Bokrecension: Medicinska synpunkter angående barnens uppfostran | Isak Jundell

Medicinska synpunkter angående barnens uppfostran är författad av tidigare professorn i pediatrik, Isak Jundell (d. 1947).

Man kunde tro att en bok om barnuppfostran från trettiotalet skulle vara hopplöst omodern. Det är den emellertid inte, även om en hel del av det som sägs dock är förlegat.

Medicinska synpunkter angående barnens uppfostran är ett ganska tunt litet häfte, som något försöker sammanfatta vad som kan vara gott att veta för fostrare av barn.

Jundell menar, att syftet med uppfostran, är att skapa "ärliga, sanningsälskande, arbetsamma individer", som ska passa väl in i samhällskroppen. Detta skall göras, genom att vänja barnet av med att genast få sina behov tillfredsställda, och genast få sina olustkänslor avvärjda.

Tiden från födsel till vuxen delar Jundell in i tre perioder: Spädbarnsåldern (det första året), lekåldern (första till sjunde året) samt skol- och ungdomsåren (sjunde året och genom hela ungdomstiden).

* * *

Den första perioden rekommenderas regelbundenhet i vanorna, så att barnet inte genom att skrika vänjer sig vid att omedelbart få mat eller få sina kläder bytta vid läckage. Även lek med barnet bör ske med någon sorts regelbundenhet, skriver Jundell. Det åligger fostraren, att se till att man inte blir slav under sitt barn, och känner sig tvungen att alltid vara i dess närhet och passa upp på det. På den vägen blir inga självständiga barn skapade. Jundell skriver, "att icke endast själslig hunger är olämplig för [barnet], utan också själslig överretning."

* * *

Under den andra perioden skall barnet bli mer berett att kunna handla, obereoende av sina egna lust- och olustkänslor. Det ska vänjas vid att äta den mat det serveras, och fostraren skall inte falla till föga. "Barnet måste lära sig, att uppfostrarens vilja under alla omständigheter måste efterkommas. [...] lydnaden blir och bör i lekåldern bli mekanisk."

En fungerande fostran har att använda som belönings- och bestraffningssystem först och främst det, att barnet känner huruvida det har fostrarens gunst eller om fostraren känner missbehag. Det, berättar Jundell, räcker oftast för att få det beteende hos barnet som man önskar. Kroppsaga vill Jundell inte förbjuda, men menar att den endast "mycket sällan behövas", vilket väl får anses vara en moderat uppfattning i tiden.

* * *

Med den tredje perioden, kommer puberteten, då barnet omsider tar steget in i vuxenvärlden. Sexualiteten blir en realitet, och Jundell menar att den bästa formen av sexualundervisning, är den som man kan få av sina föräldrar, om de är kapabla att berätta om det. Men han förespråkar även en effektiv undervisning i skolan, som stegvis för in ämnet, exempelvis under biologien. Då kan man börja med att tala om hur växter förökar sig, sedan om hur djur gör det, och med tiden alltså hur människor gör det. Avslutningsvis bör man även undervisa om sådant som Jundell menar vara oskick:

"Samtidigt skulle då framhållas det osnygga och oskickliga i onanisering och skyldigheten att söka övervinna benägenheten härför."

Och således skapades tiotusentals nya skuld- och skambelagda ungdomar, vars lärare läst Jundells lilla skrift.

Vidare skall ungdomen uppfostras att gärna ägna sig åt idrott och sport, eller varför inte frimärks- eller myntsamling, för att "avleda driftyttringarna".

* * *

En del av det Jundell skriver äger nog sin rimlighet fortfarande. Varningen för att klema bort sina barn, så att de blir små härskare och härskarinnor i sina familjer gäller alltjämt. Likaså att vänja barnen vid att inte omedelbart få sina behov tillfredsställda. Det borde göra dem mer tålmodiga. Men det ivriga försvarandet av "mekanisk lydnad" känns olustig. I synnerhet om man talar om det på trettiotalet...

Man får inte glömma, att även barnet är en fri individ, vars suveränitet inte får kränkas, ens av dess föräldrar, mer än vad som är nödvändigt. Istället borde man, när barnen blivit så gamla att de kan föra ett rimligt samtal, låta dem vänjas vid att stå för sina uppfattningar, oavsett om fostrarna har samma uppfattning som de eller inte. Men samtidigt bör de vänja sig vid, att byta uppfattning, när de blivit överbevisade om att de har fel.

Vi bör uppfostra fria individer. Inte kopior.

Skuldbeläggningen av en fri sexualitet har vi som väl är förpassat till historiens skräpkammare. Hellre än att haussa upp sexualiteten och klä den i mystik och tala om den försiktigtvis, torde det vara rimligare att så tidigt som möjligt inkorporera sexualkunskapen i skolundervisningen, som något helt naturligt. Ju mindre skam- och skuldkänslor som tillåts vidhäfta sexualiteten, desto bättre.
– – –
Medicinska synpunkter angående barnens uppfostran, Isak Jundell, Albert Bonniers förlag 1938. 46 sidor.

Fyndplats Dalsjöfors

En vän rekommenderade mig att besöka Gärdhems Secondhandbutik i Dalsjöfors, strax utanför Borås. En annons i tidningen gjorde gällande, att de skulle ha halva priset på sitt boksortiment. Nå, så vi åkte dit, kamraten och jag.

Åh, herregud.

