Herbert Tingsten är väl numera mest känd som den ryktbare liberale chefredaktören för Dagens Nyheter, en tjänst han innehade mellan 1946 och 1959. Genom att läsa hans självbiografi får vi en något djupare förståelse av den ständigt rökande mannen med den vassa pennan och gälla rösten.
I Mitt liv 1 blandar han redovisande avsnitt med självanalytiska. Emellanåt blir han personlig på allvar, men en viss distans till sig själv som undersökningsobjekt är ändå nästan alltid närvarande. I mångt och mycket skriver han sin berättelse om sitt eget liv som en utomstående betraktare: han söker finna orsaker till de olika uppfattningar han haft, forskar i sina egna brev, försöker finna motiv.
* * *
Mitt liv 1 behandlar åren från födseln i ett borgerligt hem år 1896 intill år 1924, då Tingsten haft en del olika yrken och dessutom hunnit ändra politiska uppfattningar flera gånger. Han var son till den synbarligen kylige fadern Karl Tingsten, då chef för renhållningsverket i Riddersvik, och den väl varmare modern Elin Bergenstierna, av dubiös adlig härkomst.
Genom sin bakgrund var det naturligt för Tingsten att i unga år vara högernationalist. Med åren drogs han vänsterut och blev liberal. När del ett av självbiografin når sin senare del, kallar han sig dock socialdemokrat. Och socialdemokrat kommer han också att kalla sig under lång tid, intill dess att han åter blir liberal.
Tingsten valde att läsa juridik, vari han blev licentiat. Mer eller mindre parallellt läste han även in en filosofie kandidat-examen, med statsvetenskap som huvudämne, Kandidatexamen byggs senare på till en doktorsexamen, och det var statsvetenskap Tingsten efter en del yrkesverksamhet kom att bli docent i och senare professor.
Efter en del anställningar "av ringa eller ingen betydelse för min utbildning och allmänna utveckling" kom Tingsten att anställas som sekreterare i konstitutionsutskottet, en befattning han hade i olika omgångar. Senare började Tingsten arbeta för Utrikesdepartementet, främst placerad i Berlin, men även i Paris.
Boken slutar med att Tingsten återvänder till vetenskapen och blir socialdemokrat. Allra sist tecknar han ett ingående porträtt av sin psykologiska status, dels under tiden hos UD, men även såsom han uppfattar sig själv i skrivandets stund.
* * *
Utan att skildringen förfaller till simpel name-dropping passerar en ohöljd mängd namn förbi. De flesta av dessa gamla politiker och opinionsbildare från förra seklets första tredjedel är väl nu mest kända av historiker, men var nog fortfarande i färskt minne hos läsare när självbiografin först publicerades på 60-talet.
Tingsten recenserar ingående dessa sina kamrater, bekanta, kolleger och antagonister, och drar sig varken för att berätta om deras styrkor eller deras eventuella svagheter. Det är givetvis roligt att läsa. Och hade jag varit mer bekant med personerna redan innan läsningen hade väl porträtten varit än mer givande.
* * *
Under den i boken skildrade perioden får Tingsten sitt enda barn, dottern Karin (kallad "Kaj"), tillsammans med Rina Lind, Tingstens första hustru, som han sedan skiljer sig från. I boken I skuggan av Tingsten skriver Herbert Tingstens dotterdotter Jill Klacksten Tingsten om hur Kaj knappt nämns i memoarverket.
Och det är faktiskt påfallande, hur fadern endast ytterst sporadiskt skriver om dottern, åtminstone i denna första del som jag läst. Nästan alltid är det som i förbigående. Orsakerna till detta kan vi bara spekulera i. Kanske vill den stridbare samhällsdebattören skydda henne, eller åtminstone något av sitt privatliv.
* * *
Mitt liv 1: Ungdomsåren är intressant av flera orsaker. Måhända kan man se boken som aningens torr. Det är den. Men som historiskt dokument fyller den en viktig funktion. Det beskriver det som nyss var nutidshistoria från ett inifrånperspektiv, dens perspektiv som verkligen var med och var insatt i skeendenas betydelse såsom han uppfattade dem.
Den för Tingsten ovanligt strama prosan kan också fungera som en värdefull lektion för var och en som intresserar sig för hur en språkets mästare hanterar ord och meningsbyggnad — även om jag måste tillstå, att prosan emellanåt gränsar till det väl formella. Tingsten för här inte så mycket ett samtal med läsaren, som han föreläser.
Jag upplever inte att jag lär känna Herbert Tingsten genom det han berättar; men jag upplever att jag nog får en rättvisande bild av honom.
— — —
Mitt liv 1: Ungdomsåren, Herbert Tingsten, Bokförlaget PAN/Norstedts 1971. 269 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar