Tips: Skrivråd hos The Guardian

Debutantbloggen tipsar om en artikel hos The Guardian: Ten Rules for Writing Fiction, där en mängd författare lämnar råd inför skrivande av skönlitteratur. Råden är av olika slag — en del mer humoristiska, men många allvarligt menade. Läsvärt, i båda fallen!

Några exempel:

"Never use a verb other than 'said' to carry dialogue."

— Elmore Leonard

"Read it aloud to yourself because that's the only way to be sure the rhythms of the sentences are OK (prose rhythms are too complex and subtle to be thought out – they can be got right only by ear)."

— Diana Athill

"Learn poems by heart."

— Helen Dunmore

"Cut out the metaphors and similes."

— Esther Freud

Citat: Nietzsche om korthet och aforistik

Friedrich Nietzsche

"Der Aphorismus, die Sentenz, in denen ich als der Erste unter Deutschen Meister bin, sind die Formen der »Ewigkeit«; mein Ehrgeiz ist, in zehn Sätzen zu sagen, was jeder andre in einem Buche sagt - was jeder andre in einem Buche nicht sagt."

"Aforismen, sentensen, i hvilka jag såsom först bland tyskar blifvit mästare, äro formerna för 'evigheten'; det är min ärelystnad att i tio satser säga, hvad hvarje annan säger i en bok, — hvad hvarje annan icke säger i en bok..."

— Friedrich Nietzsche

* * *

Citatet hämtat ur Afgudaskymning, kapitlet "Ströftåg af en otidsenlig", aforism 51. Övers. Ernest Thiel.

Brev: Kafka om vilka böcker man bör läsa

Franz Kafka 1906

"Ich glaube, man sollte überhaupt nur solche Bücher lesen, die einen beißen und stechen. Wenn das Buch, das wir lesen, uns nicht mit einem Faustschlag auf den Schädel weckt, wozu lesen wir dann das Buch?"

"Jag tror att man överhuvudtaget endast borde läsa sådana böcker, som slår och sticker en. Om boken som vi läser inte slår oss ur sadeln med ett knytnävsslag, varför läser vi den då?"

— Franz Kafka
Ur brev till Oskar Pollack 27 januari 1904

Bokrecension: Pilgrim på havet | Pär Lagerkvist

Pilgrim på havet är skriven av Pär Lagerkvist (1891–1974).

Den djupt symbolmättade romanen har i synnerhet två förgrundsgestalter: pilgrimen Tobias och sjörövaren Giovanni. Tiden då berättelsen utspelar sig är obestämd, men med tanke på det starka pilgrimstemat, anar jag att vi befinner oss nånstans i en tidig medeltid. Det är emellertid ovidkommande för skildringen i sig.

Tobias ska fara till Det heliga landet. Men istället för att åka med den ordinarie båten, som alla andra pilgrimer far med, ger han allt han äger åt skepparen på en skum skuta, som visar sig vara en båt full med sjörövare. En av dessa är den storbyggde Giovanni, som Tobias kommer nära. Giovanni öppnar med tiden sitt hjärta för Tobias, och berättar sin livshistoria för pilgrimen, att han var en präst, som hamnade i en passionerad kärlekshistoria — som med tiden ledde till att han hamnade på detta piratskepp, där han glädjer sig åt det råa, raka livet och hororna i hamnarna.

* * *

Jag tror att man kan lägga in ganska mycket i berättelsen. Liksom i en gammaltestamentlig text, skapar Lagerkvist — sin vana trogen — en berättelse utmejslad liksom i sten. Prosan är hård och osentimental, med utrymme att spinna sina egna tankar kring dess struktur.

För mig blir Pilgrim på havet ett tvivlets evangelium. Samlade på havet med sina olika livsöden, glömmer de sjöfarande sitt förflutna, mister sina gamla mål, och inspireras av det likgiltiga stora, det allting gömmande och överväldigande stora blå.

Tobias går ombord i avsikt att komma till Det heliga landet. Vi får aldrig riktigt veta, varför han inte ansluter sig till de skönsjungande pilgrimerna på pilgrimsskeppet; varför han föredrar att förbli ombord det ogästvänliga piratskeppet. Men det antyds ändå, att hans resa liksom mister sitt mål. Målet är inte längre det viktiga för Tobias. Resan i sig får allt fokus, blir meningen. Det förflutna och det framtida bleknar, för en närvaro i nuet, där grubbel får vika. Han når "[i]nte trygghet, men frid".

Giovannis berättelse, som upptar en stor del av romanen, vittnar om en djupt religiös mans avfall från och utkastande ur sin religion efter att ha kapitulerat inför kärleken och passionen; en kärlek till en enskild människa, som omöjliggör kärleken och lydnaden inför Gud. För Giovanni mister Gud sin relevans, ställd i relation till den konkreta kärlek han känner till en gift kvinna, som också åtrår honom. Ingen av dem uppfyller den andres ideal; trots detta förenas de gång på gång i sin passion. Båda ensamma. Båda flyktandes från sin ensamhet.

* * *

Pilgrim på havet är en gripande och mångtydig text. Den står som en antites till det självklara, den driver tvivlet och det inte perfekta, och förkunnar att det duger gott så. Hellre, verkar den säga, ett uppriktigt liv, än ett liv förvrängt av falska ideal och hyckleri. Hellre smuts och ovisshet, än rökelsedoft och steril religiositet. Tobias och Giovanni finner frid i denna tillvaro, symboliserad kanske främst i det böljande, överväldigande stora havet.

Om någon någonsin skulle hålla en andakt befriad från religiösa dogmer, kunde Pilgrim på havet göra en utmärkt grund för en sådan betraktelse: i den finns djup, tolkningsmöjligheter och en djup mänsklighet.
— — —
Pilgrim på havet, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers förlag 1966. 185 sidor.

Text: ur Pilgrim på havet | Pär Lagerkvist

Pilgrimen Tobias, ombord på en båt i avsikt att ta sig till Det heliga landet, har precis börjat läsa havet.

"Att inte oroa sig så mycket, att finna frid... Inte trygghet men frid.

Och att inte jaga så ivrigt efter något bestämt mål, efter en mening, så som han gjort, inte hetsa och jaga sig själv mot någonting bestämt. Och inte hålla på och döma sig själv, anklaga sig för vad man förbrutit och för sin falskhet och oredlighet och för att man kanske inte är någon riktig pilgrim och för att det kanske är blod på pengarna som man betalar sin överfart till Det heliga landet med... Om det nu finns något heligt land, eller om bara havet finns...

Inte ängslas så mycket och inte vara så uppriven och förtvivlad för att man inte har kommit till någon vishet, inte är säker på någonting alls... Att vara nöjd med ovissheten, nöjd och lycklig med den... med osäkerheten... att välja det. Välja själva ovissheten och osäkerheten... Välja sig själv, sådan man är. Att våga vara sådan man är, utan att förebrå sig något för det.

Och välja havet, det opålitliga, gränslösa, okända havet, och en ändlös färd utan något bestämt mål, utan något mål alls..."

— Pär Lagerkvist, ur Pilgrim på havet

Ett sånt tvivlarens evangelium...

Bokrecension: Notiser om liv och död | Herbert Tingsten

Notiser om liv och död är skriven av Herbert Tingsten (1886–1973), professor i statsvetenskap (1935–1946) och legendarisk chefredaktör på Dagens Nyheter (1946–1959).

Herbert Tingsten är väl värd att läsa. Även om man av någon anledning inte håller med honom i hans politiska uppfattningar eller i hans omdömen om fenomen omkring honom, så är han ett stilideal av Guds nåde. För mig är Tingstens koncisa men lätta prosa ett stort föredöme, något att sträva efter, alltid.

Notiser om liv och död ges ut 1967. Det är en åldrad mans reflexioner kring allehanda ting. I mycket är notiserna — eller essäyerna eller krönikorna — något av kommentarer från en man som känner döden närma sig. Kommentarer som en man som älskar att skriva vill få ur sig och lämna efter sig. Inte minst tydligt blir det, när Tingsten mycket personligt och gripande skriver om sin djupa dödsskräck.