Vad många böcker! Och nog för att priserna var billiga redan när de hade sitt vanliga pris, men nu — halva priset! Och böcker på golvet, böcker i hyllor, böcker i ställningar, böcker upp mot taket, böcker bakom böckerna... I dag nöjde jag mig emellertid med att fylla en korg. Följande titlar fick jag med mig hem:

J. L. Runeberg: Fänrik Ståls sägner
Levnadsvisdom från alla tider
Olof Lagercrantz: August Strindberg
Olof Lagerkrantz: Ett år på sextiotalet
Tove Jansson: Lyssnerskan
Honoré de Balzac: Byprästen
Nikos Kazantzakis: Kristi sista frestelse
Alf Henrikson: Svensk historia, volym I och II.
Alf Henrikson: Hos etruskerna
Sten Karling: Kyrkorna i Borås och Brämhult
Gustaf Markving: Kyrkorna i Sjuhäradsbygden
Émile Zola: Nana
Homeros: Odysséen
Hjalmar Bergman: Farmor och vår Herre
Staffan Björck (red.): Världens bästa tal i urval
Viktor Rydberg: Singoalla
Viktor Rydberg: Fribrytaren på Östersjön, volym I och II
Viktor Rydberg: Valda dikter
Viktor Rydberg: Vapensmeden
Viktor Rydberg: Den siste Atenaren, volym I och II
Pär Lagerkvist: Dvärgen och Barabbas
Erik Axel Karlfeldt: Samlade dikter

Så vad betalade jag för de här tjugofem böckerna? Summa 135 kronor. —

Återigen har jag således fått mig bevisat, att böcker handlas med fördel begagnade. Och jag har fått ett nytt ställe att söka böcker på, vid sidan av Röda korset, — Gärdhems Secondhandbutik.

Fragment: Kyrkogårdsbetraktelse

Marcus Aurelius skriver:

"...allt är förgängligt och förvandlas snart till en myt, och till sist sjunker det alldeles i glömska. Och detta gäller om dem som en gång varit så lysande ryktbarheter. De övriga äro borta i och med sitt sista andedrag — 'osedda, ohörda'."

(Självbetraktelser, 4:33)

Mitt arbete innebär en hel del vandringar på kyrkogårdar. Nyligen fick jag en stund över innan en begravningsakt, och jag tog en tur och tittade på gravvårdar. Jag såg ett överväldigande stort gravmonument över en familj som levt för hundra år sedan. De som där är döda, var väl en gång rika och inflytelserika människor.

— Men när jag stod vid stenen i solskenet, var blomsterjorden blommor förutan. Varsamma händer har hållit singelstenen fri från ogräs, men en grön skylt upplyste, om att den med kännedom om vem graven tillhör, torde avhöra sig till vaktmästaren. De som vilar där, har inte längre någon som pryder deras minnesplats med blomster — och väl inte heller med minnen.

Några steg därifrån är två andra gravar. Enkla stenar pryder dem. Den ena bär en kvinnas namn. Den andra förkunnar att den döde var son till kvinnan. Av årtalen utläser jag att sonen miste sin moder när han var sexton år gammal. Någon makes namn syns inte på kvinnans sten. Både modern och sonen har varit döda länge och i jorden finns nog knappast mycket kvar av dem. Gräs omvärver vårdarna och på stenarna blott: namn, årtal, en ort.

Orden "Allt hastar hän mot sin förvandling snar", ur Psalm 189, torde nån gång ha sjungits i kyrkan nära invid. — Orden hade passat i en båge över kyrkogårdsporten och över varje människa, som en ständig påminnelse, om att livet, det är nu.

Inget liktal över antiken

Styx — eller en bäck i Borås?

Jag vurmar för antiken.

För tillfället läser jag Alf Henriksons enastående Antikens historier, ursprungligen från femtiotalet. Henrikson är ju som bekant en berättare i särklass, som med utomordentlig lätthet formulerar sammandrag av de mest komplexa sammanhang. Visst är bokverket märkt av den tid den uppkom i. Den utbredda homoeroticismen under antiken lyser till exempel nästan helt med sin frånvaro. Men jag kan tänka mig att det är detta något polerade panorama, som bildade i alla tider sen renässansen fått stifta bekantskap med.

Och det är väl en bildningstradition som i mycket numera får förklaras vara död och begraven.

Men jag är inte beredd att hålla liktal. Det är en fantastisk värld som antikens berättelser ställer oss inför. Klassiska komponenter, såsom svek, hjältar, kärleksintriger, krig, uslingar, makthunger och så vidare är legio. Gudarna är där de hör hemma, som smått löjeväckande gestalter i periferin, som folket dock av någon anledning tycker att det kan vara gott att offra en oxe eller något till emellanåt.

I de tidiga grekiska stadsstaterna blomstrade tankelivet. Emellanåt föll det inte de härskande i smaken, och man gjorde vad man kunde för att stoppa det. Men den filosofiska utvecklingen hindrades inte i sig av någon dogmatik. Excentriker som Diogenes, cynikern, kunde till självaste Alexander den store utbrista, när han tillfrågades av Alexander om denne kunde göra något för honom, att det enda han önskade var att Alexander flyttade sig så att han inte skymde solen... Apokryfiskt, säkerligen, men mentalitetsmässigt spännande...

Den klassiska bildningen framlever nu en flämtande tillvaro på universiteten, där några få latinare fortfarande kan myterna och legenderna och väl fängslas av en civilisation som i all sin grymhet hade något så sunt och hälsosamt över sig, något obesmittat av den pandemi som efter år 33 spreds över världen från Jerusalem.

Och det är väl inte mycket att göra åt det. Men jag för min del tänker fortsätta att fascineras av den värld som fanns då, och jag tänker fortsätta att samla kunskap om den, för att få nycklar till förståelsen också av litterära yttringar av den humanistiska bildningstradition som fortgått nästan fram till vår tid. —

Fragment: Hades

"Cerberus" | William Blake | manipulerad

* * *

Hades är tillstängt
med ekportar.
Lucius knackar därpå;
blir insläppt av
Kerberos.

