Bokrecension: Hamlets fråga | Arne Jarrick

Hamlets fråga: En svensk självmordshistoria är skriven av Arne Jarrick, professor i historia.

Hamlets fråga utgör en undersökning av det svenska självmordets historia från omkring år 1600 till omkring år 1900, främst genom juridiska dokument. Boken består också, i en senare del, av Jarricks teori om självmordet som sådant. Jarrick har också valt att undersöka hur den samtida litteraturen förhöll sig till självmordet som sådant.

* * *

I det kristna Sverige, får vi lära oss, var självmordet en synd, och den som med vett och vilja tog sitt liv, dömde sig således till helvetet. Inte nog med att det var synd. Det var även kriminellt, och förblev så ända till 1864. Överlevde du ett självmordsförsök, kunde du alltså bli åtalad och dömd.

Lyckades du emellertid med ditt självmord, och någon hittade dig, var det olagligt att röra kroppen innan man lagligen förklarat vad som skulle göras med den. Det innebar, t.ex., att om någon hittades hängd, fick personen i fråga hänga kvar där, till dess att rätten hunnit undersöka fallet. Först därefter kunde kroppen tas ner. Och det som följde var antingen att bödeln drog kroppen med sig till skogs och brände den, eller så skedde begravning på galgbacken, eller så skedde begravning utanför — eller under — kyrkogårdsmuren, eller så skedde begravning "i stillhet", det vill säga utan klockor och sång, men dock på kyrkogården.

Så det gamla Sverige hade en mycket negativ inställning till självmordet, något som drabbade både den dödes kropp och rimligen även eventuella efterlevande.

* * *

Jarrick använder sig även av en mängd litterära exempel: främst Goethes Den unge Werthers lidanden och dess efterföljare. Jag har dock svårt att förstå hur detta är relevant för svenska faktiska förhållanden: hur allmogesvenskens självmord medelst kniv förhåller sig till höglitteraturens självmord.

Och så presenterar Jarrick sin självmordsteori. Den består i att självmord sker som en konsekvens av skam. Detta leder han i bevis genom exempel ur svenska domsböcker.

Detta är emellertid inte en teori jag kan skriva under. Jag menar, att självmordet som fenomen är alldeles för komplext för att rymmas inom en och samma teori. Det håller även Jarrick med om:

"Det tycks, med andra ord, som om det inte finns någon teori som helt och hållet kan lösa självmordsmysteriet."

(sid. 172)

Givetvis tar folk sina liv för att komma ifrån skam. Men orsakerna kan rimligen vara så många fler! Vanlig leda vid livet, till exempel. Eller den sansade uppfattningen, att livet erbjuder mer smärta och lidande än vad man är beredd att stå ut med, så att man därför väljer att avsluta sitt liv. För att inte tala om den typen av lojalitetssjälvmord som var så vanliga i antikens Rom, t.ex. filosofen Seneca, som av kejsar Nero ombads ta sitt liv, och det var så just vad han gjorde.

* * *

Först år 1908 upphörde bestämmelser om särskilda begravningsordning för självmördare. Så långt sträckte sig föraktet mot den människa som inte fann sig i sitt öde, utan tog sitt liv i sina egna händer. Självmordet är den fria människans privilegium. Det kan orsaka fruktansvärt lidande hos de efterlevande. Men det är ändå den fria människans möjlighet att ta sig ifrån en existens man inte vill vara kvar i. Hamlets fråga: att vara eller inte vara — måste således vara upp till varje enskild människa att ta ställning till.

Hamlets fråga är en bok som hade vunnit på att koncentreras. Jag ifrågasätter om aspekterna från världslitteraturen är relevanta i sammanhanget. Personligen hade jag uppskattat fler beskrivningar av olika historiska fall ur domsböckerna. — Men det är ändå en bok vari personer intresserade av dödens och självmordets kulturhistoria kan finna mycket intressant.
— — —
Hamlets fråga: En svensk självmordshistoria, Arne Jarrick, Nordstedts 2000. ISBN: 91-1-300859-5. 238 sidor.