Text: Skarprättartaxa 1736

"Ein moderner Totentanz", Joseph Sattler 1912

I Lars Levanders klassiska bok om brott och straff, Brottsling och bödel, finns i kapitlet "Bödel, rackare och avrättning" en intressant skarprättartaxa från 1736, som återger vad man som mästerman kunde förvänta sig att tjäna vid diverse uppdrags utförande. Jag återger den här, något typografisk förändrad:

1:o För halshuggande med svärd eller yxa ... Dal. 5:-
2:o Särskilt för handens avhuggande ... 2:-
3:o Rådbråkande och halshuggande samt parterande och steglande på tvenne eller flere pålar, tillsammans ... 15:-
4:o Halshuggande eller steglande på en eller flere pålar ... 10:-
5:o Halshuggande och missdådares brännande i båle ... 10:-
6:o Oskäliga kreaturs dödande och uppbrännande, ett eller flere ... 5:-
7:o Upphängande i galge ... 8:-
8:o Självspillings utförande och nedgrävande ... 3:-
9:o Kåk- och hudstrykande ... 3:-
10:o Fördrivande utur stad eller härad ... 2:-
11:o Paskvillers eller smädeskrifters uppbrännande ... 2:-
12:o Knipande med tång, var gång ... 2:-
13:o Brännande i pannan eller å rygg ... 2:-
14:o Tungans avskärande ... 5:-
15:o Öronens avskärande ... 2:-

Tyvärr berättar inte Levander var denna taxa gällde. Men den ger en hel del information om vad för motbjudande sysslor en skarprättare — en bödel — förväntades ägna sig åt, och hur ansträngande de olika sysslorna ansågs vara i relation till varandra. Skarprättaren skall kunna hugga av kroppsdelar. Han skall hämta självmördare, och gräva ner dem — i regel på galgbacken. Han skall kunna knäcka ben och infoga människokroppar i stegel. Han ska kunna ge folk brännmärken och aga dem. Och så ska han kunna hugga huvudet av dem.

Det är kanske inte så märkligt, att i gamla tider bödelssysslan emellanåt gavs dem som dömts till döden som ett alternativ till att avrättas.