Fragment: Borås brinner!

Borås stad har genom historien drabbats av fyra mycket förödande stadsbränder. Jag gjorde en liten neddykning i olika källor, för att se om det gick att utforma en liten informell sammanfattning av vad som hände vid respektive tillfälle. — Så här är resultatet: en kort brandhistorik över den fyrfaldigt nerbrunna staden Borås.

* * *

Borås brinner!

Första gången Borås stod i brand var en blåsig decembernatt 1681. Branden började i viceborgmästarens hus vid Stora Torget och speds sedan med vinden. I princip hela staden brann ner och bara några gårdar i stadens utkant klarade sig oskadda.

Vid tiden för branden hade Carolikyrkan precis fått ett torn, men det förstördes i branden. Nio år senare var kyrkan återställd.

Den 21 december 1681 skickade brogmästare Nils Jacobsson och rådman Hufued Nilsson ett brev till konungen och berättade om branden:

"[V]år stad Borås, tillika med kyrkan, skolan och det nyss uppbyggde rådhuset, nästledende 12 och 13 december är, förmedelst en häftig vådeld, totaliter avbränd och i aska lagd, ja, så jämmerligen, att gravstenarna uti kyrkan äro alldeles sönderbrända och de dödas kroppar i grifterna av elden förtärda varandes icke mer än några små hydddor vid tullportarne av hela staden igen behållne, att borgerskapet således äro blevne husville och med störste jämmer måste beklaga den numera befunne bristen och saknaden av sitt förrige välstånd samt den nödliande som de nuförtiden äro underkastade."

Boråsarna flyr sin stad under branden, försöker rädda med sig sina värdesaker, och tar sin tillflykt till lador och fält. De som inte fick nånstans att bo på gårdarna, byggde sig hyddor på marken.

Man funderade i detta läget på att helt överge Borås, i synnerhet de rikare invånarna. För att förhindra massutflyttning infördes då helt enkelt reseförbud.

En konsekvens av branden, var att landshövdingen (som tydligen fick tillåtelse att resa) flyttade från staden, i väntan på att den skulle byggas upp. Men landshövdingen kom aldrig tillbaka — i Vänersborg sitter han än i dag, och det är Vänersborg som är residensstad, inte Borås.

* * *

Den andra branden drabbade staden 1727. Den gången uppstod den hos rådman Lars Larsson Strömberg, efter fiskkokning i brygghuset. Man hade sopat ihop elden och hällt vatten på den. Sen gick man och lade sig. Men på natten gick skomakaregesällen Anders Jönsson Bohman förbi utanför. Han såg att lågor slog ut genom väggen och väckte husfolket. Drängen och en grabb som bodde i huset bredvid köket skickade skomakaregesällen till kyrkan för att uppmärksamma eldvakten — som på den tiden fanns i tornet — att det var brand i staden. Skomakaregesällen och kvinnorna i huset försökte under tiden rädda vad som räddas kunde ur huset.

I tornet hade emellertid eldvakterna somnat båda två, istället för att sova om lott. Men till sist kom ringningen i gång. Eldens framfart gick dock inte att stoppa.

Efter branden stod endast ett femtontal hus kvar. Även kyrkan brann. Men inga liv förlorades.

För andra gången diskuterade man så om staden skulle överges. Man samlade borgerskap och ämbetsmän och ställde då helt enkelt frågan om man ville bygga upp staden igen. Svaret blev jakande. Och några år senare stod på platsen ett nytt Borås.

* * *

Den tredje branden bröt ut strax före jul 1822. Inte heller då blev mycket kvar, förutom det av Borås som var beläget norr om Yxhammargatan. 200 byggnader förstördes i grund.

Branden började hos gördelmakare Werfvin, som bodde nånstans mellan Carolikyrkan och Stora torget. En torkugn hade där blivit allför varm framåt kvällen, och träbitar inlagda på tork tog eld. Elden spreds till en bjälke, huset blev övertänt, och elden spreds vidare till husen omkring. När väl dåtidens brandkår kommit på plats, var det inte mycket att göra: brunnar tömdes, men vinden låg på. Det torde varit mycket kallt: isen på Viskan lär ha varit en aln tjock, och förhindrade att man på ett effektivt sätt kunde hämta vatten därur.

När elden falnade, hade återigen kyrkan och rådhuset brunnit ner. Två människor avled.

Den här gången verkar det inte ha varit någon tvekan om att staden skulle byggas upp igen. Kung Karl XIV Johan såg till att pengar sändes till Borås. Enskilda gåvor donerades. Stora lån utbetalades också. Och så fanns ju försäkringspengar. Man rev ner gamla rådhusets ruiner, och uppförde ett nytt på västra sidan av Stora torget — ett torg som nu utökats i yta. Några huvudgator breddades, men fortfarande fanns många smala passager där husen stod tätt. Och Stora torget var stadens enda större öppna yta.

* * *

Exakt på dagen hundra år efter den andra branden, var elden lös för fjärde gången. Året var då 1827.

Branden började tidigt på morgonen den 14 juli i snickare G. Olssons verkstad, som låg på norra delen av Sandgärdsgatan. Man hade kokat lim, varvid gnistor fallit i hyvelspån, varpå branden sprungit till liv.

Branden kom att bli den mest omfattande hittills. Stormvindar kastade omkring lågorna mellan husen. Den gick till och med över de nya, breda gatorna. Panik bröt ut.

Efter att elden slocknat saknade mängder av boråsare tak över huvudet. Inte bara bostäder, utan också arbetsplatser var förstörda. Slaget var mycket hårt.

Ett trettiotal hus stod kvar efter förödelsen, utöver kyrkan, prästgårdar, skolhuset och stadsfängelset.

Efter denna den sista stadsbrand infördes ytterligare direktiv för hur hus skulle byggas och gator breddades ytterligare. Dessutom anlades fler öppna platser. Vattenhämtningsplatser byggdes utmed Viskan. Yxhammargatan gjordes femtio alnar bred, och nuvarande Allégatan (tidigare Brunnsgatan) blev fyrtio alnar bred. Lilla Brogatan, ett av de i dag mest gångtrafikerade stråken i staden, blev 27 alnar bred.

Man önskade uppföra fler stenhus, men på grund av materialbrist gick den utvecklingen inte så fort framåt som man kanske tänkt sig. Hö och halm fick inte längre förvaras på vindar i bostadshus, inte heller fick stall eller fähus byggas ihop med bostadshus. Färgerier, smedjor, snickarverkstäder och andra särskilt utsatta arbetsplatser fick numera bara uppföras invid ån eller i mer glest bebyggda stadsdelar. Och så inrättades en frivillig brandkår jämte den formella officiella.

Och återigen inflöt betydande statliga medel och därtill togs lån för återuppbyggnaden av Borås. Men det tog tid för staden att komma på fötter. Landshövdingen konstaterar dock i en redogörelse för åren 1832 – 1836, att staden nu var "nästan helt och hållet åter bebyggd."

Det kusliga sammanträffandet med upprepningen av en förintande stadsbrand efter hundra år, sägs ha gjort att brandkåren samma dag 1927 hade full beredskap för en ny stadsbrand.

* * *

Dessa upprepade svåra bränder, är orsaken till att det finns så lite äldre bebyggelse kvar i Borås, sånär som på Carolikyrkan, som dock även den lidit svårt under eldsvådorna. Men i den centrala delen av staden ligger gatnätet kvar ungefär som de en gång planerades på 1600-talet.

* * *

Dessa fyra tragedier, som dock inte krävde många liv, enligt vad källorna rapporterar, gör Borås till en av de svårast elddrabbade städerna i landet. — När jag tog mina cigarettpauser i dag, var det svårt att inte tänka på hur husen som förr stod utmed gatorna jag gick på, gång på gång brunnit ner genom historien. I dag står husen stabila, hårda, kalla. Men Kaos är granne med Gud.

