Bokrecension: Dödens riter | Kristina Söderpalm (red.)

Västgötsk medeltidskyrka med kyrkogård

Dödens riter är en samling texter med döden som gemensamt tema. Boken ingick i den utställning med samma namn, som hölls av Göteborgs Stadsmuseum 1994. Redaktör är Kristina Söderpalm.

Det saknas i stort en livaktig svensk facklitteratur om döden. Enstaka volymer, jovisst. Men knappast i en omfattning som står i proportion med den vikt som döden spelar i varje människas personliga historia. Döden är en i mycket isolerad företeelse. Man talar inte om den. Möjligtvis när katastrofer sker, men den personligt drabbande döden har folk förvånansvärt svårt att prata om: de sörjande undviker man. Gråten undviker man. Ja, själva den döende undviker man, bortgömda som de ofta är på sjukhus eller institutioner av olika slag.

Därför fyller en populärvetenskaplig bok med brett anslag som Dödens riter en viktig funktion. Visst finns det aparta inslag i den: avsnittet om dödsmetall känns malplacerat bland de andra, och avsnittet om judendom och döden väl vindlande. Men i det stora hela är samlingen något som borde tilltala var och en med ens det minsta kulturhistoriska intresse för döden som fenomen.

Själv har jag länge saknat en bok som någorlunda ingående skildrar den nyare svenska begravningskulturen — och då menar jag tiden från 1800 till vår egen tid, det vill säga ungefär den tid, varunder vi fortfarande kan ha levande kollektiva minnen av de döda, såsom medlemmar av vår släkt eller bygd. Frågor som "hur gick det rimligen till när gammelfarmors mor begravdes?", kan här få goda svar.

* * *

Jag ska inte gå igenom boken i sin helhet; det skulle bli en för formatet alltför omfattande text. Men låt mig åtminstone skriva något fragmentariskt om svensk begravningskultur, utifrån boken. Det är nåt som ligger mig varmt om hjärtat som begravningsentreprenör.

I dag är döden något undanskymt, som jag redan varit inne på. Många har aldrig i sitt liv sett en död människa, trots att man nått vuxen ålder. Barnadödlighet, sjukdomar och lägre medelålder gjorde att det såg annorlunda ut för bara ett sekel sidan. Om vi i stor omfattning dör inom åldringsvården eller sjukvården i dag, var döden mer närvarande mitt i hemmen förut. De döda gjordes i ordning i hemmet, och förvarades på logen eller i matkällaren fram till dess att begravningen ägde rum. Där man i dag lejer bort så mycket som möjligt av arbetet kring döden åt yrkesmän som jag själv, utförde man mycket arbete på egen hand då. Begravningsentreprenören dök upp i Sverige under 1800-talet, för att samordna och underlätta för de sörjande.

Så den döde gjordes i ordning. Ofta kläddes en kvinna i sin brudklänning, om sådan fanns, och mannen i vit skjorta. Kanske, om sådan fanns, den han bar just på sitt bröllop. Bostaden kunde i det inre få sina fönster behängda med vita lakan och speglar kunde täckas för. Granar, grankvistar och granbarr kunde pryda platsen utanför dörren.

Kyrkogården var förr — i denna obestämda historia — inte en så prydlig plats som den ofta är i dag. De döda lades grunt i jorden, kanske bara en aln ner. Naturen var mer vildvuxen, och bristande inhägnad kunde göra att djur bökade omkring därinne. Ännu in på 1700-talet byggdes benhus på svenska kyrkogårdar, där ben som grävts upp vid gravgrävning, eller som på annat sätt kommit i dagen, kunde skyddas och förvaras.

Numera är det självklart för oss i vår kultur, att åtminstone en kyrklig begravning äger rum i en kyrka eller ett begravningskapell. Det är dock en förhållandevis ny sed. Begravningar ägde tidigare rum ute på kyrkogården. Något som, inom parentes sagt, begripliggör prästens ord "Av jord är du kommen..." tillsammans med de tre skovlarna jord, såsom de första stegen mot fyllningen av graven. Ofta hjälpte de närstående till att stänga graven efter ceremonin. Kistdekorationer och brinnande ljus fanns knappast före förra sekelskiftet i begravningssammanhang.

* * *

I dag försöker man mildra det tunga intryck en begravning ger. Borta är nästan alltid den svarta prästkappan, utbytt mot ett vitt röcklin eller en vit alba. Svarta kistor tillhör ovanligheterna. Cd-musik med modern musik spelas, och orgeltonerna får ofta tystna för pianomusik. Begravningsgudstjänsten blir allt mindre en gudstjänst, och allt mer en minneshögtid; och berövas på så vis sin karaktär av religiös ritual.

Kyrkogårdarna har blivit prydliga parker med likformade gravstenar; borta är seden med stora gotiska gravmonument, som inte var ovanliga bland borgerskapet in på 1900-talet. Få skulle drömma om att pryda sin gravsten med de dödskallar som var så vanliga för bara något hundratal år sedan, och fortfarande kan ses bland äldre gravstenar som bevarats.

Å andra sidan har den sociala skyddsnät som ofta fanns runt de sörjande tidigare i stort fallit bort. Begravningar ofta i "kretsen av de närmaste", när de tidigare kunde vara en stor krets angelägenhet. Gravölet och den samling som skedde före gravsättningen har försvunnit för längesen. Den karaktär av knytkalas som minnesstunderna — begravningskalasen — efter begravningen kunde ha, är också borta. Allt är privatiserat: minnesstunderna sker på lokal. De sörjande skall vara tappra, möjligtvis allvarliga. Och knappast svartklädda mer än på begravningsdagen.

* * *

Dödens riter rymmer mycket. Vi får, som jag ovan försökt ge lite smakprov på, stifta bekantskap med svensk begravningskultur och -historia. Judendomen syn på döden presenteras, liksom Islams. Kyrkogårdarnas historia får läsaren lära sig mer om, liksom hur det gick till när en dödsdömd person skulle beredas för sin avrättning.

Även en representant från Svenska kyrkan, kyrkohistorikern Anders Jarlert, medverkar med en mycket läsvärd text, "Kyrkans budskap — människans behov", där han sätter fokus på den innehållsförskjutning som skett i begravningsgudstjänsten, där gudstjänstskaraktären förminskas, och det personliga tilltalet överflyglar allt religiöst. Detta är något jag själv reflekterat över. — Jag har aldrig riktigt förstått varför många så gärna vill ha den kyrkliga ramen kring en ceremoni som man vill ska ha så lite kyrkligt innehåll som möjligt.

* * *

Så, jag upptäckte Dödens riter i en bokhylla i ett församlingshem på landsbygden. Innan dess hade jag inte stött på den. Men jag bläddrade i den, och förstod att det var en kvalitétsbok. Så jag såg till att beställa den från ett antikvariat. Det tycker jag att var och en ska göra, som på något sätt antingen har med döden att göra i sitt arbetsliv, eller ändå har ett intresse av att öka sin kunskap om döden som kulturfenomen.
— — —
Dödens riter, Kristina Söderpalm (red.), Carlssons Bokförlag 1994. ISBN: 91-7798-865-5. 199 sidor.