"...vissheten om att vi glider in i skymningen färgar allt."

Det är Tingstens ord. Och något av denna skymningskänsla, en ändå mätt och avslappnad känsla, finns med i många av de texter som finns med i boken.

* * *

Tingsten konstaterar, att många som åldras, också liksom per automatik blir mer intresserade av religion och det andliga. Tingsten berättar, att det för honom snarast är tvärtom. Han finner ingen substans i den samtida svenska kristenhetens texter — för i mångt och mycket är det texter som intresserar denne litteraturälskare.

"...det mesta synes mig [... ] vara rent snömos..."

Visst ger han utrymme åt vissa undantag. Men omkring sig ser han en kristendom som mist sin stadga, en kristendom på reträtt, där fasta begrepp faller bort, till förmån för truismer av slaget att Gud är kärleken eller den yttersta verkligheten. Vackra ord — men inte mycket att hänga sig fast vid, för en man slagen av dödsskräck och hög ålder.

Tingsten ser, förstår läsaren, förvisso ärlighet hos kyrkan: han är ingen ikonoklast. Han ser hur kyrkan försöker komma till rätta med sin religion, göra sig av med det absurda, och tala om det som det tydligen inte går att tala om — men han ser också hur kyrkan misslyckas med detta.

* * *

En av texterna, "Om dödsfruktan", är helt och hållet vigd åt temat rubriken anger. Tingsten är, som sagt, helt frank och personlig. Vad han erfar är inte någon sorts allmän, klädsam melankoli inför döden, utan en reell, psykologiskt tärande fruktan. Han har inget till övers för den dödsromantik han så ofta mött i litteraturen. Han hatar tanken på döden, och ändå når den honom ideligen.

Tingsten får sig brev tillsända. Oftast vänliga röster uppmanar honom att ta sin tillflykt till tron; det är en tro han inte kan dela. Han skriver att han visserligen bett vid något tillfälle, som när hans hustru var sjuk, men att det mer var som en sista utväg — inte ett utslag av någon verklig tro. Han hänvisar också till statistik från sin egen tid, som visserligen spretar, men ger för handen, att troende och icke-troende i stor utsträckning känner av dödsfruktan i samma grad.

Tingsten frågar sig vidare, om den fromme verkligen kan vara bekväm i sin syn på döden. Visst förväntar den fromme sig, eller hoppas åtminstone på, att han eller hon efter döden skall komma till himlen. Men helvetet — som det redan på Tingstens tid talades så lite om — finns givetvis också som en möjlighet.

Så står han med sin dödsfruktan. Han använder ett citat från Turgenev:

"Som ni vet finns det ibland i en våning en svag lukt av mysk, som man inte kan bli fri från. Vad mig angår, finns det alltid en lukt av död, av förintelse, av förruttnelse omkring mig."

Kanske kände Tingsten något liknande: tanken på döden ständigt närvarande.

* * *

Professorn känner ingen som helst tröst i de ofta anförda tankarna, som bland annat förts fram av Pascal: "...där jag är, är inte döden, där döden är, är inte jag." Han kallar en sådan hållning för falsk, en ordlek. Det är ju, skriver Tingsten, just denna överhängande intighet, där man inte längre är, som man är rädd för — förlusten av identiteten.

Tingsten antyder också den institutionalisering av döden, som det emellanåt talas om. Det är numera ovanligt att döden är så närvarande i familjen, som den ofta var för ett sekel eller två sekel sedan. Med stor sannolikhet lever en människa länge nog för att nå sin ålderdom. Barnadödligheten sjunker, säkerheten i livet ökar.

"...man vet någorlunda vilka som är dömda och hur lång frist de har."

Med denna distansering från döden som ständig möjlighet, följer att döden nästan alltid ses som ett misstag, en olycka, ett fel. Om det än rör en till hög ålder kommen man, som avlidit av hjärtslag efter en alltför ansträngande promenad, eller en kvinna som blivit förkyld, och förkylningen sedan övergått till lunginflammation som ledde till döden. — Döden har blivit det aparta, inte något naturligt.

Trots denna förändring, resonerar Tingsten kring, om inte dödsskräcken är större under hans egen tid — kanske just för att döden blivit förväntad vid en viss ålder; den kommer inte i samma utsträckning som en överraskning. — Men han lämnar ändå frågan öppen: om dödsskräcken var större förr än vad den är nu. Han kan känna, att de religiösa nog "har det bättre ställt än förnekare av min typ", åtminstone sen helvetestron förbleknat.

Tingsten är övertygad om att döden är detsamma som personens förintelse. Det största incitamentet för honom, att tro annorledes, är hoppet att återigen se sina kära. Men "[i]nsikten om tankens orimlighet har emellertid helt segrat."

* * *

Döden och dödsfruktan har alltså en viktig plats i Notiser om liv och död, och tillhör väl det mest givande och berörande att läsa i volymen. Men Tingsten ger också fler exempel på sin goda formuleringskonst och klara tanke. Han resonerar om egenskaper som "godhet", "ondska", "avundsjuka" och "att vara förrädare". Han går på djupet med sin egen syn på bönen i ett avsnitt. Han far ut hårt mot filosofkejsaren Marcus Aurelius och hans Självbetraktelser, om vilka han skriver:

"Vid tre genomläsningar, skilda av ett eller annat årtionde, finner jag honom lika tröttsam och retsam..."

Tingsten skriver också om "Konsten att vara tråkig", om några olika obehagliga platser han besökt — han kallar dem "helveten" — och avslutar med en tredelad betraktelse kring vetenskapens plats i politik och opinion, där han lustmördar en viss atomfysiker och författare vid namn Snow, som allmänt propagerat för naturvetenskapens, och främst kärnfysikens, överlägsenhet över humaniora.

* * *

Herbert Tingsten är mycket behaglig att läsa. För egen del kan jag stämma in i många av hans slutsatser och analyser, så det finns där en åsiktslikhet som naturligtvis verkar positivt på min uppfattning om honom också. Men detta oaktat, hoppas jag att jag, om jag än inte hållit med honom, att jag i lika stor grad som nu hade uppskattat och beundrat hans stil, hans pregnans, hans klarhet.

Notiser om liv och död är en samling texter som berör och leder läsaren vidare mot egna reflexioner. Tingsten må vara död sedan decennier, men hans texter kan som väl är fortsätta inspirera läsare.
— — —
Notiser om liv och död, Herbert Tingsten, P.A. Norstedt & Söners förlag 1967. 186 sidor.

Uppsnappat II: I motionsspåret

Tre tjejer. Hur gamla? Tolv år? Tretton år? De går hand i hand utmed motionsspåret, i vårvärmen, en fredagseftermiddag. Hästsvansar, foundation. De pratar allvarligt med varandra när de går förbi (låtsas inte om mig).

— Du är väl lite kär i Omer? Alla är lite kära i Omer. Jag är lite kär i Omer.

Mycket allvarligt.

Tjejerna, desperat beredda på vuxenlivet, försvinner bakom mig. Jag går med hunden i kopplet, har svettig Stetson på huvudet. Hunden skuttar glatt. Tröjan klibbar mot ryggen.

Madonna, yttrandefrihet och S:t Petersburg

Måhända är S:t Petersburgs nya lagstiftning om yttrandefrihet angående HBT-ämnen bekant. Den sjunde mars 2012 blev den regionala lagen underskriven av guvernören, som gör det olagligt att ägna sig åt "allmänna aktiviteter i avsikt att göra propaganda för sodomi, lesbianism, bisexualitet och transsexualitet bland minderåriga".

Lagen är luddigt formulerad. Exakt vad den innebär är oklart.

Emellertid kopplar lagtexten indirekt ihop HBT-personer med pedofili. De unga skall ju, menar lagen, skyddas från HBT-personernas rekrytering, deras propaganda. Det intellektuellt ohederliga i en sådan sammankoppling är givetvis uppenbar: men där är den likväl; färdig att göda de fördomsfullas fördomar. Och redo att sätta effektfulla käppar i den framåtskridande utvecklingens hjul.