* * *

Tips: Englund om SAOL-appen

Läser hos Peter Englund om att det är en SAOL-app på gång, både till Iphone och Android. Appen släpps under senare delen av november. Läs mer om den på Englunds blogg Att vara ständig.

Semikolon — det är grejer, det!

På Svenska Dagbladets mycket läsvärda språkblogg, skriver Ylva Byrman om semikolonet.

Byrman förfasar sig över missbruket av semikolon, då det används som kommatecken eller kolon. Men hon accepterar ett korrekt bruk; ett bruk då semikolon används som det ska. Men helst vill hon se total avhållsamhet från tecknet.

Jag håller — naturligtvis — inte alls med. Tvärtom bör vi använda hela språkarsenalen, för att få så avvägda och tydliga texter som möjligt, med alla stilistiska möjligheter tillgängliga. Att försöka manövrera ut ett sådant språkligt verktyg, är att anlägga en ogrundad von Oben-attityd som är oklädsam: folk kan inte använda semikolon, menar Byrman, så de kan lika gärna låta bli.

Nåväl, folk har emellanåt svårt att använda stor och liten bokstav (under inflytande från engelskan), som kommentatorn hrk1917 påpekar vid inlägget. Inte avskaffar vi stor och liten bokstav för det.

Desto viktigare då, att se till att semikolonets riktiga bruk lärs ut tillsammans med kunskap som skillnaden mellan "de" och "dem". Även om ett riktigt snyggt bruk av detsamma väl främst lärs genom att läsa god prosa, där semikolonet används lika naturligt som vilket annat skiljetecken som helst.

Låt oss inte avskräckas! Jag tänker fortsätta avdela mina huvudsatser med semikolon, när jag tycker att det är befogat.

Bokrecension: Om ålderdom | Marcus Tullius Cicero

Marcus Tullius Cicero

106 f. Kr. – 43 f. Kr.

Om ålderdom (orig. De Senectute) är en liten skrift av Marcus Tullius Cicero (106 f.Kr. – 43 f.Kr.), översatt av Tore Janson.

Jag kan knappast ge mig på ett projekt i stil med att faktiskt recensera Cicero, en av tidernas främste retoriker och stilister. Men månne kan jag försöka tolka hans tankar kring åldrandet, såsom han ger uttryck för dem i Om ålderdom.

Boken är utformad som en dialog, där en åldrad Cato d.ä. (234 f.Kr. – 149 f.Kr.) för ordet inför sina två åhörare, Scipio d.y. och Laelius. Cato är väl i dag mest känd för sina ständiga avslutningsord när han höll tal i senaten: "För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras", eller möjligen på grund av sitt rykte som kärv gammalromare, och författare till De agri cultura, en bok om att bedriva jordbruk.

Men i Om ålderdom får Cato fungera som språkrör åt Cicero, som rimligen skrev texten år 44 f.Kr., enligt Tore Jansons utmärkta förord. Själva dialogen utspelar sig dock år 150 f.Kr., skriver Jansson vidare. Det Cicero beskriver är alltså inte sin samtid, utan den av romerska republikaner hyllade historien. Tore Janson berättar också, att vissa delar av skriften kan vara återgivna från andra antika källor.

* * *

Cicero håller ålderdomen högt, och Om ålderdom är en försvarsskrift för denna. Han avfärdar däri invändningar om ålderdomens bekymmer, och lyfter fram dess fördelar.

Han formar sin skrift utifrån "fyra orsaker till att ålderdomen kan anses olycklig". Nämligen,

"...för det första, att den förhindrar verksamhet, för det andra, att den försvagar kroppen, för det tredje, att den utestänger en från nästan alla njutningar, för det fjärde, att den inte är långt från döden."

Och så tar han itu med att bemöta dessa uppfattningar.

* * *

Vad gäller verksamheten, betonar Cicero att alla kan vara verksamma i någon mån. Till ålderdomens fördel hör, att man kan ägna sig mer åt intellektuell verksamhet. Han belyser med historiska exempel, hur framstående romare varit mycket verksamma högt upp i ålder, inte minst genom att bistå med sin klokskap. Cicero jämför det hela, med att inte alla som är på ett skepp springer omkring och klättrar i master eller springer över däcket. Någon måste föra rodret, och fastän han verkar overksam, är hans uppdrag ingalunda oviktigt.

"Viktiga ting utförs inte med kroppskrafter eller spänst eller snabbhet, utan med planering, beslutsamhet och kloka åsikter, egenskaper som inte alls brukar försvinna i ålderdomen, utan tvärtom befästas."

Dessutom kan man ju, menar Cicero, rentav utöka sin kunskap och kunnande, t.ex. fördjupa sig i litteraturen eller börja spela lyra, som Sokrates.

Invändningar om att man skulle börja få ett svagare minne, viftar Cicero bort — aningens arrogant, kan man tycka — med att det beror på att man inte tränar det ordentligt, eller helt enkelt inte är tillräckligt klipsk av naturen. Senilitet, säger han på ett annat ställe, är inte alla äldres lott, utan enbart de karaktärssvagas. — Tidens (eller Ciceros) medicinska insikter i åldrandets biologi lämnar således en del att önska.

* * *

Vad gäller kroppens försvagning bör den bemötas genom att anpassa sitt liv efter de krafter man har. Lika fåfängt som det var att önska sig en elefants styrka i ungdomen, lika fåfängt är det att önska sig en ung mans styrka som åldring. Man får göra det bästa av det man har, helt enkelt. Allt beror på vad man jämför med.

Men man bör bereda sig för sin ålderdom redan i sin ungdom, så att inte kroppen blir utsliten i förtid, genom "[e]n liderlig och omåttlig ungdomstid", som kan ge "en utsliten kropp åt ålderdomen." Nej, såväl kroppens väl som anseendet ("virtus") bör man arbeta på redan i sin ungdom.

För övrigt bör man inte hänga upp sig alltför mycket på detta med fysisk styrka. Desto viktigare är det att ha ett starkt intellekt.

* * *

Vad gäller uteslutandet från njutningar, ser Cicero det inte alls som ett problem, utan som en stor gåva. I händerna på sina lustar är människan inte sig själv, men när lustarna viker kommer det egentliga jaget fram på ett nytt sätt. Naturen eller någon gud, säger Cicero, har skänkt förnuftet som en främsta gåva, och ingenting är mer fientligt mot denna gåva än lusten.

Således är denna invändning, om uteslutandet från njutningar, inte en egentlig invändning mot ålderdomen, utan ett beröm. Ciceros Cato är därför tacksam för att ålderdomen tagit bort hans lust till mat och dryck, och förstärkt hans lust till samtal.

Dock är inte ålderdomen helt befriad från att kunna ägna sig åt njutningar. Om än inte på samma sätt som de yngre. Cicero jämför det med hur man upplever en pjäs från de främre bänkarna jämfört med de bakre: vid båda platserna kan man njuta av föreställningen, men kanske inte på samma sätt.

Men den främsta njutningen som man på ålderdomen kan ägna sig åt, nu när man blivit arbetsbefriad, är studier.

"Vad är alltså njutningarna på fester eller i lekar med horor jämförda med dessa njutningar? Och dessa består i kunskapstörst."

Passande nog, eftersom det är jordbruksfantasten Cato som för ordet, följer också ett ganska långt stycke i en kort bok, om fördelen med att bedriva jordbruk — även som åldrig — och den stora njutning som dock följer av att se grödorna växa.

* * *

Vid den fjärde invändningen, närheten till döden, följer den kanske mest intressanta utläggningen. Åtminstone för mig med mitt intresse av döden som kulturfenomen. För här talar Cicero om sin (eller om Catos) syn på döden.

Grundförutsättningarna verkar enkla:

"Antingen är [döden] inte alls något att bry sig om, om den utsläcker medvetandet helt, eller också är den till och med något att önska sig, om den för en någonstans där man kommer att leva för evigt. Någon tredje möjlighet kan inte finnas."

