* * *
Borås brinner!
Första gången Borås stod i brand var en blåsig decembernatt 1681. Branden började i viceborgmästarens hus vid Stora Torget och speds sedan med vinden. I princip hela staden brann ner och bara några gårdar i stadens utkant klarade sig oskadda.
Vid tiden för branden hade Carolikyrkan precis fått ett torn, men det förstördes i branden. Nio år senare var kyrkan återställd.
Den 21 december 1681 skickade brogmästare Nils Jacobsson och rådman Hufued Nilsson ett brev till konungen och berättade om branden:
"[V]år stad Borås, tillika med kyrkan, skolan och det nyss uppbyggde rådhuset, nästledende 12 och 13 december är, förmedelst en häftig vådeld, totaliter avbränd och i aska lagd, ja, så jämmerligen, att gravstenarna uti kyrkan äro alldeles sönderbrända och de dödas kroppar i grifterna av elden förtärda varandes icke mer än några små hydddor vid tullportarne av hela staden igen behållne, att borgerskapet således äro blevne husville och med störste jämmer måste beklaga den numera befunne bristen och saknaden av sitt förrige välstånd samt den nödliande som de nuförtiden äro underkastade."Boråsarna flyr sin stad under branden, försöker rädda med sig sina värdesaker, och tar sin tillflykt till lador och fält. De som inte fick nånstans att bo på gårdarna, byggde sig hyddor på marken.
Man funderade i detta läget på att helt överge Borås, i synnerhet de rikare invånarna. För att förhindra massutflyttning infördes då helt enkelt reseförbud.
En konsekvens av branden, var att landshövdingen (som tydligen fick tillåtelse att resa) flyttade från staden, i väntan på att den skulle byggas upp. Men landshövdingen kom aldrig tillbaka — i Vänersborg sitter han än i dag, och det är Vänersborg som är residensstad, inte Borås.
* * *
Den andra branden drabbade staden 1727. Den gången uppstod den hos rådman Lars Larsson Strömberg, efter fiskkokning i brygghuset. Man hade sopat ihop elden och hällt vatten på den. Sen gick man och lade sig. Men på natten gick skomakaregesällen Anders Jönsson Bohman förbi utanför. Han såg att lågor slog ut genom väggen och väckte husfolket. Drängen och en grabb som bodde i huset bredvid köket skickade skomakaregesällen till kyrkan för att uppmärksamma eldvakten — som på den tiden fanns i tornet — att det var brand i staden. Skomakaregesällen och kvinnorna i huset försökte under tiden rädda vad som räddas kunde ur huset.
I tornet hade emellertid eldvakterna somnat båda två, istället för att sova om lott. Men till sist kom ringningen i gång. Eldens framfart gick dock inte att stoppa.
Efter branden stod endast ett femtontal hus kvar. Även kyrkan brann. Men inga liv förlorades.
För andra gången diskuterade man så om staden skulle överges. Man samlade borgerskap och ämbetsmän och ställde då helt enkelt frågan om man ville bygga upp staden igen. Svaret blev jakande. Och några år senare stod på platsen ett nytt Borås.
* * *
Den tredje branden bröt ut strax före jul 1822. Inte heller då blev mycket kvar, förutom det av Borås som var beläget norr om Yxhammargatan. 200 byggnader förstördes i grund.
Branden började hos gördelmakare Werfvin, som bodde nånstans mellan Carolikyrkan och Stora torget. En torkugn hade där blivit allför varm framåt kvällen, och träbitar inlagda på tork tog eld. Elden spreds till en bjälke, huset blev övertänt, och elden spreds vidare till husen omkring. När väl dåtidens brandkår kommit på plats, var det inte mycket att göra: brunnar tömdes, men vinden låg på. Det torde varit mycket kallt: isen på Viskan lär ha varit en aln tjock, och förhindrade att man på ett effektivt sätt kunde hämta vatten därur.
När elden falnade, hade återigen kyrkan och rådhuset brunnit ner. Två människor avled.
Den här gången verkar det inte ha varit någon tvekan om att staden skulle byggas upp igen. Kung Karl XIV Johan såg till att pengar sändes till Borås. Enskilda gåvor donerades. Stora lån utbetalades också. Och så fanns ju försäkringspengar. Man rev ner gamla rådhusets ruiner, och uppförde ett nytt på västra sidan av Stora torget — ett torg som nu utökats i yta. Några huvudgator breddades, men fortfarande fanns många smala passager där husen stod tätt. Och Stora torget var stadens enda större öppna yta.
* * *
Exakt på dagen hundra år efter den andra branden, var elden lös för fjärde gången. Året var då 1827.
Branden började tidigt på morgonen den 14 juli i snickare G. Olssons verkstad, som låg på norra delen av Sandgärdsgatan. Man hade kokat lim, varvid gnistor fallit i hyvelspån, varpå branden sprungit till liv.
Branden kom att bli den mest omfattande hittills. Stormvindar kastade omkring lågorna mellan husen. Den gick till och med över de nya, breda gatorna. Panik bröt ut.
Efter att elden slocknat saknade mängder av boråsare tak över huvudet. Inte bara bostäder, utan också arbetsplatser var förstörda. Slaget var mycket hårt.
Ett trettiotal hus stod kvar efter förödelsen, utöver kyrkan, prästgårdar, skolhuset och stadsfängelset.
Efter denna den sista stadsbrand infördes ytterligare direktiv för hur hus skulle byggas och gator breddades ytterligare. Dessutom anlades fler öppna platser. Vattenhämtningsplatser byggdes utmed Viskan. Yxhammargatan gjordes femtio alnar bred, och nuvarande Allégatan (tidigare Brunnsgatan) blev fyrtio alnar bred. Lilla Brogatan, ett av de i dag mest gångtrafikerade stråken i staden, blev 27 alnar bred.
Man önskade uppföra fler stenhus, men på grund av materialbrist gick den utvecklingen inte så fort framåt som man kanske tänkt sig. Hö och halm fick inte längre förvaras på vindar i bostadshus, inte heller fick stall eller fähus byggas ihop med bostadshus. Färgerier, smedjor, snickarverkstäder och andra särskilt utsatta arbetsplatser fick numera bara uppföras invid ån eller i mer glest bebyggda stadsdelar. Och så inrättades en frivillig brandkår jämte den formella officiella.
Och återigen inflöt betydande statliga medel och därtill togs lån för återuppbyggnaden av Borås. Men det tog tid för staden att komma på fötter. Landshövdingen konstaterar dock i en redogörelse för åren 1832 – 1836, att staden nu var "nästan helt och hållet åter bebyggd."
Det kusliga sammanträffandet med upprepningen av en förintande stadsbrand efter hundra år, sägs ha gjort att brandkåren samma dag 1927 hade full beredskap för en ny stadsbrand.
* * *
Dessa upprepade svåra bränder, är orsaken till att det finns så lite äldre bebyggelse kvar i Borås, sånär som på Carolikyrkan, som dock även den lidit svårt under eldsvådorna. Men i den centrala delen av staden ligger gatnätet kvar ungefär som de en gång planerades på 1600-talet.
* * *
Dessa fyra tragedier, som dock inte krävde många liv, enligt vad källorna rapporterar, gör Borås till en av de svårast elddrabbade städerna i landet. — När jag tog mina cigarettpauser i dag, var det svårt att inte tänka på hur husen som förr stod utmed gatorna jag gick på, gång på gång brunnit ner genom historien. I dag står husen stabila, hårda, kalla. Men Kaos är granne med Gud.
* * *
Spännande inlägg!
SvaraRaderaTack!
SvaraRadera