Bokrecension: Brottsling och bödel | Lars Levander

Galgbacken i Skene

Den klassiska studien Brottsling och bödel är skriven av Lars Levander (1883–1950) gavs ut första gången 1933. Jag har läst en facksimilutgåva från 1975.

I Brottsling och bödel undersöker Levander synen på brott och straff i den svenska historien, med fokus på Vasatiden. Studien överflödar av intressanta anekdoter, varvid Levander knappast begränsar sig till Gustav Vasas och hans ättlingars tid. Det finns i skildringen gott om berättelser och beskrivningar som stammar från 1700-tal och 1800-tal. Begränsningen i studien synes därför inte i första hand vara i tid, utan i tema.

Det är en riktig djupdykning i svenska (och i någon mån Nordiska) folkets historia vad gäller brott och straff, som Levander ger oss. Han skriver själv i sitt förord, att han skrivit sin bok på fritiden, och att han inte haft vetenskapliga pretentioner; likväl är det ett värdefullt bidrag till förståelsen av vår historia som Levander producerat.

Arbetet är fantastiskt välstrukturerat till sin disposition. Trots de många anekdoterna ur tänkeböcker, domsböcker och från folksägner, håller han sig konsekvent till ämnet i det kapitel läsaren för tillfället befinner sig i. Dessutom är boken välförsedd med fotnoter med källhänvisningar. Till det kommer en stor mängd väl valda illustrationer.

* * *

Som jag väl någon gång förut skrivit, så orienterar jag mig gärna mot allmogens levnadsbetingelser när jag läser historia. Konungar och aristokraters historia rör föga mitt röda torparblod. De är undantagen, de är de få. Det är de stora massornas historia jag tycker är mest fascinerande. Och genom en så ingående beskrivning av våra förfäders seder vad gäller hantering av brottslingar (brottslingar vad gäller lagar som stipulerar som brott en hel del som vi i dag snarast skulle tycka vore gott och riktigt), lär oss, tänker jag, en hel del om folks levnadsbetingelser: vad de hade att rätta sig efter, vad de såg, vad de erfor.

Levander berättar mycket om hängningar, om steglingar, om gatlopp och fängelsehålor. Men för att fokusera helt kort på ett av de mest fascinerande kapitlen, skulle jag vilja återge lite av vad han skriver om ett ämbete som i Sverige sedan länge är borta: skarprättarens.

* * *

Skarprättaren, eller mästermannen, eller bödeln, innehade en uppgift som man i gamla tider såg ner på. Bödeln var en avskydd man, och yrket var knappast något som var man sökte sig till. Ofta var det så, berättar Levander, att en person dömd för ett brott, emellanåt kunde få välja mellan att avrättas — eller bli bödel.

Bödeln och hans dräng — rackaren — utgjorde, skriver Levander, ett eget kast i samhället, som var omöjligt att ta sig ifrån, om man en gång kommit dit. Bödeln och rackaren med hela sina familjer hade att framleva sitt liv i den skymningszon där de hade att utföra sitt arbete.

Bödeln bodde vanligen i stadens sämst beryktade område. Och för att han inte skulle besmitta andra människor med sin låghet, hade han på krogen sin alldeles egen stol, och sitt eget glas. Föreställningen om bödelns orenhet kunde ta sig rent bisarra uttryck. Levander berättar om en präst som blivit slagen av en bödels son. Konsekvensen var, att prästen därefter inte fick predika.

Bödeln umgicks i samhällets lägsta kretsar. Det berättas, att bödelshuset ofta var tillhåll för prostituerade, gatpojkar och tjuvar. Eftersom det ingick i bödelns uppgift att förse sig med information om dessa kretsar av folk, torde han haft stor nytta av detta sällskap.

Enär bödelsgörat var så föraktad, var det också ett brott att skälla någon för att ha med bödeln att göra. Levander berättar till exempel om en kvinna i Uppsala som sagt — oriktigt — att en viss flicka varit dotter till en bödel. Det fick hon betala nio mark för, och ålades att slå sig själv på munnen, samtidigt som hon sade att hon ljugit, under det att hon går baklänges ut ur rådstugans dörr.

* * *

Bödeln bar i regel en skamdräkt, som utmärkte honom. Levander säger, att det magra källmaterialet berättar, om att mycket rött här ingick i bödelns kläder, åtminstone under tiden före Vasatiden. Inte sällan hade bödeln, såsom en gång dömd brottsling, dessutom någonstans på sin kropp brännmärkts. Kanske hade han också fått ett eller båda öronen avskurna.

Längre fram försöker myndigheterna att få bort föreställningen om bödeln som oren och som lågkastig. När boken skrevs mindes folk fortfarande egentliga bödlar från runtomkring landet. Levader säger, att dessa då vanligen minns honom som svartklädd med vita handskar.

