Bokrecension: Skriet från vildmarken | Jack London

Skriet från vildmarken är författad av Jack London.

Många har nog ansett att Skriet från vildmarken är en ungdomsbok. Jag är inte så säker på att det är den rimligaste etiketteringen. Visserligen är den i någon mån en fabel, där hunden Buck är huvudperson, med något som liknar en tankevärld. Men mestadels skildras skeendet utifrån, och Buck får lov att vara en hund. Visserligen en överhund. Men ändå en hund.

Och skildringen är kall och hård och grym. Det är strupar som slits ut, misshandel och vedermödor. Att sätta den i händerna på någon i lägre tonåren är kanske inte alldeles självklart. I synnerhet inte i den kultur som rådde när boken först kom ut, år 1903.

Så trots att en hund är huvudperson och trots att min upplaga är illustrerad, så passar boken i mitt tycke lika bra i handen på en vuxen, som i handen på en yngre läsare.

* * *

Så något om handlingen. Buck är en stor och stark hund, som kidnappas från sin husse i Kalifornien, och säljs som slädhund i Alaska under guldrushen. Där känner han av en nedärvd tillvändhet till det vilda livet på de fria vidderna, i en ständig kamp för överlevnad. Kopplingen som han känner till sina vilda förfäder blir tidvis nästan metafysisk, och han får halvt drömlika visioner av förfädernas — eller sitt eget — liv för mycket längesen.

Buck har det inte lätt i sitt nya liv. Han tycker om och sätter stolthet i sitt värv, men möter förfärliga människor, och han slits nästan till döds. Men ibland har han också ömma och goda ägare, som behandlar honom varsammare. Och ständigt känner han allt tydligare av en längtan efter det vilda livet — The call of the wild, som boken heter i original.

* * *

Språket i Skriet från vildmarken är ganska kärvt, men stilistiskt perfekt. Det hade varit lätt att förfalla till naturlyrik i de miljöer där boken utspelar sig, men London håller skarpt fokus och vindlar inte iväg i omotiverade lovsånger. De gånger kärlek mellan hund och människa skildras, så är också kärleken kärv och hårdhänt. Skriet från vildmarken blir aldrig patetisk. Men ändå skapar han hos läsaren en känsla av medlidande med Buck, när han far illa.

Boken är knappast feministisk. Men det gör den också mer genuin, och mindre tillrättalagd — den enda kvinna som förekommer i någon utsträckning att tala om, är en bortskämd tjej, som trotsar goda råd och får männen — som i detta fallet är riktiga ömkliga svin — att knorra. Indianer förekommer i någon mån: de är mordiska vildar.

* * *

Jag tycker om Londons språkliga hantverk. Genom att, till exempel, inte ge Buck möjlighet att tala eller tänka i konkreta ord, behålls en särskild realism berättelsen igenom, som också gör att ett mer vuxet perspektiv anläggs.

London var bara 28 år när han skrev Skriet från vildmarken, men den är ändå en av de — om inte den — kändaste böckerna som han producerade under sitt författarliv. Den relativt enkla grundhistorien rymmer djup av existentiell natur, såsom djurens — och därmed människans — förhållande till sitt vilda förflutna. Buck för sin del väljer till sist att bejaka sin vildhet. Och blir lycklig.
— — —
Skriet från vildmarken, Jack London, Almqvist & Wiksell Förlag AB 1976. ISBN: 91-20-04670-7. 151 sidor.