I Hades väntar vännerna
som skuggor på en betsad vägg.
De talar ej,
de viskar ej.
— De döda tiger stilla.

* * *

Bokrecension: Attentatet i Pålsjö skog | Hans Alfredson

Attentatet i Pålsjö skog: En historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget av Holger Axel Andersson är skriven av Hans Alfredson.

Kontrafaktiskt historieskrivning är intressant — alltså när man skriver historia utifrån vad som kunde ha hänt om det ena eller andra hade hänt, som aldrig hände. Attentatet i Pålsjö skog skildrar hur det kunde ha blivit, om Nazityskland anfallit Sverige.

Berättare är en viss Holger Andersson, som 1996 skriver om vad han var med som yngling, när andra världskriget brann ute i Europa. Några män i hans fars vänkrets har då tröttnat på den svenska undfallenheten för tyskarna, när regeringen låter transittrupper fara tvärs genom landet. Man bestämmer sig för att utföra ett attentat.

Attentatet består i att anfalla ett tåg. Attentatet lyckas över all förväntan, och får oöverblickbara konsekvenser för Sverige, inte minst på grund dignitetens hos några av passagerarna. — Detta är avstampen för en berättelse som följer attentatsmännens historia under kriget och sedan i sammandrag genom resten av deras liv. Holger är den siste aktivt medverkande i gruppen som fortfarande lever, och han känner därför att han kan rapportera om vad han varit med om.

* * *

Stilen är ultrarealistisk. Alfredson har valt att förlägga alla händelser i boken till faktiska platser. Genom Holger Andersson får han ett personligt perspektiv, vari han låter Andersson varva rena iakttagelser med återgivelser av brev han kommit över, ögonvittnesskildringar, och rena faktatexter som leder läsaren in i kontexten.

Den färdiga texten blir en fallstudie. Man har alla fakta givna i den reella situationen i Europa fram till attentatsdagen på våren 1941. Därefter tar Alfredson med den faktorn i världskrigets utveckling, och sätter upp en hypotes om hur fortsättningen för Sverige kunde ha blivit, i och med attentatet och tyskarna efterföljande invasion. — Svenska judar deporteras, liksom andra nazisterna såg som oönskade. Vi har medlöpare. Alfredson nämner ofta verkliga namn: Fredrik Böök finns med i periferin, och Ingvar Kamprad är med i ett mycket litet sammanhang när Hitler gör ett personligt besök i Sverige. Kända svenska nazister får ingå i marionettstyret för riket, efter att regeringen gått i exil. Vilhelm Moberg deporteras tillsammans med Torgny Segerstedt och andra fritänkare. Och en fragmenterad motståndsrörelse bildas i de svenska skogarna.

* * *

För egen del ser jag gillande att min hemort Tranemo nämns i texten! En av motståndsmännen skriver i sin dagbok för den 12 maj 1941:

"Vi kommo in i Västergötland vid niotiden på kvällen till järnvägsknuten Tranemo. Järnvägsstationen var omgiven av sandsäckar och små kulsprutefästen och ett luftvärnsbatteri stod uppställt intill." (sid. 141)

Det visar sig att en svensk överste har sin expedition i stationshuset och tio tyskar berättas sitta fångna i skolans gymnastiksal. Det berättas också att närbelägna Svenljunga genomlidit ett förödande bombanfall. De stridande motståndsmännen får till slut natthärbärge i prästgården med tillhörande loge i Dannike.

* * *

Alfredson är uppenbarligen mycket inläst på andra världskrigets förlopp och detaljhistoria. Den som månne — liksom jag — endast sett honom som skicklig revyartist, må nu lägga till att han är en skicklig romanförfattare också: och en allvarlig sådan. För ett humoristiskt verk är Attentatet i Pålsjö gård absolut inte. Tvärtom. Det är en mycket dyster skildring, inte bara av nazisternas skräckvälde, utan även av vad som sker i attentatsmännens psykologiska utveckling.

Spännande är också de slutsatser Alfredson drar kring hur krigets historia i dag kunde ha skrivits, om Tyskland fått omfördela sina resurser för att invadera Sverige och hålla det ockuperat. Till exempel, vad det kunde ha inneburit, om man låtit bli att ta Kreta från britterna, för att istället satsa på att krossa Sverige.

* * *

Språket är enkelt och historien medryckande och oavbrutet fascinerande. Genom att inte skapa några övermänniskor i motståndsrörelsen, hålls berättelsen hela tiden högst verklig. Kriget skildras i sin råhet: folk dör, folk genomgår stora umbäranden.

— Den som intresserar sig för kontrafaktisk historieskrivning rent allmänt, och den som har ett allmänt intresse för andra världskriget har i Hans Alfredsons berättelse en god läsupplevelse att ta del av.
– – –
Attentatet i Pålsjö skog: En historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget av Holger Axel Andersson, Hans Alfredsson, Wahlström & Widstrand 1999. ISBN: 91-46-17518-0. 314 sidor.

Text: ur Antikens historier | Alf Henrikson

"När Xerxes såg hela Hellesponten skymd av sina fartyg och sina marscherande kolonner prisade han sig lycklig, men strax därpå fällde han tårar, ty det slog honom att om hundra år skulle det inte finnas en enda man kvar av all denna makt och härlighet."

— Alf Henrikson,

ur Antikens historier

Dikt: »Trötta träd« | Mikael Lybeck

Den vackra och mörka dikten »Trötta träd« av Mikael Lybeck (1864-1925):

Natt, som vi väntat, väntat länge, slute
mörkret omkring våra kronor tätt.
Stormen vilar icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
och i branten stå vi, långt ute, längst ute.