* * *

Den här minoriteten — bögar, lesbiska, bisexuella och transpersoner i S:t Petersburg — är alltså så farlig, att myndigheterna tar sig rätten att häva deras yttrandefrihet, och alla de människors yttrandefrihet som vill berätta om HBT-ämnen. De sätter barriärer för möjligheten, att nå unga HBT-personer med fakta, vetenskap, och för all del ett ack så nödvändigt stöd: att de inte är onormala, att man inte har rätt att trampa på deras rättigheter och personlighet, att det finns många fler som de — även om HBT-personer i Ryssland är utsatta för extrema påtryckningar.

Fjolårets våg av självmord bland unga HBT-personer i USA, där i vilket fall yttrandefriheten inte är så beskuren som i Ryssland, får mig givetvis att tänka på den psykiska hälsan bland unga HBT-personer i Ryssland, som inte får laglig tillgång till balanserad information via skola eller samhället i ämnesområdet.

* * *

Så frågorna blir många. Är det fortfarande lagligt att undervisa om homosexualitet och HBT-personers villkor i skolorna? Är det möjligt att låta unga HBT-personer förstå att de inte är sjukliga eller abnorma, med en sådan lagstiftning? Hur påverkar lagen möjligheten att göra kulturevenmang med HBT-tema? Filmer? Skriva böcker? Sända ett opartiskt teveprogram i ämnet? Stämmer det, som ryska HBT-aktivister menar, att Pride-parader nu i praktiken har förbjudits i staden?

HBT-aktivister påpekar, att det finns anledning att se S:t Petersburg som något av ett försöksprojekt i frågan, även om lagen införts även på andra håll i republiken. Det finns risk att lagen sprids till fler regioner, som ett ondskefullt tystnadens och tigandets virus. Det finns skäl till oro, för alla oss som bryr oss om rätten att tala fritt, skriva fritt, och för alla oss som tycker att det är vidrigt att trampa på en minoritet som man dessutom redan så effektivt försöker trycka ner mot S:t Petersburgs kalla gator.

* * *

Det var så nyss som 1993, som homosexualitet dekriminaliserades i Ryssland. Ämnet homosexualitet är känsligt, och de som kämpar för homosexuellas lika rättigheter i samhället, får genom en censurlag som den som nu genomdrivits i S:t Petersburg ett kraftigt bakslag. Starka krafter i Ryssland, såsom den ortodoxa kyrkan, kräver hårdare tag mot homosexualitet. Prideparader stoppas ofta av polis. Trots omvärldens kraftiga fördömanden av den nu inslagna vägen.

* * *

Det som sker i S:t Petersburg föraktligt, avskyvärt, individfientligt, ohederligt.

Det är därför välkommet, att Madonna gör ett uttalande på sin hemsida. Hon skall nämligen ha konsert i S:t Petersburg, och det har varit tal om att hon borde bojkotta staden. Madonna väljer annorlunda.

Hon kategoriserar sig, i sitt uttalande, som "frihetskämpe". Hon åker till S:t Petersburg

"...to speak up for the gay community, to support the gay community, and to give strength and inspiration to anyone who is or feels opressed."

Det är en viktig symbolhandling. Och det är min förhoppning, att denna symbolhandling följs av fler. Och att kampen för yttrandefriheten aldrig någonsin må dö. Inte ens under trycket av inskränkta politiker och en lika inskränkt kyrka.

Och det är min förhoppning, att åtminstone en del av den energi som läggs ner i den årliga Prideparaden i Stockholm, av oss HBT-personer kunde läggas ner på de regioner runtom i världen, där man inte nått lika långt i HBT-frågor som i Sverige.

Vi har mycket kvar att göra.

* * *

Mer:
Gay News Network: St. Petersburg introduces anti-homosexuality law
ABC News: 'Gay Gag Rule' Now Law in St. Petersburg
All Out: Russia Silenced
Madonna.com: Madonna Answers St Petersburg's Controversy
Huffington Post: Madonnas Vows To Oppose St. Petersburg's 'Gay Propaganda' Law During Upcoming Performande
Huffington Post: St. Petersburg Approves 'Gay Promotion' Fines: Russian City's LGBT Bill Draws Protests

Bokrecension: Pariah | Bob Fingerman

Pariah är en zombieroman författad av Bob Fingerman (f. 1964), och mig tillsänd av goda makter på Swedish Zombie, där denna recension också är publicerad.

Det är nåt med just zombiegenren som är oavlåtligt fängslande. För mig är det – nog – främst det faktum, att världen genom zombieutbrottet sätts i undantagsläge, de normala strukturerna faller ihop och människorna står kvar, nakna och utlämnade åt sig själva, att på nytt bygga upp en civilisation, och att bekämpa hotet liksom på vildens nivå: med våld, med list, med gemensamma krafter. — It's back to nature.

I Bob Fingermans postapokalyptiska värld befinner vi oss i ett lägenhetshus i New York, på 1620 York Avenue. Där har ett dussintal personer barrikaderat sig, och utanför på gatorna tumlar de odöda omkring, till synes med det enda syftet i sin existens att äta levande människokött.

Genom att berättaren ständigt håller sig på samma kunskapsnivå som de vilka han berättar om, hålls vi i dunklet om vad som egentligen orsakade zombieutbrottet, hur många de är, och faktiskt — om i princip allt som sker utanför de människors horisont som berättelsen handlar om. Det är mycket effektivt. Vi behöver då som läsare inte få oss förklarat några detaljer kring zombieutbrottet: vi ställs inför faktum. Vi får inte veta hur det ser ut i Paris, London eller Stockholm: vi är grundade i vad som kan skönjas från ett enda hus i New York. Mer än så behövs inte.

* * *

Men i Fingermans Pariah är zombiemassorna ändå mest en fond. Pariah är inte berättelsen om Den Stora Kampen Mot Zombies. Den är berättelsen om det dussintal människor som råkat hamna i samma hus, och deras relationer med varandra, och deras demoner. Den direkta interaktionen med de odöda är egentligen minimal, fastän de odöda är själva förutsättningen till att människorna fösts samman.

Så Pariah är inte, för att tala i filmtermer, främst en thriller. Det är ett mörkt drama. Ångestdrama. För Fingerman lyckas med bedriften att blåsa liv i sina ännu levande karaktärer, och ge dem psykologiskt trovärdiga personligheter.

Så har vi den omåttligt obehaglige machosportfånen Eddie, med klara psykopatiska drag. Vi har konstnären Alan, med sin faiblesse för kvinnliga former. Vi har Eddies rumskamrat Dave, som vid apokalypsen nu mer än gärna låter sin latenta homosexualitet blomma ut. Vi har ensamvargen Dabney, som helst håller till på taket. Och flera.

Pariah är berättelsen om dessa människor, under omkring ett halvår. Och om en människa till, som blir själva navet i berättelsen: den tonårsflicka som en dag kommer vandrande rakt igenom zombiehorden, utan att bli angripen.

* * *

Språket är rått och rakt på sak. Just som det ska vara. Men själva berättelsen tillåts ta sin tid: berättandet är, utan att släppa spänningen, långsamt och liksom småputtrande. Vardagsledan beskrivs lika effektfullt som våldsamheter och konfrontationer. Prosan är tillgänglig och opretentiös, och blir därigenom så mycket kraftfullare.

Fingerman faller inte heller för frestelsen att överlasta berättelsen med bakgrund; några få stycken behandlar de barrikaderades tidigare liv; men vanligen bara hur det tedde sig någon vecka tidigare, innan utbrottet blev totalt, eller så får vi veta mer om personerna genom deras egna berättelser i dialoger och reflexioner.

* * *

Jag har läst en och annan zombiebok som i princip uteslutande handlar om kampen mot de odöda. Jag blev därför förvånad — på ett bra sätt — över Pariah, som inte så mycket handlar om kampen mot de odöda, som de levandes kamp mot varandra. Det är en kamp som blir så mycket mer dynamisk, eftersom Fingerman lyckats göra sina karaktärer tredimensionella och realistiska: de är inga hjältar, bara vanliga människor i en begränsad miljö med tusentals odöda människoätare utanför fönstren.
— — —
Pariah, Bob Fingerman, Tor Fiction 2010. ISBN: 978-0-7653-6520-0. 370 sidor.

Dikt: Människorna | Hjalmar Söderberg

Jag sitter och ser på dem genom ett glas,
som jag tagit i arv från min moder.
De springa omkring vid dagsljus och gas
att skaffa sig spilta och foder.

Det är lama och lytta och döva med lur
och blinda, som stappla och treva,
och pucklar, som göra de sköna sin kur.
Så dö de. Hur kunna de leva?

— Hjalmar Söderberg, "Människorna" (1906)

Citat: Kampen mot klichéerna

"All writing is a campaign against cliché. Not just clichés of the pen but clichés of the mind and of the heart."

— Martin Amis

Bokrecension: Stånd och klasser i forna dagars Sverige | Sven Ulric Palme

Stånd och klasser i forna dagars Sverige är en serie radioföredrag som historikern, sedermera professorn, Sven Ulric Palme (1912–1977) höll 1945, och som sedan gavs ut i bokform 1947. Och ja, Sven Ulric Palme var släkt med statsministern med samma efternamn: de var kusiner.

Stånd och klasser i forna dagars Sverige sveper över enorma perspektiv; Palme följer stratifieringen inom det svenska folket från hednatid och fram till nittonhundratalet. Vi följer således utvecklingen från ett ättesamhälle vidare över ett ståndssamhälle, som till sist utvecklas till ett klassamhälle.

* * *

För egen del, som aldrig riktigt fastnat för ekonomisk historia och därmed sammanhörande ämnen, dröjer jag mig gärna kvar i de första kapitlen, där läsaren får en aning om hur samhället var organiserat och fungerade i den förkristna perioden och framåt medeltiden: perioder som jag för tillfället är särskilt intresserad av.

Särskilt givande tycker jag Palmes beskrivning av trälarnas situation är. Trälarnas liv och leverne har jag aldrig fördjupat mig särskilt i. Palme ger mig dock en del kött på benen.

* * *

Så, menar Palme, var trälen egendomslös och ansågs själv vara en egendom till den bonde som ägde honom, ungefär på samma sätt som bonden ägde ett djur. Trälens liv var inte mycket värt, och ägaren kunde utan någon som helst anledning ta livet av honom eller henne.

Trälarna kan inte ha varit få.

"Säkert har trälarna emellertid under vikingatiden till antalet varit lika många som de fria bönderna, kanske rent av fler än de."

Vidare, berättar Palme, var trälen som person ofta utlänning, medrövad som krigsbyte, företrädesvis från estniska eller ryska folkstammar. Eller så var trälen avkomling till en sådan person. Men även fattiga svenskar kunde välja att ge sig själv som träl, eller dömas till träldom på grund av någon förbrytelse. Hade man själv valt att gå i träldom, kunde man eventuellt även lämna detta kast, om man genom arbete lyckats betala för sin frihet.

Längre fram kunde en betrodd träl även fungera som bryting, och i princip fungera som sin herres fogde på ett av honom ägt gods.

Med tiden blev det otympligt att hålla sig med trälar, som ju rimligen måste hållas med mat och husrum året runt. Man övergick, skriver Palme, stegvis till att hyra legohjon på säsongsbasis vilket blev billigare.

Successivt kom så träldomen att avskaffas. Bondestammen var väl inte alltid så förtjust över det, men kyrka, stormän och konungamakten gick i bräschen. Kung Magnus Eriksson lät på 1330-talet stadga, att barn till trälar skulle bli fria. Därmed var träldomen definitivt avskaffad, om än på sikt. Det blev också vanligt, att stormän i sina testamenten lät frige sina trälar.

Nåväl, jag blev tillräckligt intresserad av träldomen i Sverige, för att på tips av en vän beställa Stefan Brinks rejäla utredning av ämnet i Vikingarnas slavar.

* * *

Trots att Stånd och klasser i forna dagars Sverige i sitt ursprungsskick varit radioföredrag, är prosan inte särdeles talspråksmässig. Den är snarare torr. Men till sin oerhörda fördel koncis. Mycket koncis. Det är lätt att följa med, när Palme med breda penseldrag målar upp tusen års socialhistoria.

Vad jag bär med mig från Palmes bok, är framför allt en del ifyllning av terra incognita i mitt historiska medvetande. Såsom en del om trälarnas liv, som beskrivits ovan, och en del om hur vanligt folk delades in i landbor, backstugusittare, tjänsthjon och andra kategorier. Samt medvetenheten, om att tillhörighet till ett visst stånd, alls inte innebar att man nödvändigtvis delade samma ekonomiska klass som andra det tillhöriga; en man från knapadeln hade mycket mer gemensamt med bonden, än med stormän ur sitt eget stånd.
— — —
Stånd och klasser i forna dagars Sverige, Sven Ulric Palme, Kooperativa Förbundets Bokförlag 1947. 105 sidor.

Tips: Sista dagarna av bokrean

Gick förbi Akademibokhandeln här i Borås, och lade märke till att det är slutrea. Då kunde jag givetvis inte låta bli att gå in; det var ju ändå femtio procent på reautbudet. Och när jag kom ut igen, hade jag fått med mig följande volymer, som verkar intressanta:

Tom Holland: Tusenårsstriden: Hur kristendomen segrade i Västeuropa (2009)
Stephen King: Strax efter solnedgången (2010)
Johan Norberg: Den eviga matchen om lyckan: Ett idéhistoriskt referat (2009)
Thomas Pink: Kort om fri vilja (2004)

Så, har du nära till en boklåda, så kan det kanske löna sig att titta in.

Skiss: Kristendom och fornnordisk mytologi

En av de saker som gör studiet av de fornnordiska skrifterna, sagorna och myterna så intressanta, är att de vittnar om en förkristen kultur, dess etik och verklighetsuppfattning. De två paradigmen skiljer sig markant åt.

I den äldre Eddan finner vi Hávamál, ”Den höges sång”, som innehåller 164 sentenser, och lär vara nedtecknad i Norge på 900-talet. Orden läggs i Odens mun. Och desamma har jag burit omkring på någon dag nu, och läst till egen uppbyggelse. Några reflexioner kring vad som däri sägs, i relation till den kristna verklighetsuppfattningen följer här nedan.

* * *

Man märker i Hávamál av några kärndygder, som lovordas mer än andra. Det talas mycket om mod, om klokskap, om självständighet men även om förankring i sin ätt. Hávamál talar om liknöjdhet inför döden, och om att inte tala i onödan, ej heller att onödigtvis berusa sig, för då flyter visheten bort. Man skall vara gästfri och man skall underhålla sina vänskapsrelationer. Det är också viktigt att slå vakt om sitt eftermäle och att vara flitig i sitt värv. Dödsromantik är helt frånvarande.

Den etik som kristendomen predikar är delvis avvikande från detta. Nog skall även den kristne vara modig och stå för sin tro. Men hedningen skall inte behöva trycka sin religion på andra: ”Bättre är intet bedja, än att blota för mycket”. Hedningen är modig för sin egen skull, för sin ätts skull, och är beredd att vedergälla den som är ond. Tanken på att vända andra kinden till, och så passivt acceptera övervåldet och övergreppet, är mycket, mycket avlägsen för den som tagit Odens ord till sig. Förlöjligar någon dig — ja, så förlöjliga då tillbaka.

Där kristendomen predikar ”en dårskap för världen”, slår hedendomen vakt om vishet och klokskap. Så är också Oden vishetens Gud, som ju till och med offrar sitt ena öga för att nå fördjupad kunskap, och som hänger sig själv i nio nätter, för att få insikt i de magiska runornas hemligheter. En man skall, som han, vara eftertänksam och söka visdom: ”Bättre börda man ej bär på vägen än mycket mannavett.”

Inte heller skall man godtroget tro alla om gott: ”ovisst är att veta, var ovänner sitta borta på salens bänkar.” Och ”Ovis man tror alla vara vänner, som vänligt le”. Man ska dock underhålla sina vänskapsrelationer, vara noga med att ge gengåvor, och vara en prydnad för sin släkt.

Där den kristne talar om att man ska se på liljorna på ängen, som inte arbetar, och att var dag har nog av sin börda, där talar hedningen om att man ska stiga upp tidigt och arbeta: ”rask är till hälften rik”. Och den som lever slött, kommer också att bli känd för sin slöhet, då ordet sprids som ”låga tändes av låga”. Man ska efter sitt, och samtidigt inte snåla inför gäster.

Livet är något vackert och viktigt. ”Bättre är att leva än att liv sakna; vid liv, får sig karl alltid ko.” En vacker strof i Hávamál talar om livets värde i motsats till dödens. Det står, att har man svårt att gå, kan man rida. Hör man inte, kan man ändå strida och är man blind, är man i alla fall inte brännskadad. Men ”ej av någon nytta är liket”. Och är man än rik och har man än undvikit strider hela sitt liv, så kommer likväl döden en dag ändå: ”Eld såg jag brinna, i bål åt den rike”.

Men trots att döden och romantiska, fåfänga tankar om densamma – såsom de kristnas tal om himmelrike och tillvaro i Guds närhet – är så frånvarande, bör man ändå bemöda sig om att lämna ett gott eftermäle, ty även om människan är död, lever ändå hennes minne kvar: ”…eftermälet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.”

Man märker inte av någon sexualfientlighet eller ens försiktighet inför det sexuella hos Oden. Där kristendomen är sträng på området, säger Hávamál, att ”För älskog lasta aldrig man skall sin nästa någonsin”, samtidigt som den heterosexuelle mannen varnas för kvinnornas list, som lätt får mannen att tappa koncepterna. Och vinner man än ”gods eller kvinnors gunst”, så behöver inte det betyda att man blir klokare för det. Klokheten är en förmögenhet i sig och för sig.

Visst är Hávamál emellanåt häpnadsväckande patriarkal i sina råd — men så skrevs den också i en häpnadsväckande patriarkal tid, om än inte lika patriarkalisk som den kristna eran länge varit.

* * *

Således: där kristendomen talar mycket om försakelse och asketism, talar hedendomen om ett närvarande liv, ett liv i nuet. Livet efter döden talar Hávamál inte alls om. Inte heller finns där ett enda ord av Oden, om att man måste tro nåt särskilt eller hålla nåt för särskilt sant. Istället skall man jaga klokheten och visdomen.

Resultaten av vad man bör komma fram till, tiger han dock om. Där den kristne är en viator, en vägfarande utan hem i denna värld, är hedningen grundad i marken, ”Ett bo är bäst, fast blott helt litet"...

Också att gräma eller oroa sig gör man gott i att undvika: man kan, berättar Hávamáls författare, grubbla sig sömnlös på nätterna: det hjälper intet alls. När man vaknar är likväl "vedermödan [...] som den var", vare sig bättre eller sämre.

Naturen är hela tiden närvarande i metaforer och liknelser; något förakt för livets villkor märks inte; snarare skall man göra, rekommenderar Hávamál, så mycket som möjligt av det, vilka problem man än har – men Oden skaldar ändå, om att den människa förtorkar som ingen älskar, och frågar sig varför man skall leva utan att bli älskad. Det ses som något svårt: inte att man inte tror på det ena eller andra, eller är avvikande på annat sätt.

Och de gamla stroferna handlar om att hålla sig nära sina vänner, att inse att "man är mans gamman", illustrerat genom att vägen till ovän alltid är lång, men till vän alltid gen. Har man nått framgång, kan man dessutom unna sig; det ligger inget självändamål att plåga sig: "Den som välstånd förvärvat har, skall torftighet ej tåla". Och har man något, skall man gärna ge det till nån man tycker om, sin "älskling", som det står — och inte spara på det. Vi är långt borta från kristendomens kärva inställning till de jordiska tingen.

* * *

Hávamáls närmaste motsvarighet bland de bibliska skrifterna torde väl vara Ordspråksboken. Men där Ordspråksboken är omåttligt torr och snusförnuftig, är Hávamál mustig, mystisk och långt ifrån lika moralistisk. De forna föreställningarna om Oden, de hängdas gud, lyser igenom:

"Den tolfte jag kan
om uppi träd jag ser
hängda döda dingla.
Så ristar jag
och runor färgar,
att den kroppen kommer
och talar till mig."

* * *

Jag är dras till den fornnordiska litteraturen och myterna; de vittnar om ett alternativ till den judeokristna verklighetsuppfattningen och livshållningen – den hedniska hållningen är livsbejakande och grundad i själva livet, det goda livet, här och nu. När jag läser Hávamál mår jag bra, och mycket av vad skalden en gång skrev, finner genklang i mig, nu, såhär långt efteråt.

Texterna handlar om att stå för vem man är, att ha vett att tiga och vett att tala. Att inte vara dumdristig, och att ständigt söka klokskap:

"Då tog jag att förkovras
och kunnig vara,
att växa och väl trivas;
ord mig av ord
ord skapade,
verk mig av verk
verk alstrade."

Och mer än så skall jag inte skriva om detta nu, i lydnad inför rådet: ”tala, vad som höves, eller tig!”

* * *

Projekt Runeberg har hela texten online: Hávamál.

Citat: Berusad av att skriva

"You must stay drunk on writing so reality cannot destroy you."

— Ray Bradbury

Fragment: Vårdikt

dessa bleka spöken
tittar ut ur cementbyggnader,
vandrar på trottoarerna,
ser sig yrvakna omkring

det är vår i luften

hukande framför teveapparaterna i ett halvår
har de antagit samma färg
som färgen på den molnsky som inte längre finns kvar

det är vår i luften

hukande, gråa spöken
bleka som gammal asfalt
tittar fram ur byggnader av cement

vandrar på torra trottoarer
ser ner på snödrivorna som fortfarande finns kvar
som vägrar smälta och vägrar dö

och dessa bleka spöken
ska späka sig i solen
på stränder på Väskusten,
på Kanarieöar, på Cypern, i Thailand

innan återigen hösten kommer
men sin befriande svalka, köld och väta
då är våren sedan länge glömd
och man längtar återigen till mörkret
till tevens ljus, till de levande ljusens ljus

och julen är plötsligt något
att se fram emot

men nu, nu är våren här

Nystart hos Frangere

Webbjournalen Frangere (tidigare "Fragment") aviserar en nystart. Det ser vi fram emot. De kulturella och extremt välskrivna texterna på Fragment var god läsning — och jag har saknat de alltmer sällsynta inläggen.

Tagen och läsen.

Gärdhemsbesök

Jo, så besökte jag Gärdhem i Dalsjöfors igen, för att samla på mig lite böcker. Dagens fynd blev de följande:

Andersen, H. C.: Resa i Sverige (1964)
Carlsson, Bo Göran: Asaguden Balder (2008)
Ferris, Timothy: 4 timmars arbetsvecka (2011)
Lagerkvist, Pär: Pilgrim på havet (1966)
Pettersson, B. U.: Den svenske handsekreteraren (1900)
von Platen, Magnus (red.): Världens bästa essayer i urval (1961)
Rydberg, Victor: Romerska kejsare i marmor (1913)
Svahn, Clas: Berättelser om det okända (2008)
Wahlström, Sten & Weibull Jörgen: Historia på plats (1990)
Åberg, Alf: Karolinska kvinnoöden (2000)

Och denna nätta lilla samling böcker betalade jag ej ens hundra kronor för. Ett lyckat fiskafänge, således.

Bokrecension: Brottsling och bödel | Lars Levander

Galgbacken i Skene

Den klassiska studien Brottsling och bödel är skriven av Lars Levander (1883–1950) gavs ut första gången 1933. Jag har läst en facksimilutgåva från 1975.

I Brottsling och bödel undersöker Levander synen på brott och straff i den svenska historien, med fokus på Vasatiden. Studien överflödar av intressanta anekdoter, varvid Levander knappast begränsar sig till Gustav Vasas och hans ättlingars tid. Det finns i skildringen gott om berättelser och beskrivningar som stammar från 1700-tal och 1800-tal. Begränsningen i studien synes därför inte i första hand vara i tid, utan i tema.

Det är en riktig djupdykning i svenska (och i någon mån Nordiska) folkets historia vad gäller brott och straff, som Levander ger oss. Han skriver själv i sitt förord, att han skrivit sin bok på fritiden, och att han inte haft vetenskapliga pretentioner; likväl är det ett värdefullt bidrag till förståelsen av vår historia som Levander producerat.

Arbetet är fantastiskt välstrukturerat till sin disposition. Trots de många anekdoterna ur tänkeböcker, domsböcker och från folksägner, håller han sig konsekvent till ämnet i det kapitel läsaren för tillfället befinner sig i. Dessutom är boken välförsedd med fotnoter med källhänvisningar. Till det kommer en stor mängd väl valda illustrationer.

* * *

Som jag väl någon gång förut skrivit, så orienterar jag mig gärna mot allmogens levnadsbetingelser när jag läser historia. Konungar och aristokraters historia rör föga mitt röda torparblod. De är undantagen, de är de få. Det är de stora massornas historia jag tycker är mest fascinerande. Och genom en så ingående beskrivning av våra förfäders seder vad gäller hantering av brottslingar (brottslingar vad gäller lagar som stipulerar som brott en hel del som vi i dag snarast skulle tycka vore gott och riktigt), lär oss, tänker jag, en hel del om folks levnadsbetingelser: vad de hade att rätta sig efter, vad de såg, vad de erfor.

Levander berättar mycket om hängningar, om steglingar, om gatlopp och fängelsehålor. Men för att fokusera helt kort på ett av de mest fascinerande kapitlen, skulle jag vilja återge lite av vad han skriver om ett ämbete som i Sverige sedan länge är borta: skarprättarens.

* * *

Skarprättaren, eller mästermannen, eller bödeln, innehade en uppgift som man i gamla tider såg ner på. Bödeln var en avskydd man, och yrket var knappast något som var man sökte sig till. Ofta var det så, berättar Levander, att en person dömd för ett brott, emellanåt kunde få välja mellan att avrättas — eller bli bödel.

Bödeln och hans dräng — rackaren — utgjorde, skriver Levander, ett eget kast i samhället, som var omöjligt att ta sig ifrån, om man en gång kommit dit. Bödeln och rackaren med hela sina familjer hade att framleva sitt liv i den skymningszon där de hade att utföra sitt arbete.

Bödeln bodde vanligen i stadens sämst beryktade område. Och för att han inte skulle besmitta andra människor med sin låghet, hade han på krogen sin alldeles egen stol, och sitt eget glas. Föreställningen om bödelns orenhet kunde ta sig rent bisarra uttryck. Levander berättar om en präst som blivit slagen av en bödels son. Konsekvensen var, att prästen därefter inte fick predika.

Bödeln umgicks i samhällets lägsta kretsar. Det berättas, att bödelshuset ofta var tillhåll för prostituerade, gatpojkar och tjuvar. Eftersom det ingick i bödelns uppgift att förse sig med information om dessa kretsar av folk, torde han haft stor nytta av detta sällskap.

Enär bödelsgörat var så föraktad, var det också ett brott att skälla någon för att ha med bödeln att göra. Levander berättar till exempel om en kvinna i Uppsala som sagt — oriktigt — att en viss flicka varit dotter till en bödel. Det fick hon betala nio mark för, och ålades att slå sig själv på munnen, samtidigt som hon sade att hon ljugit, under det att hon går baklänges ut ur rådstugans dörr.

* * *

Bödeln bar i regel en skamdräkt, som utmärkte honom. Levander säger, att det magra källmaterialet berättar, om att mycket rött här ingick i bödelns kläder, åtminstone under tiden före Vasatiden. Inte sällan hade bödeln, såsom en gång dömd brottsling, dessutom någonstans på sin kropp brännmärkts. Kanske hade han också fått ett eller båda öronen avskurna.

Längre fram försöker myndigheterna att få bort föreställningen om bödeln som oren och som lågkastig. När boken skrevs mindes folk fortfarande egentliga bödlar från runtomkring landet. Levader säger, att dessa då vanligen minns honom som svartklädd med vita handskar.

* * *

Bödeln hade varierande uppgifter. Direkt med ämbetet förknippade tjänster, var sådant som att halshugga, att hänga, att hugga handen av någon, att ordna med rådbråkning och styckning, att bränna på bål, att hämta självmördare och gräva ner dem på galgbacken, att prygla, att driva ut förvisade personer ur stad eller härad, att tortera, att märka med brännmärke, att skära ut tunga eller öron. I ett tidigare inlägg ger jag ett utdrag ur Levanders bok, som visar vad en bödel kunde förtjäna för dessa olika tjänster: Text: Skarprättartaxa 1736.

Bödeln kunde också sko sig (måhända bokstavligen talat) på att honom ibland tillföll, att ta vara på de avrättades kläder.

Bödeln — som det i regel fanns en av i varje stad — hade också att hålla koll på de prostituerade, att ägna sig åt "pryglande av dårarna i dårhuset", att hålla efter lösa grisar och hundar, och hålla rent på gatorna. Under häxjaktstider ansågs möjligen bödeln som särskilt kunnig, varvid han hade att hjälpa till med avgörandet kring huruvida utpekad person verkligen var en häxa.

Levander berättar också, att det kunde stå ett särskilt sken av magi kring bödeln och rackaren, vilket inte verkar märkligt, med tanke på ur avskilda de var från samhället. Det torde skapat en viss motvillig, mörk respekt för mästermannen, trots föraktet.

Vad gäller just avrättningarna, skriver Levander om hur man allmänt värderade de olika sätten att tas av daga. Skamligast ansågs det vara, att bli hängd. Det var ursprungligen tjuvarnas straff. Man kunde dock få förmånen att bli benådad — till svärdet, som ansågs vara ett finare sätt att mista livet på.

Halshuggning medelst svärd var nog bland det svåraste av bödelns många arbetsuppgifter. Den dömde skulle då knäböja, och bödeln hade att med helst ett enda slag försöka skilja huvudet från kroppen, vilket uppenbarligen inte kan vara lätt. Avrättning där den dömde vilade halsen mot stupstocken och skiljandet av huvud och kropp skedde med yxa var säkerligen en något enklare uppgift. Dekapitering med yxa trängde längre fram i tiden ut dekapitering med svärd.

En bödel som inte på ett effektivt och snabbt sätt tog livet av den dömde fick gärna utstå åskådarnas hån. Ibland gick det rentav till handgripligheter med stenkastning, och det kunde hända att bödelns eget liv kom i fara, om han inte lyckades avrätta personen på ett sätt som ansågs acceptabelt för de som samlats för att åse händelsen.

* * *

Det kunde skrivas mycket mer i ämnet — både vad gäller skarprättaren och rackaren, men också om allt det andra som Levander skaffat sig gedigna kunskaper om. Men detta är nu inte uteslutande ett referat av boken: jag må också säga något om texten.

Nåväl, det är alltid lite vanskligt att läsa äldre böcker som har en vetenskaplig prägel (även om Levander själv skruvar ner förväntningarna i sitt ödmjuka förord). Vetenskapen utvecklas ju ständigt. Inte minst gäller detta historievetenskapen, där nya rön kan omkullkasta gamla slutsatser likaväl som att förstärka dem.

Men, det källmaterial som Levander alldeles uppenbart har hanterat, ger i vilket fall hans hans studie en tyngd och en känsla av tung genuinitet, som inte kan tas ifrån honom: förvisso står det som står i domsböckerna, och förvisso sade de gamle som de gjorde i de av honom upptecknade muntliga traditionerna. Därför vill jag mena, att Levanders klassiska bok om brott och straff i svensk historia äger aktualitet.

Visst är Brottsling och bödel märkt av sin tid. Ett antal gånger kommer Levander in på homosexualitet, som han i Sverige menar vara en ny brottskategori (homosexuella relationer var ju fortfarande brottsliga när Levander skrev), och att fenomenet gås förbi i tystnad under Vasatiden, medan det finns desto fler exempel på sodomi ifrån Danmark. Jag reagerar inför detta, och — utan att själv ha läst tänkeböckerna och domsböckerna — undrar hur det kan komma sig, att det skulle varit så tyst om homosexualitet under Vasatiden. Var man då särskilt tolerant? Eller höll de homosexuella sig särskilt dolda? — Det hade jag velat undersöka mera.

* * *

Har man en gnutta intresse för bödlar, steglar, dödens kulturhistoria, eller bara är allmänt intresserad av svensk historia, så bör man nog försöka få tag i en upplaga av Levanders Brottsling och bödel. Det är en bok med bestående värden.
— — —
Brottsling och bödel, Lars Levander, Gidlunds förlag 1975. ISBN: 91-7021-101-9. 279 sidor.

Bokrecension: "Såna" på Amerikabåtarna | Arne Nilsson

Svenska Amerika Liniens M/S Kungsholm.
Rökrum, 1:a klass. 1928.

"Såna" på Amerikabåtarna: De svenska Amerikabåtarna som manliga homomiljöer är skriven av sociologen Arne Nilsson.

För ungefär två år sedan recenserade jag Nilssons Såna & riktiga karlar, som behandlar tidiga homomiljöer i Göteborg. "Såna" på Amerikabåtarna fungerar på många sätt som en fortsättning och en fördjupning på den tidigare titeln. "Såna" på Amerikabåtarna kräver mer av sin läsare än Såna & riktiga karlar. Det gör den emellertid inte mindre intressant.

Basen för Nilssons utredning är intervjuer med tjugofem personer som var med när det begav sig, från Andra världskrigets slut, till mitten av sjuttiotalet. Intervjuade är både homosexuella som tjänstgjort på båtarna, och heterosexuella. Och vad Nilsson åstadkommer är en inträngande skildring av hur livet på båtarna var för en subkultur: de homosexuellas subkultur.

* * *

I ett Sverige som var mycket avvaktande för att inte säga direkt fientligt gentemot homosexuella, blev Amerikabåtarna på många sätt en fristad. Även om de som sökte sig till båtarna, och då främst till intendenturen, inte på förhand vetat om att det fanns en så stark homopopulation ombord, blev det snart uppenbart. Ombord fanns, enligt en av de intervjuade, "säkert över 100" homosexuella, när han själv var ombord.

Det gav givetvis de homosexuella helt andra förutsättningar för att leva öppet, och gav dem dessutom en maktposition, inte minst på grund av att deras väl utvecklade sociala förmågor värdesattes av rederiet. Bögarna var helt enkelt omtyckta av passagerare, och gjorde ett gott jobb.

På däck och i maskin var det betydligt färre homosexuella; det verkar ha funnits nästan — bildligt talat — vattentäta skott mellan de två kategorierna i besättningen. Intendenturens folk ansågs inte vara "riktiga sjömän", och likväl kunde fartyget knappast fungera utan dem, där de jobbade i köket, som uppassare, som sällskapsfolk och allt vad det kunde vara.

Emellertid verkar de homosexuella ombord inte sökt sig dit på grund av homomiljön och en förväntad fristad. Visst höll man ihop, man hade sina fester, och emellanåt blev det affärer av. Snarare verkar ett flertal andra faktorer ha spelat in: för folk i restaurangbranschen, där homosexuella män synes ha varit överrepresenterade, var det ett naturligt steg att försöka få tjänst på de luxuösa flytande hotellen. Men också hamnlivet verkar ha lockat: de homoerotiska mötena skedde alltså inte i första hand ombord, utan i hamnarna.

* * *

I synnerhet tidigt under den undersökta perioden, blir det tydligt i Nilssons studie, att "såna" själva anpassade sig till en särskild roll, som utmärktes av en stor grad av framhävande av kvinnliga attribut — fjollighet — som bland annat kom till uttryck i sättet att prata, det faktum att man gärna kallade varandra vid kvinnonamn, och anordnade dragshows. Sexuella relationer mellan dessa män var då ovanliga; istället var målet att försöka ragga upp "en riktig karl", det vill säga någon som inte uppvisade dessa kvinnliga attribut. Man hade sex med en annan "sån" endast när inget annat fanns att tillgå, och det kallades då "slå flat".

Först mot slutet av perioden verkar denna märkliga uppdelning i "såna" och "riktiga karlar" ha mattats av och försvunnit, och "såna" kunde i allt högre utsträckning börja söka homoerotiska kontakter med varandra.

* * *

I denna, åtminstone i tidigt skede, starka uppdelning mellan "såna" och "riktiga karlar", kunde man, bögar emellan, känna en stor gemenskap inom den egna gruppen. Unga män som kom från landsbygden fann plötsligt en social gemenskap, och behövde inte dölja sin sexuella läggning, eller svara på frågor från familjen om varför de inte behagade gifta sig.

Det verkar som att denna grupp utmärkte sig själva just som grupp genom dessa kvinnliga attribut. Jag tror inte att det är fråga om nån egentlig transvestitism, utan helt enkelt ett sätt att utmärka sig som homosexuella. Inte för att alla intervjuade kunna identifiera sig med denna markering av det kvinnliga. Likväl verkar dessa sätt att uttrycka sig själv varit mycket vanligt. Men det var alltså ovanligt, att man inom gruppen hade sexuella relationer. Även om det givetvis förekom.

* * *

Det är på ett sätt en tröstande tanke, att läsa om hur pionjärerna för någorlunda öppen homosexualitet på Amerikabåtarna fick stor frihet att vara sig själva. Men å andra sidan, är det också beklämmande, hur man genom att påtaga sig kvinnliga roller placerar sig själva i ett fack, och ger sig själva etiketter som särskilt kvinnliga — något som jag själv, som homosexuell, är helt främmande inför.

Jag för min del hade sannolikt inte trivts särskilt väl i de sammanhang som Nilsson beskriver. Jag hade nog trivts betydligt bättre bland karlarna på däck, även om det innebar att jag inte haft samma möjlighet att uttrycka min homosexualitet på samma sätt som om jag varit i intendenturen. Men så gav ju även de homosexuella herrarna i intendenturen inte heller egentligt utlopp för sin homoeroticism ombord — det var ju hamnarna som var målet för den typen av aktivitet. Deras gemenskap ombord verkar snarare ha varit just det: en social gemenskap, snarare än något annat.

* * *

Men med tiden verkar alltså denna rollfördelning som ovan beskrivits ha försvunnit. Man tappade den feminina identiteten. Feminina tillnamn försvinner, och sexuella förbindelser mellan homosexuella män ombord tilltog. Istället, menar Nilsson, för uppdelning mellan "såna" och "riktiga karlar" övergick uppdelningen till "homo-" och "heterosexuella". En intervjuad homosexuell man, som tjänstgjorde under den senare perioden, berättar att det var "ett knullande hej vilt, och det var mellan oss då". Så hade intresset vänts från utgruppen, mot den egna gruppen.

* * *

Det är viktigt att minnas, som Nilsson påpekar, att livet ombord inte bara var nöje. Tvärtom. Det var nästan bara jobb, hårt jobb, med långa, långa arbetsdagar. Också det lär ha inverkat dämpande på de sexuella aktiviteterna ombord, och till förmån för sexuella aktiviteter i hamn. Parsamhet verkar ha varit ovanligt. Först mot senare tiden märker man i Nilssons studie, att intresset blir mer inriktat på egentliga kärleksrelationer, snarare än snabba sexuella kontakter.

* * *

Det omfattande homolivet på Svenska Amerika Liniens fartyg tiger man tyst om. Studier om detta saknas sedan tidigare. I filmer och på återträffar, berättar Nilsson, tas aldrig ämnet upp. Kanske är detta inte bara ett problem som man kan skylla på den heteronormativa kulturen. Utan också på den code of silence som de homosexuella ombord lydde under. Trots sin öppenhet, verkar det som att man teg duktigt om vad som hände ombord, och om den starka homosexuella subkultur som fanns där. Det förklarar också, att många av de homosexuella män som mönstrade på, inte hade förväntat sig att finna den typen av gemenskap där.

* * *

Arne Nilsson studie av homolivet ombord på Svenska Amerika Liniens fartyg är banbrytande och viktig. Han har tagit sig an ett område, som, såvitt jag vet, i princip inte alls varit kartlagt eller analyserat förut. Särskilt tacksam är jag, för att Nilsson samlat in vittnesbörd från de äldre homosexuella herrar, som tjänstgjorde på båtarna på fyrtiotalet — innan deras historier inte längre är tillgängliga för eftervärlden.

Nilssons prosa är klingande klar, och studien är försedd med mycket omfattande notapparat, och en ordenlig litteraturförteckning för den som önskar fördjupa sig.

Den som är intresserad av homosexualitetens närhistoria bör läsa "Såna" på Amerikabåtarna, och på så sätt lära sig lite mer några av den öppna homosexualitetens pionjärer.
— — —
"Såna" på Amerikabåtarna: De svenska Amerikabåtarna som manliga homomiljöer, Arne Nilsson, Normal förlag 2005. ISBN: 91-975424-7-4. 214 sidor.

Text: Skarprättartaxa 1736

"Ein moderner Totentanz", Joseph Sattler 1912

I Lars Levanders klassiska bok om brott och straff, Brottsling och bödel, finns i kapitlet "Bödel, rackare och avrättning" en intressant skarprättartaxa från 1736, som återger vad man som mästerman kunde förvänta sig att tjäna vid diverse uppdrags utförande. Jag återger den här, något typografisk förändrad:

1:o För halshuggande med svärd eller yxa ... Dal. 5:-
2:o Särskilt för handens avhuggande ... 2:-
3:o Rådbråkande och halshuggande samt parterande och steglande på tvenne eller flere pålar, tillsammans ... 15:-
4:o Halshuggande eller steglande på en eller flere pålar ... 10:-
5:o Halshuggande och missdådares brännande i båle ... 10:-
6:o Oskäliga kreaturs dödande och uppbrännande, ett eller flere ... 5:-
7:o Upphängande i galge ... 8:-
8:o Självspillings utförande och nedgrävande ... 3:-
9:o Kåk- och hudstrykande ... 3:-
10:o Fördrivande utur stad eller härad ... 2:-
11:o Paskvillers eller smädeskrifters uppbrännande ... 2:-
12:o Knipande med tång, var gång ... 2:-
13:o Brännande i pannan eller å rygg ... 2:-
14:o Tungans avskärande ... 5:-
15:o Öronens avskärande ... 2:-

Tyvärr berättar inte Levander var denna taxa gällde. Men den ger en hel del information om vad för motbjudande sysslor en skarprättare — en bödel — förväntades ägna sig åt, och hur ansträngande de olika sysslorna ansågs vara i relation till varandra. Skarprättaren skall kunna hugga av kroppsdelar. Han skall hämta självmördare, och gräva ner dem — i regel på galgbacken. Han skall kunna knäcka ben och infoga människokroppar i stegel. Han ska kunna ge folk brännmärken och aga dem. Och så ska han kunna hugga huvudet av dem.

Det är kanske inte så märkligt, att i gamla tider bödelssysslan emellanåt gavs dem som dömts till döden som ett alternativ till att avrättas.

Text: Betraktelse kring två regementen

Det finns en skiljelinje i debatten mellan religiösa och ateister, som det inte talas mycket om. Många av de religiösa företrädarna är utpräglade humanister; de bildade bland dem talar ett humanistiskt språk, är böjda åt resonemang som handlar om hermeneutik, texttolkning, filosofi, existentialism och annat i samma sfär.

Många ateister är utpräglade naturvetare; de rör sig hemtamt i frågor som rör biologiska och fysiska fakta. De baserar sina resonemang på empiri, mätningar och experiment, som inte nödvändigtvis är överförbara på en humanistisk kontext.

Det gör att religiösa och ateister i stor utsträckning talar olika språk, och därför talar förbi varandra, eftersom man tyvärr ofta är så låst vid sitt eget perspektiv, att ett annat perspektiv inte bara svårt att sätta sig in i, utan också kan vara – så att säga – osynligt.

Naturligtvis finns det personer som är kompetenta att röra sig över båda fälten, och hanterar dem på ett utmärkt sätt. Men ändå känner jag ofta, att det finns en låsning kring detta: ett "de" och ett "vi", en gränsdragning som inte nödvändigtvis går mellan Religion och Ateism, utan mellan Naturvetenskap och Humanism.

Den ena parten förväntar sig ett samtal som utgår från observerbara fakta, den andra försöker föra ett samtal utifrån övergripande filosofiska infallsvinklar. Det vill säga — en annan typ av slutledningar, än de som hör hemma i ett fysiskt-biologiskt vetenskapsparadigm.

Man har helt enkelt olika diskurser. Olika ord. Olika betoningar och olika värderingar av utsagor. Ena parten når verkligheten genom att tala i metaforer och begreppsliga tolkningar, textappliceringar och annat. Den andra genom slutledningar baserade på empiri och logik. Och jag tror att båda sätten att förhålla sig till verkligheten, har sina poänger; inte bara endera av dem.

Ibland sker övertramp. När en humanistisk tolkning går överstyr och uttalar sig utanför sitt verksamhetsfält kan genast naturvetenskapliga metoder visa den felande till rätta. En metafor kan vara sann, så länge den inte tas bokstavligen: "Människan skapades av Gud" säger kanske något om hur man ser på människan, men det säger ingenting om hur människan bokstavligen talat kom till.

Man kan säga att livet är som en dag: med soluppgång, middag och solnedgång. Det är sant. I en metaforisk mening. Men man kan också säga att livet är en serie biologiska och fysiska händelser: befruktning, celldelning, tillväxt och celldöd. Det är sant i bokstavlig mening. Och de två begreppsliga världarna har svårt att nå varandra, ja, svårt att ens tala med varandra. Den ena hör poesin och skönlitteraturen till; den andra hör provrören och mätningarna till.

Jag minns en gång i skolan, när vi ombads skriva en text på temat: "Vad där kärlek". Jag var pretentiös som vanligt, och svarade något i stil med: Förmågan att kunna dö för någon annan. Det var mitt svar. En vän föredrog att se det på ett annat sätt — och beskrev kärleken som en serie kemiska processer.

Vi hade kanske båda rätt.

Men vi talade olika språk.

Naturligtvis är den naturvetenskapliga infallsvinkeln omistlig i debatten. En kyrkas ålder kan bestämmas med stor exakthet genom de stora landvinningar som gjorts med naturvetenskapliga metoder. Men nog är också den humanistiska infallsvinkeln också den omistlig, för att blåsa liv i de personer som på medeltiden satt i bänkarna; ja, för att få deras tankevärld att bli nåbar — genom att humanister tolkar texter och historiska utsagor.

Även det humanistiska perspektivet är omistligt, trots dess luddighet, dess ibland frustrerande inexakthet och enerverande förhållande till en poetisk sanning, snarare än en bokstavlig sådan.

Kanske sparkar jag nu in öppna dörrar. Eller måhända är det här en konflikt bara i mitt huvud. Likt förbannat ser jag den ändå överallt, hela tiden, i diskussion efter diskussion.

Video: I Want To Know What It's Like