kyrkogård alldeles bredvid ingången en stentrappa som leder direkt in till kyrkogårdens norra del. Kanske fanns den trappan där redan då Per Svensson jordades utan ceremonier, så att hans kropp över den fördes in på begravningsplatsen och ned i den väntande graven. Vi får förmoda att den sörjande makan Karin stod där bredvid. Och väl några av de närmaste.

* * *

Ur dagens perspektiv kan vi anta att Per Svensson led av en svår depression: alla symptomen stämmer in. Han drevs till sitt självmord av sjukdom. Den världsliga rättens reaktion på bortgången synes nu bisarr: att ytterligare straffa en sargad familj genom att förvägra den döde en traditionell begravning.

Jag för min del anar att jag nog sällan kommer att passera Stora Hässleholmssjön igen, utan att skänka den olycklige Per Svensson en tanke.

Bokrecension: Brott och straff i 1700-talets Västergötland (Del I) | Carl-Martin Bergstrand

Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del I. Barnamord och tidelag är skriven av folklivsarkivarien Carl-Martin Bergstrand. I serien om västgötsk 1700-talskriminalitet finns en ytterligare volym, som behandlar ämnet självmord.

* * *

Bergstrand torde ha plöjt en hiskelig mängd domböcker från 1700- och 1800-talet för att nå det intresseväckande resultat som föreligger i boken. I den presenterar han 26 fall och händelser som har med antingen barnamord eller tidelag att göra. Han presenterar den anklagade, vittnen, omständigheter — och där det går att få besked om: vad resultatet av rättegången blev.

De flesta av fallen faller inom 1734 års svenska lag. Om dess strafflag skriver Bergstrand i sitt förord:

"Strafflagen byggde i stor utsträckning på Mose lag, eller — som den ofta kallades — Guds lag."

Och det var en sträng lag. På omkring sjuttio brott kunde dödsstraff följa, i regel i form av halshuggning följt av bränning på bål av kroppen. Både barnamord och tidelag var belagda med dödsstraff. Och även medhjälp till barnamord. Med barnamord menas både att döda sitt framfödda barn, och att utverka fosterfördrivning — det vi i dag kallar abort.

* * *

Låt oss titta lite närmare på tre av fallen som Bergstrand presenterar.

Ett exempel tar vi från ett ett antal tingsammankomster i Vånga, utanför Vara året 1754, rörande samma fall.

En viss piga, Maria, 18 år gammal, fördes fram inför tinget, tillsammans med drängen Bengt. Dessa två hade "begynt pläga köttsligt omgänge" omkring pingsten 1752. Detta under löfte från mannen, att de två skulle gifta sig.

En tisdag i februari året efter födde Maria ett barn i vagnboden, och där lät hon, enligt sitt vittnesmål, barnet ligga till söndagen. Då svepte hon in det i ett kläde, fäste en sten vid kroppen, och sänkte den i brunnen.

Dagen efter märkte hon dock, att barnet flutit upp. Hon tog då kroppen och "kastade den för svinen", som tydligen åt upp den.

Man försöker nu från tingets sida avgöra, om barnet fötts fram dött eller levande. Man hör vittnen och försöker förmå Maria att berätta sanningen. Man kallar in prästerskapet för att försöka förmå henne att berätta hur det egentligen ligger till. Man verkar inte nöja sig med Marias eget vittnesmål: att barnet var ofullgånget och dödfött, och att hon skaffat det undan, för att hon inte trodde att det spelade någon roll, emedan det inte var levande.

Men tinget fastställer ändå en dom. För barnamord finner de slutligen icke skäl att döma henne. Men för att hon gömt undan fostret döms hon till tjugo par ris — alltså spöstraff — och offentligt skriftemål i Wånga kyrka — med vilket alltså avses offentlig bikt in för församlingen.

Drängen Bengt får böta två daler silvermynt till kyrkan, för att han haft sex med Maria, som han icke varit gift med.

* * *

Ett annat exempel rör inte direkt själva barnamordet, utan avrättningen som följde på detsamma.

Domen från 1761 rör en Ingeborg och hennes moder Maria. Ingeborg ska ha framfött ett barn — utan att ha varit gift med den hon menar vara fadern: drängen Jonas — och sedan dödat och gömt undan det. Med detta skall modern Maria ha hjälpt till.

Mordet skall enligt kvinnornas bekännelser gått till på följande sätt: när barnet fötts skall hon icke ha förbundit navelsträngen och lagt det i ugnen (som vi väl får förmoda inte var uppvärmd vid tillfället). Barnet skall sedan ha lagts vid den nyförlösta i sängen. Och Maria virade in det i päls, varefter det lades i fotändan av sängen, varvid Ingeborg trampade ihjäl sin avkomma. Maria erkänner också att hon varit Ingeborg, sin dotter, behjälplig med att sedan dölja barnet.

De två döms till döden: halshuggning och bränning på bål. Så långt domboken.

Men så har Bergstrand hittat ytterligare en anteckning i domboken för 1762, där det berättas om avrättningen. Där berättas, att bödeln, mäster Olof, varit mycket berusad vid avrättningens utförande. Bödeln försvarar sig i texten med att han inte var mer full än vad han behövde vara, och att det varit halt på platsen, och att han halkat, varför två hugg behövdes till att hugga huvudet av Maria.