Bryt våra stammar, storm, och bryt de sista
rötternas motstånd i gammal jord!
Natten förråder det icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
endast det: att brista, ej böjas ... blott brista.

Vågor, som härjat grunden, gören vida
gravarne, gören stort vårt fall!
En gång skall stormen tystna,
en gång skall natten ljusna —
oss väntar ingen morgon,
oss, som tröttnat att i storm stå, mot storm strida.

Bokrecension: Personligt | Christer Sturmark

Personligt: Samtal med fritänkare är en samtalsbok där Humanisternas ordförande Christer Sturmark talats vid med ett gäng kändisar om religion och därmed sammanhängande ämnen, sånär som på samtalet med Michel Onfray, där Sara Larsson förefaller varit den huvudsakligen intervjuande.

Det är en stimulerande bok som Sturmark kreerat med sina intervjuobjekt. Alla de intervjuades tankar är inte lika spännande att ta del av; att folk är kända och dessutom kritiska till religion borgar inte med säkerhet för att de också är intellektuella. Men medelnivån är mycket hög. De breda marginalerna i den omfångsrika boken kommer till god nytta för utropstecken, anteckningar och markeringar.

* * *

Några noteringar om vad man möter i boken:

Eva Dahlgren lämnade Svenska kyrkan redan på åttiotalet, »som protest mot deras inskränkthet.« Hon såg i gudstron något diametralt motsatt humanistiska värderingar. Att inte vara gudstroende, utesluter för Dahlgren inte andlighet. För henne är det snarare en djup kännedom om sig själv. Andevärlden blir en enkel utväg, något att hålla fast vid i en värld där allting flyter.

Richard Dawkins argumenterar för sanningens suveränitet, och utbrister, att vetenskaplig sanning må vara materialistisk, men att dess materialism är ovidkommande. »Det är fortfarande vetenskaplig sanning.« Han värjer sig mot en ödmjuk gyllene medelväg där alla kanske i alla fall har lite rätt: tvärtom: en sida kan ha helt och hållet fel. »Nej, din teori är inte lika bra som forskarnas om deras uppfattning har stöd i fakta och din egen inte har det.«

Evolutionsteorin ligger naturligtvis Dawkins varmt om hjärtat, och han påpekar det absurda i att jämställa kreationism med evolutionism: det är »som om man inom reproduktionsbiologin redovisade både uppfattningen att barn blir till genom sex och idén att de kommer från storken.« Det är klassisk Dawkinsretorik, således. Han belyser även kreationisternas strategi, att leta efter fel i teori A, som om det på något sätt i sig vore belägg för teori B. — Det sättet att argumentera känner jag själv väl igen.

Religion är, menar han, helt enkelt mentala virusinfektioner: en ytterst träffande metafor...

Lena Andersson, som häromåret skapade stort rabalder med sitt mycket religionskritiska sommarprogram i P1, är också en av de intervjuade. Hon ser Jesusgestalten främst som en litterär figur, och påpekar att det inte verkar vara en särskilt sympatisk figur, av texterna att döma: »Han är snarstucken, lättirriterad, självupptagen, nyckfull, han reagerar med godtycke.« Andersson ifrågasätter dessutom den historiske Jesus existens — något jag själv inte skulle drista mig till att göra, på grund av källäget.

Lena Andersson värjer sig inte från aggressiva utfall:

»Det är obegripligt för mig hur man som intellektuell kan vara troende på riktigt, och hur källkritiskt skolade människor kan se Bibeln som något annat än en litterär krönika.«

Jag kan bara instämma. Andersson menar att svaret på problematiken, är att människor inte resonerar sig fram till tron, utan först binder sig känslomässigt vid den, och sedan skapar skälen för en personlig religiositet.

Andersson attackerar också slentriankristendomen, som innebär att de unga konfirmerar sig med de vuxnas goda minne, trots att varken de yngre eller äldre på något meningsfullt sätt tror att kristendomen har nåt med verkligheten att göra. Om Svenska kyrkans personal vid sin egen konfirmation säger hon rakt ut: »Det är rent sorgligt att de lät oss som inte trodde konfirmera oss. [...] De borde ha mer självrespekt och säga: 'Du är inte troende, du ska inte vara här!'« — Återigen träffande och beklämmande. — Christer Fuglesang, som också intervjuas i boken, håller med, och det stör honom att konfirmationen blivit blott en tradition och ett tillfälle för presentutdelning. Han säger, att »om man inte tror ska man inte genomföra själva riten. Det är intellektuellt ohederligt.«

Cancerforskaren och professorn Georg Klein bidrar med inblickar i hur lik människan är det övriga djurlivet på jorden, och påpekar hur mycket av vad det är att vara människa, som är genetiskt betingat.

Stellan Skarsgård ger en del inblickar i den amerikanska religiositeten, samt ger ett bra argument för varför man bör kalla sig ateist: »Jag tror att Gud inte finns tills motsatsen är bevisad«, säger han.

Nyamko Sabuni påpekar hur undfallande man gärna är inför religiöst förtryck i jämförelse med politiskt förtryck, och menar att »politiker och andra opinionsbildare [inte vågar] ta strid fullt ut.«

PC Jersild, författare och medicinare, är som vanligt intressant att läsa. Han påpekar att Gud måste betecknas som ond, sett till hur världen ser ut. Teodicéproblemet blir det starkaste skälet för honom för att avvisa gudstron, även om han kallar sig agnostiker. Han påminner om att sekularismen i Sverige är någonting nytt, och att det blott är ett femtiotal år sedan man kunde lämna Svenska kyrkan. Dessutom påpekar han att religionens inflytande över medicinen fortfarande i någon mån är reell, som i frågor om eutanasi och stamcellsforskning.