— Hur långt bort är inte detta från de texter ett antal bibelförfattare lyckades producera runt ett sekel senare! Här finns ingen orientalisk helveteslära, ej heller några krav på en särskild tro!

Men, Cicero ger alltså uttryck för, att vare sig döden är ett utslocknande, eller om ett liv följer efter döden, så är det sak samma. Utslocknar man, har man ingen oro eller ångest att vänta sig. Och hamnar man på en fantastisk plats, så är det knappast något att oroa sig för heller.

"...efter döden känner man antingen något som är värt att längta efter eller också ingenting."

Döden i sig är värd förakt. Inte oro. Och vad lönar det sig att oroa sig? Cicero menar, att vilken ålder man än är i, så riskerar man att dö innan kvällen. "[D]öden är gemensam för alla åldrar", skriver han.

Så man har helt enkelt, återigen, att anpassa sig efter läget. Man kommer att dö, men vet inte när. Man får vara nöjd med vad man får. Får man en kort tid, ser den vise det som att man ändå haft tid nog att "hinna leva väl och hedervärt".

Skulle man dock nå hög ålder, så bör den vise inse, att naturen har sin gång. Och det bästa slutet kommer, när det kommer till någon som är mätt på att leva men fortfarande har ett ofördärvat förstånd. Mättnaden skall göra, att man blir "mogen för döden".

Gott så. Men sen börjar Cicero glida i väg i metafysiska spekulationer. Han börjar tala om att månne är själen en del av en gemensam världssjäl, som pythagoreerna menade, att själen är för fantastisk för att kunna vara dödlig, att barnens lätthet att lära sig ting, vittnar om att de en gång kunnat det förut. Och så längtar han, genom Cato, åt den dag som han får återse sina vänner, och inte minst sin son, i en existens efter döden. Och det torde vara en tydlig parallell till det faktum, att Cicero själv mist en dotter, som han sörjde ovanligt hårt — för en romare.

* * *

Och därefter är det snart slut. Sammanfattningsvis får jag intrycket att Cicero vill förmedla en stoiskt färgad insikt om att ålderdomen kommer, om man får leva, och då bör man göra det bästa möjliga av det. Det bästa möjliga, i Ciceros sinne och kultursfär, är att leva ett hedervärt och aktningsvärt liv, och att ägna sig åt att mätta sin kunskapstörst, för att bli klok och vis.

* * *

Tore Janson har överfört latinet i Om ålderdom till en mycket välklingande svenska, även om han i förordet är mycket ödmjuk inför uppdraget att översätta vältalaren Cicero. Jag förvånas över att texten, som ändå är runt 2050 år gammal är så rapp och fräsch att läsa. Janson varnar i förordet för att en del kan kännas främmande, på grund av skillnader i kultur och tid. Men jag upplever det inte så. Har man lite kunskaper om den tidiga romarkulturen, är boken mycket tillgänglig. Betydligt tillgängligare än de betydligt mindre tillgängliga bibliska evangelierna, som tillkom dryga seklet efter att Cicero satt sig ner och skrivit Om ålderdom året före sin död.

Här har vi inte med obskurantism och metafysik att göra — förutom vissa spekulationer mot slutet av skriften. Om ålderdom är fylld med uppriktiga råd från en romersk aristokrat med någorlunda blygsam bakgrund, som beklätt viktiga poster i administrationen av imperiet och vunnit ett anseende som skulle komma att stå sig genom millennier.

Ciceros Om ålderdom är väl värd att läsa — vare sig man förkastar hela texten eller i den kan hitta en del att lägga till sitt eget tänkande.
— — —
Om ålderdom, Marcus Tullius Cicero, övers. Tore Janson, Fabel förlag 1995. ISBN: 91-7842-1837. 84 sidor.

Text i sten hos SavedInStone

Hos Dagens Nyheter läser jag en intressant artikel: Graverande idé: framåtblickande hällristningar. Det handlar om företaget SavedInStone, som har börjat ta in beställningar på text att gravera in på ett berg i Bohuslän.

Johan Jörgensen, VD, menar att den moderna teknikens texter riskerar att försvinna med tiden. Och med tiden menar Jörgensen inte några få decennier eller sekler, utan tusentals år. Lösningen finns i moderna hällristningar. Nära berget i Tanum, där inskriptioner nu börjat huggas in, finns redan hällristningar från bronsåldern, där vi kan se vad folk tyckte var viktigt nog att bevara i sten för 2500 år sedan eller än längre tillbaka. Förhoppningsvis, säger Jörgensen för dn.se, kan budskapen som huggs in av SavedInStone läsas i en så avlägsen framtid som om femtusen år.

Det är hisnande perspektiv.

En parallell kan man kanske se i "Bexells talande stenar" utanför Varberg. Där lät riksdagsmannen Axel Bexell mot slutet av 1800-talet hugga in omkring 160 tankespråk och 560 namn i sten på sina ägor — åtminstone är det ungefär så många som man återfunnit. Jag har inte varit där själv, men det verkar vara en fantastisk plats att besöka.

Nå, den hugade kan alltså på berget i Bohuslän få tecken inhuggna för 100 kronor stycket och en bild för 12 500 kronor. Så frågan som återstår för mig är då: vad skulle väl jag vilja förmedla till nån som möjligen läser texten om fem millennier? Kanske en text mycket äldre än vad jag är — mitt livsmotto: Amor fati...

Bokrecension: Fridolins visor | Erik Axel Karlfeldt

"Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal"

Målning av Anders Zorn 1906

Fridolins visor och andra dikter är skriven av Erik Axel Karlfeldt (1864 – 1931), ledamot av Svenska Akademien och en av få att tilldelas ett nobelpris postumt.

Det aktuella volymen innehåller, förutom Fridolins visor, även Cecilia Bölljas visbok, Från Folkare-stigar samt Liv och död.

Karlfeldt skriver en naturnära poesi, full av stenar, månljus, åsar, solsken och känslor — men detta utan att det blir pastoralt eller alltför idylliskt. En tung melankoli ligger ofta i bakgrunden; kaos är granne med Gud, som Stagnelius skrev.

Inte heller känns rimmen konstlade — med något undantag, då ords vanliga stavning helt enkelt fått fara, för att passa in med ordet det rimmas med. Ordföljden känns naturlig, även om jag har svårt att alltid se rytmen som konsekvent. Lappri! Dikterna är vackra. Och särskilt tilltalas jag just av den blandning av ljus, berusad kärlek och saknad, förlust och ensamhet som dikterna spänns upp mellan. Och lägg därtill den känsla av direkthet som texterna ger uttryck för: Karlfeldt skriver det han skriver för att beskriva sina intryck utan omvägar. Man står inte frågande efter att ha läst en Karlfeldt-dikt.

Huvuddiktsamling är följaktligen Fridolins visor, där Karlfeldt ikläder sig en persona som den lärde mannen, som flyttat ut på landet och nu försörjer sig som bonde: en man som talar med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Så är också diktningen anpassad efter en hur en sådan man kan tänkas dikta. Folkliga utslag, som:

"En enda gång om året ömsar ormen skinn,
men åtta dar i veckan byter flickan sinn."

blandas med mer finstämd naturlyrik:

"Världen är kall, dess glädje är all för Irina,
tyst är hvar röst som skallade där av ditt lov.
Hvad vill en hind i klyftan där vargarne grina,
hvad en narciss i tistlarnes konungahov?"

Vackrast i hela volymen är dock, menar jag, den avvägda, stillsamma och mycket dystra "Min guddotter". Jag återger hela här nedan.

I.

Lilla lättingen min, lilla tättingen min,
skall hon sova, fast klockan går på åtta,
och ser hon inte solen, hur varmt den skiner in
och hur dagen är vacker utan måtta?

Och inte hör hon tuppen, som gal så morgongällt,
eller talgoxens fyr på fönsterblecket,
ej fåglarna, som stimma i rönnens röda tält;
lilla Anna, hon snarkar under täcket.

