Bokrecension: Fridolins visor | Erik Axel Karlfeldt

"Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal"

Målning av Anders Zorn 1906

Fridolins visor och andra dikter är skriven av Erik Axel Karlfeldt (1864 – 1931), ledamot av Svenska Akademien och en av få att tilldelas ett nobelpris postumt.

Det aktuella volymen innehåller, förutom Fridolins visor, även Cecilia Bölljas visbok, Från Folkare-stigar samt Liv och död.

Karlfeldt skriver en naturnära poesi, full av stenar, månljus, åsar, solsken och känslor — men detta utan att det blir pastoralt eller alltför idylliskt. En tung melankoli ligger ofta i bakgrunden; kaos är granne med Gud, som Stagnelius skrev.

Inte heller känns rimmen konstlade — med något undantag, då ords vanliga stavning helt enkelt fått fara, för att passa in med ordet det rimmas med. Ordföljden känns naturlig, även om jag har svårt att alltid se rytmen som konsekvent. Lappri! Dikterna är vackra. Och särskilt tilltalas jag just av den blandning av ljus, berusad kärlek och saknad, förlust och ensamhet som dikterna spänns upp mellan. Och lägg därtill den känsla av direkthet som texterna ger uttryck för: Karlfeldt skriver det han skriver för att beskriva sina intryck utan omvägar. Man står inte frågande efter att ha läst en Karlfeldt-dikt.

Huvuddiktsamling är följaktligen Fridolins visor, där Karlfeldt ikläder sig en persona som den lärde mannen, som flyttat ut på landet och nu försörjer sig som bonde: en man som talar med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Så är också diktningen anpassad efter en hur en sådan man kan tänkas dikta. Folkliga utslag, som:

"En enda gång om året ömsar ormen skinn,
men åtta dar i veckan byter flickan sinn."

blandas med mer finstämd naturlyrik:

"Världen är kall, dess glädje är all för Irina,
tyst är hvar röst som skallade där av ditt lov.
Hvad vill en hind i klyftan där vargarne grina,
hvad en narciss i tistlarnes konungahov?"

Vackrast i hela volymen är dock, menar jag, den avvägda, stillsamma och mycket dystra "Min guddotter". Jag återger hela här nedan.

I.

Lilla lättingen min, lilla tättingen min,
skall hon sova, fast klockan går på åtta,
och ser hon inte solen, hur varmt den skiner in
och hur dagen är vacker utan måtta?

Och inte hör hon tuppen, som gal så morgongällt,
eller talgoxens fyr på fönsterblecket,
ej fåglarna, som stimma i rönnens röda tält;
lilla Anna, hon snarkar under täcket.

Därnere sitta syskonen och läsa för sin gröt,
och den stränga mor är med och delar maten;
men Anna hon får sova, hon är snäll ändå och söt,
och hon får ändå sin andel av faten.

Jag står vid krusbärshäcken, jag ser på en gardin,
och jag ser hur den rör sig, bäst jag står där.
God morgon, lilla Anna, där du skymtar hvit och fin
i din tröja med spetsar och med bårder!

Och som talgoxen hoppar i fönsterbrädans sol
och som rönnens alla lätta sidensvansar,
så hoppar lilla Anna i sin granna underkjol,
som ett solsken i sin kammare hon dansar.

—

II.

Det spelar på heden, det porlar i daln,
och blomdoften flyter så tung genom saln.
Nu tio års bruden är rustad och klädd,
och tysta stå syskonen kring hennes bädd.
Och guffar har varit med Pålle i stan:
du har spetsar och bårder, som du var van.
Du har godt, lilla Anna, din säng är mjuk,
och din hals är ej längre sjuk.

Hon skymtar ur tyllen så hvit och fin.
Hennes hår ligger brunt ibland gul jasmin.
Vi ha knäppt hennes händer till aftonbön,
just när solen sjunker till ro bortom sjön.
Hennes döda hämpling, som ingen skött,
hennes ros, som i torra krukan dött,
ha vi lagt under flikar av Annas dräkt
de tre voro nära släkt.

Karlfeldt må vara död. Men hans dikter förtjänar ett annat öde, än att falla i glömska eller hamna i skymundan. Jag för min del, tänker läsa mer av poeten som fick nobelpriset postumt.
— — —
Fridolins visor och andra dikter, Erik Axel Karlfeldt, Wahlström & Widstrand 1917. 120 sidor.