* * *
Bergstrand torde ha plöjt en hiskelig mängd domböcker från 1700- och 1800-talet för att nå det intresseväckande resultat som föreligger i boken. I den presenterar han 26 fall och händelser som har med antingen barnamord eller tidelag att göra. Han presenterar den anklagade, vittnen, omständigheter — och där det går att få besked om: vad resultatet av rättegången blev.
De flesta av fallen faller inom 1734 års svenska lag. Om dess strafflag skriver Bergstrand i sitt förord:
"Strafflagen byggde i stor utsträckning på Mose lag, eller — som den ofta kallades — Guds lag."Och det var en sträng lag. På omkring sjuttio brott kunde dödsstraff följa, i regel i form av halshuggning följt av bränning på bål av kroppen. Både barnamord och tidelag var belagda med dödsstraff. Och även medhjälp till barnamord. Med barnamord menas både att döda sitt framfödda barn, och att utverka fosterfördrivning — det vi i dag kallar abort.
* * *
Låt oss titta lite närmare på tre av fallen som Bergstrand presenterar.
Ett exempel tar vi från ett ett antal tingsammankomster i Vånga, utanför Vara året 1754, rörande samma fall.
En viss piga, Maria, 18 år gammal, fördes fram inför tinget, tillsammans med drängen Bengt. Dessa två hade "begynt pläga köttsligt omgänge" omkring pingsten 1752. Detta under löfte från mannen, att de två skulle gifta sig.
En tisdag i februari året efter födde Maria ett barn i vagnboden, och där lät hon, enligt sitt vittnesmål, barnet ligga till söndagen. Då svepte hon in det i ett kläde, fäste en sten vid kroppen, och sänkte den i brunnen.
Dagen efter märkte hon dock, att barnet flutit upp. Hon tog då kroppen och "kastade den för svinen", som tydligen åt upp den.
Man försöker nu från tingets sida avgöra, om barnet fötts fram dött eller levande. Man hör vittnen och försöker förmå Maria att berätta sanningen. Man kallar in prästerskapet för att försöka förmå henne att berätta hur det egentligen ligger till. Man verkar inte nöja sig med Marias eget vittnesmål: att barnet var ofullgånget och dödfött, och att hon skaffat det undan, för att hon inte trodde att det spelade någon roll, emedan det inte var levande.
Men tinget fastställer ändå en dom. För barnamord finner de slutligen icke skäl att döma henne. Men för att hon gömt undan fostret döms hon till tjugo par ris — alltså spöstraff — och offentligt skriftemål i Wånga kyrka — med vilket alltså avses offentlig bikt in för församlingen.
Drängen Bengt får böta två daler silvermynt till kyrkan, för att han haft sex med Maria, som han icke varit gift med.
* * *
Ett annat exempel rör inte direkt själva barnamordet, utan avrättningen som följde på detsamma.
Domen från 1761 rör en Ingeborg och hennes moder Maria. Ingeborg ska ha framfött ett barn — utan att ha varit gift med den hon menar vara fadern: drängen Jonas — och sedan dödat och gömt undan det. Med detta skall modern Maria ha hjälpt till.
Mordet skall enligt kvinnornas bekännelser gått till på följande sätt: när barnet fötts skall hon icke ha förbundit navelsträngen och lagt det i ugnen (som vi väl får förmoda inte var uppvärmd vid tillfället). Barnet skall sedan ha lagts vid den nyförlösta i sängen. Och Maria virade in det i päls, varefter det lades i fotändan av sängen, varvid Ingeborg trampade ihjäl sin avkomma. Maria erkänner också att hon varit Ingeborg, sin dotter, behjälplig med att sedan dölja barnet.
De två döms till döden: halshuggning och bränning på bål. Så långt domboken.
Men så har Bergstrand hittat ytterligare en anteckning i domboken för 1762, där det berättas om avrättningen. Där berättas, att bödeln, mäster Olof, varit mycket berusad vid avrättningens utförande. Bödeln försvarar sig i texten med att han inte var mer full än vad han behövde vara, och att det varit halt på platsen, och att han halkat, varför två hugg behövdes till att hugga huvudet av Maria.
Kronobefallningsman Mårten anför dock, med stöd av en attest från en ryttare som närvarade, att bödeln redan före avrättningen fallit omkull och slagit sig i ansiktet. När Ingeborg skulle halshuggas blev huvudet hängande kvar på sidan av stupstocken, "och en stor del var igen av halsen." När det gäller Ingeborgs moder, Maria, gick det så till, anför Mårten, att bödeln med första hugger sätter yxan i axeln, och icke heller med andra hugger får av huvudet.
Ytterligare vittnen inkallas, som menar att bödeln varit så full att han knappt kunde gå. De berättar om Ingeborgs halshuggning, att bödeln efter första slaget haft mer än två fingerbredder av halsen åt bödelns håll var kvar, vid andra slaget fastnar yxan i stupstocken och får ryckas upp; halsen höll dock ihop: "varande huggen på Maria så långt ned åt kroppen att de voro nära intill skuldran."
