Pontus Wikner. Målning av Georg von Rosen. |
* * *
Psykologiska självbekännelser kan ses som en självbiografisk skiss, utgiven postumt. För det som den svårt plågade och religiöse filosofen Wikner har att bekänna är av sådan art, att det hade länt honom till svår skada om det kommit ut i hans egen livstid — kanske till och med till fängelsestraff. För vad Pontus Wikner med vad som ännu måste kallas häpnadsväckande öppenhet berättar om, är sin egen homosexualitet.
År 1864 införs en lag formulerad på följande vis:
"Öfvar någon med annan person otukt, som mot naturen är, eller öfvar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år." (Strafflagen 18:10)Men samtidigt känner Wikner ett behov av att berätta sin historia, i förhoppningen om att någon gång kunna vara till hjälp för sina bröder, som erfar samma sak som han själv: en sexualitet som inte är vänd mot det andra könet, utan mot samma som sitt eget.
"Jag måste tala: jag måste ropa ur min grav om nåd för mina bröder."För att undvika att skada sina närstående, begär han att skriften skall skänkas till Upsala medicinska fakultet efter hans död, och att konvolutet den ligger i inte får öppnas före år 1930, och inte heller innan dess att hans hustru och två söner avlidit.
Huvuddelen av skriften är författad 1879, då Wikner var lektor och docent, men en mängd senare tillägg följer. Det sista tillägget skrivs när han börjat sin dödskamp.
* * *
Wikner framstår i sin skrift, med alla sina tillägg, som en svårt plågad person. Han argumenterar för att homosexualitet för vissa är lika naturligt som heterosexualitet för de flesta. Eftersom Wikner är en djupt troende person, måste han också förhålla sig till kristendomens och bibelns avvisande inställning gentemot sådan sexualitet som hans egen.
Wikner skriver:
"Människor finnas, som äga förmågan av en djup, innerlig och uppoffrande kärlek, men som till föremål för denna kärlek endast kunna göra varelser av sitt eget kön. [...] Jag är en sådan man. I denna berättelse ligger ett liv av kval."Wikner fortsätter med att betyga, att denna kärlek är av samma slag som den kärlek andra hyser till kvinnor. Den är ingenting hastigt påkommet, utan han har märkt av det sedan sin barndom.
* * *
Efter några tidiga erfarenheter av homosexuell kärlek, beskriver vidare Wikner, att han som artonåring blir "fullständigt vunnen för kristendomen". Ur vårt perspektiv förefaller det, som om Wikner subliminerar sin sexuella åtrå in i en religiös innerlighet. Själva religiositeten vibrerar av en sensualism:
Han anar, som äldre man, att denna sensualisering inte är något ovanligt: att man ser samma sak hos de katolska prästernas ömhet för Maria, och hos nunnornas ömhet inför Kristusgestalten."Jag måste för min del säga: hade Kristus varit en kvinna, hade jag aldrig kunnat älska honom."
* * *
Men religiositeten kan inte skilja honom från hans väsen. I hans drömmar, berättar han, har han aldrig erfarit sig ha drömt om heterosexuell kärlek: den har alltid varit av homosexuellt slag. Nog har han, berättar han, försökt tänka sig in i heterosexuell ömhet och könsförbindelse. Han föreställer sig, att den heterosexuella sexakten helt enkelt kommer att framstå som mycket mer tillfredsställande än en homosexuell, när han väl fått åtnjuta en sådan i äktenskapets hägn. Någon gång har han haft nåt slags intresse för flickor. De är dock alltid kortvariga, dessa vurmer.
Han försöker som vaken fantisera om heterosexuella könsakter, men finner att han i drömmarna alltid återkommer till gossarna: bekanta och mindre bekanta.
Likväl går detta självbedrägeri så långt, att han friar och vinner en flickas oerhörda kärlek. Han slår upp förlovningen i kval, men vid flickans sorg, vänder han åter — men är öppen, med att det aldrig kan bli fråga om någon ömsesidig, innerlig kärlek: med detta är den avgudande senare hustrun nöjd.
Strax innan giftermålet är Wikner dock djupt förälskad i en tjugofemårig student. Wikner funderade på att överge tankarna på giftermål, rådfrågade en präst — som rådde den unge akademikern att hålla sitt löfte till den tilltänkta hustrun. Ja. Det blev ett giftermål.