* * *

Bödeln hade varierande uppgifter. Direkt med ämbetet förknippade tjänster, var sådant som att halshugga, att hänga, att hugga handen av någon, att ordna med rådbråkning och styckning, att bränna på bål, att hämta självmördare och gräva ner dem på galgbacken, att prygla, att driva ut förvisade personer ur stad eller härad, att tortera, att märka med brännmärke, att skära ut tunga eller öron. I ett tidigare inlägg ger jag ett utdrag ur Levanders bok, som visar vad en bödel kunde förtjäna för dessa olika tjänster: Text: Skarprättartaxa 1736.

Bödeln kunde också sko sig (måhända bokstavligen talat) på att honom ibland tillföll, att ta vara på de avrättades kläder.

Bödeln — som det i regel fanns en av i varje stad — hade också att hålla koll på de prostituerade, att ägna sig åt "pryglande av dårarna i dårhuset", att hålla efter lösa grisar och hundar, och hålla rent på gatorna. Under häxjaktstider ansågs möjligen bödeln som särskilt kunnig, varvid han hade att hjälpa till med avgörandet kring huruvida utpekad person verkligen var en häxa.

Levander berättar också, att det kunde stå ett särskilt sken av magi kring bödeln och rackaren, vilket inte verkar märkligt, med tanke på ur avskilda de var från samhället. Det torde skapat en viss motvillig, mörk respekt för mästermannen, trots föraktet.

Vad gäller just avrättningarna, skriver Levander om hur man allmänt värderade de olika sätten att tas av daga. Skamligast ansågs det vara, att bli hängd. Det var ursprungligen tjuvarnas straff. Man kunde dock få förmånen att bli benådad — till svärdet, som ansågs vara ett finare sätt att mista livet på.

Halshuggning medelst svärd var nog bland det svåraste av bödelns många arbetsuppgifter. Den dömde skulle då knäböja, och bödeln hade att med helst ett enda slag försöka skilja huvudet från kroppen, vilket uppenbarligen inte kan vara lätt. Avrättning där den dömde vilade halsen mot stupstocken och skiljandet av huvud och kropp skedde med yxa var säkerligen en något enklare uppgift. Dekapitering med yxa trängde längre fram i tiden ut dekapitering med svärd.

En bödel som inte på ett effektivt och snabbt sätt tog livet av den dömde fick gärna utstå åskådarnas hån. Ibland gick det rentav till handgripligheter med stenkastning, och det kunde hända att bödelns eget liv kom i fara, om han inte lyckades avrätta personen på ett sätt som ansågs acceptabelt för de som samlats för att åse händelsen.

* * *

Det kunde skrivas mycket mer i ämnet — både vad gäller skarprättaren och rackaren, men också om allt det andra som Levander skaffat sig gedigna kunskaper om. Men detta är nu inte uteslutande ett referat av boken: jag må också säga något om texten.

Nåväl, det är alltid lite vanskligt att läsa äldre böcker som har en vetenskaplig prägel (även om Levander själv skruvar ner förväntningarna i sitt ödmjuka förord). Vetenskapen utvecklas ju ständigt. Inte minst gäller detta historievetenskapen, där nya rön kan omkullkasta gamla slutsatser likaväl som att förstärka dem.

Men, det källmaterial som Levander alldeles uppenbart har hanterat, ger i vilket fall hans hans studie en tyngd och en känsla av tung genuinitet, som inte kan tas ifrån honom: förvisso står det som står i domsböckerna, och förvisso sade de gamle som de gjorde i de av honom upptecknade muntliga traditionerna. Därför vill jag mena, att Levanders klassiska bok om brott och straff i svensk historia äger aktualitet.

Visst är Brottsling och bödel märkt av sin tid. Ett antal gånger kommer Levander in på homosexualitet, som han i Sverige menar vara en ny brottskategori (homosexuella relationer var ju fortfarande brottsliga när Levander skrev), och att fenomenet gås förbi i tystnad under Vasatiden, medan det finns desto fler exempel på sodomi ifrån Danmark. Jag reagerar inför detta, och — utan att själv ha läst tänkeböckerna och domsböckerna — undrar hur det kan komma sig, att det skulle varit så tyst om homosexualitet under Vasatiden. Var man då särskilt tolerant? Eller höll de homosexuella sig särskilt dolda? — Det hade jag velat undersöka mera.

* * *

Har man en gnutta intresse för bödlar, steglar, dödens kulturhistoria, eller bara är allmänt intresserad av svensk historia, så bör man nog försöka få tag i en upplaga av Levanders Brottsling och bödel. Det är en bok med bestående värden.
— — —
Brottsling och bödel, Lars Levander, Gidlunds förlag 1975. ISBN: 91-7021-101-9. 279 sidor.