Straffet för bödeln blev tio daler silvermynt, och en varning.
* * *
Ett tredje och sista exempel kan tas från tidelagsdomarna.
En viss dräng, vid namn Elfwer från Gingri, norr om Borås, blir av länsman Bolm anmäld för att ha "bedrivit den vederstyggliga tidelagssynden". Rannsakningen vid tinget 1760 hölls bakom lyckta dörrar. Elfwer bekänner. Han säger, att han något berusad tidigt en sommarmorgon farit för att köpa näver. Under natten hade han varit runt på granngårdarna och bjudits en del att dricka.
Och under sin resa, ingav djävulen honom den tanken, att öva tidelag med stoet som drog vagnen. Bäst som han höll på hörde han en hostning, som fick honom att avbryta och skyndsamt fortsätta sin resa.
Så kallades vittnen. Tre män hade lagt sig att sova en bit från vägen vid Örebro (möjligen en viss bro utanför Fristad). En av dem, Måns, sov dock icke. Strax efter soluppgången såg han Elfwer komma åkandes. Troligen såg han inte de tre männen vid vägens sida, för en bit därifrån förefaller han i Måns åsyn ha påbörjat med tidelag. Måns väcker en av sina kamrater, Anders, som menar att Elfwer "övade tidelag det mesta han förmådde", vilket stoet villigt förefallit tagit emot.
Tinget försöker så få reda på detaljer, till exempel om Elfwer "haft sin lem uti kreaturet", vilket Måns och Anders icke sett, då Elfwers rock hängt i vägen. Tingsrätten menar sig ha skäl att anta, att Elfwer fler gånger utövat tidelag, eftersom stoet verkat vant vid hanteringen. Efter att ha avförts någon tid under samma dag till fängelsen och talat med prästerskapet, erkänner Elfwer att han en gång tidigare försökt detsamma, men att han då misslyckats.
Tinget väljer att i enlighet med lagen "döma Elfwer [...] till straff och androm till sky och varnagel att mista liv sitt, halshuggas och å båle brännas, kommandes dess faders blekröda sto, med vilket han tidelag bedrivit, att tillika dödas och brännas..."
Dödsdomen underställes Göta Hovrätt, varunder Elfwer skickas till fängsligt förvar på Nya Elfsborgs kronofängelse. Om domen verkställdes vet vi inte.
* * *
Brott och straff i 1700-talets Västergötland är intressant läsning av flera skäl. Dels är trakterna mig emellanåt välbekanta. Dels för texterna oss närmare de människor som levde där och då — och ofta enskilda personer ur allmogen, de som annars är så sällan förekommande i historieskrivningen.
Ytterligare ett skäl till varför läsningen är intressant, är att se hur synen på lag och rätt civiliserats. Att döma en yngling till döden för att han i en sexualfientlig tid möjligen blivit så sexuellt frustrerad att han bedrivit tidelag med en ko, det känns barbariskt, men finner sin förklaring i strafflagen, som Bergstrand menar finner skäl för sig ur Gamla testamentet, där vi också finner förklaringen till varför det stackars djuret också skall dö:
"Om någor hafwer skaffa med oskiälig diur, han skal döden dö; och diuret skal man dräpa."Inte heller förefaller det obegripligt, att unga flickor, som följt sin natur och med en ung man framavlat ett barn, försöker att döda detta, för att undgå den skam det skulle innebära i lokalsamhället, att framföda en oäkting.
— 3 Mos. 20:15, Karl XII:s Bibel
* * *
Bergstrand använder en citeringsteknik som förefaller något märklig. Det är inte fråga om direkta citat. Inte heller av egentliga referat. Jag uppfattar det, som att Bergstrand öst friskt ur de gamla källorna, moderniserat stavningen om än inte ordföljden och annat, och fogat samman de ur djupen upptagna texterna med sin egen förklarande prosa.
Jag hade föredragit ett tydligare upplägg, så att jag har möjlighet att se vad som är citat, vad som är referat och vad som är författarens egen text. Helst hade jag nog sett, att Bergstrand använt en referatteknik och skrivit med modernt språk och med modern syntax, och i texten sprängt in särskilt upplysande eller intressanta textstycken som tydligt markerade citat.
Jag har volym två av Brott och straff i 1700-talets Västergötland liggande på soffbordet. Den handlar om självmord, som också det ansågs kriminellt. Det blir säkert, precis som del ett, mycket intressant och givande läsning. Om än emellanåt också, precis som del ett, i sin i makabra detaljsskärpa lätt överväldigande läsning.
— — —
Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del I. Barnamord och tidelag, Carl-Martin Bergstrand, distributör: Skövde antikvariat 1972. 168 sidor.
Sveriges historia Suger röv
SvaraRadera