fredag 17 augusti 2012

Bokrecension: Mäster Olof & Folkungasagan | August Strindberg

August Strindberg, ca. 1900
Mäster Olof och Folkungasagan är två dramer, skrivna av August Strindberg (1849–1912), först tryckta 1872 respektive 1899.

* * *

Jag är inte van att läsa dramer – inte heller är jag van att gå på teater. Förmodligen passar mig ändå läsning av en pjäs bättre än åseendet av en, även om jag hade önskat att jag oftare masat mig iväg och sett skådespel framföras av de fantastiska figurer som förmår memorera textmassor av den omfattning som är aktuellt.

* * *

I den volym från 1928 som jag läst, ryms alltså två av Strindbergs dramer. Mäster Olof handlar om reformatorn Olaus Petri, och Folkungasagan koncentrerar sig på kung Magnus Erikssons nedgång och fall.

I Mäster Olof möter vi först en ung Olof, som börjat umgås med de kätterska protestantiska tankarna, och får utstå spe för detta av kyrkliga potentater. Men Olof, utbildad vid Wittenberg, faller Gustav Vasa i synen, och tas till vara av honom såsom en förmåga att ta i tjänst i statsapparaten.

Olof blir inblandad i en komplott mot kungen, och döms till döden, men återkallar sina kungaupproriska uppfattningar och får förlåtelse. Sista akten slutar med att Olof, skamfylld för att ha övergett sina ideal, kastar sig på en skampall efter att ha hört den medsammansvurne Gert, som skall avrättas, ropa "Avfälling!"

På det hela utgör pjäsen framförallt en fin illustration av hur det kan tänkas ha varit i en tid av religionsbyte.

Folkungasagan behandlar kung Magnus Erikssons livsöde, vari han skildras som en mild man med folkungaättens blodskuld hängande över huvudet. Den (ännu inte) heliga Birgitta spelar en framträdande roll som intrigant. Konungen bannlyses på grund av en obetald skuld till kyrkan, och blir avsatt från tronen, vars krona bäres av Magnus ovillige son Erik, samtidigt som Albrekt av Mecklenburgs styrkor närmar sig Stockholm och pesten sveper över staden.

De synnerligen komplexa situationen som omgav kung Magnus har Strindberg av naturliga skäl tvingats förenkla, så att handlingen är betydligt mer poetisk än faktabaserad, liksom han även fick göra i fallet med Mäster Olof. Det hindrar dock inte att denna lek med historiska händelser är spännande och engagerande.


* * *

Vad jag särskilt uppskattar med den här formen av prosa, är det koncisa och pregnanta upplägg som blir nödvändig. Handlingen är i stor utsträckning driven av dialogen — ofta endast förtydligad av scenanvisningar om vad som händer för övrigt. Replikerna är dynamiska och jag kan tänka mig vilken effekt de månne kan ha på en scen i munnen på en skicklig skådespelare: en Torsten Flinck, en Mikael Persbrandt.

Och Strindberg, som jag personligen bara undantagsvis läst efter att – till oförställda förvåning och möjligen förakt – inte ha insett det fantastiska med Röda rummet, vill jag gärna läsa mer av.
— — —
Mäster Olof; Folkungasagan, August Strindberg, Albert Bonniers förlag 1928. 309 sidor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar