Text: Betraktelse kring två regementen

Det finns en skiljelinje i debatten mellan religiösa och ateister, som det inte talas mycket om. Många av de religiösa företrädarna är utpräglade humanister; de bildade bland dem talar ett humanistiskt språk, är böjda åt resonemang som handlar om hermeneutik, texttolkning, filosofi, existentialism och annat i samma sfär.

Många ateister är utpräglade naturvetare; de rör sig hemtamt i frågor som rör biologiska och fysiska fakta. De baserar sina resonemang på empiri, mätningar och experiment, som inte nödvändigtvis är överförbara på en humanistisk kontext.

Det gör att religiösa och ateister i stor utsträckning talar olika språk, och därför talar förbi varandra, eftersom man tyvärr ofta är så låst vid sitt eget perspektiv, att ett annat perspektiv inte bara svårt att sätta sig in i, utan också kan vara – så att säga – osynligt.

Naturligtvis finns det personer som är kompetenta att röra sig över båda fälten, och hanterar dem på ett utmärkt sätt. Men ändå känner jag ofta, att det finns en låsning kring detta: ett "de" och ett "vi", en gränsdragning som inte nödvändigtvis går mellan Religion och Ateism, utan mellan Naturvetenskap och Humanism.

Den ena parten förväntar sig ett samtal som utgår från observerbara fakta, den andra försöker föra ett samtal utifrån övergripande filosofiska infallsvinklar. Det vill säga — en annan typ av slutledningar, än de som hör hemma i ett fysiskt-biologiskt vetenskapsparadigm.

Man har helt enkelt olika diskurser. Olika ord. Olika betoningar och olika värderingar av utsagor. Ena parten når verkligheten genom att tala i metaforer och begreppsliga tolkningar, textappliceringar och annat. Den andra genom slutledningar baserade på empiri och logik. Och jag tror att båda sätten att förhålla sig till verkligheten, har sina poänger; inte bara endera av dem.

Ibland sker övertramp. När en humanistisk tolkning går överstyr och uttalar sig utanför sitt verksamhetsfält kan genast naturvetenskapliga metoder visa den felande till rätta. En metafor kan vara sann, så länge den inte tas bokstavligen: "Människan skapades av Gud" säger kanske något om hur man ser på människan, men det säger ingenting om hur människan bokstavligen talat kom till.

Man kan säga att livet är som en dag: med soluppgång, middag och solnedgång. Det är sant. I en metaforisk mening. Men man kan också säga att livet är en serie biologiska och fysiska händelser: befruktning, celldelning, tillväxt och celldöd. Det är sant i bokstavlig mening. Och de två begreppsliga världarna har svårt att nå varandra, ja, svårt att ens tala med varandra. Den ena hör poesin och skönlitteraturen till; den andra hör provrören och mätningarna till.

Jag minns en gång i skolan, när vi ombads skriva en text på temat: "Vad där kärlek". Jag var pretentiös som vanligt, och svarade något i stil med: Förmågan att kunna dö för någon annan. Det var mitt svar. En vän föredrog att se det på ett annat sätt — och beskrev kärleken som en serie kemiska processer.

Vi hade kanske båda rätt.

Men vi talade olika språk.

Naturligtvis är den naturvetenskapliga infallsvinkeln omistlig i debatten. En kyrkas ålder kan bestämmas med stor exakthet genom de stora landvinningar som gjorts med naturvetenskapliga metoder. Men nog är också den humanistiska infallsvinkeln också den omistlig, för att blåsa liv i de personer som på medeltiden satt i bänkarna; ja, för att få deras tankevärld att bli nåbar — genom att humanister tolkar texter och historiska utsagor.

Även det humanistiska perspektivet är omistligt, trots dess luddighet, dess ibland frustrerande inexakthet och enerverande förhållande till en poetisk sanning, snarare än en bokstavlig sådan.

Kanske sparkar jag nu in öppna dörrar. Eller måhända är det här en konflikt bara i mitt huvud. Likt förbannat ser jag den ändå överallt, hela tiden, i diskussion efter diskussion.