Bokrecension: Notiser om liv och död | Herbert Tingsten

Notiser om liv och död är skriven av Herbert Tingsten (1886–1973), professor i statsvetenskap (1935–1946) och legendarisk chefredaktör på Dagens Nyheter (1946–1959).

Herbert Tingsten är väl värd att läsa. Även om man av någon anledning inte håller med honom i hans politiska uppfattningar eller i hans omdömen om fenomen omkring honom, så är han ett stilideal av Guds nåde. För mig är Tingstens koncisa men lätta prosa ett stort föredöme, något att sträva efter, alltid.

Notiser om liv och död ges ut 1967. Det är en åldrad mans reflexioner kring allehanda ting. I mycket är notiserna — eller essäyerna eller krönikorna — något av kommentarer från en man som känner döden närma sig. Kommentarer som en man som älskar att skriva vill få ur sig och lämna efter sig. Inte minst tydligt blir det, när Tingsten mycket personligt och gripande skriver om sin djupa dödsskräck.

"...vissheten om att vi glider in i skymningen färgar allt."

Det är Tingstens ord. Och något av denna skymningskänsla, en ändå mätt och avslappnad känsla, finns med i många av de texter som finns med i boken.

* * *

Tingsten konstaterar, att många som åldras, också liksom per automatik blir mer intresserade av religion och det andliga. Tingsten berättar, att det för honom snarast är tvärtom. Han finner ingen substans i den samtida svenska kristenhetens texter — för i mångt och mycket är det texter som intresserar denne litteraturälskare.

"...det mesta synes mig [... ] vara rent snömos..."

Visst ger han utrymme åt vissa undantag. Men omkring sig ser han en kristendom som mist sin stadga, en kristendom på reträtt, där fasta begrepp faller bort, till förmån för truismer av slaget att Gud är kärleken eller den yttersta verkligheten. Vackra ord — men inte mycket att hänga sig fast vid, för en man slagen av dödsskräck och hög ålder.

Tingsten ser, förstår läsaren, förvisso ärlighet hos kyrkan: han är ingen ikonoklast. Han ser hur kyrkan försöker komma till rätta med sin religion, göra sig av med det absurda, och tala om det som det tydligen inte går att tala om — men han ser också hur kyrkan misslyckas med detta.

* * *

En av texterna, "Om dödsfruktan", är helt och hållet vigd åt temat rubriken anger. Tingsten är, som sagt, helt frank och personlig. Vad han erfar är inte någon sorts allmän, klädsam melankoli inför döden, utan en reell, psykologiskt tärande fruktan. Han har inget till övers för den dödsromantik han så ofta mött i litteraturen. Han hatar tanken på döden, och ändå når den honom ideligen.

Tingsten får sig brev tillsända. Oftast vänliga röster uppmanar honom att ta sin tillflykt till tron; det är en tro han inte kan dela. Han skriver att han visserligen bett vid något tillfälle, som när hans hustru var sjuk, men att det mer var som en sista utväg — inte ett utslag av någon verklig tro. Han hänvisar också till statistik från sin egen tid, som visserligen spretar, men ger för handen, att troende och icke-troende i stor utsträckning känner av dödsfruktan i samma grad.

Tingsten frågar sig vidare, om den fromme verkligen kan vara bekväm i sin syn på döden. Visst förväntar den fromme sig, eller hoppas åtminstone på, att han eller hon efter döden skall komma till himlen. Men helvetet — som det redan på Tingstens tid talades så lite om — finns givetvis också som en möjlighet.

Så står han med sin dödsfruktan. Han använder ett citat från Turgenev:

"Som ni vet finns det ibland i en våning en svag lukt av mysk, som man inte kan bli fri från. Vad mig angår, finns det alltid en lukt av död, av förintelse, av förruttnelse omkring mig."

Kanske kände Tingsten något liknande: tanken på döden ständigt närvarande.

* * *

Professorn känner ingen som helst tröst i de ofta anförda tankarna, som bland annat förts fram av Pascal: "...där jag är, är inte döden, där döden är, är inte jag." Han kallar en sådan hållning för falsk, en ordlek. Det är ju, skriver Tingsten, just denna överhängande intighet, där man inte längre är, som man är rädd för — förlusten av identiteten.

Tingsten antyder också den institutionalisering av döden, som det emellanåt talas om. Det är numera ovanligt att döden är så närvarande i familjen, som den ofta var för ett sekel eller två sekel sedan. Med stor sannolikhet lever en människa länge nog för att nå sin ålderdom. Barnadödligheten sjunker, säkerheten i livet ökar.

"...man vet någorlunda vilka som är dömda och hur lång frist de har."

Med denna distansering från döden som ständig möjlighet, följer att döden nästan alltid ses som ett misstag, en olycka, ett fel. Om det än rör en till hög ålder kommen man, som avlidit av hjärtslag efter en alltför ansträngande promenad, eller en kvinna som blivit förkyld, och förkylningen sedan övergått till lunginflammation som ledde till döden. — Döden har blivit det aparta, inte något naturligt.

Trots denna förändring, resonerar Tingsten kring, om inte dödsskräcken är större under hans egen tid — kanske just för att döden blivit förväntad vid en viss ålder; den kommer inte i samma utsträckning som en överraskning. — Men han lämnar ändå frågan öppen: om dödsskräcken var större förr än vad den är nu. Han kan känna, att de religiösa nog "har det bättre ställt än förnekare av min typ", åtminstone sen helvetestron förbleknat.

Tingsten är övertygad om att döden är detsamma som personens förintelse. Det största incitamentet för honom, att tro annorledes, är hoppet att återigen se sina kära. Men "[i]nsikten om tankens orimlighet har emellertid helt segrat."

* * *

Döden och dödsfruktan har alltså en viktig plats i Notiser om liv och död, och tillhör väl det mest givande och berörande att läsa i volymen. Men Tingsten ger också fler exempel på sin goda formuleringskonst och klara tanke. Han resonerar om egenskaper som "godhet", "ondska", "avundsjuka" och "att vara förrädare". Han går på djupet med sin egen syn på bönen i ett avsnitt. Han far ut hårt mot filosofkejsaren Marcus Aurelius och hans Självbetraktelser, om vilka han skriver:

"Vid tre genomläsningar, skilda av ett eller annat årtionde, finner jag honom lika tröttsam och retsam..."

Tingsten skriver också om "Konsten att vara tråkig", om några olika obehagliga platser han besökt — han kallar dem "helveten" — och avslutar med en tredelad betraktelse kring vetenskapens plats i politik och opinion, där han lustmördar en viss atomfysiker och författare vid namn Snow, som allmänt propagerat för naturvetenskapens, och främst kärnfysikens, överlägsenhet över humaniora.

* * *

Herbert Tingsten är mycket behaglig att läsa. För egen del kan jag stämma in i många av hans slutsatser och analyser, så det finns där en åsiktslikhet som naturligtvis verkar positivt på min uppfattning om honom också. Men detta oaktat, hoppas jag att jag, om jag än inte hållit med honom, att jag i lika stor grad som nu hade uppskattat och beundrat hans stil, hans pregnans, hans klarhet.

Notiser om liv och död är en samling texter som berör och leder läsaren vidare mot egna reflexioner. Tingsten må vara död sedan decennier, men hans texter kan som väl är fortsätta inspirera läsare.
— — —
Notiser om liv och död, Herbert Tingsten, P.A. Norstedt & Söners förlag 1967. 186 sidor.