Jersild berättar också om hur han kämpat för samkönades rätt till adoption i medicinsk-etiska rådet, och säger: »Jag menar att problemet varken ligger hos de homosexuella föräldrarna eller hos barnet, utan det ligger hos omgivningen.« — Återigen en mycket träffande och koncis analys.

Dilsa Demirbag-Sten är som vanligt mycket läsvärd. En formulering av henne som jag särskilt fastnar för i Personligt är denna:

»Andlighet är att ställa sig frågan om livets mening. Måste det finnas en mening? Blommorna frågar sig aldrig det! Det jag menar är att livet har en tendens att leva för sin egen skull.«

Michel Onfray, ett av de tyngsta religionskritiska namnen i boken, är som alltid skarp. Han är intressant också av den anledningen, att han inte automatiskt är en parhäst till Dawkins och Dennett och Harris. Dessutom är han i huvudsak filosof, och inte naturvetare, något som i och för sig passar mig, som är utpräglad humanist.

Onfray påpekar vikten av att lämna den teologiska epoken bakom sig, och omfamna en filosofisk epok, där förnuftet får råda. Han ser Koranen som mycket farligare än Bibeln, eftersom Bibeln är så omfångsrik och att däri »finns allt och alltings motsats«. Koranen, förefaller han mena, bygger mer på en enhetlig krigslogik, där missionen inte består av samtal och att övertyga sin nästa genom diskussioner, utan genom direkt vapenmakt. Naturligtvis har kyrkan också varit så militant. Men till sitt väsen kan jag förstå, att man kan göra just denna distinktion mellan Bibeln och Koranen — även om båda texterna är hemska i sig.

Kristendomen, menar Onfray, har blivit liberaliserad och förhållandevis ofarlig. Men islam har ännu inte avväpnats, såsom kristendomen gjorts.

Det i religionsvetenskapliga stora problemet att finna en fungerande definition av religion, som varken blir för vid eller för snäv, erbjuder Onfray också en lösning på, med förslaget:

»en religion är en vision av världen som säger oss att denna verklighet bara får mening genom det utomvärldsliga.«

Maria Robsahm intervjuas också, men för hennes ensidiga stridstal för feminismen som absolut tolkningsmodell, tappar jag intresset. Jag ser humanismen, såsom den finns hos Humanisterna, som en betydligt bättre ideologi och mindre sekteristisk idéapparat för att hantera den sortens problematik som feminismen vill hantera: förtrycket av kvinnor.

* * *

Många fler personer förekommer i Personligt. Men de ovan presenterade ger något av ett smakprov på tankar man möter i boken. Jag har inte skrivit något om Sam Harris, Daniel Dennetts, Gudrun Schymans, Göran Lambertz med fleras medverkan, men också dessa och än fler personer finns med.

Intervjuerna är samtliga väl genomförda. Följdfrågorna kommer naturligt, och uppföljningsreplikerna från Sturmark är ofta resonerande och får lov att ta plats också de: därmed skapas också förutsättningarna som gör Personligt till mer än en rad intervjuer, utan en rad samtal.

Mest intressant är det kanske att läsa intervjun med Lena Andersson, som verkligen inte skräder på orden, utan klart och tydligt säger vad hon tycker, och varför hon tycker som hon säger. Richard Dawkins är alltid underhållande att läsa, och Michel Onfray är en personlig favorit bland de religionskritiska förgrundsgestalterna.

Vi ateister kan i Personligt finna en hel del intellektuell stimulans, och säkert ett och annat som irriterar. Men jag tror också att den vore intressant — och givande — att läsa för flertalet av de religiösa som ändå i sin religiostet lyckats bevara någon sorts kritiskt tänkande.

Boken i sig är inte demagogisk. Den är ingen stridsskrift, även om en hel del skarpa uttalanden förekommer — precis som de gör i samtal. Är du intresserad av frågor om religiositet, problemet med religiositet och existentiella frågeställningar, är Personligt säkert en god investering.
– – –
Personligt: Samtal med fritänkare, Christer Sturmark, Fri Tanke 2008. ISBN: 978-91-977094-7-7. 376 sidor.

Fragment: Rom

Battista Piranesi, »Templum Castorum« (manipulerad)

Någon pissar
vid Trajanus båge.
Statyerna vittrar
och på Forum växer gräs.

Den korsfäste
har under korset
nedtryckt Juno,
Jupiter, Minerva.

Ruinerna vittrar
och skriftrullarna
blir gräs.
— Kremerade legionärer
vaktar vägarna i Rom.

Tips: Dårarnas böcker hos FABUC

fabucjonas skriver en lysande, flödande krönika i ett inlägg på Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier: "Dårarnas böcker" — om litteraturen som samtal och envägskommunikation, och om vilka fabucjonas tröttnat att lyssna på, och om vilka fabucjonas gärna lyssnar på...

Läsvärt!

Bokrecension: Skriet från vildmarken | Jack London

Skriet från vildmarken är författad av Jack London.

Många har nog ansett att Skriet från vildmarken är en ungdomsbok. Jag är inte så säker på att det är den rimligaste etiketteringen. Visserligen är den i någon mån en fabel, där hunden Buck är huvudperson, med något som liknar en tankevärld. Men mestadels skildras skeendet utifrån, och Buck får lov att vara en hund. Visserligen en överhund. Men ändå en hund.

Och skildringen är kall och hård och grym. Det är strupar som slits ut, misshandel och vedermödor. Att sätta den i händerna på någon i lägre tonåren är kanske inte alldeles självklart. I synnerhet inte i den kultur som rådde när boken först kom ut, år 1903.

