Man kunde tro att en bok om barnuppfostran från trettiotalet skulle vara hopplöst omodern. Det är den emellertid inte, även om en hel del av det som sägs dock är förlegat.
Medicinska synpunkter angående barnens uppfostran är ett ganska tunt litet häfte, som något försöker sammanfatta vad som kan vara gott att veta för fostrare av barn.
Jundell menar, att syftet med uppfostran, är att skapa "ärliga, sanningsälskande, arbetsamma individer", som ska passa väl in i samhällskroppen. Detta skall göras, genom att vänja barnet av med att genast få sina behov tillfredsställda, och genast få sina olustkänslor avvärjda.
Tiden från födsel till vuxen delar Jundell in i tre perioder: Spädbarnsåldern (det första året), lekåldern (första till sjunde året) samt skol- och ungdomsåren (sjunde året och genom hela ungdomstiden).
* * *
Den första perioden rekommenderas regelbundenhet i vanorna, så att barnet inte genom att skrika vänjer sig vid att omedelbart få mat eller få sina kläder bytta vid läckage. Även lek med barnet bör ske med någon sorts regelbundenhet, skriver Jundell. Det åligger fostraren, att se till att man inte blir slav under sitt barn, och känner sig tvungen att alltid vara i dess närhet och passa upp på det. På den vägen blir inga självständiga barn skapade. Jundell skriver, "att icke endast själslig hunger är olämplig för [barnet], utan också själslig överretning."
* * *
Under den andra perioden skall barnet bli mer berett att kunna handla, obereoende av sina egna lust- och olustkänslor. Det ska vänjas vid att äta den mat det serveras, och fostraren skall inte falla till föga. "Barnet måste lära sig, att uppfostrarens vilja under alla omständigheter måste efterkommas. [...] lydnaden blir och bör i lekåldern bli mekanisk."
En fungerande fostran har att använda som belönings- och bestraffningssystem först och främst det, att barnet känner huruvida det har fostrarens gunst eller om fostraren känner missbehag. Det, berättar Jundell, räcker oftast för att få det beteende hos barnet som man önskar. Kroppsaga vill Jundell inte förbjuda, men menar att den endast "mycket sällan behövas", vilket väl får anses vara en moderat uppfattning i tiden.
* * *
Med den tredje perioden, kommer puberteten, då barnet omsider tar steget in i vuxenvärlden. Sexualiteten blir en realitet, och Jundell menar att den bästa formen av sexualundervisning, är den som man kan få av sina föräldrar, om de är kapabla att berätta om det. Men han förespråkar även en effektiv undervisning i skolan, som stegvis för in ämnet, exempelvis under biologien. Då kan man börja med att tala om hur växter förökar sig, sedan om hur djur gör det, och med tiden alltså hur människor gör det. Avslutningsvis bör man även undervisa om sådant som Jundell menar vara oskick:
"Samtidigt skulle då framhållas det osnygga och oskickliga i onanisering och skyldigheten att söka övervinna benägenheten härför."Och således skapades tiotusentals nya skuld- och skambelagda ungdomar, vars lärare läst Jundells lilla skrift.
Vidare skall ungdomen uppfostras att gärna ägna sig åt idrott och sport, eller varför inte frimärks- eller myntsamling, för att "avleda driftyttringarna".
* * *
En del av det Jundell skriver äger nog sin rimlighet fortfarande. Varningen för att klema bort sina barn, så att de blir små härskare och härskarinnor i sina familjer gäller alltjämt. Likaså att vänja barnen vid att inte omedelbart få sina behov tillfredsställda. Det borde göra dem mer tålmodiga. Men det ivriga försvarandet av "mekanisk lydnad" känns olustig. I synnerhet om man talar om det på trettiotalet...
Man får inte glömma, att även barnet är en fri individ, vars suveränitet inte får kränkas, ens av dess föräldrar, mer än vad som är nödvändigt. Istället borde man, när barnen blivit så gamla att de kan föra ett rimligt samtal, låta dem vänjas vid att stå för sina uppfattningar, oavsett om fostrarna har samma uppfattning som de eller inte. Men samtidigt bör de vänja sig vid, att byta uppfattning, när de blivit överbevisade om att de har fel.
Vi bör uppfostra fria individer. Inte kopior.
Skuldbeläggningen av en fri sexualitet har vi som väl är förpassat till historiens skräpkammare. Hellre än att haussa upp sexualiteten och klä den i mystik och tala om den försiktigtvis, torde det vara rimligare att så tidigt som möjligt inkorporera sexualkunskapen i skolundervisningen, som något helt naturligt. Ju mindre skam- och skuldkänslor som tillåts vidhäfta sexualiteten, desto bättre.
– – –
Medicinska synpunkter angående barnens uppfostran, Isak Jundell, Albert Bonniers förlag 1938. 46 sidor.
Det här verkar vara ett typexempel på en människosyn som var vanlig tidigare och ofta företräddes av auktoriteter, och jag skulle säga att den faktiskt är just "hopplöst omodern". De formuleringar du citerar är direkt läskiga, och som du påpekar förändrades mycket i debatten om barnuppfostran efter andra världskriget. Dessutom vet vi numera mycket mer om hur människor fungerar och vad som behövs för att hjälpa barn att bli trygga och självständiga. Det stora problemet är att man ser/såg "uppfostran" som en konflikt, som de vuxna ska vinna genom att bryta ner barnets vilja. Människor är sociala varelser, och det hela borde handla om att lära sig leva tillsammans och komma överens. Du syftar förmodligen på curlingdebatten, och tendensen vissa ambitiösa föräldrar har att passa upp på sina barn. Detta är en helt annan sak än att vara lyhörd för barns behov. Den här boken verkar vara en sådan (jag har lite fördomar från vad jag läst tidigare, vilket är en del) som anknyter till synen att barn ska formas i en mall.
SvaraRaderaDet här med barn är väldigt personligt och ofta känsligt -- särskilt för nyblivna föräldrar. Du får säkert fler kommentarer ;)
Jag kan inte sova, så jag ger några mer konkreta kommentarer. (Surfade in via bokbloggar.nu, så jag är ingen regelbunden läsare.)
SvaraRaderaDen första perioden rekommenderas regelbundenhet i vanorna, så att barnet inte genom att skrika vänjer sig vid att omedelbart få mat eller få sina kläder bytta vid läckage.
Regelbundenhet är bra, så att man till exempel hjälper barn att skilja på dag och natt. Däremot är de här råden absurda. Byter man inte på ett blött barn blir det snart blöjutslag -- finns det ett syfte i att spädbarn ska lära sig lida? Dessutom vet ett nyfött barn ingenting, så när det känner hunger eller ensamhet och ropar på hjälp är det en överlevnadsstrategi. Det är absolut inte naturligt för barn att ligga ensamma och skrika, det skapar stark stress. Klart onyttigt om det händer mycket.
Även lek med barnet bör ske med någon sorts regelbundenhet, skriver Jundell.
Tja, rutiner är trygga, men man måste ju anpassa sig till situationen. Stelbent att säga att man bara leker mellan tio och elva... men man måste faktiskt inte leka med barn, det klarar de själva. Däremot måste man vara nära barn.
Det åligger fostraren, att se till att man inte blir slav under sitt barn, och känner sig tvungen att alltid vara i dess närhet och passa upp på det. På den vägen blir inga självständiga barn skapade.
Självständiga spädbarn? Det är en omöjlighet och orimlighet. Självständighet är en mognadsfråga. Riktiga moderna böcker om barn brukar ta hänsyn till det. Man måste uppmana till självständighet i den mån barn klarar av det rent faktiskt.
Jundell skriver, "att icke endast själslig hunger är olämplig för [barnet], utan också själslig överretning."
Jo, det tål att sägas -- många barn blir överstimulerade, och då kan de bli väldigt oregerliga. Men barn har olika behov, och olika trösklar för hur mycket stimulans de klarar av och hur mycket lugn de behöver.
Hej, och tack för dina utförliga, analytiska kommentarer!
SvaraRaderaGivetvis ser jag inte Jundells skrift som en fungerande karta över hur man bör uppfostra barn. Men, till dess fördel måste ändå anföras, trots dess arkaismer, den fostrande inställning han intar gentemot barnen: det gives icke utrymme för tyranniska barn (sådana finns, o ja, sådana finns), utan de skall påbörja sin civiliseringsprocess redan så snart de kommit till.
Det är den inställningen jag applåderar. Även om jag ju kritiserar många av Jundells metoder för att nå denna civilisering.