* * *
Det finns ett pederastiskt drag hos Wikner, något han är helt öppen med. Hans kärlek är riktad mot gossar och ynglingar. Det komplicerar naturligtvis bilden än mer, och gör hans självbekännelser desto mer djärvare. Wikner förklarar:
"Denna böjelse för gossar tillhör så min verkliga natur. Den ligger långt nedanför mitt fria och av viljan beroende liv. Den är för mig lika outrotlig som för en annan man böjelsen till kvinnor."I Wikners natur ligger inga fasta åldersgränser för sexualitetens räckvidd, även om texten pekar på, att hans vurm för pojkar verkar ha varit starkast när han själv var yngling, och att han som äldre man fokuserar främst på ynglingar eller unga män. Likväl använder han gärna ord som "gossekärlek" — säkerligen med inspiration från antikens vanor. Men Wikner är noga med att påpeka, att han aldrig söker en könsakt där kärleken inte är ömsesidig.
* * *
Wikner avvisar samtida förklaringar till en homosexuell läggning. Det handlar inte, berättar Wikner, om tidiga sodomitiska synder, eller om ivriga självbefläckelsegärningar. Han konstaterar, att så mycket som unga män masturberar i allmänhet, i så fall många fler hade varit homosexuella. Möjligen har självbefläckelsen givit mer fart åt hans sexuella läggning. Inte heller har hans klassiska studier inverkat på hans natur. Han var på det klara med sin läggning långt innan han kom i kontakt med dem, säger Wikner.
Heterosexuell åtrå ligger helt enkelt inte för Wikner. För honom är något sådant inte naturligt. Han är inte sådan. Han skriver:
"Jag tro nästan, att jag skulle kunna ligga alldeles naken med en naken flicka, utan att hava mycket svårt att hålla mig kysk."
* * *
Wikner intygar att han aldrig varit hustrun Ida otrogen, och med tiden växer en djup kärlek fram mellan dem, även köttslig sådan — även om den för Wikner mest handlar om just kroppens tillfredsställelse.
Tankarna på vackra ynglingar lämnar honom dock inte under äktenskapet. Till sist är han så bedrövad över sin egen situation, att han helt enkelt bekänner allt inför sin hustru. Hon gråter. Men hennes kärlek till honom är stor nog, att acceptera detta drag hos sin make (antagligen hade hon väl redan anat hur det låg till), och därefter blev deras band än starkare.
Så går deras relation från att på Wikner från början ha varit direkt frånstötande, till att de i varandra har den djupaste vänskapsförbindelse — om än med separata sovrum.
"Min hustru har blivit min trogna och själuppoffrande vän. Hennes kärlek till mig känner inga gränser, och hon begär ingen annan känsla tillbaka, än den jag kan giva."Wikner intygar, att när han faktiskt gift sig, kunde han inte ha valt en bättre hustru. De två har aldrig bråkat, skriver han, och han ser sitt äktenskap trots allt som en Guds välsignelse — som dessutom välsignades med två söner.
* * *
Wikner berättar också öppenhjärtigt, men utan all sensationalism eller önskan att chocka, om en del sexuella erfarenheter han gjort före sitt äktenskap: hur han förfört unga män, och hur unga män förfört honom. Ibland är de sexuella erfarenheterna förknippade med varma känslor — ibland verkar det mest vara fråga om att ge en hungrande sexualitet näring. Han märker hur han förälskar sig i en ung man, och i denna relation finnar han en oerhörd innerlighet. Den är:
"...ännu för min föreställning kringgjuten av en ett slags skimmer av outsäglig ljuvhet, jag ville nästan säga — ehuru det måste förefalla som en hädelse — av helighet."
* * *
Wikner argumenterar för en mildare inställning från samhället gentemot homosexuella. Han menar, att för de homosexuella själva, är det naturliga i själva verket homosexuell kärlek,och nämner som ett berömt exempel, att ett träd som växer under en klippa ej som andra träd kan växa rakt upp. Det måste ta en egen väg runt klippan, eller dö. Man kan inte begära av det, att det skall växa rakt igenom stenen. Att begära av en homosexuell människa, att han skall älska en kvinna, är, skriver Wikner, som att säga åt honom att du får välja...
"...till deltagare i din könsnjutning vem du vill bland världens millioner, med undantag endast av några närmare släktingar, och med undantag av var och en, som du kan älska: över varje din verkliga kärleksförbindelse lyser jag min förbannelse."
Wikner fortsätter, och menar, att är denna lag rättvis, så finns det någon barmhärtighet i den — så finns det ingen Gud. Han anklagar Mose och Paulus — minns väl att Wikner är djupt religiös — för att med sina homofientliga uttalanden ha gjort fel, och han utbrister, att han därför stämmer dem inför Guds dom. Redan bortser man från många av Mose bud och en del av Pauli ord: varför skulle man då vara bunden av dem som talar om homosexualitet?
Redan har de flesta, menar Wikner, gått ifrån tanken på Bibeln som ofelbar. Att man fortfarande använder den mot homosexuella, säger han, torde helt enkelt förklaras med att den används då den "passar in med Edra förutfattade meningar."
Men Wikner avfärdar inte bara invändningar mot homosexualitet. Han gör även det sensationella, att han över ett sekel innan det blev aktuellt i verkligheten, föreslår samkönade äktenskap som en möjlig lösning på problematiken!
"Låt den vara, såsom nu mellan äkta makar, ett heligt trohetsförbund."Han varnar därvid efterkommande tiders myndigheter — att om de inte frivilligt ger detta åt hans beklämda bröder, kommer man att ta det ändå, för man kan inte arbeta mot människas själva natur. Ja, hur skulle väl de makthavande känna det, om de homosexuella var i majoritet och förbjöd de förras möjligheter att ingå äktenskap?
* * *
Jag har här presenterat några axplock ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser. Jag har tillåtit mig att skriva långt, eftersom skriften är något unikt i svensk HBT-historia. Med plågsam tydlighet berättar Wikner om sina egna kval, och med närmast helig vrede uppmanar han kommande tider att vara mer barmhärtiga än de innevarande. Det är läsning som torde vara viktig för alla som intresserar sig för HBT-historia, ja, för alla homosexuella svenskar, som nu möjligen tar sin frihet för given.
* * *
Förutom Wikners text, finns i volymen även ett förord av Torsten S:son Frey, som presenterar Pontus Wikner och hans manuskripts historia. Sist i boken finns även en essä av Lechard Johannesson som går lite mer på djupet med Wikner som person och hans verk. Inte minst behandlas Wikners nästan svärmiska eller mystika religiositet.
— — —
Psykologiska självbekännelser, Pontus Wikner. Askild & Kärnekull 1971. 119 sidor.
Livet är bra märkligt, i förra veckan stötte jag på namnet Pontus Wikner i samband med utredningen av mordet på Olof Palme (ett gammalt intresse; jag själv var 12 år då och min far nybliven riksdagsman efter valet hösten innan). Han var då, 1986, en ung polisman som, tillsammans med sin kollega, var andra polisbilen vid mordplatsen knappt en minut efter dådet, men då de var ute som civila spanare forsatte de Sveavägen norrut för att svänga höger mot Luntmakargatan för att försöka genskjuta gärningsmannen, då de hörde vad som hänt. Där såg de bl.a. en grön VW Passat, en bil som senare skulle komma att efterlysas av polisen. Några år senare, då han tjänstgjorde i Sandviken, fick han dock veta att de detaljerade uppgifter han hade lämnat i en promemoria till utredningen "kommit bort". Wikner är idag verksam som författare. Efter att under natten ha börjat jag läsa en gammal deckare av Maria Lang, "Använd aldrig arsenik" (1984), gör jag idag så en sökning på henne, och där dyker samma namn upp igen, Pontus Wikner! Den person hon disputerade på i sin litteraturhistoriska avhandling 1946. Att denne äldre Wikner var homosexuell och skrev sina psykologiska självbekännelser om detta redan år 1879, gör det än mer intressant, då jag de facto delar hans läggning (nota bene ej för gossar). Tack för tipset, denna bok skall definitivt införskaffas!
SvaraRaderaOj, intressant! Tack för kommentar.
SvaraRadera