Så trots att en hund är huvudperson och trots att min upplaga är illustrerad, så passar boken i mitt tycke lika bra i handen på en vuxen, som i handen på en yngre läsare.

* * *

Så något om handlingen. Buck är en stor och stark hund, som kidnappas från sin husse i Kalifornien, och säljs som slädhund i Alaska under guldrushen. Där känner han av en nedärvd tillvändhet till det vilda livet på de fria vidderna, i en ständig kamp för överlevnad. Kopplingen som han känner till sina vilda förfäder blir tidvis nästan metafysisk, och han får halvt drömlika visioner av förfädernas — eller sitt eget — liv för mycket längesen.

Buck har det inte lätt i sitt nya liv. Han tycker om och sätter stolthet i sitt värv, men möter förfärliga människor, och han slits nästan till döds. Men ibland har han också ömma och goda ägare, som behandlar honom varsammare. Och ständigt känner han allt tydligare av en längtan efter det vilda livet — The call of the wild, som boken heter i original.

* * *

Språket i Skriet från vildmarken är ganska kärvt, men stilistiskt perfekt. Det hade varit lätt att förfalla till naturlyrik i de miljöer där boken utspelar sig, men London håller skarpt fokus och vindlar inte iväg i omotiverade lovsånger. De gånger kärlek mellan hund och människa skildras, så är också kärleken kärv och hårdhänt. Skriet från vildmarken blir aldrig patetisk. Men ändå skapar han hos läsaren en känsla av medlidande med Buck, när han far illa.

Boken är knappast feministisk. Men det gör den också mer genuin, och mindre tillrättalagd — den enda kvinna som förekommer i någon utsträckning att tala om, är en bortskämd tjej, som trotsar goda råd och får männen — som i detta fallet är riktiga ömkliga svin — att knorra. Indianer förekommer i någon mån: de är mordiska vildar.

* * *

Jag tycker om Londons språkliga hantverk. Genom att, till exempel, inte ge Buck möjlighet att tala eller tänka i konkreta ord, behålls en särskild realism berättelsen igenom, som också gör att ett mer vuxet perspektiv anläggs.

London var bara 28 år när han skrev Skriet från vildmarken, men den är ändå en av de — om inte den — kändaste böckerna som han producerade under sitt författarliv. Den relativt enkla grundhistorien rymmer djup av existentiell natur, såsom djurens — och därmed människans — förhållande till sitt vilda förflutna. Buck för sin del väljer till sist att bejaka sin vildhet. Och blir lycklig.
— — —
Skriet från vildmarken, Jack London, Almqvist & Wiksell Förlag AB 1976. ISBN: 91-20-04670-7. 151 sidor.

Fragment: Skogsbetraktelse — Konstruktion V

När strået vajar, beror det på skalbaggen som försöker klättra upp. Den är alldeles för tung, och benen får inte fäste. Strået vajar, böjer sig, och skalbaggen faller ner på rygg. Benen rör sig hastigt i luften, och antennerna skrapar i jorden. Skalbaggen vaggar där den ligger, men förmår inte vända sig rätt. Den försöker breda ut sina vingar, men orkar inte dra fram dem under sin egen vikt. Längre bort bryter en daggmask fram. Den är jordig och fuktig och vrider sig för att få hela sin långa kropp upp på marken. Så frigör den sig, och hasar förbi skalbaggen som till sist lyckas få upp sig själv på högkant, innan den faller ner på sina sex ben och återigen ilar mot grässtrået och återigen försöker bestiga det. Daggmasken sänker käften för att gräva sig ner, när en skata nyper tag i dess stjärt och drar upp den över gräset och mossan. Skatan tar några skutt över marken, och lyfter med flaxande vingar. I näbben hänger daggmasken. Skalbaggen böjer åter strået under sig, och spatserar fram över det, tills det slår upp bakom den och återigen reser sig. Så tar skalbaggen fart och försvinner in under lingonriset.

Jag ser det här när jag sitter på stubben. Jag skriver ner det, för ingen annan har sett det. Det är en dramatik som sker bortom rapporter och reportage och bortom gallerier och bibliotek. Stubben jag sitter på är våt och jag blir blöt genom byxorna. Det blir inte mer jordnära än så här. Här känns det fel att hålla i en metallisk penna; rättare hade varit att skriva med en kolbit. Ja, jag skulle rista det med en vass pinne i skinnet på armen, och låta röda streck i huden berätta om skalbaggen och daggmasken och skatan. — Fukten går även igenom mina kängor, och mina strumpor är sura. De kommer att plaska när jag går härifrån.

Fragment: Efraim

När vårdbiträdet drog ner lakanet, slog det upp en lukt av urin. Hon tittade på Efraim, och Efraim tittade inte tillbaka. Han hasade sig bara ur kalsongerna, och lät biträdet leda honom ut till badrummet, där han blev duschad. Biträdet spolade honom ren iklädd plasthandskar och plastförkläde.
”Så, nu kan vi gå och lägga dig igen, Efraim.”
”Så bra”, sa Efraim.

[…]

I sängen skrev han i sin anteckningsbok. Först skriver han datum, sedan fortsätter han. I dag väljer jag att ta mitt liv. Mitt liv har inget värde längre, varken för mig själv eller för någon annan. Jag har inga särskilda anvisningar för min begravning. Efraim.