Kronobefallningsman Mårten anför dock, med stöd av en attest från en ryttare som närvarade, att bödeln redan före avrättningen fallit omkull och slagit sig i ansiktet. När Ingeborg skulle halshuggas blev huvudet hängande kvar på sidan av stupstocken, "och en stor del var igen av halsen." När det gäller Ingeborgs moder, Maria, gick det så till, anför Mårten, att bödeln med första hugger sätter yxan i axeln, och icke heller med andra hugger får av huvudet.

Ytterligare vittnen inkallas, som menar att bödeln varit så full att han knappt kunde gå. De berättar om Ingeborgs halshuggning, att bödeln efter första slaget haft mer än två fingerbredder av halsen åt bödelns håll var kvar, vid andra slaget fastnar yxan i stupstocken och får ryckas upp; halsen höll dock ihop: "varande huggen på Maria så långt ned åt kroppen att de voro nära intill skuldran."

Straffet för bödeln blev tio daler silvermynt, och en varning.

* * *

Ett tredje och sista exempel kan tas från tidelagsdomarna.

En viss dräng, vid namn Elfwer från Gingri, norr om Borås, blir av länsman Bolm anmäld för att ha "bedrivit den vederstyggliga tidelagssynden". Rannsakningen vid tinget 1760 hölls bakom lyckta dörrar. Elfwer bekänner. Han säger, att han något berusad tidigt en sommarmorgon farit för att köpa näver. Under natten hade han varit runt på granngårdarna och bjudits en del att dricka.

Och under sin resa, ingav djävulen honom den tanken, att öva tidelag med stoet som drog vagnen. Bäst som han höll på hörde han en hostning, som fick honom att avbryta och skyndsamt fortsätta sin resa.

Så kallades vittnen. Tre män hade lagt sig att sova en bit från vägen vid Örebro (möjligen en viss bro utanför Fristad). En av dem, Måns, sov dock icke. Strax efter soluppgången såg han Elfwer komma åkandes. Troligen såg han inte de tre männen vid vägens sida, för en bit därifrån förefaller han i Måns åsyn ha påbörjat med tidelag. Måns väcker en av sina kamrater, Anders, som menar att Elfwer "övade tidelag det mesta han förmådde", vilket stoet villigt förefallit tagit emot.

Tinget försöker så få reda på detaljer, till exempel om Elfwer "haft sin lem uti kreaturet", vilket Måns och Anders icke sett, då Elfwers rock hängt i vägen. Tingsrätten menar sig ha skäl att anta, att Elfwer fler gånger utövat tidelag, eftersom stoet verkat vant vid hanteringen. Efter att ha avförts någon tid under samma dag till fängelsen och talat med prästerskapet, erkänner Elfwer att han en gång tidigare försökt detsamma, men att han då misslyckats.

Tinget väljer att i enlighet med lagen "döma Elfwer [...] till straff och androm till sky och varnagel att mista liv sitt, halshuggas och å båle brännas, kommandes dess faders blekröda sto, med vilket han tidelag bedrivit, att tillika dödas och brännas..."

Dödsdomen underställes Göta Hovrätt, varunder Elfwer skickas till fängsligt förvar på Nya Elfsborgs kronofängelse. Om domen verkställdes vet vi inte.

* * *

Brott och straff i 1700-talets Västergötland är intressant läsning av flera skäl. Dels är trakterna mig emellanåt välbekanta. Dels för texterna oss närmare de människor som levde där och då — och ofta enskilda personer ur allmogen, de som annars är så sällan förekommande i historieskrivningen.

Ytterligare ett skäl till varför läsningen är intressant, är att se hur synen på lag och rätt civiliserats. Att döma en yngling till döden för att han i en sexualfientlig tid möjligen blivit så sexuellt frustrerad att han bedrivit tidelag med en ko, det känns barbariskt, men finner sin förklaring i strafflagen, som Bergstrand menar finner skäl för sig ur Gamla testamentet, där vi också finner förklaringen till varför det stackars djuret också skall dö:

"Om någor hafwer skaffa med oskiälig diur, han skal döden dö; och diuret skal man dräpa."

— 3 Mos. 20:15, Karl XII:s Bibel

Inte heller förefaller det obegripligt, att unga flickor, som följt sin natur och med en ung man framavlat ett barn, försöker att döda detta, för att undgå den skam det skulle innebära i lokalsamhället, att framföda en oäkting.

* * *

Bergstrand använder en citeringsteknik som förefaller något märklig. Det är inte fråga om direkta citat. Inte heller av egentliga referat. Jag uppfattar det, som att Bergstrand öst friskt ur de gamla källorna, moderniserat stavningen om än inte ordföljden och annat, och fogat samman de ur djupen upptagna texterna med sin egen förklarande prosa.

Jag hade föredragit ett tydligare upplägg, så att jag har möjlighet att se vad som är citat, vad som är referat och vad som är författarens egen text. Helst hade jag nog sett, att Bergstrand använt en referatteknik och skrivit med modernt språk och med modern syntax, och i texten sprängt in särskilt upplysande eller intressanta textstycken som tydligt markerade citat.

Jag har volym två av Brott och straff i 1700-talets Västergötland liggande på soffbordet. Den handlar om självmord, som också det ansågs kriminellt. Det blir säkert, precis som del ett, mycket intressant och givande läsning. Om än emellanåt också, precis som del ett, i sin i makabra detaljsskärpa lätt överväldigande läsning.
— — —
Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del I. Barnamord och tidelag, Carl-Martin Bergstrand, distributör: Skövde antikvariat 1972. 168 sidor.