Därnere sitta syskonen och läsa för sin gröt,
och den stränga mor är med och delar maten;
men Anna hon får sova, hon är snäll ändå och söt,
och hon får ändå sin andel av faten.

Jag står vid krusbärshäcken, jag ser på en gardin,
och jag ser hur den rör sig, bäst jag står där.
God morgon, lilla Anna, där du skymtar hvit och fin
i din tröja med spetsar och med bårder!

Och som talgoxen hoppar i fönsterbrädans sol
och som rönnens alla lätta sidensvansar,
så hoppar lilla Anna i sin granna underkjol,
som ett solsken i sin kammare hon dansar.

—

II.

Det spelar på heden, det porlar i daln,
och blomdoften flyter så tung genom saln.
Nu tio års bruden är rustad och klädd,
och tysta stå syskonen kring hennes bädd.
Och guffar har varit med Pålle i stan:
du har spetsar och bårder, som du var van.
Du har godt, lilla Anna, din säng är mjuk,
och din hals är ej längre sjuk.

Hon skymtar ur tyllen så hvit och fin.
Hennes hår ligger brunt ibland gul jasmin.
Vi ha knäppt hennes händer till aftonbön,
just när solen sjunker till ro bortom sjön.
Hennes döda hämpling, som ingen skött,
hennes ros, som i torra krukan dött,
ha vi lagt under flikar av Annas dräkt
de tre voro nära släkt.

Karlfeldt må vara död. Men hans dikter förtjänar ett annat öde, än att falla i glömska eller hamna i skymundan. Jag för min del, tänker läsa mer av poeten som fick nobelpriset postumt.
— — —
Fridolins visor och andra dikter, Erik Axel Karlfeldt, Wahlström & Widstrand 1917. 120 sidor.

Nesser, litteraturkritik och bloggarna

Håkan Nesser var med i SVT Debatt på torsdagskvällen. Där ondgjorde han sig över bloggar. Åtminstone går det att tolka så. Vill man vara välvillig, ondgjorde han sig över att tidningarnas litteraturkritiker även har bloggar, i synnerhet den recensent som för ett tag sedan sågat hans senaste roman. Vad nu problemet kan vara med det.

Oavsett hur man ska tolka Nesser — och jag väljer nog att tolka det som att han är ur led med tiden och helt enkelt inte förstår genomslagskraften i moderna medier — så må det slås fast, att litteraturbloggar är viktiga. Inte som konkurrenter till de professionella kritikerna i morgon- och skymningspress, men som komplement; inte endast Allsvenskan är nödvändig för ett levande fotbollssverige, utan alla divisioner där inunder också, som inte får samma uppmärksamhet: arméerna av engagerade utövare.

Så ock med bokbloggare. Vi är bland de mest engagerade av bokläsarna. Vi tipsar varandra om god litteratur. Vi hittar bland varandra de som har liknande smak, och de som har helt annorlunda smak. Vi ger nya perspektiv åt varandra, diskuterar och delar glädjen i att ta del av god litteratur.

Så tack till er som skriver om litteratur i bloggar. Tack för alla tips och alla goda texter. Tack för intelligenta analyser. Tack för insikter i den mångbottnade parallellvärld som litteraturen är för oss.

Döds-Sång för förre artilleristen Lundblad

Hos Projekt Runeberg, som samlar texter vars upphovsrätt gått ut, hittar jag en märklig pamflett, vid namn "Döds-Sång för Förre Artilleristen Johan Eric Lundblad wid Dess halshuggning..." etc., där Lundblad också berättar om sitt liv.

Det är givetvis mycket intressant läsning.

Det visar sig således att Johan Eric Lundblad föddes i Enköping den 25 maj 1790, som son till en tullvaktmästare. Han verkar inte tagit intryck av sin uppfostran, och sändes av sin fader tullvaktmästaren till Stockholm, för att gå i lära som plåtslagare. Och inom plåtslageriet arbetade han, tills han blev soldat 1812, varefter han deltog i två fälttåg i Norge, och sedan återgick till plåtslageriet.

Emellertid verkar han ha blivit osams med sin mästare året 1817, och tog värvning igen, som artillerist. Och som artillerist tjänade han sitt uppehälle i tio år. Därefter återvände han än en gång till plåtslageriet, och bodde i en viss underofficer Anders Holmqwists hus. De verkar ha kommit väl överens, de två.

Nånstans under sin andra tjänstgöringsperiod i det militära, avlar han barn med Christina Elisabeth von Dorff, fabriksarbetare. De fick två flickebarn, varav ett dog mycket ungt. von Dorff och Lundblad gifter sig dock inte.

Men så kom måndagen den 6 augusti 1827.

På morgonen bjöd Lundblad med sin hyresvärd, underofficer Holmqwist, till ett serveringsställe, där Holmqwists bjöds på en sup. På kvällen träffade Lundblad åter på Holmqwist, som då var tämligen berusad. De två börjar bråka, och underofficer Holmqwist delar ut slag och rivsår till plåtslagaren.

Plåtslagare Lundblad viker då av till gården, där han får tag i en yxa och börjar hugga ved. Underofficer Holmqwist gav sig dock icke, utan följde efter plåtslagaren och förolämpade denne så in i helsicke, att plåtslagaren smällde yxan i tinningen på honom. Någon timme därefter var underofficer Holmqwist död.

Plåtslagaren förhåll sig lugn, erkände sitt brott och lät sig arresteras. "Gud ware hans själ nådig!", utbrister pamflettförfattaren, som också tidigt i sin text konstaterat att man bör vandra dygdens väg, ledd av sitt "af religionens sanningar upplysta" förstånd.

Man bör dock inte, som plåtslagare Lundblad, tro "på den falska läran om ett oundwikligt öde", för sådana falska läror bringar många "menniskor i förderfwet". Inget Amor fati där, inte.

Och så följer då en psalm, med sköna strofer som:

"Låt nådens morgon randas,
Wid bilans tunga fall,
Att jag får sällhet andas
Med himlens englar all."

Plåtslagare Johan Eric Lundblad avrättas via halshuggning på Skanstulls avrättningsplats i Stockholm, lördagen den 15 mars 1828.

* * *

Baserat blott och bart på texten i levnadsbeskrivningen — som Lundblad tydligen själv gett material till — kan det rimligen tyckas att halshuggning är ett väl strikt straff, med tanke på att Holmqwist tydligen provocerat Lundblad ordentligt, och till och med följt efter denne till huggkubben, där han svingade sin yxa. Dråp, förvisso, men vad hade han väl fått för straff i dag? Jag frågar en åklagare: förutsatt att man dömt Lundblad för dråp — kanske åtta år i fängelse. Det är ändå lite skillnad mot halshuggning...

Fragment: Att läsa

Jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa av att läsa mycket.

Jag får erfarenheter som andra människor förvärvat. Jag får ett vidsträckt landskap av referenser. Jag lär känna människor som levt för längesen och som sedan längesen är döda; ja, jag lär rentav känna människor som aldrig funnits. Jag får uppleva andra människors öden, så nära dem, att jag finns innanför deras skallben. Jag utsätts hela tiden för språket, vilket får mina öron (eller ögon!) att skorra, när ett ord är felstavat eller en mening inte fungerar uppbyggd.

Om jag än bara minns en hundradel av all kunskap som passerar på boksidorna framför mig, så är det ändå en hundradel mer kunskap än vad jag haft, om jag aldrig läst alla de där boksidorna. Jag vänjer mig vid att låta scenarier spelas upp i mitt huvud, så att fantasivärlden inom mig alltid utvidgas. Jag får en känsla för källkritik: vilka böcker man kan lita på, vilka man inte kan lita på. Jag lär mig urskiljning: vilka böcker som är kvalitativa, och vilka böcker som aldrig borde ha tryckts — eller kanske borde skrivits om, eller kanske kortats ner. I mig smälls argumenten, färgerna, åsikterna ihop; och allteftersom jag utsätts för dem, fogas en syntes samman av de fragment som överlever — och det är mitt andliga jag.

Jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa av att läsa mycket.

Dikt: ur Håkan på heden | Erik Axel Karlfeldt

"Det blåser vind från östansjö;
han driver skur
mot vägg och mur,
han stångar ner min hässjas hö
i stubben grå och sur.
Fyll lustigt dina lungor, höst,
låt vattnen bäva vid din röst
och snäckans segel spänn!"

— Erik Axel Karlfeldt
ur "Håkan på heden", Fridolins visor.

Dikt: ur Göken | Erik Axel Karlfeldt

"Ja, jag har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog,
och tiden stundar nog,
då jag måste sommarfjädrarna rugga
och fara på förtjänster och söka mig ett skjul
och sitta grå och ful
och uvna till i längtan och skugga."

— Erik Axel Karlfeldt,
ur "Göken", Fridolins visor.

Bokrecension: Varning! | Neil Strauss

Varning! Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva är skriven av journalisten och författaren Neil Strauss (f. 1973).

Bokens engelska titel beskriver innehållet mer träffande än den svenska översättningen. I original heter verket Emergency. One man's story of a dangerous world and how to stay alive in it. Man kan nämligen få intrycket, att Varning! är en sorts överlevnadshandbok. Det är den inte. Visst finns en del fiffiga trick beskrivna, som hur man tillverkar ett dolt vapen med ett kreditkort som grund, eller hur man tar sig ur handbojor av olika slag.

Men det Strauss berättar om, är hur han går från att vara en inbiten stadsbo med den moderna världens alla bekvämligheter, till en person med färdigheter och kunskaper kring hur man kan hålla sig vid liv i en postapokalyptisk värld.

För Strauss har det blivit tydligt att något förändrats i USA. Hans varningsklockor ringer, när han märker hur staten reglerar och kontrollerar medborgarnas liv, i namn av att skydda dem mot terrorism och andra hot. Så för att inte stå hjälplös om — eller hur hans perspektiv, snarare när — USA brakar samman, satsar han år på att bli en person som tar sitt öde i sina egna händer.

Det är denna utbildning som vi får följa. Och det är intressant! Strauss skriver en medryckande prosa som gör läsupplevelsen storartad. Han lyckas göra läsaren till en kompis, helt enkelt.

* * *

På sin resa träffar Strauss på den ena människan märkligare än den andra. En udda byråkrat på S:t Kitts och Nevis. Halvstolliga skogsmänniskor med överlevnadskurser. En miljardär som funderar på att köpa en ö. Strauss lär sig döda villebråd och tillaga dem. Han lär sig göra upp eld med pinnar, och utvinna vatten ur luften. Somliga personer är högerextremister — en till och med åldrad nazist — andra verkar luta mer åt hippiehållet. Åter andra är paranoida regeringskritiker. Han tar hjälp av sjukvårdspersonal, av militärer — ja, av alla som har någon form av kunskap som kan hjälpa honom i hans strävan.

Och inför sina egna ögon, och läsarens, förvandlas så musikjournalisten som växte upp i en skyskrapa, till en man som nog skulle kunna härda ut och överleva i vildmarken likaväl som i en stad där elektricitet och vatten blivit en bristvara. Och slutligen blir han så, efter ett möte med Leonard Cohen, en person som inte bara vill fly från en sammanfallande civilisation, utan någon som gör vad han kan för att försvara den.

* * *

Allt detta är som sagt intressant att ta del av. Men mest intressant är ändå den bild av USA som Strauss ställer framför oss: en nation där medborgarna inte känner sig trygga, där man inte nödvändigtvis litar på att myndigheterna arbetar för ens eget bästa. Och där man nog gör rätt i att försöka skaffa sig ett bankkonto utomlands — bara utifall att ekonomin faller samman så totalt, att egna tillgångar i landet försvinner.

Texten åtföljs av ett antal serier med mer eller mindre fantasifulla framställningar av hur man tar sig ur knipor: till exempel hur man oskadliggör en kamphund, eller hur man ska bete sig om man hamnar i en biljakt. En mängd ytterligare illustrationer från Strauss äventyr finns också med, och gör månne texten än mer realistisk.

Skaffa inte Varning! för att packa ner den i en ryggsäck och ta den med dig ut på långvandringar i naturen, i hopp om att den där räddar ditt liv. Det finns det annan litteratur för. Men skaffa den för att lära känna ett USA såsom vi inte nödvändigtvis är vana att se det.
— — —
Varning! Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva, Neil Strauss, Pocketförlaget 2011. ISBN: 978-91-86369-11-8. 458 sidor.

Bokrecension: Hamlets fråga | Arne Jarrick

Hamlets fråga: En svensk självmordshistoria är skriven av Arne Jarrick, professor i historia.

Hamlets fråga utgör en undersökning av det svenska självmordets historia från omkring år 1600 till omkring år 1900, främst genom juridiska dokument. Boken består också, i en senare del, av Jarricks teori om självmordet som sådant. Jarrick har också valt att undersöka hur den samtida litteraturen förhöll sig till självmordet som sådant.

* * *

I det kristna Sverige, får vi lära oss, var självmordet en synd, och den som med vett och vilja tog sitt liv, dömde sig således till helvetet. Inte nog med att det var synd. Det var även kriminellt, och förblev så ända till 1864. Överlevde du ett självmordsförsök, kunde du alltså bli åtalad och dömd.

Lyckades du emellertid med ditt självmord, och någon hittade dig, var det olagligt att röra kroppen innan man lagligen förklarat vad som skulle göras med den. Det innebar, t.ex., att om någon hittades hängd, fick personen i fråga hänga kvar där, till dess att rätten hunnit undersöka fallet. Först därefter kunde kroppen tas ner. Och det som följde var antingen att bödeln drog kroppen med sig till skogs och brände den, eller så skedde begravning på galgbacken, eller så skedde begravning utanför — eller under — kyrkogårdsmuren, eller så skedde begravning "i stillhet", det vill säga utan klockor och sång, men dock på kyrkogården.

Så det gamla Sverige hade en mycket negativ inställning till självmordet, något som drabbade både den dödes kropp och rimligen även eventuella efterlevande.

* * *

Jarrick använder sig även av en mängd litterära exempel: främst Goethes Den unge Werthers lidanden och dess efterföljare. Jag har dock svårt att förstå hur detta är relevant för svenska faktiska förhållanden: hur allmogesvenskens självmord medelst kniv förhåller sig till höglitteraturens självmord.

Och så presenterar Jarrick sin självmordsteori. Den består i att självmord sker som en konsekvens av skam. Detta leder han i bevis genom exempel ur svenska domsböcker.

Detta är emellertid inte en teori jag kan skriva under. Jag menar, att självmordet som fenomen är alldeles för komplext för att rymmas inom en och samma teori. Det håller även Jarrick med om:

"Det tycks, med andra ord, som om det inte finns någon teori som helt och hållet kan lösa självmordsmysteriet."

(sid. 172)

Givetvis tar folk sina liv för att komma ifrån skam. Men orsakerna kan rimligen vara så många fler! Vanlig leda vid livet, till exempel. Eller den sansade uppfattningen, att livet erbjuder mer smärta och lidande än vad man är beredd att stå ut med, så att man därför väljer att avsluta sitt liv. För att inte tala om den typen av lojalitetssjälvmord som var så vanliga i antikens Rom, t.ex. filosofen Seneca, som av kejsar Nero ombads ta sitt liv, och det var så just vad han gjorde.

* * *

Först år 1908 upphörde bestämmelser om särskilda begravningsordning för självmördare. Så långt sträckte sig föraktet mot den människa som inte fann sig i sitt öde, utan tog sitt liv i sina egna händer. Självmordet är den fria människans privilegium. Det kan orsaka fruktansvärt lidande hos de efterlevande. Men det är ändå den fria människans möjlighet att ta sig ifrån en existens man inte vill vara kvar i. Hamlets fråga: att vara eller inte vara — måste således vara upp till varje enskild människa att ta ställning till.

Hamlets fråga är en bok som hade vunnit på att koncentreras. Jag ifrågasätter om aspekterna från världslitteraturen är relevanta i sammanhanget. Personligen hade jag uppskattat fler beskrivningar av olika historiska fall ur domsböckerna. — Men det är ändå en bok vari personer intresserade av dödens och självmordets kulturhistoria kan finna mycket intressant.
— — —
Hamlets fråga: En svensk självmordshistoria, Arne Jarrick, Nordstedts 2000. ISBN: 91-1-300859-5. 238 sidor.

Ekelöf illustrerad

Bokrecension: Harrisons historia | Dick Harrison

Harrisons historia är en samling essäer eller artiklar av Dick Harrison, som tidigare varit införda i Populär Historia.

Rimligen är åtminstone titeln satt i mild polemik mot en viss annan skriftställare inom det historiska gebitet: Herman Lindqvist, vars serie Hermans historia populariserat historiaämnet hos en bred allmänhet.

Lindqvists berättande är emellertid inte helt oproblematiskt. Han har kritiserats av Peter Englund i en recension av boken om stormaktstiden på ett sätt som jag aldrig sett maken till. (Se: Herman snubblar, på Peter Englunds hemsida).

Lindqvist är en berättare. Men hos honom är det hjälteskildringar och personporträtt som är det väsentliga. De kulturella skeendena, källkritiska diskussioner och analyser av annat slag, idéutveckling och de vanliga människorna är oftast osynliga eller svåra att upptäcka hos honom.

Men hos Dick Harrison finns detta. Hans texter är både välskrivna och resonerande. Kungar och regenter finns där, men också diskussioner om det källkritiska läget, överväganden kring vad vi egentligen kan säga oss veta kombinerat med en enorm historisk bildning.

* * *

I Harrisons historia får vi således stifta bekantskap med ynglingen tillika kejsaren Otto III och hans planer på ett nytt, romerskt rike på 1000-talet, samt de intrikata maktkamper som åtföljde detta avbrutna projekt. I samma essä får vi läsa om hur Kinds och Marks härader — mina hemtrakter —, under en period på 1400-talet i praktiken var fristående bondestater mitt i svenska riket. Dessutom påvisar Harrison det fåfänga i att gå omkring och tro att världen står inför sitt slut. Allt vävt samman i den eleganta essän "Människans millennium".

En essä hanterar den medeltida rumsuppfattningen, och undersöker hur vida geografiska perspektiv medeltidsmänniskan egentligen kan haft. En annan essä spårar vegetarianismens historia genom årtusendena. Riddarväsendets spretiga bakgrund och storhetstid analyseras i en text. I en annan får vi en djupdykning in i legenden om Robin Hood, där Harrison verkar landa i slutsatsen att det nog fanns en historisk person bakom legenden, även om han nog levde tvåhundra år senare än det 1100-tal som berättelsen utspelas i.

Det ohyggligt farliga i att vara regent och det ceremoniel som kungen hade att acceptera för att ens kunna accepteras som kung under medeltiden får vi lära oss om i ett kapitel. Elisabet I av England får sig en rejäl genomlysning och avmytologisering på ett annat ställe. En spännande uppgift fick Harrison 2002, när han skulle måla ett porträtt av världen 200 år tidigare. Det gör han på ett fenomenalt sätt, och hoppar lätt mellan världsdelarna, utan att någon övergång känns konstlad.

Vi får också lära oss om den politiska propagandans historia fram till våra dagar, om en sydindisk stats uppgång och fall, och om människans fascination av rymden genom tiderna.

* * *

Dick Harrison bjuder således på en hisnande historisk resa genom årtusenden och över kontinenter. Få författare skulle mäktat med att hålla ihop ett så vitt perspektiv. Det är dock inget problem för Harrison. Essän fungerar i hans hand som en utmärkt presentationsform. Prosan är både personlig och populär, utan att mista i vetenskaplighet. Jag tror att man skulle kunna läsa texterna i Harrisons historia utan egentligen någon förkunskap om det som han skriver om.

Harrison ägnar sig aldrig åt enkelriktat förkunnande. Texterna väger ofta för och mot en viss uppfattning, och källäget beaktas alltid. Essän om Robin Hood är ett paradexempel på detta, där Harrison väger de medeltida källorna som behandlar personer som skulle kunnat vara legendens Robin Hood mot varandra, för att slutligen landa i en övertygande slutsats, baserad på källmaterialet.

För den som är intresserad av allmänhistoria och i synnerhet medeltidshistoria är denna till formatet lilla men innehållet stora volymen en god investering.
— — —
Harrisons historia, Dick Harrison, Historiska Media 2003. ISBN: 91-85057-15-0. 123 sidor.

Min brorsdotter, 3 år, poet

Min brorsdotter, snart tre år, stod utanför dörren och frågade, gång på gång:

"Mamma, vad är det?"

Det visade sig vara månen.

Och så sträcker min lilla brorsdotter upp händerna mot himlakroppen och tilltalar den allvarligt:

"Månen, kom ner hit till mig, så ska jag hålla dig!
Men du är tung!
Okej, kom nu då!"

* * *

— Är inte detta den raraste poesi, så vet jag inte vad det är...

Tack, goa svägerska, för att du berättade det här för mig.

Bokrecension: Dödens riter | Kristina Söderpalm (red.)

Västgötsk medeltidskyrka med kyrkogård

Dödens riter är en samling texter med döden som gemensamt tema. Boken ingick i den utställning med samma namn, som hölls av Göteborgs Stadsmuseum 1994. Redaktör är Kristina Söderpalm.

Det saknas i stort en livaktig svensk facklitteratur om döden. Enstaka volymer, jovisst. Men knappast i en omfattning som står i proportion med den vikt som döden spelar i varje människas personliga historia. Döden är en i mycket isolerad företeelse. Man talar inte om den. Möjligtvis när katastrofer sker, men den personligt drabbande döden har folk förvånansvärt svårt att prata om: de sörjande undviker man. Gråten undviker man. Ja, själva den döende undviker man, bortgömda som de ofta är på sjukhus eller institutioner av olika slag.

Därför fyller en populärvetenskaplig bok med brett anslag som Dödens riter en viktig funktion. Visst finns det aparta inslag i den: avsnittet om dödsmetall känns malplacerat bland de andra, och avsnittet om judendom och döden väl vindlande. Men i det stora hela är samlingen något som borde tilltala var och en med ens det minsta kulturhistoriska intresse för döden som fenomen.

Själv har jag länge saknat en bok som någorlunda ingående skildrar den nyare svenska begravningskulturen — och då menar jag tiden från 1800 till vår egen tid, det vill säga ungefär den tid, varunder vi fortfarande kan ha levande kollektiva minnen av de döda, såsom medlemmar av vår släkt eller bygd. Frågor som "hur gick det rimligen till när gammelfarmors mor begravdes?", kan här få goda svar.

* * *

Jag ska inte gå igenom boken i sin helhet; det skulle bli en för formatet alltför omfattande text. Men låt mig åtminstone skriva något fragmentariskt om svensk begravningskultur, utifrån boken. Det är nåt som ligger mig varmt om hjärtat som begravningsentreprenör.

I dag är döden något undanskymt, som jag redan varit inne på. Många har aldrig i sitt liv sett en död människa, trots att man nått vuxen ålder. Barnadödlighet, sjukdomar och lägre medelålder gjorde att det såg annorlunda ut för bara ett sekel sidan. Om vi i stor omfattning dör inom åldringsvården eller sjukvården i dag, var döden mer närvarande mitt i hemmen förut. De döda gjordes i ordning i hemmet, och förvarades på logen eller i matkällaren fram till dess att begravningen ägde rum. Där man i dag lejer bort så mycket som möjligt av arbetet kring döden åt yrkesmän som jag själv, utförde man mycket arbete på egen hand då. Begravningsentreprenören dök upp i Sverige under 1800-talet, för att samordna och underlätta för de sörjande.

Så den döde gjordes i ordning. Ofta kläddes en kvinna i sin brudklänning, om sådan fanns, och mannen i vit skjorta. Kanske, om sådan fanns, den han bar just på sitt bröllop. Bostaden kunde i det inre få sina fönster behängda med vita lakan och speglar kunde täckas för. Granar, grankvistar och granbarr kunde pryda platsen utanför dörren.

Kyrkogården var förr — i denna obestämda historia — inte en så prydlig plats som den ofta är i dag. De döda lades grunt i jorden, kanske bara en aln ner. Naturen var mer vildvuxen, och bristande inhägnad kunde göra att djur bökade omkring därinne. Ännu in på 1700-talet byggdes benhus på svenska kyrkogårdar, där ben som grävts upp vid gravgrävning, eller som på annat sätt kommit i dagen, kunde skyddas och förvaras.

Numera är det självklart för oss i vår kultur, att åtminstone en kyrklig begravning äger rum i en kyrka eller ett begravningskapell. Det är dock en förhållandevis ny sed. Begravningar ägde tidigare rum ute på kyrkogården. Något som, inom parentes sagt, begripliggör prästens ord "Av jord är du kommen..." tillsammans med de tre skovlarna jord, såsom de första stegen mot fyllningen av graven. Ofta hjälpte de närstående till att stänga graven efter ceremonin. Kistdekorationer och brinnande ljus fanns knappast före förra sekelskiftet i begravningssammanhang.

* * *

I dag försöker man mildra det tunga intryck en begravning ger. Borta är nästan alltid den svarta prästkappan, utbytt mot ett vitt röcklin eller en vit alba. Svarta kistor tillhör ovanligheterna. Cd-musik med modern musik spelas, och orgeltonerna får ofta tystna för pianomusik. Begravningsgudstjänsten blir allt mindre en gudstjänst, och allt mer en minneshögtid; och berövas på så vis sin karaktär av religiös ritual.

Kyrkogårdarna har blivit prydliga parker med likformade gravstenar; borta är seden med stora gotiska gravmonument, som inte var ovanliga bland borgerskapet in på 1900-talet. Få skulle drömma om att pryda sin gravsten med de dödskallar som var så vanliga för bara något hundratal år sedan, och fortfarande kan ses bland äldre gravstenar som bevarats.

Å andra sidan har den sociala skyddsnät som ofta fanns runt de sörjande tidigare i stort fallit bort. Begravningar ofta i "kretsen av de närmaste", när de tidigare kunde vara en stor krets angelägenhet. Gravölet och den samling som skedde före gravsättningen har försvunnit för längesen. Den karaktär av knytkalas som minnesstunderna — begravningskalasen — efter begravningen kunde ha, är också borta. Allt är privatiserat: minnesstunderna sker på lokal. De sörjande skall vara tappra, möjligtvis allvarliga. Och knappast svartklädda mer än på begravningsdagen.

* * *

Dödens riter rymmer mycket. Vi får, som jag ovan försökt ge lite smakprov på, stifta bekantskap med svensk begravningskultur och -historia. Judendomen syn på döden presenteras, liksom Islams. Kyrkogårdarnas historia får läsaren lära sig mer om, liksom hur det gick till när en dödsdömd person skulle beredas för sin avrättning.

Även en representant från Svenska kyrkan, kyrkohistorikern Anders Jarlert, medverkar med en mycket läsvärd text, "Kyrkans budskap — människans behov", där han sätter fokus på den innehållsförskjutning som skett i begravningsgudstjänsten, där gudstjänstskaraktären förminskas, och det personliga tilltalet överflyglar allt religiöst. Detta är något jag själv reflekterat över. — Jag har aldrig riktigt förstått varför många så gärna vill ha den kyrkliga ramen kring en ceremoni som man vill ska ha så lite kyrkligt innehåll som möjligt.

* * *

Så, jag upptäckte Dödens riter i en bokhylla i ett församlingshem på landsbygden. Innan dess hade jag inte stött på den. Men jag bläddrade i den, och förstod att det var en kvalitétsbok. Så jag såg till att beställa den från ett antikvariat. Det tycker jag att var och en ska göra, som på något sätt antingen har med döden att göra i sitt arbetsliv, eller ändå har ett intresse av att öka sin kunskap om döden som kulturfenomen.
— — —
Dödens riter, Kristina Söderpalm (red.), Carlssons Bokförlag 1994. ISBN: 91-7798-865-5. 199 sidor.

Fragment: Alkoholiserad

Jag ser en alkoholiserad man sitta utanför
Systembolaget. De som går förbi tittar på
honom och döljer att de tittar på honom;
men pupillerna i ögonhålorna dras ohjälpligt
till mannen som sitter utanför Systembolaget
och inte längre har något att dölja.

Jag ser en pärlbehängd donna gå förbi
Systembolaget. Ingen som hon möter
tittar på henne, men hennes ögon dras
ohjälpligt till mannen som sitter alkoholiserad
utanför Systembolaget, och tvärtemot henne
inte längre har något att dölja.

Fragment: En begravning på sextiotalet

Thage Abrahamsson 1902–1963

Med anledning av mitt intresse för historia, och i synnerhet begravningshistoria- och kultur, kombinerat med intresset för släkthistoria, djupintervjuade jag min far Rustan. Och ämnet var min farfar Thages bortgång och begravning. Av det material jag fick fram, skrev jag en artikel, och artikeln finns här nedan.

Jag hoppas framöver kunna göra fler intervjuer med mina släktingar, för att dokumentera det som en gång skett. För historia — det är det som är skrivet.

* * *

En begravning på sextiotalet
Hur glasbruksarbetaren Thage Abrahamsson
fördes till den sista vilan.

Thage Abrahamsson hade varit sjuk ett tag. Den första infarkten hade han fått flera år tidigare. Den tvingade honom att trappa ner på jobbet som glasbruksarbetare på Limmareds glasbruk. Jobbade, det gjorde han dock fortfarande. Men på natten till den 2 april 1963 tog sig hustrun Olga upp till tredje våning, och väckte sonen Rustan. Nu var det allvarligt, Thage var dålig igen. Och Thage låg i sin säng, han stönade och man insåg att det led mot slutet.

Läkare tillkallades, och en bårbil beställdes. Thage fick åka de fyra milen in till Borås lasarett, och med sig i bilen hade han hustrun och sonen. Thage tillbringade dagen på Hjärtintensiven, och bröstet hävde sig högt i luften, när han försökte få luft. Bredvid honom satt Olga och höll honom i handen.

— Jag kände mig som en osalig ande, berättar Rustan Abrahamsson.

På tidiga kvällen somnar glasbruksarbetaren Thage Abrahamsson in. Han blev sextio år gammal.


Begravningsbestyr

För att ordna med begravningen anlitade man Borås begravningsförening, det som senare kom att bli Fonus. Och unge pastorsadjunkten Lars-Olof Johansson kom på hembesök i lägenheten, varvid begravningsgudstjänstens program kunde planeras.

— Vi fick trösta honom, det var kanske hans första begravning, säger Rustan Abrahamsson.

Thage själv lades till vila i en “ekådrad, specialbonad” kista, som det står i begravningsfakturan. Han kläddes i svepdräkt, och fick en svepduk över ansiktet. I väntan på begravningen, ställdes kistan i Limmareds bårhus, som låg bara några hundra meter från lägenheten där Thage bott, och där hans hustru och son nu bodde ensamma.

— Jag gick dit en gång, men Olga gick dit nästan varje dag, minns Rustan Abrahamsson.

Tidigare hade limmaredsborna markerat att en död fanns i bårhuset genom att ställa två granar på var sin sida om ingången, men när Thage vilade där, hade seden upphört.


Begravningsdagen

Tillvaron i bårhuset blev inte lång. Redan elva dagar efter dödsfallet skulle begravningsceremonien hållas i Södra Åsarps kyrka, den vita medeltidskyrkan strax utanför Limmared. Det var då lördagen den 13 april 1963. Innan man tog sig ut till kyrkan hölls en samling i församlingshemmet inne i byn. Där bjöds på fika från Steens konditori, och pastorsadjunkten Lars-Olof Johansson höll en andakt och framförde ett minnestal. Men sedan var det dags att tillsammans färdas i procession till begravningsgudstjänsten.

Förr hade man i byn använt en likvagn dragen av två vita hästar för att transportera kistan till kyrkan, men vid den här tiden bars kistan på axlarna till några närstående ut ur byn, där en begravningsbil tog vid och körde den sista sträckan.

— Vi följde efter kistan i bil, säger Rustan Abrahamsson.

Främst, framför bärarna, gick de två prestaverande herrarna: en barndomskamrat till Thage och en partikamrat från S.K.P. På glasbruket var flaggan hissad på halv stång.

När Olga och Rustan gick in i kyrkan, sist av de församlade som traditionen bjöd, spelade kantorn Bertil Persson Bachs “O värld begråt din synd och se”. Framme i koret kunde man se Svenska Fabriksarbetarförbundets avdelning 191 representeras med en florbehängd fana.


I kyrkrummet

När ingångsmusiken upphört togs psalmen “Närmare, Gud, till dig” upp av ABF-kören. Efter ytterligare psalmsång var det dags för pastorsadjunkten att hålla sitt griftetal och förrätta överlåtelsen. Som utgångspunkt för sin betraktelse använde pastorn ett stycke ur 1 Korintierbrevets femtonde kapitel, där det står skrivet: “Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”

Mer psalmsång följde därpå och sedan bad pastorsadjunkten begravningsbönen. Därnäst var det återigen dags för psalmsång.


Tillsammans till griften

Bärarna tog så plats vid kistan, och kantorn spelade Fuga i d-moll av J. Pachelbel. Kistan bars ut ur kyrkorummet, Olga och Rustan följde efter, och sedan gick resten av begravningsgästerna. Olga bar sorgflor framför ansiktet, och på Rustans kavajslag satt ett sorgband.

Framme vid graven sänktes den träfärgade kistan i graven, samtidigt som ABF-kören sjöng sista versen på "Närmare, Gud till dig", psalmen de sjungit i kyrkan. Så kunde man nalkas griften och hedra den döde med sitt tack. Olga lät en handbukett falla ner på kistan. Släktingar och vänner steg fram till gravens rand. Representanter för arbetskamrater, S.K.P. och Fabriksarbetarförbundet framförde sina tack, och Fabriksarbetarförbundet sänkte även sin fana över graven.

Så lyste pastorsadjunkten frid över graven, och begravningsentreprenören Henry Johansson framförde Olgas och Rustans tack till de som samlats.

Rustan Abrahamsson berättar, att man sedan gick från graven. Men själv ville han gå tillbaka. Detta skapade ett outplånligt minne i den unge mannen, bara arton år gammal. För dödgrävaren var redan vid graven, och han hävde tunga stenar ner mot kistlocket.

— Ljudet av kraset har suttit i mitt huvud sen dess, säger Rustan Abrahamsson.


Efter begravningen — minnesstund

För de närmaste hölls sedan minnesstund hemma i tvårumslägenheten i Limmared. Man hade hyrt in folk som ordnade med maten, och riktig mat var det. Men nån alkohol serverades inte, den traditionen fanns inte längre. Bland de som slöt upp fanns naturligtvis syskonen, men även tillresta släktingar från Stockholm på Olgas sida.


Betalning av begravningen

Den 24 april betalade Olga, med all sannolikhet sorgklädd, begravningsfakturan i byns Konsumaffär. Begravningsföreningen tillkom 1268 kronor och 63 öre. Kistan, berättar fakturan, kostade 395 kronor, och då inkluderades svepdräkt. För att svepa Thage tog begravningsbyrån 14 kronor. Balsameringen kostade 10 kronor och begravningsbilen vid bisättningen i Limmareds bårhus kostade 76 kronor. Samma kostnad upptogs för begravningsbil på begravningsdagen. Tydligen hade man även blommor vid själva bisättningen, och dessa kostade 20 kronor.

Olga hade valt att annonsera i den nu saligen avsomnade Västgöta-Demokraten: dödsannonsen kostade 67 kronor och 50 öre, tackannonsen 47 kronor och 50 öre. Förutom att tillkännage dödsfallet genom annonsering skickades bjudningskort. Olga beställde fyrtio stycken, och dessa kostade 41 kronor, och portot 7 kronor och 20 öre. För kaffet före begravningen fick Olga betala 260 kronor. Kistdekorationen kostade 100 kronor och handbuketten 5 kronor. Efter begravningen skickades tackkort, sextio stycken, och de kostade 24 kronor och 15 öre. Begravningsföreningens arvode uppgick till 55 kronor. Dessutom var upptaget 13 kronor som drickspengar till sjukhus- och kyrkvaktmästare.


Tillsammans efter 36 år

Thage Abrahamsson fick vila ensam i sin grav i trettiosex år, innan hans änka följde honom år 1999, då 95 år gammal. I livet besökte Olga ofta makens grift. Nu vilar också hon där, bredvid honom, och Rustan Abrahamsson kommer dit ibland, vattnar blommorna och tvättar stenen. Och minns sina föräldrar.

* * *

Citat: Pete Hamill om att samla böcker

"There are 10,000 books in my library, and it will keep growing until I die. This has exasperated my daughters, amused my friends and baffled my accountant. If I had not picked up this habit in the library long ago, I would have more money in the bank today; I would not be richer."

– Pete Hamill
Amerikansk journalist och författare

Fragment: Kvarntorpet

I skogen finns en övergiven stuga som heter Kvarntorpet. När jag var liten, hade taket har fallit in och en av ytterväggarna. Man anar att stugan en gång varit rödmålad, men fasaden hade grånat. Syrenbersån framför stugan var vildvuxen och hög, och två äppelträd växte bredvid den, vars fallna äpplen aldrig plockades upp.

Då visste vi smågrabbar naturligtvis om berättelserna: att det bott ett gammalt par i stugan, att de blivit tokiga och dränkt sig i ån ett stenkast bort, och att de numera spökade däromkring på nätterna.

Men vi var ofta vid ån ändå. Nån gång badade jag där till och med, även om det var strömt och gyttjigt, så att man var smutsigare efter badet än före. Och några gånger var jag där och fiskade. Ibland med ett oroligt ögonkast upp mot rucklet.

Det var först sedan jag blivit vuxen, och satt och arbetade med en uppsats på tidningsarkivet, som jag fick veta mer om vad som egentligen hänt vid Kvarntorpet. Jag var trött, och vilade mig genom att bläddra i gamla nummer av lokaltidningen.

"Äldre par dränkte sig i Qvarnån", stod det över en enspaltare. August och Frida, berättade artikelförfattaren 1874, hade blivit så till sig av att deras ende son fallit i ån, att de snart därefter tillsammans följt honom. "Landtbrukare Andersson", fann senare kropparna i "förvällt skick", och som seden bjöd begravdes August och Frida i stillhet i utkanten av kyrkogården.

Nå, på min semester tog jag vägen förbi Kvarntorpet. Det fanns inte längre kvar. Man anade var det stått, för plattan framför ingången låg kvar i det höga gräset. Syrenbersån var borta, men äppelträden stod där än. Jag tyckte det kändes lämpligt att recitera Bo Setterlinds "Odalmannen", så det gjorde jag. Sen gick jag ner och ställde mig en lång stund vid ån, som jag inte besökt på flera decennier. Den teg, som den måste, om de tre liv den tagit för hundratrettio år sedan.

Det är märkligt vad tiden går. Det är märkligt hur vi ibland bara kan sträcka oss över den genom halvt glömda sagor, några rader text i en dagstidning, två äppelträd och en sten på marken.