[…]

”Nu är det dags för lunch, Efraim”, sa vårdbiträdet. ”Orkar du komma ner och äta?”
”Jodå, det gör jag nog.”
Biträdet suckade, och gick ut igen. Efraim reste sig upp i sängen, och fick benen över kanten. Han tittade på sina vita tår, och gned dem mot varandra. Så kom biträdet in med en rullstol. Rakt över sätet var fodret trasigt, och den gula stoppningen tittade fram. Hon parkerade rullstolen bredvid sängen, och tog Efraim i armen. ”Då tar vi i”, sa hon, och drog i honom. Efraim satte sig långsamt i stolen, och lät sig bli skjutsad ut genom rummet, och nedför korridoren.

[…]

Rakt emot Efraim sitter Karin. Hon tittar på köttfärslimpan och petar i den med en gaffel. Bredvid honom sitter Jan, och ur hans mungipa rinner en liten rännil av saliv, som droppar mot haklappen, och samlas upp i behållaren i dess nederkant. En stol är tom. ”Var är Viola?”, säger Karin när ett biträde med ett mjölkpaket i handen går förbi bakom henne. Biträdet stannar upp, och lägger en hand på Karins axel. ”Men Karin, det pratade vi ju om i förra veckan. Viola har somnat in, kommer du inte ihåg det?” Karin tittar på biträdet. ”Jo, jaha.” Och så petar hon i köttfärslimpan igen.

[…]

Efraim sitter i fåtöljen framför teven. Fjärrkontrollen når han inte, och på skärmen syns bara en testbild och från högtalarna kommer musik som upprepas om och om igen. Men Efraim tittar ändå. Dörren ut till korridoren är stängd. Anteckningsboken ligger vid sängen i det andra rummet. Han sträcker sig efter boken på bordet. Mannen utan egenskaper, tredje volymen, av Robert Musil. När han tar den i knäet, faller tjocka häften med papper ur pärmarna, ner på golvet. Efraim försöker inte sträcka sig efter dem. Med sina fingrar får han fram bokmärket (ett vykort), och börjar läsa på samma uppslag. Han håller boken bara någon decimeter från ögonen. Ögonen rör sig långsamt.

[…]

”Fika!”, ropar biträdet när hon kommer in genom dörren. Hon balanserar en plastbricka i den ena handen. Brickan ställs på bordet bredvid fåtöljen. Efraim tar genast upp kaffekoppen, slörpar lite, och hostar flera gånger. ”Det är kallt”, säger han. ”Ja”, säger biträdet, ”du bor ju längst ner i korridoren, så det är inte så konstigt.” Efraim ställer ner koppen på brickan. ”Nä, det är klart”, säger han.

[…]

Täcket i sängen är draget upp till halsen. Ingen bok ligger bredvid Efraim på nattygsbordet. Han tittar upp i taket, med huvudet vilande i händerna. Klockan i pentryt slår hel och halv timme gång efter gång. Och när solljuset efter flera timmar reflekteras i persiennerna, börjar ögonen falla igen på Efraim.

[…]

”Åh, du är torr idag!”, utbrister biträdet.
”Ja, i natt har jag varit duktig.” Så släpper Efraim på musklerna i mellangärdet, och en gul fläck växer fram över kalsongtyget.

[…]

Efraim tar fram anteckningsboken. Han raderar datumet för den senaste anteckningen, och skriver istället dit dagens datum.

[...]

Tips: Nomina — namnetymologi hos Historiska Museet

Etymologi är intressant. På Historiska museets hemsida, hittar jag en underavdelning som kallas Nomina, där man kan söka på 4338 namn och få namnets etymologi, få veta om det bedöms som vanligt eller ovanligt, vad det betyder och ofta dess första dokumenterade förekomst i Sverige. Ofta finns även lite kuriosa medtaget också.

Jag heter Andreas Rustan Creutz.

Om mina förnamn får jag bland annat veta det följande:

Andreas: Vanligt förekommande; kommer från ordet för man eller människa på grekiska, samt förekom första gången i Sverige på en runinskrift från 1100-talet.

Rustan: Ovanligt; kommer från orden ära och sten på fornnordiska, men är dokumenterat i Sverige först 1828.

— Etymologin kände jag till åtminstone för mitt tilltalsnamn, men informationen om första dokumenterade förekomst i Sverige har jag inte stött på tidigare. Intressant!

Bokrecension: Tankar och hugskott | Heinrich Heine

Tankar och hugskott är en samling citat av Heinrich Heine (1797-1856), sammansatt av Johannes Edfelt och översatta av Brita Edfelt.

Tankar och hugskott är en mycket inbjudande bok redan till formatet: en pocketbok i ordets bokstavliga betydelse: 12,5 centimeter hög och drygt 8 cm bred i hårda pärmar och med inlagan i tjockt papper. Den ryms inte bara i innerfickan, utan även i fickan på de tightaste Cheap Monday-jeans.

Boken börjar med en inledning av Johannes Edfelt, där han sätter Heine i släktskap med Nietzsche, och konstaterar honom vara en föregångare till den modernistiska lyriken, där även med jordnära ämnen får diktas om, och inte bara det högstämda har företräde. Heine var, berättar Edfelt, en företrädare för franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap, i kontrast till tysk konservatism. — Så bodde också tysken Heine en längre tid i Paris.

Återstoden av bokens 65 sidor, består till största delen av aforistiska citat ur Heines skrifter. I dessa framstår Heine som individualist och människovän.

Heine deklarerar sig vara fristående i förhållande till politiska strömningar:

»Jag tillhör inget parti, eller kanske ändå — mitt eget parti.« (sid. 18)

En mängd träffsäkra formuleringar ryms också, såsom:

»Ett ansikte som ett foster i sprit.« (sid. 20)

I allmänhet värjer jag mig mot alltför rikt användande av metaforer och liknelser i de texter jag läser, men här har vi ändå ett exempel på en utbyggd liknelse kombinerat med metaforer, som jag tycker fungerar:

»Hennes leende är som ett lysande nät, hon kastade ut det, och min själ trasslade in sig i det, och den sprattlar nu sedan åratal tillbaka som en fisk i de ljuva maskorna.« (sid. 20)

Följande formulering är också spännande:

»Mahabarata, Ramayana och liknande jättefragment är andliga mammutkotor som lämnats kvar på Himalaya.« (sid. 34)

* * *

Och så har vi då kyrkan. Själv var Heine av judisk härkomst. Detta verkar dock vara ett genealogiskt faktum, snarare än en religiös bekännelse. — Kyrkan beskrivs i en del fräna fragment:

»Den romerska kyrkan dör av den sjukdom, från vilken ingen tillfrisknar: utmattning genom tidens makt. [...] Ändå kommer hennes dödskamp att vara länge än. Hon kommer att överleva oss alla, författaren till detta, sättaren som trycker det, till och med den lille lärlingen som hämtar korrekturet.« (sid. 37)

Och än har vi ju inte sett den romerska kyrkans lik. Om än dess påvars. Men han beskriver även att kristendomens deklination har inletts på fler ställen, som här:

»Vemodig orgelton, kristendomens sista dödssuckar.« (sid. 40)

* * *

En formulering som jag själv tilltalas särskilt av, är denna:

»...varje enskild människa är redan en värld, en [värld] som föds med henne och dör med henne; under varje gravsten ligger en världs historia...« (sid. 49)

* * *

Edfelts sammanställning av Heine-citat är ett fint arbete. Visst hade jag önskat att boken vore av det dubbla omfånget. Men det ligger en charm även i det koncentrerade utförandet. Översättningen är välgjord, såtillvida att svenskan är mycket njutbar. Huruvida den stämmer med originalet kan jag inte säga. Men på svenska flyter det bra.

Heine har jag inte läst tidigare, och det är vådligt och direkt vanskligt att uttala sig om ett stort författarskap endast på basis av de citat som ryms i en bok av denna storlek. Så jag låter bli. Förutom att jag kan säga, att de små stycken som jag i boken får ta del av, är goda, fina tankar och formuleringar, som jag nästan i sin helhet bejakar: även om jag känner tveksamhet inför tesen som han presenterar, när han menar att rikedom snarare bringar den rike i ett slavförhållande till sin egendom, än att den befriar honom. (sid. 45)

* * *

Jag hoppas kunna återvända till Heines texter framöver. Det är en bekantskap jag nu blivit hastigt introducerad för, och som jag gärna vill fördjupa.
– – –
Tankar och hugskott, Heinrich Heine, Bokförlaget Piccolo AB 1965. 65 sidor.

Bokrecension: Solange | Willy Kyrklund

Solange är skriven av Willy Kyrklund (1921-2009).

Solange är berättelsen om kvinnan med samma namn som boken, och hennes make Hugo. Solange är en kvinna som inte passar in i femtiotalets Sverige. Hon är ineffektiv som sekreterare, och försjunker hellre i vad man mycket hellre kunde göra med bläcket, än att pricka av vad som för henne synes vara meningslösa papper.

Men Solange träffar Hugo, också han kontorsbiträde. Sannolikt mer effektiv, som gärna berättar om sina unga dar, då han ännu inte var knäckt av verkligheten, och han byggde en trollstav och evighetsmaskiner, och gjorde planer över hur man skulle kunna få en farkost att lämna atmosfären. Men trots sin flit, lyckades han aldrig i skolan. Inte heller Hugo passar in i samhället.

Och Solange och Hugo passar inte in i höghuset där de bor, där hemmafruar på våning efter våning lagar sin mat åt sina makar vid samma tidpunkter vid spisar som alla är riktade åt samma håll. Äktenskapet blir dött, trots att en son föds i det. De blir oförmögna att närma sig varandra, liksom de är oförmögna att finnas till i en värld som är inrutad och trång och tråkig.

* * *

Stilmässigt är Solange utsökt, i sin blandning av prosa och lyrik. I synnerhet i romanens senare del, bryter lyriken igenom gång på gång på gång, och visar på Kyrklunds lekfullhet med genrerna. Litterära referenser sys in i berättelsen, och långtråkigheten och längtan är närvarande i texten hela tiden, ända tills Solanges vantrivelse i tillvaron når sitt oundvikliga slut.

Boken är inte alldeles lättillgänglig, genom sitt språk, men ändå lättläst. Den författarmässiga friheten vid hantverket ger utrymme för tolkningar och problematiseringar: ett utmärkt ämne för en diskussionsafton i litterära sammanhang, således...

Berättarrösten är varken Solanges eller Hugos, men bryter liksom in i deras dialoger, tankar och världar, så att den lever i symbios med karaktärerna själva, på ett effektivt sätt. Och trots att boken gavs ut första gången för sextio år sen, behåller språket en vigör och spänst som är beundransvärd. Den har åldrats — om den ens har åldrats — med värdighet.
– – –
Solange, Willy Kyrklund, En bok för alla 1979. ISBN: 91-7448-065-0. 124 sidor.

Tips: Dorian Grays porträtt ocensurerad

Feuerzeug gör mig uppmärksam på det smått sensationella, att Dorian Grays porträtt hittills inte publicerats i sitt fullständiga, ocensurerade skick. Åtminstone är det vad Svenska Dagbladet skriver. Nu ska tydligen en del mer homoerotiska avsnitt få finnas med, och så ska upplagan vara försedd med notapparat.

Det blir väl till att köpa, som Oscar Wilde-fantast. Även om fantasmen inte är så stor, att jag tidigare läst just Dorian Grays porträtt. — Wildes liv i sig, är intressant nog.